| 64 |
Ryska revolutionens stormar rasade i öster, blod flöt i strömmar och det väldiga riket skakade i sina grundvalar; bomber dånade, revolvrar smällde och dolkarna stungo efter människohjärtan. Europas proletärer jublade vid varje knall, vid varje mord, ty det såg ut som om tsarernas makt skulle brytas. Men jublet kom för tidigt, enväldet var ännu för starkt och länge dröjde det icke förr än revolutionens eld var släckt.
Revoltens män fördes till galgarna, förvisades till Sibirien eller på annat sätt oskadliggjordes. En del räddade sig genom skyndsam flykt och de flesta av Europas städer fingo taga emot ett mer eller mindre antal av de hemlösa och förföljda flyktingarna.
Även Sverige fick sin del av bördan, Stockholm mest.
De svenska revolutionärerna måste taga hand om dem och det gjorde de gärna, men de saknade pengar och det var sådana som behövdes.
| 65 |
Då fick den stora arbetaremassan visa sin internationella solidaritet.
Och det gjorde den även.
Insamlingslistor utsändes och från alla håll och kanter inströmmade frivilliga bidrag. Från klubbar och verkstäder, från fackföreningar och enskilda kommo pengar, en var ville sända sin skärv till altaret, ty det var ju lidande bröder från ett annat land, som ropade på hjälp.
De ropade icke förgäves.
En bland dem, som hade det värsta arbetet med de landsflyktige, var Stockman. Han hade för de insamlade pengarna hyrt en stor villa åt dem utanför staden och här hade revolutionens pioniärer en lugn fristad, tills den dag kom, då de åter reste tillbaka över Östersjön till bombernas och galgarnas förlovade land.
Så kommo finnarna.
Deras land hade även dragits in i revolutionens virvlar. Storstrejken hade nyss gått av stapeln och författningen var återvunnen. Nu trodde de laglydiga att allt var gott och väl, inga strider mer och inga stormar. Men de hade tagit fel, ty alla revolutioner dra ständigt något ont med sig. Så var fallet även här, ty den stora segern var knappt vunnen för än de »röda» stucko upp sina huvuden.
Dynamiten började arbeta, kulor vina och mord, bankplundringar och stölder hörde till
| 66 |
På så sätt blev även Helsingfors’ bank plundrad, en massa människor dödade och sårade och en halv million mark blev taget som byte.
En dag gick Magnus tillsammans med Stockman på Skepsbron och väntade på finska båten. Några ryssar skulle komma och de måste taga hand om dem, så att icke polisens besvär blev så stort.
Det var en kall marsdag, luften var rå och dimmig. Magnus frös, och för att värma sig gick han fram och åter på kajen och tog arbetet i betraktande. Överallt var det liv och rörelse, ångvisslor tutade, vinschar arbetade och båtarna lossades.
Men båten lät vänta på sig och Magnus blev otålig.
Stockman märkte det.
-- Lugna dig, Magnus, den som väntar något gott, väntar icke förgäves.
-- Så, vad väntar vi på då, tror du?
-- Om du är tyst, får du veta’t.
Visst var Magnus tyst.
-- I dag kommer finnarna, sade Stockman och gjorde en betydelsefull gest. Men vi få allt vara försiktiga, för polisen är som vanligt ute.
Att finnarna skulle komma, var mer än Magnus visste. Han hade trott att de icke skulle våga sig hit i första taget, åtminstone inte nu
| 67 |
Efter ännu en halvtimmes väntan blev den stora båten synlig ute på Strömmen. Snart låg den vid kajen, landgångarna fastgjordes och passagerarna började gå i land.
Magnus spejade efter finnarna. Han hade fått signalement av Stockman.
De mest skilda typer drogo förbi hans blickar. Västerländska ryssar med österländska drag, pälsklädda och eleganta, judar i lumpor och smutsiga ryssar, allt huller om buller, ty här var en av det stora Rysslands avstjälpningsplatser.
Bland de sista voro finnarna.
De blevo icke antastade av detektiverna utan fingo fritt gå i land.
Som Stockman kände dem sedan gammalt, blev Magnus utan vidare presenterad för dem.
Så ställdes färden uppåt staden, men finnarna ville inte gå till fots, voro trötta, sade de, måste ha en droska.
En sådan fingo de.
När det så var frågan om hotell, föreslog Magnus ett av de mindre och billiga som han kände till. Men det dugde inte. Något finare måste det vara.
Ett annat blev föreslaget, men inte heller det gick an. Ett ännu bättre.
-- Nå, då ta vi Grand.
| 68 |
Och det dugde.
-- Det finaste ska vi ha, sa, en av dem, för här finns gått om money.
Han slog sig menande för bröstfickan.
Magnus förstod. De hade gott om guld och de voro icke snåla.
Mynten skulle få rulla, sedlarna frasa. Som riktig överklass skulle de leva och göra slut på vart enda öre. Det klibbade blod, verkligt människoblod vid deras pengar, men det gjorde ingenting. Pengar var pengar. Ty vid överklassens mynt lyste ju även det röda blodet.
Finnarna hade tagit sina pengar genom att skjuta ihjäl några bankbetjänter och överklassen fick sitt genom att pina ihjäl tusentals arbetare. Icke på en dag men sakta och långsamt.
Var det någon skillnad kanhända?
Å nej, inte så värst stor.
Så var den nya läran och de voro ju anhängare av den. -- -- --
-- -- --
De sutto på ett kafé. Nu för tiden sutto de ständigt på kaféer. Men denna gång var Stockman med.
Öberg uppgjorde planer.
-- Här finns gevär i landet och dem måste vi ha tag i. De finnas på förråden i tusental och där ligga de och komma aldrig till användning. Jo, nå’n gång ska di väl användas för att skjuta på proletärerna. Men det får inte
| 69 |
Men det finns vakter på förråden säger ni.
Än se’n. Dom slå vi ihjäl om di bråkar, för inte
betyder ett människoliv något då det gäller
revolutionen, förstår ni, Jannar,
Du, Stockman, vet var gevären finns och du får visa oss vägen.
Det visste Stockman.
Så berättade han var de funnos, var kulsprutorna stodo och var man kunde få tag i stora mängder dynamit.
-- Och du, Magnus, får skaffa oss medhjälpare, föreslog Öberg.
Och det lovade han.
Några dagar senare hade Magnus skaffat ett dussin unga män som voro villiga att deltaga i vapenplundringen. Det skulle ju gagna revolutionen och alla voro beredda att offra sig för den. Stockman var också invigd i hemligheten och då kunde det inte vara någon fara, men det fick man tala tyst om, så att han inte blev komprometterad.
Det skulle alltså bliva allvar av för en gångs skull.
Men nu började Stockman bliva orolig; han gjorde föreställningar, uppreste tusen svårigheter och bevisade att allt sådant var omöjligt. De
| 70 |
Å det egna lilla skinnet, vad det ändå är ömtåligt!
För första gången började Magnus hysa misstro till Stockman. Vad ville han, och vad menade han med sin stora propaganda? Han hade ju ständigt predikat detsamma som de nu skulle utföra. Men nu vore det inte rätt längre, man skulle tänka på att det gällde människoliv och att det inte bara var en lek de skulle deltaga i. Vem visste inte det? Men tänkte han själv på vad det egentligen gällde då han lärde sina anhängare att bruka dynamit och dolk?
Kanske det endast vore feghet och alla människor äro ju mer eller mindre fega?
Men Öberg ville att dådet skulle utföras trots allt.
-- Vi äro många nog ändå, vi bryr oss inte om Stockman. Han får säga vad han vill sedan.
-- Men jag tvår mina händer, sa Stockman. Och det fick han göra.
Så en natt skulle det smälla, men då blev Öberg plötsligt sjuk.
Det blev uppskjutet några dagar, men då allt åter skulle gå av stapeln, fick Öberg något nytt förhinder.
-- Men ni kan ju själva gå, sa han. Jag ska vara med och leda en annan gång.
Men det ville inte de andra.
| 71 |
-- Varför?
-- Därför att vi vill att du ska vara med. Du kan ju yrket.
-- Men jag kan ju inte, jag är sjuk, som ni ser.
Men det kunde de inte se, ty Öberg såg inte alls sjuk ut. Han såg snarare ut som hälsan själv.
Men Magnus undrade om alla revolutionärer voro likadana som Öberg och om de alla blevo sjuka då något skulle ske. I så fall voro de inte mycket värda.
Han föraktade dem inom sig. Men de hade pengar och det han behövde.
Och han följde dem.
Nu drogs Magnus in i en värld av ursinniga nöjen.
Från den ena restaurangen till den andra foro de, överallt strödde de pengar omkring sig, den ena hundralappen efter den andra växlades och gick sin kos och det såg nästan ut som om deras kassa icke hade något slut.
En eftermiddag sutto de på Rydbergs kafé. De hade nyss ätit en finare middag och nu sutto de vid kaffet och likören och bolmade på enkronas havannor. Ty billigare dugde icke.
Musiken spelade och stämningen i sällskapet var tämligen hög, ty livet var ju ganska trevligt att leva -- även i ett kapitalistsamhälle -- då man ätit sig mätt och då man dessutom hade pengar på fickan.
| 72 |
Öberg berättade om sina äventyr i Finland, Magnus lyssnade och Parnalainen drog då och då upp sin mun till ett hest flin då han hörde något riktigt roligt.
Så kom Aftonbladet, med senaste nyheter från Finland och Ryssland.
Magnus köpte ett och läste.
-- Nu ä’ di dömda, sa han.
-- Vilka?
-- Era kamrater.
-- Å fan, sa Öberg nyfiket, hur mycket fick di var?
-- Tio år fick några och tre fick lifstids tukthus, sade han och visade de andra tidningen så alt de själva kunde få läsa det.
Underrättelsen tycktes icke gripa dem det ringaste. De sågo lika slöa och obekymrade ut som förut. Vad angick det dem om några människoliv för alltid blevo förintade? Icke det ringaste. Huvudsaken var för dem att revolutionen fått en god kassa -- och att deras fickor icke voro tomma.
Öberg höjde emellertid sitt glas och sade:
-- Skål i alla fall, di va’ ändå bra finnar, di där som nu ä’ dömda.
De andra drucko till och så blev det icke mer sagt om den saken. Ty sådant måste glömmas till en annan gång då andra vandra samma väg.
Senare på kvällen åkte de till teatern. Där
| 73 |
Så gick en tid.
Dag för dag voro de på restaurangerna och om nätterna voro de hos flickor. Och de vilade sig icke mer än vad nödvändigt var, för att med nya krafter börja en ny dag på samma sätt som den föregående.
-- Men är ni inte rädda för att pengarna tar slut någon gång? undrade Magnus en dag då han såg hur Öberg växlade ett par hundrakronesedlar.
-- Är du galen, Janne, inte tar våra pengar slut, åtminstone inte än på en tid. Så för resten finns det andra banker både här å i Finland, så inte är det någon fara. Eller va’ säger du, Parnalainen?
Denna flinade endast som vanligt och samtyckte.
Nu började emellertid Öberg tröttna på Stockholm. Staden tycktes vara för liten för hans behov, där funnos för litet nöjen, krogarna voro alla besökta och flickorna voro för fula.
-- Era kvinns ha ingen kläm på yrket, sa Öberg med sakförstånd.
Och Parnalainen instämde.
-- Men vart ska ni då ta vägen? undrade Magnus som var nöjd med Stockholm.
-- Till Köpenhamn, vi måste ha luft under vingarna, Janne.
| 74 |
Förslaget om Köpenhamn blev antaget med jubel och Parnalainen slickade sig redan om munnen vid tanken på alla de vackra kvinnor han skulle få tag i där.
Magnus blev utsedd att köpa biljetter.
-- Vilken klass? frågade han.
-- Första klass, för fanen, vet du inte hur herremän reser?
Så gick han och köpte biljetter och på kvällen foro de med nattsnälltåget mot söder.
Och nästa morgon voro de i Malmö.
-- Här stannar vi några timmar, föreslog Parnalainen.
-- Varför?
-- Jo, vi ska väl pröva restaurangerna, menade han, inte duger det att resa förbi en så här stor stad, utan att se sig om.
-- Nå, då få vi väl stanna, då, instämde Öberg.
Men där blev vistelsen icke långvarig, ty varken staden eller krogarna dugde. Och nästa dag reste de med första färjan över till Köpenhamn.
På båten åto de frukost med smörgåsbord, svenskt brännvin och danskt öl. Det smakade gott och köket fick deras fulla gillande. Sedan drucko de kaffe med konjak och då Köpenhamn dök upp i fjärran voro de redan något ankomna.
Då de kommo i land togo de en droska.
| 75 |
-- Kör till Holmesgades flickor! skrek Öberg till kusken.
Så foro de genom Köpenhamns gator,
vinkande åt flickorna och skrattande åt solen som
lyste med nästan vårlig värme över staden.
