| 1 |
Läsaren gör bekantskap med jägarne. -- Lejonets död. -- Hans Stark upptäcker elefanterna.
Vid randen af en vidsträckt afrikansk skog varseblef man en dag kort efter solnedgången ett sällskap af omkring tio män lägradt vid stränderna af några små djupa, skuggrika dammar, de enda qvarlefvorna af en fordom snabbt flytande flod. Det var styfva, härdade karlar, på hvilkas drägt och utrustning man genast kunde se, att de voro jägare. Det lilla sällskapet låg rökande i gräset, och dess medlemmar kastade en sista pröfvande blick på sina bössor, med hvilkas rengöring de just varit sysselsatta. Tvenne svarte befunno sig ibland dem, infödingar från Kaffraria, hvilkas stilla väsende och lugna glänsande ögon talade om kraft och beslutsamhet.
Vidare märkte man en liten gul man, en hottentott om knappt fem fots höjd. Man hade gjort upp eld, och på densamma stekte och fräste muntert innehållet af några ångande tennkärl. De hvite män, af hvilka sällskapet för öfrigt utgjordes, voro holländske, sydafrikanske boers, hvilka voro stadde på ett ströftåg till elefanternes mest omtyckta betesmarker för att förse sig med elfenben, som utgjorde en för dem vigtig del af deras inkomster.
| 2 |
-- Det blir snart mörkt, -- sade Bernhard, en af boerne, -- och det blir då svårt för vår Hans att hitta rätt på vårt läger; jag skall gå till sluttningen och der affyra några signalskott.
-- Låt bara Stark sköta sig sjelf, -- sade Henrik, en annan boer, -- ingen löper mindre fara att råka vilse än han.
-- Ja, men jag skjuter ändå; det kan ju icke skada, och ehuru Hans är lika snabb och djerf som vaksam och försigtig, så kan han dock öfverraskas af mörkret, i synnerhet som han icke känner den här trakten så noga.
I det han sålunda ursäktade sitt förehafvande, fattade den man, som de andre kallade Bernhard, sin till elefantjagt bestämda tunga dubbelbössa, klättrade upp för en liten höjd i närheten af lägret och affyrade, när han hunnit upp, hastigt båda piporna efter hvartannat. Detta är en mycket bruklig signal bland de afrikanske jägarne och betyder, att man uppslagit sitt läger för natten på det ställe, hvarifrån skotten höras.
Då intet svar erhölls på skotten, återvände Bernhard till sina följeslagare, och hela sällskapet började intaga sin aftonmåltid.
-- Din älskling har alltså icke svarat dig, Bernhard, -- sade en af boerne, -- ehuru du ropade honom så högt.
-- Hans Stark är en pålitlig och trogen vän, -- svarade Bernhard, -- och ingen får i min närvaro tala lättfärdigt om honom.
-- Rätt så, Bernhard, var trofast emot dina vänner, och de skola i sin ordning vara trofasta mot dig! Han är allas vår gode vän, och det finnes väl knappt någon ibland oss, som han icke redan gjort den ena eller andra goda tjensten; men hvad gör då Tempili, kaffern?
Vid dessa ord vände sig allas blickar till den ene
| 3 |
Sedan han uppmärksamt lyssnat några ögonblick, höjde han handen och hviskade »leuew, toa» (det holländska och matabiliska uttrycket för lejon).
-- Leuew! -- utropade boerne, i det de grepo sina vapen, som i fall af behof lågo nära till hands.
-- Rör om elden, Piet, -- sade Henrik, -- så att vi kunna lysa gästen hem.
En knippa torrt gräs och qvistar kastades på elden och åstadkommo en klart flammande låga, som upplyste den urgamla skogens grenar och klängväxter.
I detsamma lågan slog upp och bränslet sprakade, hördes från skogen ett sakta rytande, som genast upplyste jägarne om, att kafferns skarpsinne icke bedragit honom, och att verkligen ett lejon lurade bland buskarna.
-- Skjut af ett skott, Karl, -- sade en af holländarne, -- så att förskräckelsen drifver bort odjuret, ty i vår närhet får det icke stanna.
Karl sigtade inåt buskarna och gaf eld. Vid smällen och genljudet af boerns skott hördes ett högt ursinnigt rytande, och lejonet, som såg sig svikit i sina förväntningar på en god måltid, smög vresigt sin väg. När jägarne märkte detta dess återtåg, slogo de sig åter sorglöst ned vid sin aftonmåltid, och endast kaffrerne höllo då och då upp att äta för att lyssna och iakttaga det närbelägna busksnåret.
Solen hade gått ned för ungefär tre timmar sedan, när fullmånen uppsteg på himlen och boerne efter slutad
| 4 |
-- Lejonet skall icke lemna oss under natten, -- sade Tempili. -- Jag sofver icke, om du icke vakar, Nquane.
-- Ja, jag skall vaka, -- svarade den med Nquane tilltalade kaffern. -- Jag tror, att vi i morgon skola skjuta elefanter, och då den unge höfdingen icke kommit tillbaka, förmodar jag, att han är dem på spåren.
-- Nej, om detta vore fallet, så skulle han komma tillbaka för att underrätta oss derom; jag fruktar, att han råkat vilse, -- svarade Tempili.
-- Starken gå vilse, -- utropade Nquane, -- nej, förr skulle gamen råka vilse i luften, springbocken på slätten eller elefanten i skogen än han! Han ser utan ögon och hör utan öron! St! Är det lejonet?
Båda kaffrerne lyssnade några minuter med spänd uppmärksamhet, hvarpå Nquane sade: -- Lejonet smyger uppför sluttningen, det vädrar eller hör något, det måste väl ha smakat menniskokött, eftersom det uppehåller sig så länge i vår närhet.
-- Hvad kan det väl höra? Aha, det är något uppe bland buskarna, kanske en råbock; så mycket bättre för oss, ty har det buken full, så skall det anfalla hvarken dig eller mig.
Så uppmärksamt kaffrerne än lyssnade och gåfvo akt på hvarje ljud, som kunde förråda lejonets läge, så förmådde de dock icke iakttaga något. Plötsligen lyste en blixt mellan buskarna, åtföljd af ett smällande skott och lejonets ursinniga rytande.
När detta larm hördes, sprungo jägarne upp och
| 5 |
-- Det kan icke vara någon annan än Hans; han måste ha mött lejonet i mörkret; holla, Hans! Hans!
-- Här! -- svarade en röst uppifrån toppen af kullen, -- är det Bernhard?
-- Ja, Hans! -- Är du sårad?
-- Icke jag, men lejonet; det ligger i dödskampen bland buskarna här; jag vill icke röra mig från stället, då jag icke kan se det. Kunnen I icke skaffa hit ett par brinnande grenar?
Nquane, kaffern, och Bernhard togo hvar sin brinnande gren, fattade bössorna och började stiga upp för kullen.
-- Hitåt, -- sade Hans, -- lejonet ligger till höger om eder, och jag tror, att det redan är dödt, men vi vilja hellre undvika det, tills vi äro säkra.
Med dessa ord närmade sig Hans några buskar och kastade en hand full brinnande gräs framför sig. -- Det är dödt, se bara en så präktig krabat; kom, skola vi draga huden af den.
-- Det kunna vi göra sedan, Hans, -- menade Bernhard, -- kom nu först ned till lägret och ät och berätta oss, hvar du har varit.
-- Nej, affärer framför allt, -- ropade Hans. -- Om några minuter kunna schakalerna redan ha förderfvat huden, alltså vilja vi först draga rocken af karlen, och sedan äter jag qväll.
Det dröjde icke länge, förrän Hans med de båda andres tillhjelp dragit huden af lejonet; derpå återvände de till lägret, der den nykomne hjertligt välkomnades.
Hans Stark, sådan han nu satt der och åt och förtärde sin enkla måltid med en aptit, som häntydde på
| 6 |
-- Hvad har du då sett och gjort, Hans, och hvarföre kom du så sent? Vi fruktade, att du i mörkret tappat vägen till vårt läger och icke skulle uppnå det i afton.
-- Tappa vägen, -- svarade Hans, -- det var ingen lätt sak, när man betänker, att I gjort halt vid den enda flod, som finnes på tio mils omkrets; men jag var nära att blifva borta hela natten, då jag kom att tänka på eder vackra, feta antilopstek, som I haden till qvällsvard, och så vände jag om hit igen.
-- Och hvad hade kunnat föranlåta dig att blifva borta?
-- Man plägar just icke gerna gå och spatsera två timmar efter solnedgången, när lejonen börja runden.
-- Nå, hvad uppehöll dig då? -- frågade Bernhard. -- Du lemnade oss helt plötsligt.
-- Detta, -- sade Hans, i det han ur sin rockficka framdrog den trofé, som den lycklige jägaren genast tillegnar sig. Den består af elefantens svansända.
| 7 |
-- Hvad, du har träffat på elefanter! -- ropade någre af boerne. -- Det var tur! De första som vi sett!
-- Jag träffade på färska elefantspår kort efter det jag lemnat eder, -- sade Hans. -- Jag vågade mig icke tillbaka för att ropa eder, då jag fruktade att skrämma djuren. Jag gaf mig i väg ensam och upptäckte spåren af fyra stora tassar. Jag följde dem omkring en timme och fann, att djuren gått in i skogen. Men trakten var gynnsam, stora träd och få buskar, så att jag kunde se långt omkring mig och gå beqvämt. Snart träffade jag på elefanterne, hvilka stodo tätt tillsammans och icke märkte mig, förrän jag sköt och en af dem föll!
-- Hvar träffade du honom då, Hans?
-- Mellan ögat och örat, och han föll genast.
-- Och då sprungo väl de andre och undkommo?
-- Icke förrän jag träffat en till, som hade vackra betar, i bogen.
-- Men den undkom dock?
-- Nej, den sprang två mil, skilde sig derpå från de andre och stannade i ett tätt busksnår; jag följde efter och gaf honom resten med en ny kula.
-- Och hvar har du svansändan? -- sade en af boerne.
Hans drog fram en andra borstig klump ur fickan och lade den bredvid den första.
-- Hvad tror du tänderna kunna väga, Hans? -- frågade Bernhard.
-- Åh, en sextio till åttio skålpund stycket. Båda äro djur med friska tänder.
-- Och elfenben betingar nu fem shillings skålpundet. Det är alltså en god början. Du är en lycklig karl, Hans. Tror du, att ännu flera finnas i närheten. Har du märkt ytterligare spår?
| 8 |
-- I morgon skola vi möjligtvis stöta på en hel elefanthjord, -- svarade Hans, -- ty kort före solnedgången träffade jag på nya, friska spår. De visade åt söder, följaktligen ha vi icke långt att gå.
-- Men berätta oss, -- sade Victor, -- om lejonet der uppe. Hur har du kunnat se det, det var ju redan mörkt!
-- Det var icke mycket mörkt; dessutom sken månen. För öfrigt hade jag ögonen uppe, då stället tycktes mig vara en passande smygvrå för ett lejon; också är det icke bra att om natten gå ouppmärksam i skogen, man kan då lätt blifva oangenämt öfverraskad. Jag träffade lejonet midt emellan ögonen. Ett annat djur hade ögonblickligen sjunkit ned dödt; men ett lejons lifskraft är för stor för att komma ut genom ett så litet hål, som det en kula gör, och derföre dröjde det i nära tio minuter, innan det dog.
-- Hvar finnas de andra båda elefanterne, Hans? -- frågade Victor, -- tror du, att de kommit långt undan?
-- Den ena finnes vid Bavians Kloof och den andra bland törnbuskarna en mil vester ut.
-- Hvar tror du, att de skola vara i morgon?
-- Precist der de nu äro, svarade Hans, i det han lugnt drog två nya elefantsvansar ur fickan och lade dem på marken bredvid de båda andra.
-- Du har väl dock icke dödat alla fyra elefanterne, Hans? -- frågade Bernhard, i det han såg på honom med förvåning.
-- Tror du då, att en elefant låter skära af svansändan på sig, medan han är vid lif, Bernhard? Visserligen har jag lärt elefantjagten af dig, men icke detta; följaktligen har jag förut dödat mina elefanter och sedan skurit af svansändan på dem. De fyra elefanterne kostade
| 9 |
Dermed tystnade samtalet, och snart lågo de djerfve
jägarne i en välgörande och vederqvickande sömn.
