| 8 |
FRÅN Tysklands klassiska tid, Schillers och Goethes, fortlever än i dag vid sidan av deras ett namn, som tillhör en högt ärad och älskad man, Christian Gottfried Körner. Han var aldrig diktare, endast i ringa mån skriftställare, och dock bor i hans namn den stämning och poesi, som vilar över denna ej blott genialt stora, men också livsvarma tid.
Vi svenskar äro vana att — för så vitt vi ens känna honom alls — i honom endast se den mera obetydlige fadern till Tysklands unge skald och hjälte, Theodor Körner, han, som förvisso blivit den tredje i det weimarska diktarförbundet, hade icke den dödande kulan vid Gadebusch träffat honom redan före hans 22:dra år.
För sina landsmän står emellertid »den gamle Körner», som han namnes till skillnad från sin son, »den unge», såsom en idealgestalt av sann och hög manlighet.
| 9 |
Få äro de hem i Europa, som vunnit den odödliga och vackra ryktbarhet, som hans och hans hustrus, den sköna och rikt begåvade fru Minnas. Än i dag vallfärda människor från alla länder, framför allt av tysk nation, konungar och furstar lika väl som enkelt lantfolk, till den väl bevarade bostad, där dessa makar levde den första tiden av sitt gemensamma ljusa och lyckliga liv, där de samlade omkring sig sitt lands främsta karaktärer och snillen, och därifrån en varm våg av godhet, genialitet och skönhet befruktande flödat icke endast ut över det dåtida sällskapslivets torra stelhet utan ända in i våra dagars hemliv.
Christian Gottfried Körner föddes 1756 i Leipzig, där hans far innehade hög prästerlig värdighet. Denne, som icke kunde tänka sig annat, än att hans ende son även skulle bli en ortodox andans man, ledde hans uppfostran med asketisk stränghet och grundlade hos honom den djupa plikttrohet, fasta självbehärskning och självövervinnelse, som utmärkte honom. Men när hans skoltid var slut och han hade gjort sitt inträde vid sin fädernestads universitet, lämnade han teologien för juridiken, samtidigt med att han ivrigt ägnade sig åt humana studier. Nu äntligen fingo också hans i föräldrahemmet nästan undertryckta estetiska anlag luft och näring. Han älskade lidelsefullt skön konst och var själv högst musikalisk; han spelade utmärkt klaver, skrev lyriska visor och komponerade själv till dem av samtiden omtyckta melodier. Han var dessutom ovanligt litterärt
| 10 |
I Leipzig fanns vid denna tid en kopparstickare Stock, vars namn gått till eftervärlden. I en vindsvåning fyra trappor upp i bokhandlar Breitkopfs hus vid Neuen Markt bodde sedan en följd av år den flitige konstnären med sina två döttrar. Hans etsningar och raderingar voro mycket berömda; han hade många lärjungar, bland andra också Goethe, som under sin Leipzigtid varit en flitig gäst och vän i huset; de små flickorna Dora och Minna, då sju och fem år, voro den glade studentens utkorade älsklingar; han sysselsatte sig gärna med deras utbildning och bevarade för dem en tillgivenhet, som aldrig svalnade. De växte upp till fagra ungmör; deras konstnärliga anlag vårdades noga av fadern, som inom kort i Dora fick sin bästa hjälp och snart en medtävlarinna; hon utvecklade sig mer och mer till erkänd konstnär, därtill var hon även rikt begåvad i andra riktningar, älskade musik och poesi, var ytterst livlig och glad samt alltid slagfärdig och kvick. I behag och skönhet överträffades hon dock av sin yngre syster, den mindre lysande, mera dämpade och själfulla Minna.
| 11 |
Bland gästerna i gamle Stocks vindsvåning var också den nyblivne studenten Körner, vars estetiska smak här först fick den näring, som den saknat i det tunga föräldrahemmet. Musik, deklamation av diktverk, levande charader, detta 1700-talets omtyckta sällskapsnöje, glada samtal — det hela förfinat och besjälat av Dora och Minna — allt var för Körner vid början av hans universitetstid som en frisk livskälla för en törstande, och hans egen tillbakaträngda älskvärdhet fick utvecklingskraft.
Minnas skönhet och fina kvinnlighet fängslade honom genast, och hon å sin sida besvarade lika varmt hans kärlek. Dessa två unga människor voro som ett par lyckans solbarn: båda lika högsinta i karaktärsanläggning, intellektuellt högt begåvade och varandra jämnbördiga även i yttre skönhet. Ty Körner var en sällsynt ståtlig man, hög och rak, med ädla, regelbundna drag och djupt strålande ögon. Deras gemensamma framtid skulle också under en lång följd av år bli solomfluten.
Men gamle »archidiakonus» Körner var otillgänglig för skönhet och behag. Han ville alls icke ha en »kopparstickarmamsell» till svärdotter. Intet kunde beveka honom.
Bland vännerna i Stockska huset var också den berömde konstnären Anton Graff, sin tids främste tyske porträttmålare. Ett av hans förnämsta verk är den unga Minnas bild, som än i dag pryder väggen i hennes första lyckliga hem.
| 12 |
Aldrig förr hade konstnären haft en så fulländad modell, och när tavlan var fullbordad, yttrade han också, att han aldrig förr målat med sådan hänförelse. Minna själv var stolt och lycklig att få giva denna tavla åt sin trolovade. Han å sin sida blev så gripen vid dess anblick, att han störtade fram för att kyssa den sköna bilden. Han hindrades dock i tid, enär färgen ej ännu hunnit torka, och han lugnade sig också med den trösten, att »han i alla fall hade originalet levande hos sig».
Livligt övertygad om bildens oemotståndliga tjusningskraft sände han den, full av glad förhoppning, till sin far. Men den stränge prästen såg i det sköna flickansiktet endast en farlig frestelse:
»Det är en hednisk bild, en avgudabild, den får ej finnas i mitt hus.»
Vredgad grep han en kniv och skar tavlan ur ramen för att bränna upp den. Men de milda ögonen blickade från duken på honom med ett sådant uttryck, att han, upprörd över sin egen svaghet, ej förmådde tillintetgöra den, utan stack den hoprullad bakom ett gammalt skåp. Här fanns den efter hans död och fick sin plats på det unga hemmets hedersvägg, därifrån det som sagt ännu tjusar besökaren.
Sin faders samtycke till giftermålet fick den unge Körner aldrig. Den tyngd, som därigenom kom att vila över hans och Minnas ungdomsår, blev om ej avlägsnad, så dock lättare genom det nu knutna vänskapsbandet mellan dem och den unge diktaren av »Die Räuber», Schiller, vars
| 13 |
För Minna, Dora och dennas trolovade, en annan ung leipzigstudent, Hubert, hade Körner under gemensam hänförelse läst och deklamerat detta märkvärdiga drama, så svulstigt och omoget för nutidens öron, så eldande och frigörande för samtidens. Ett tack till diktaren skulle sändas. Dora tecknade med sitt skickliga silverstift allas porträtter, Minna broderade med silke och pärlor en vit sidenväska eller plånbok; Körner komponerade en melodi till »Amalias sång», och det hela sändes anonymt jämte ett varmt och tackfyllt brev till diktaren, som just då befann sig i en av de tyngsta, mest förtvivlade perioderna av sitt liv.
Denna gåva blev uppslaget till ett av de ädlaste vänskapsförhållanden, historien har att uppvisa. Med Schillers tackbrev börjades mellan honom och Körner en brevväxling, som måste fylla varje läsare med beundran, så trofast och hög är den anda, som å båda sidor uttalar sig däri. Vänskapen med Körner blev för Schiller av livsbetydelse; han skulle ha gått under, om ej den rätte vännen i rätt tid kommit honom till hjälp; ett orubbligt förtroende för varandra, en ständigt hos båda växande hänförelse för vad ädelt och skönt livet äger samt ett träget sökande efter sanning gav åt detta vänskapsband en styrka, som varade in i döden.
Moderna nutidsmänniskor skola kanske vara benägna att i dessa brevs uttalanden av ideal
| 14 |
Det dröjde ej länge, innan Schiller, driven av längtan efter sina nya vänner, begav sig till Leipzig, sedan Körner först betalt hans skulder i Mannheim, där han då vistades. Körner själv hade emellertid såsom konsistorialråd just blivit kallad till Dresden. Men Schiller, Minna och Dora hade många glada stunder gemensamt, ehuru det först blev full harmoni i kretsen, sedan Schiller och Körner även personligen lärt känna varandra. Det långt senare knutna vänskapsbandet mellan Schiller och Goethe blev rikt fruktbärande för mänskligheten; det, som fäste Körner och Schiller vid varandra, var det dock i ännu högre grad, ty utan Körner hade Schiller aldrig utvecklats till vad han blev: en harmoniskt klar, hög och genomtänkt personlighet.
Körner har så ofta anspråkslöst framställt förhållandet mellan dem så, som vore Schiller allena den givande. Sanningen är emellertid, att Körner i rikaste måtto gengäldade sin store vän vad denne bragte honom: sitt hem, sin förmögenhet, allt delade han glad med sin vän; långt efter det den personliga samvaron upphört, vakade Körner, så vitt han kunde, över att Schiller icke skulle oroas av ekonomiska svårigheter, och under två hela år bestred han alla vännens utgifter; denne ovetande övertog han åtskilliga hans skulder, och det var han, som på egen risk
| 15 |
Först efter den gamle »archidiakonus» död kunde Körner föra sin brud till det egna, välordnade och rika hem, han åt henne inrett i Dresden, just huset vid det forna »Kohlmarkt» i Neustadt, nu Körnerstrasse 7. Med henne följde Dora. De båda systrarna älskade varandra högt och kunde aldrig skiljas.
Nu randades för det unga paret en tid av fröjd och lycka, av glada, ljusa dagar och år. Den besinningsfulle Körner var nästan besinningslös i jublet över att äntligen ha vunnit sin Minna och kanske än mer över den förtjusning, det nyinredda, efter tidens smak så präktiga hemmet väckte hos henne. Endast ett fattades dem alla: vännens närhet.
Denne å sin sida kände sig gripen av djupt tungsinne; hela livet föreföll honom mörkt och öde. Hans längtan efter »sina kära» blev till slut outhärdlig: »jag måste till er», skrev han, »säg mig med ett par rader, käraste Körner, om jag kan och får komma!» Svaret var ett jubelglatt välkommen. Inom några dagar var Schiller i Dresden, i sina vänners hem, som under två hela år också skulle bli hans. När han trädde in genom deras dörr, var det för dem som en ljusgestalt,
| 16 |
Det var nu på hösten 1785, i vinskördens tid. Dresdens Elbestränder äro alltid sköna, men mest när september kommit skogsåsarna att skimra i färgprakt och druvklasarna på sluttningarna att bli genomskinligt gulgröna. På den högra Elbestranden ligger Loschwitz, nu en härlig villaförstad till Dresden, då en ännu härligare lantlig by. Ovanför en något sank äng, som ännu finnes kvar, ligger en ansenlig tvåvåningsbyggnad ovanför en hög mur med en stor port. Det svartnade tegeltaket är högt och brutet; fönstren äro försedda med gröna luckor, nu, som för hundra år sedan; den höga muren, över vilken vinrankan hänger ner, omgiver en stor trädgård; där inne växa ännu raka popplar och yviga ekar; för 100 år sedan blommade här dessutom rosor och liljor, ögontröst och hjärtansfröjd. Klappar man nu på porten blir man snävt avvisad. För 100 år sedan förde denna port till det gästfriaste hem i Sachsens huvudstad, det unga hem, varifrån skulle utgå den sällskapslivets kultur, som sedan under ett århundrade utmärkte Dresden. Bakom trädgården höjde sig brant ett vinberg; överst på åsen låg
| 17 |
Detta var Körners lantegendom och sommarbostad. Hit ut begav sig nu hela familjen, medan ännu hösten var solig och varm. Schiller fick ett rum i övra våningen, och härifrån skriver han förtjust till en vän: »i mina älskades krets har jag det som i himlen — — — i våningen under mitt lilla rum hör jag de kära små kvinnorna syssla — — mina varmaste önskningar äro uppfyllda!»
Det var här och i denna krets, som Schiller en annan höst diktade sin berömda sång »Till Glädjen», den, som med Beethovens toner skulle i mer än 100 år mäktigt gripa varje känsligt sinne; vid Körners och Minnas med vinrankslöv smyckade festbord, omgiven av dem och deras gäster, stod Schiller med den skimrande rhenremmaren i sin hand och utbrast ur djupet av sitt tackfyllda bröst:
Wem der grosse Wurf gelungen
Eines Freundes Freund zu sein,
Wer ein holdes Weib errungen,
Mische seinen Jubel ein!
Under många vackra sommardagar sutto Körner, Minna, Dora och Schiller under det gamla yviga kastanjeträdet, som ännu står kvar, ett vördnadsvärt minne från en stor och skön tid. Minna dukade i gräset upp förfriskningar, och Schiller
| 18 |
Om vintern bodde de i huset vid Kohlmarkt, där två rum mitt i våningen voro upplåtna åt Schiller. Hela dagen arbetade var och en med sitt, Schiller oftast fördjupad i studier inne i sin väns rika bibliotek. Om aftnarna samlades ofta i den lilla salongen med mahognymöbler en vänkrets av intelligens och bildning. Minna var en förtjusande husfru, Körner en genomfin värd; hade han varit svensk, skulle han ha blivit kallad en »äkta gustavian», så lekande och espritfullt var hans skämt; men på samma gång var han »i allvar mild och glad, mild och allvarlig i glädjen», som det så vackert säges om honom. Husfruns högra hand, den som roade alla och aldrig lät det glada samtalet avstanna, var Dora med sin sprittande kvickhet; hennes dagliga arbete i det stora tavelgalleriet i Zwinger, där hon fått uppslå sin »målarverkstad», gav henne ständigt ämne för lustiga småhistorier.
Och vinter gick och sommar, och det fanns intet moln på denna himmel, utom då Körners och Dora för några veckor reste till Leipzig. Orsaken härtill var emellertid en verklig sorg. I juni 1786 fick fru Minna sin förstfödde son, som dock strax därefter dog. För att uppliva sin hustru förde Körner henne därför under en tid till den gamla fädernestaden.
Då var åter livet för Schiller »en öken»; varken Elbesträndernas skönhet eller den i
| 19 |
Ännu ett år dröjde Schiller kvar i detta hem, där han var älskad som en broder och beundrad som en av Guds utkorade. Under denna tid reste han sin vän Körner ett oförgängligt minnesmärke: markis av Posas ädla företeelse är den höga mannavänskapens idealiserade målsman, är en monumentalbild, framställd för att återgiva den ädla vänskap Körner förverkligat. Det är Körner, som förevigats i denna gestalt, vilken, enligt Heine, »under sin spanska mantel bär det skönaste hjärta, som någonsin älskat och lidit i Tyskland».
Detta är Schillers tack till sin vän. Sommaren
1787 lämnade han »sina kära» för att i Jena och
Weimar gå en ännu rikare utveckling till mötes.
Men vänskapsbandet skörnade ej med tiden och
lossnade ej med avståndet. Det muntliga
tankeutbytet ersattes genom breven. Och dessa ha gått
till eftervärlden som en rik skatt, vittnande om
tvenne män, som under en hel livstid förblivit
sin ungdoms ideal och varandra trogna.
