Människan. Hennes uppkomst och utveckling / VI. Människokroppens rudimentära organ (1909) Author: Wilhelm Leche - Tema: Nature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

MÄNNISKOKROPPENS RUDIMENTÄRA ORGAN.

För gångna tiders naturforskare tedde sig allt i naturen, allt i vår egen och i våra medvarelsers kroppsbyggnad såsom fullkomligt ändamålsenligt: alla människo- och djurkroppens olika organ hafva sin uppgift att fylla »i naturens hushållning»; de arbeta på det tänkbart ändamålsenligaste sätt. Träffade man vid sina forskningar någon gång på något organ eller någon organdel, hvilkens nytta och betydelse man ej förmådde klargöra - då gjorde åtminstone de försiktigare bland den tidens forskare detsamma som våra jurister göra, när de råka på ett särskildt krångligt rättsfall: de ställde det på framtiden. Och det var klokt, ty för en naturbetraktelse, som stod på skapelsehypotesens ståndpunkt, som betraktade de skilda organiska formerna såsom framgångna ur en skapares hand, måste en hel räcka af företeelser inom den lefvande världen förblifva fullkomligt obegripliga.

Jag syftar här närmast på de rudimentära organen, hvilkas existens utgör ett uppenbart hån mot hvarje skapelselära på samma gång som ett glänsande bevis för descendensprincipens sanning.

Med rudimentära eller förkrympta organ betecknas i allmänhet sådana organ, hvilka på grund af sin beskaffenhet endast kunna hafva ringa eller intet påvisligt gagn för sin ägare. Rudimentära organ äro således verktyg utan eller med bristfällig funktion - de vittna om en disharnioni mellan byggnad och förrättningar i vår kropp.

Redan här vill jag dock betona, att en del organ eller organdelar, som förut på grund af sin bristfälliga byggnad förklarades vara funktions- och gagnlösa, genom senare, särskildt genom experimentella undersökningar visats fylla en låt vara blygsam uppgift i någon lifsyttrings tjänst. Men vid sidan om sådana fall, rörande hvilka en framtida undersökning möjligen skall kunna ådagalägga, att de äga någon funktionell betydelse, finnas tallösa andra rudimentära organdelar, om hvilka vi med absolut säkerhet kunna påstå, att de äro fullkomligt gagnlösa för organismen.

Blott två slående exempel på sådana organ! Af de nu lefvande hvaldjuren finnas två hufvudgrupper: tandhvalar och bardhvalar.

Fig. 244. Underkäkshalfva af fostret af en bardhval (Megaptera boaps) med 42 tänder och tandanlag: vid sidan om käken äro några uttagna tänder afbildade (efter Esehricht).

De förra, till hvilka den i våra haf vanliga tumlaren hör, äro försedda med ett ofta

146

mycket betydligt antal enkelt byggda tänder, medan bardhvalarna i fullt utbildadt tillstånd i stället för tänder äro utrnstade med barder: tunna, tvärställda, hornartade, uti inre kanten fransade skifvor, som äro fästade å gommen. Detta är en anpassning till deras diet. Bardhvalarna lifnära sig nämligen ej af större djur, såsom vanligen förhållandet är med tandhvalarna, utan af hvarjehanda smärre djur, som i oräkneliga skaror befolka hafven. Men för att sådana jättar som hvalarna skola kunna lefva af så små varelser, måste dessa inmundigas i enorma massor. Inkomna i munhålan fastna de, medan vattnet silas ut, på fransarna å bardernas insida och föras till det trånga svalget af den stora tungan. Att tänder för djur med ett sådant lefnadssätt måste vara fullkomligt onyttiga, är själfklart; som nämndt saknas de ock fullständigt hos den fullvuxna hvalen. Hos bardhval-fostret däremot finnes i käkarna ett fullständigt tandgarnityr, som väsentligen öfverensstämmer med tandhvalarnas (fig. 244). Men dessa fostrets tänder genombryta aldrig tandköttet, de upplösas, försvinna före hvalungens födelse och blifva sålunda ej i tillfälle att utöfva någon som helst funktion. Bardhvalarnas tänder äro således typiska rudimentära organ utan det ringaste gagn för innehafvaren.

En företeelse af liknande slag är ögonen hos ett stort antal under jorden, således i mörkret lefvande djur. Hos djur med detta lefnadssätt kan man påvisa alla öfvergångar från former med fullt funktionsdugliga ögon till sådana, där de blifvit öfverväxta af huden och ej längre äga någon synförmåga. Såsom ett talande exempel må anföras den i södra Sverige och mellersta Europa allmänna mullvaden, hos hvilken ögonen i sammanhang med djurets underjordiska lefnadssätt blifvit mycket förminskade, jämförda med dem hos andra däggdjur af samma storlek (fig. 245). Hos den söder om Alperna förekommande mullvaden äro ögonen fullständigt beklädda af huden således absolut funktionslösa (fig. 246). Mullvadarna erbjuda således olika exempel på grader i synförmågans aftagande.

Äfven flertalet af de djur som bebo grottor äro blinda. Det behöfver knappast anföras några särskilda bevis för, att dessa djur verkligen härstamma från seende förfäder; man vet, att ifrågavarande grottor (Adels berggrottan i Krain, Mammutgrottan i Kentucky) uppkommit i en geologiskt mycket sen period, och att de nu i dem lefvande djuren

147

invandrat dit -- alltså en gång varit seende. Flera af dessa blinda djurs närmaste släktingar lefva i grottornas närhet och äro seende.

I sammanhang härmed förtjänar det betonas, att man ej sällan vid en jämförande granskning af ett organ hos besläktade djurformer kan påvisa alla öfvergångar från ett tillstånd, där sagda organ är fullt utbildadt och fullt användbart till ett sådant, där organets förkrympta beskaffenhet åtföljes af fullständig funktionslöshet. Denna iakttagelse kan preciseras därhän, att samma organ, som är förkrympt och gagnlöst hos den eller den högre organismen,

Fig. 245-246. Hufvud (245) af den nordiska mullvaden och (246) af den sydeuropeiska mullvaden; bilderna visa de olika graderna af ögonens tillbakagående utbildning (efter Blaxius).

hos besläktade lägre varelser uppträder mera utbildadt och med en motsvarande funktion.

Slutligen vill jag på peka, att det ej finnes någon bland de högre stående varelserna, hvilken ej har flera eller färre rudimentära organ att dragas med. Detta gäller i eminent grad ock om människan, hvilkens kropp enligt den bekante tyske anatomen Wiedersheims beräkning skall härbärgera omkring 100 mer eller mindre rudimentära organ eller organdelar. Alla människans organsystem (skelett, muskulatur, nervsystem, matsmältnings-, könsorgan o. s. v.) innesluta dylika onyttiga delar.

Redan förut har jag anmärkt och jag upprepar det här: endast under förutsättning att de olika organismerna äro produkten af en ombildning, af en utveckling, blifva de rudimentära organen begripliga. Ja, äfven om vi ej ägde något annat bevis för descendensteorien än detta faktum: förhandenvaron af rudimentära kroppsdelar, vore detta ensamt tillräckligt för att ådagalägga denna teoris sanning. Att en varelse, hvilkens kropp är behäftad med en hel rad oanvändbara, ändamålslösa, ja skadliga organ och därför företer en uppenbar disharmoni mellan byggnad och funktion - att en sådan varelse skulle vara skapad - denna lära förefaller nästan som en hädelse mot skaparen.

Fullt begripliga bli dessa oändainålsenliga organ endast under det antagandet, att de utgöra rester af organ, som fordom fungerat hos den ifrågavarande organismen respektive hos hans förfäder.

Äfven själfva tillkomstsättet af de rudimentära organen är begripligt ur speciellt darwinistisk synpunkt. Så snart ett organ af en eller annan anledning blir värdelöst eller mindervärdigt för sin innehafvare, blir det också likgiltigt för det naturliga urvalet. När sålunda ögat hos i mörkret eller under jorden lefvande djur ej längre är till något gagn, upphör det naturliga urvalet att utgallra individer med sämre ögon; den olika graden af synskärpa spelar nämligen icke längre någon roll i kampen för tillvaron, ty med det ifrågavarande lefnadssättet äro vid näringsförvärfvet, vid ställflyttningen m. m. individer med sämre ögon ej sämre lottade än sådana

148

med bättre och hafva sålunda lika goda utsikter att efterlämna afkomma som de skarpsyntare. Men härutaf blir en allmän försämring af ögonen bland ifrågavarande djurformer en nödvändig följd, enär ett så kompliceradt organ som ögat har mycket större möjligheter att variera i ogynnsam än gynnsam riktning, ty den förra kan uppnås på många, den senare blott på mycket få vägar. När sålunda i en kroppsdel variationer uppträda, som ej stå under det naturliga urvalets uppsikt, så blir följden den, att organet för sämras.

I öfrigt kan förkrympuing af en kroppsdel framkallas därigenom att densamma ej varit i bruk under flera generationer, hvarigenom den från generation till generation försämras; eller därigenom, att densamma blir skadlig för innehafvaren och att det naturliga urvalet gynnar sådana in divider hos hvilka det skadliga organet är sämst utbildadt (»omvändt urval»).

Fig. 247. En sjöpung (efter Kupifer).

Förkrympning kan äfven uppstå genom ogynnsam inverkan af yttre faktorer (t. ex. ställflyttnings- och sinnesorganens tillbakabildande hos parasiter; förlust af hudfärgen hos i grottor lefvande djur på grund af ljusbrist).

Äfven ett annat kännetecken, som är gemensamt för de verkligt gagnlösa rudimentära organen, är, att de variera mera än andra organ. Detta att de inom samma djurart hos somliga individer äro mera, hos andra betydligt mindre förkrympta, får likaledes en otvungen förklaring af den omständigheten, att de funktionslösa organen ej längre äro föremål för det naturliga urvalets inverkan.

Utan att våga ytterligare trötta min läsare med teoretiska resonemang vill jag blott framhålla, att de rudimentära organ, som vi hittills omtalat: bardhvalarnas tänder, de under jorden lefvande djurens ögon äfvensom de rudimentära bildningar, som uppstå på grund af ett parasitiskt lefnadssätt - alla dessa rudimentära bildningar uppkomma genom rent regressiv (tillbakagående) utveckling d. v. s.: på grund af förändradt lefnadssätt har en bestämd funktion (t. ex. seendet) blifvit öfverflödig och motsvarande funktions bärare (ögat) har tillbakabildats.

Denna rent regressiva utveckling kan, när den samtidigt angriper flera organsystem, leda till en verklig degeneration. Ett intressant exempel härpå är en djurgrupp, man benämnt sjöpungar, af hvilka flera arter lefva vid Sveriges västkust (fig. 247). Sjöpungens larv är en liten, fritt omkring simmande varelse, som är byggd som ett ryggradsdjur: den har en ryggsträng, ofvanför denna ligga hjärna och ryggmärg; med den förra stå högre sinnesorgan i förbindelse. Men larvens fria lif varar blott några timmar. Den fäster sig vid något föremål i hafvet och inom kort försvinna alla de organ, som voro af betydelse för den rörliga larven, men hvilka ett fast sittande djur saklöst kan undvara: ryggsträngen och sinnesorganen upplösas fullständigt, af nervsystemet återstår blott en liten nervknut. Däremot utbildas matsmältnings- och könsorganen. Djuret har således som fullvuxen förlorat alla det högre och friare lifvets funktioner; det tillbringar sina

149

återstående dagar med att kälkborgerligt tillfredsställa de för individ och släkte oundgängligaste behofven: att äta och att fortplanta sig. Sjöpungen börjar således sitt lefnadslopp som ett äkta ryggradsdjur men sjunker som fullmogen individ ned på ett organisationsskede, hvilket stämplar den till ett ryggradslöst djur. Vi stå här inför en verklig deklassering - parallellen mellan den organiska världen och vårt sociala lif, där en dylik nedflyttning från ett högre till ett lägre samhällsplan under människans lif är blott alltför vanlig, ligger för nära till hands, att jag skulle behöfva mer än antyda densamma.

Om ock ingalunda alltid skarpt skild från den rent regressiva utvecklingsarten förtjänar en annan form för de rudimentära organens tillkomst att påpekas, nämligen den som uppträder vid den utvecklingsform, vi redan förut betecknat såsom kvalitetens utveckling på kvantitetens bekostnad.

Fig. 248. Längdsnitt genom människohjärna; 6 fyrhögarna och tallkottkörteln, 8 förlängda märgen; 9 lilla hjärnan (efter Allen Thomson).

I ett föregående kapitel hafva vi vid studiet af lemmarnas omdaning hos hästen varit i tillfälle att iakttaga, huru under de geologiska tidsåldrarnas förlopp vissa delar af fotskelettet (den mellersta tån) utbildats allt mera, under det att andra (sidotårna) allt mera tillbakabildats, tills de hos den nu lefvande hästen nedsjunkit till typiskt rudimentära, fullkomligt obrukbara kroppsdelar. I detta fall har sålunda under hästsläktets historiska utveckling organet som sådant, foten, ingalunda blifvit öfverflödigt, blott arten af dess funktion har undergått en förändring, hvarigenom vissa delar utvecklats på bekostnad af andra, hvilkas sista rester kvarstå som utvecklingsprocessens affallsprodukter.

öfvergå vi nu till vårt speciella ämne, människokroppens rudimentära organ, så kunna vi äfven här till en början studera ett rudimentärt organ af liknande art som det senast anförda.

Fig. 249. Hufvudet af en ödla (Varanus), sedt uppifrån.

I ett föregående kapitel hafva vi sett, huru stora hjärnan hos människan och däggdjuren på grund af sin tillväxt småningom kommer att öfverlagra andra hjärndelar, hvilkas utbildning i allmänhet ej hållit jämna steg med stora hjärnans - en process, hvilken, såsom förut ådagalagts, är påvislig både genom embryologiska och jämförande-anatomiska fakta. Bland de af stora hjärnan dolda hjärndelarna finnes ock en liten rund-oval kropp, som kommer till synes på längdsnittet genom människohjärnan (fig. 248). Äldre tiders fantasifulla anatomer gåfvo denna bildning på grund af formen och i tron att det var en körtel namnet tallkottkörtel. Att den ej var en körtel, kom man snart underfund med; ej heller var den »själens säte», såsom filosofen Cartesius

150

antagit. Alla bemödanden att bekläda tallkottkörteln med någon funktion ha visat sig vara fruktlösa af det enkla skälet, att den ej har någon sådan: den är en rudimentär kroppsdel, sista resten af ett sinnesorgan. Till denna slutsats berättiga oss följande fakta.

Hos många ödlor kan man å hufvudets öfversida i hjässtrakten iakttaga ett ställe, ett fjäll, som i motsats till de andra är ofärgadt (fig. 249). Undersöker man ett sådant ödlehufvud å ett längdsnitt, som träffat det omnämnda ljusa fjället (fig. 250), så visar sig det sistnämnda täcka en lucka, ett litet hål i hjässbenet och i denna lucka skjuter från den del af hjärnan, vi i det förgående benämnt synhögarna, upp en större eller mindre, ögonliknande kropp. Denna kropp gör i hvarje afseende skäl för sitt namn: hjässögat, ty den har en liknande byggnad som de (alltid mycket större) pariga ögonen och i de punkter, i hvilka den afviker från dessa, närmar den sig eller öfverensstämmer med ögat hos vissa ryggradslösa djur.

Fig. 250. Längdsnitt genom hjärntaket med inritad hjärna af en ödla. h hjässögat. fh fyrhögarna. sh synhögarna. sth storhjärnan (efter Baldwin Spencer).

Att detta hjässöga hos de ödlor där det är bäst utbildadt hos de flesta är det mer eller mindre tillbakabildadt - har en med ljus- eller värmeförnimmelser förbunden funktion att utföra, är mycket sannolikt, äfven om vi ej förmå göra oss reda för den specifika beskaffenheten af denna verksamhet. Af särskildt intresse är, att ett sådant eller liknande

151

hjässöga i flydda tidsåldrar varit en mycket allmännare förekomst än nu. Sålunda har man kunnat påvisa dess existens ej blott hos ett stort antal utdöda kräldjur utan ock hos de äldsta kända amfibierna och hos en del utdöda fiskar.

Fig. 251. Öga A af människa och B af fågel för att visa blinkhinnan (halfmånformiga vecket). (Efter Romanes.)

Förutom hos ödlorna finnes ett hjässöga hos nu lefvande ryggradsdjur endast hos några representanter för de lägsta ryggradsdjuren, nämligen hos nejonögonen.

Som nu människans (och de öfriga däggdjurens) tallkottkörtel står i nära för bindelse med den hjärndel, som motsvarar den med hjässögat sammanhängande hos nejonögat och ödlorna, kan det ej lida något tvifvel, att äfven tallkottkörteln är en rest af ett liknande organ, att således människans förfäder en gång varit utrustade med ett dylikt.

Fig. 252. Gomvecken hos A fullväxt människa, B 16 centimeter långt människofoster, C markatta (efter Gegenbaur).

Hvarför vi förlorat detta organ, är ej svårt att inse. Det är, såsom redan nämndt, genom stora hjärnans högre utbildning som däggdjuren vunnit ett väldigt öfvertag öfver andra ryggradsdjur. Men genom denna storhjärnans utbildning har äfven detta sinnesorgan liksom öfriga hjärnans delar öfverlagrats och undanträngts från beröring med hjärnskålstaket, hvarigenom det gifvetvis förlorat hvarje existensberättigande såsom sinnesorgan och förkrympts. Såsom vi framdeles skola erfara, hafva under loppet af människans utbildning äfven andra förmögenheter offrats på intelligensorganets altare.

Alla de i det följande afhandlade rudimentära organen äro att hänföra till det slag, vi ofvan betecknat såsom rent regressiva, d. v. s. sådana som på grund af sin gagnlöshet för människans nuvarande lifsmiljö tillbakabildats utan att ersättas af några andra.

I den inre ögonvrån hos människan finnes en liten blekröd hinna, det s. k. halfmånformiga vecket (fig. 251 A) - en bildning, som ej kan till skrifvas någon som helst funktion eller nytta. Men redan hos andra däggdjur och i ännu högre grad hos flertalet lägre ryggradsdjur är detta organ så starkt utbildadt, att det kunnat betecknas som det »tredje ögonlocket» eller blinkhinnan, enär det, såsom vi äro i tillfälle att iakttaga hos t. ex. fåglarna (fig. 251 B), äger en stor rörlighet och kan dragas öfver ögats hela främre yta. Det lilla halfmånformiga vecket hos människan, hvilket fullständigt saknar rörlighet, är således ingenting annat än en förkrympt och funktionslös afkomling af

152

de lägre djurens blinkhinna. Anmärkningsvärdt är, att densamma enligt uppgift är bättre utbildad hos några naturfolk än hos européerna.

Ett annat, föga uppmärksammadt rudimentärt organ är gomlisterna, d. v. s. de mer eller mindre utbildade tvärlisterna, hvilka till ett antal af 2-4 finnas å främre delen af människans gom (fig. 252 A). Hos fostret (fig. 252 B) och det nyfödda barnet äro dessa lister både starkare utbildade och talrikare, så att de bekläda en större del af gommen. Under uppväxten utslätas de bakre vecken allt mera, de främre blifva ofta oregelbundna och afbrutna och hos äldre personer kunna samtliga veck vara utplånade. Lägga vi härtill, att hos flertalet andra däggdjur (fig. 252 C) gomlisterna förete en stark och ofta för olika arter olika utformning, hvilken gör dem skickade till verksamma hjälpmedel eller redskap vid tuggning och fasthållande af födan,

Fig. 253. Bäcken, korsben och svanskotor (s) hos människan. m rudimenter svansmuskel.

så inse vi utan vidare, att vi här ha för oss ett organ, som hos människan är ett gagnlöst arf ifrån förfäder, hos hvilka det stod i full funktion.

Detta liksom de i det följande omnämnda organen (på ett fall när) uppvisar en egenskap som kännetecknar det stora flertalet rudimentära organ, nämligen att de äro bättre utbildade, mindre förkrympta hos fostret än hos den fullväxta individen. För hvar och en som tagit kännedom om den biogenetiska lagen, hvilken vi undersökt i det föregående, innebär ju detta blott en bekräftelse på och en utvidgning af denna sats: under fosterutvecklingen uppträda karaktärer, som utmärkt stamfäderna och som således till höra en förfluten historisk period af den ifrågavarande djurartens utveckling, i mera utbildadt skick än hos den könsmogna individen.

Motståndarna till härstamningsteoriens tillämpning på människan hafva ofta gjort ett stort nummer af den omständigheten, att vi i motsats till flertalet ryggradsdjur sakna svans. Utan att för tillfället vilja slå mynt af det faktum, att äfven de högst organiserade aporna i berörda hänseende öfverensstämma med människan, kan det vara skäl att i korthet granska halten af ofvannämnda inkast. Den fullväxta människans ryggrad består af 33-34 kotor; de fyra eller fem nedersta äro de starkt förkrympta och under huden dolda svanskotorna (fig. 253). På tidigare utvecklingsstadier finnes däremot regelbundet äfven hos människan en verklig, fritt och tydligt framträdande svans, hvilken i intet annat, än möjligen hvad längden beträffar, skiljer sig från samma kroppsdel hos andra däggdjursembryoner (fig. 254, 255). I detta svansämne ingå anlag till 6-8 svanskotor, således till flera, än som normalt förekomma hos den fullväxta människan. Äfven blodkärl motsvarande dem, som finnas hos djur med utbildad svans, äro påvisade i detta svansbihang. Men från och med tredje, senast fjärde fostermånaden är i regeln hvarje spår af denna svans försvunnet; svans utskottet har upptagits i bålen, blodkärlen ha tillbakabildats och kotanlagens antal har minskats genom sammanväxning.

Människofoster, 6 mm. långt, 24-26 dygn gammalt; visar en väl utbildad svans.
Fig. 254, fostret sedt framifrån, 255 från sidan (efter Kollmann).

I litteraturen förekomma talrika uppgifter om, att detta svansbihang

153

i stället för att tillbakabildas, undantagsvis kan slå in i en motsatt riktning och äfven hos människan utvecklas till en respektabel svans. Större delen af dessa uppgifter är emellertid ej grundad på så noggranna undersökningar, att man däraf kan sluta, att den undersökta bildningen verkligen kan göra anspråk på titeln »svans»,

Fig. 256. Tioårigt barn med tydlig svans (efter Wiedersheim).

och detta af det lätt insedda skälet, att innehafvaren af ifrågavarande kroppsdel i allmänhet ej är lifvad att utsätta sig för en »anatomisk» undersökning.

Bland de fall af svansbildning hos människan, hvilka blifvit noggrannare undersökta, må följande omnämnas. Granville Harrison fann hos ett nyfödt barn en svans, som småningom afsmalnande mot spetsen var 4,4 cm. lång; den ägde rörelseförmåga, hvilket visade sig, då barnet skrek. Då barnet blifvit sex månader gammalt, aflägsnades svansen, som då uppnått en längd af 7 cm., genom operation. Vid företagen undersökning visade den sig innesluta bindväf, kärlnerver och muskler men inga anlag till kotor.

Ett annat fall omtalas af Howes och gäller ett 10 år gammalt Moi-barn, som var innehafvare af en öfver 25 cm. lång svans. Äfven denna svans torde ej hafva innehållit skelettdelar (fig. 256).

Som det emellertid i alla hittills beskrifna fall torde vara tvifvelaktigt, huruvida den hos barnet eller den fullväxta människan uppträdande

154

svansen är en fortsatt utbildning af fosteranlaget eller blott en missbildning, förorsakad af abnorma förhållanden under fosterlifvet, böra vi ej lägga för stor vikt på denna företeelse.

Af större teoretisk betydelse än dessa svansmänniskor är det faktum, att på den fullväxta människans svanskotor fästa sig flera, mer eller mindre rudimentära muskler (fig. 253), för hvilka människan tydligtvis lika litet kan hafva någon användning som för de förkrympta svanskotorna själfva, medan motsvarande muskler hos de med svans försedda däggdjuren uppträda i fullt utbildadt och tjänstbart skick.

Fig. 257. Ansiktet af ett fem månader gammalt människofoster med embryonal hårbeklädnad (efter Ecker-Wiedersheim).

Vi hafva således här för oss ett typiskt exempel på ett rudimentärt organ: hos människans foster förekomma anlag till en svansbildning, hvilka anlag dock, då hos henne en svans ej kan anses vara hvarken nyttig eller prydlig, i regel ej uppnå någon vidare utbildning utan hos den fullväxta individen kvarstå i förkrympt tillstånd.

Till de typiskt rudimentära bildningarna höra ock de små, glest stående hår, som bekläda större delen af människans kropp - någon som helst nytta kunna vi tydligtvis ej hafva af dessa bihang. Men de äro ej blott ej till nytta utan de kunna rentaf bli till skada. De kapslar, i hvilka dessa småhår äro fästade, utgöra nämligen gynnsamma härdar för utvecklingen af en del i dammet förekommande mikrober. Dessa alstra vegetationer, som ofta gifva upphov till vissa hudåkommor såsom finnar och variga utslag.

I motsats till den fullväxta människans rudimentära hår står den hår- beklädnad, som utmärker fostret. I sjätte fostermånaden är nämligen hela kroppen - med undantag af handens insida, fotsulan, läpparna och vissa delar af könsorganen - beklädd med tätstående, mjuka och ganska långa hår »lanugo» (fig. 257). Men redan före födelsen och under loppet af första lefnadsåret försvinner denna hårbeklädnad för att efterträdas af de till större delen rudimentära håren, som utmärka den fullvuxna.

Den riktigare hårväxt, som är kännetecknande för fostret, talar för, att människan en gång äfven i detta afseende ej skilt sig från det stora flertalet andra däggdjur: att hon fordom haft en fullständigare och funktionellt betydelsefullare hårbeklädnad än i våra dagar.

Att denna uppfattning är riktig, framgår också af den omständigheten, att man äfven hos fullt utbildade både män och kvinnor ej sällan påträffat en hårväxt, som i yppighet kan täfla med många däggdjurs.

Fig. 258. Andrian Jeftischjew, den »ryska hundmänniskan» (efter Wiedersheim).

Denna hårbeklädnad är emellertid hos olika personer af olika slag. Än är den att uppfatta som en hämningsbildning, d. v. s. håren från fosterlifvet (lanugo) kvarstå hos barnet i stället för att fällas, de utbildas och blifva längre

155

under uppväxtperioden, så att i somliga fall hela kroppen blir utrustad med en tät päls. I andra fall beror den starka hårbeklädnaden på en utbildning af de efter födelsen uppträdande, i regeln rudimentära håren. Exempel på det första slaget erbjuda de ryska s. k. hundmänniskorna, Andrian Jeftischjew (fig. 258) och Theodor Petrof, hvilken förevisats världen rundt af en impressario och dog 1904. Hos den på sin tid mycket omtalade mexikanska dansösen Julia Pastrana (fig. 259) lär däremot den starka hårbeklädnaden ej varit något annat än en enorm utbildning af de eljest rudimentära håren. I några fall har den starka hårigheten påvisats vara ärftlig under två eller tre generationer.

Ur genealogisk synpunkt, d. v. s. med hänseende till människans härledning torde en annan egendomlighet hos människokroppens rudimentära hår vara af en viss betydelse. Medan nämligen det öfvervägande antalet hår är riktadt med spetsarna nedåt, äro håren å vår underarm riktade snedt uppåt mot armbågen (fig. 260 A).

Fig. 259. Julia Pastrana (efter Klaatsch).

Nu är det odisputabelt, att, då vår hårbeklädnad som sådan är fullkomligt gagnlös, också dessa hårs olika riktning ur nyttans synpunkt är fullkomligt likgiltig och således ej kan förklaras med hänsyn tagen endast till våra kroppshårs nu varande tillstånd. I annan belysning framträder emellertid denna lilla detalj, om vi något utvidga området af våra undersökningar. Då visar det sig nämligen, att förutom några lägre däggdjur endast somliga apor bland andra de s. k. människolika öfverensstämma med människan hvad hårens riktning å underarmen beträffar (fig. 260 B). Och hos några af sagda apor torde den afvikande hårriktningen vara förklarlig ur nyttans synpunkt. Ty när t. ex. orangutanen hvilar med ryggen lutad mot en trädstam, lägger han sina långa,

156

rikt hårbeklädda armar öfver hufvudet, så att armbågarna riktas nedåt, hvarigenom regnet kan rinna ned till armbågen, utan att vattnet stannar i underarmens hår, hvilket tydligtvis skulle inträffa, ifall håren å sistnämnda kroppsdel hade samma riktning som på kroppens öfriga delar.

260. Arm A af människa, B af schimpans, visande hårens riktning (efter Romanes).

Den bakersta af våra kindtänder, den s. k. visdomstanden, är exempel på ett organ, som är på väg att blifva rudimentärt åtminstone hos de civiliserade folkslagen. Sålunda är tiden för denna tands uppträdande underkastad starka växlingar: det sker mellan 17:de och 40:de lefnadsåret. Hos många personer genombryter den aldrig tandköttet, antingen beroende på att den kvarhålles i tandhålan eller att han öfverhufvud aldrig fullständigt utbildats. Äfven då den kommit upp i tandraden, är den ofta förkrympt: ett litet stiftformigt tandrudiment med blott en rot, medan de framför densamma stående i allmänhet äro utrustade i öfverkäken med tre, i underkäken med två rötter.

Men visdomstanden är ej alltid blott ett vanligt rudimentärt och oskadligt organ, utan den kan stundom blifva utgångspunkten för allvarliga sjukliga företeelser. Sålunda angripes ingen tand oftare af tandröta än denna. Dess fram trädande kan gifva upphof till inflammatoriska processer, svulstbildningar, fistlar m. m.

Men ej blott visdomstanden utan ock den yttre öfre framtanden är ej sällan tillbakabildad eller saknas och detta ofta hos personer, hos hvilka också visdomständerna äro försvagade eller saknas (fig. 261). Kommer så här till, att äfven andra af människans tänder, om ock mindre ofta, kunna uppträda i förkrympt form, torde vi inse, att en eller annan orsak gör människans tänder till ett organsystem, som en längre kan anses stå på höjden af sin funktionella betydelse, att det, jämfördt med sina forna förrättningar, blifvit funktionellt mindervärdigt. Detta bekräftas ytterligare af den iakttagelsen, att kindtändernas förkrympning är mindre långt hunnen hos naturfolken än hos oss, och att särskildt visdomstanden hos t. ex. australnegerna i allmänhet är mycket bättre utbildad. Och härvid är särskildt anmärkningsvärdt, att naturfolken med afseende äfven på nämnda tands förkrympning ha att uppvisa ett betydligt lägre procentantal än européerna, sålunda hos melanesier 0,6 %, polynesier 1 %, maleijer 1,9 %, européer 3,2 %.

Orsaken till denna tillbakagående utveckling af vissa delar af vårt tandsystem kan näppeligen enbart ligga däri, att vår föda redan i köket

157

undergår en förberedelseprocess (kokning m. m.), afsedd att underlätta matsmältningen, hvarigenom tändernas arbete skulle blifva mindre värde- och betydelsefullt för oss. Den kanske förnämsta orsaken till denna tillbakagång är snarare att söka i den omständigheten, att människans käkar under hennes historiska utveckling förkortats -- i olika grad hos olika folkslag --

Fig. 261. Tänder i öfverkäken hos människan, sedda framifrån. A normal tandrad. B högra sidans yttre framtand (I2) är försvagad. C högra sidans yttre framtand saknas, den vänstra (I2) är stiftformig. D båda de yttre framtänderna saknas; en lucka mellan hörntänderna (C) och de mellersta framtänderna påminner ännu om denna förlust. E båda de yttre framtänderna saknas; de mellersta äro starkt förstorade (efter Bluntschli).

och på den grund ej blott tänderna hopträngts till en sluten rad, hvilken tandställning är kännetecknande för människan, utan ock redan förut mindervärdiga tänder tillbakabildats. Men just den starkt hopträngda tandställningen predisponerar för tandröta, hvilken åkomma i viss mån kan anses som ett domestikations- eller om man vill civilisationsmärke. Liksom hos de i naturtillståndet lefvande djuren är ock hos folkslag på ett lägre kulturplan tandröta mycket sällsyntare än hos oss. Sålunda uppgifves denna åkomma uppträda bland eskimåer hos 2,5 %, indianer 3 - 10 %, malajer 3 - 20 %, kineser 40 % och européer 80 - 96 %!

Slutligen vill jag uttryckligen påpeka det skefva i en stundom förfäktad uppfattning, enligt hvilken vårt tandsystem som sådant skulle vara ett värdelöst organ, hvilket ginge sin fullständiga undergång till mötes. Äfven om våra tänder ej numera hafva så kräfvande uppgifter som hos lägre varelser: de äro ej längre vapen och ha ej längre att tugga så hårda ämnen som å tidigare utvecklingsskeden - så äro de dock ingalunda fullständigt gagnlösa för kulturmänniskan. Vår skönhetskänsla sammanfaller i den punkten med hygienens läror, att tänderna i mer än ett afseende fortfarande äro en viktig del af vår matsmältningsapparat. Så äro tänderna en förträfflig känsel- och kontrollapparat för allt som införes i munnen. Vidare ha vi kanske litet hvar gjort den erfarenheten, att det alldeles ej är likgiltigt, huruvida magen förses med väl eller illa tuggad föda. Sålunda är den mekaniska sönderdelningen af födan, som åstadkommes genom tuggningen, af stor betydelse för födans vidare bearbetning i tarmkanalen. Dessutom blandas vid tuggningen födan med saliven, hvilken i och för sig äger förmågan att smälta stärkelsehaltiga ämnen. Men framför allt är tuggningen betydelsefull därför, att, om födans smådelar genomträngts af saliv, såväl magsaften som saften från magspottkörteln lättare förmå inverka på födoämnena.

En kroppsdet, som likaledes tyckes vara på väg att bli förkrympt är människans lilltå. Medan de öfriga tårna, med undantag af stortån, äga

158

tre tåleder, hafva enligt noggranna undersökningar hos såväl utvuxna människor som foster 41 % blott två tåleder å lilltån, i det nagel- och midtelleden sammanväxt.

Fig. 262. Blindtarmen A af fullväxt, B af nyfödd människa. C af orangutan, D af en gnagore (aguti). tu tunntarm. tj groftarm. b blindtarm. m det maskformiga bihanget. (Delvis efter Romanes.)

Denna sammanväxning lär ej bero på något mekaniskt inflytande (såsom skotryck), utan tyckes vara en normal förkrympningsprocess. Äfven några af lilltåns muskler visa benägenhet att tillbakabildas.

Vi afsluta denna redogörelse för några af människans rudimentära organ med studiet af en kroppsdel, som ej blott är utan gagn utan ock i högre grad än något af de hittills omnämnda kan blifva en omedelbar fara för sin innehafvare: blindtarmens maskformiga bihang. Vid öfvergången mellan tunn- och groftarm bildar den senare en utvidgning, blindtarmen, som utsänder ett smalt, i motsatta ändan slutet tarmstycke, som benämnes det maskformiga bihanget (fig. 262 A m) Det är som bekant detta organ som mycket ofta blir säte för en inflammationprocess, som erfordrar operativa ingrepp.

Fig. 263. Förenklad framställning af blindtarmens utveckling hos människofostret. a det tidigare utvecklingsskedet, då ännu ingen skillnad mellan blindtarm och maskformigt bihang finnes; b ett senare skede, där denna skillnad börjar att framträda.

Att det maskformiga bihanget är betydelselöst i normalt funktionellt afseende, har man ansett sig kunna sluta bland annat däraf att, då det genom en operation aflägsnats ur kroppen, ej någon funktionsrubbning förmärkes; tarmkanalens verksamhet försiggår lika normalt efter som före operationen.

Liksom många andra rudimentära organ varierar äfven det maskformiga bihanget mycket, är hos olika individer mycket olika utbildadt. Under det dess medellängd hos människan beräknats vara 8 1/2 cm., är det undantagsvis ej längre än 2 cm., medan det å andra personer kan uppnå den ohyggliga längden af 20-23 cm. Knappast något annat af människokroppens organ varierar så starkt! För en rätt uppfattning af detta organ erinras vidare därom, att detsamma i förhållande till hela tarmkanalen är längre hos fostret än hos den fullväxta människan: hos den senare förhåller sig det maskformiga bihangets längd till groftarmens som 1 : 20, hos fostret som 1 : 10.

159

I sammanhang härmed står att på ett tidigt fosterstadium skillnaden mellan blindtarmen och det maskformiga bihangets diameter är helt obetydlig och att först därigenom att den närmast intill groftarmen gränsande delen af blindtarmen tillväxer starkare än ändstycket denna skillnad mellan blindtarmen och dess bihang uppstår (fig. 262 B, 263). Från embryologisk synpunkt är således detta bihang att uppfatta såsom en hämningsbildning, alltså såsom ett organ, hvilket under hela lifvet blir stående på ett tidigare fosterskede.

En synnerligen tröstrik iakttagelse har den tyske läkaren Ribbert gjort. Han fann nämligen, att det maskformiga bilianget ej sällan förlorar sin hålighet helt eller delvis, d. v. s. att den slemhinna, som bekläder denna tarmdels insida hopväxer, så att det maskformiga bihanget i stället för att vara ett i en ända slutet rör blir en mer eller mindre fullständigt solid sträng. Denna företeelse framkallas i allmänhet ej genom någon inflammatorisk process utan är en normal tillbakabildning af ett rudimentärt organ. Rätt betydelsefullt är, huru de olika lefnadsåldrarna förhålla sig till detta tillbakabildningsfenomen. De af Ribbert meddelade siffrorna visa, huru fallen, där det maskformiga bihanget förlorat sin hålighet, bli talrikare med tilltagande ålder:

Under  1 - 10 året har det maskformiga bihanget förlorat sin hålighet helt eller delvis hos  4 %
  »   10 - 20   »     »         »              »              »            »          »     11 %
  »   20 - 30   »     »         »              »              »            »          »     17 %
  »   30 - 40   »     »         »              »              »            »          »     25 %
  »   40 - 50   »     »         »              »              »            »          »     27 %
  »   50 - 60   »     »         »              »              »            »          »     36 %
  »   60 - 70   »     »         »              »              »            »          »     53 %
  »   70 - 80   »     »         »              »              »            »          »     58 %

Af de personer, som äro mera än 60 år gamla, är hos flera än hälften det maskformiga bihanget afstängdt från blindtarmen; hos nyfödda däremot har detta aldrig påträffats. Det är själfklart, att en sådan tilltäppning af ifrågavarande kroppsdel är gynnsam för innehafvaren: möjligheten för en blindtarmsinflammation bortfaller så godt som fullständigt.

Summera vi de egenskaper, som utmärka det maskformiga bihanget hos människan: dess uppkomst genom hämmad utveckling, dess relativt betydligare storlek på fosterstadiet, dess benägenhet för tillbakabildning hos äldre personer, så få vi den typiska bilden af ett rudimentärt organ, af ett organ, som går sin undergång till mötes. Bland de högsta däggdjuren, aporna, förekommer detta bihang bortsedt från sällsynta individuella afvikelser (hos några makakarter) blott hos de människolika aporna (fig. 262 C) och gibbonen. Hos många lägre däggdjur och särskildt hos många växtätande uppnår emellertid blindtarmen, hvars ändstycke ej hämmats i sin utveckling och hos hvilka sålunda ej något maskformigt bihang bildats, en storlek, som kan öfverträffa magsäckens (fig. 262 D). I sammanhang härmed har hos dessa djur blindtarmen påvisats utöfva en viktig funktion vid matsmältningen. Man skulle sålunda kunna antaga, att blindtarmens tillbakabildning hos människan berodde därpå, att hon fordom varit ute slutande vegetarian - ett antagande som ock i någon mån understödjes

160

af beskaffenheten hos andra delar af våra matsmältningsorgan - men småningom öfvergått till en blandad diet, hvarigenom blindtarmens funktioner blifvit mindre viktiga och i sammanhang därmed organet tillbakabildats. Huru rimlig en dylik tydning än kan låta, står den ej riktigt i samklang med det faktum, att de människolika aporna, af hvilka gorillan är sträng vegetarian och de andra åtminstone företrädesvis lefva af vegetabilier, äro till skillnad från andra apor alltid utrustade med samma rudimentära tarmbihang som människan. Orsaken till detta rudiments uppkomst hos människan och de människolika aporna måste således tills vidare betecknas som dunkel.

Medan ganska allmänt erkännes, att det maskformiga bihanget är en gagnlös och föga afundsvärd arfvedel från lägre organismer, torde en åsikt, som nyligen framställts i en äfven till svenska öfversatt bok af Nobel-pristagaren och ledamoten af Institut Pasteur, Elias Metschnikoff, att människans hela groftarm är ett öfverflödigt organ, hvars försvinnande blott skulle kunna hafva lyckliga följder, näppeligen utan vidare kunna underskrifvas. Denna del af människans tarmkanal spelar enligt Metschnikoff vid matsmältningen ingen eller en ytterst obetydlig roll och äfven för uppsugningen af näringsämnen är den af underordnad betydelse, men däremot hotar groftarmen oss med en hel rad af farligheter, såsom import i kroppen af skadliga ämnen, hvilka alstras af groftarmens mikrober, bildningen af förruttnelseprodukter och de särskildt ofta i groftarmen uppträdande elakartade nybildningarna. Han anser därför, att vi vore lyckligare, om vi helt och hållet vore af med groftarmen. Som bevis härför anför Metschnikoff några fall, där hela eller större delen af groftarmen på grund af sjukliga förändringar i densamma aflägsnats eller var tillbakabildad, utan att personerna i fråga däraf hade något påvisligt men. Härvidlag är dock att märka, att enbart den omständigheten, att vi kunna undvara ett organ eller en organdel, ej är ett bevis för ett organs onyttighet; man kan som bekant lefva med en lunga, en njure etc. Men måhända kan medgifvas, att människans groftarm ej är ett organ som är fullkomligt afpassadt för människans nuvarande lefnadssätt, samt att den var gagnrikare under en period, då människan i högre grad än nu lifnärde sig af växtföda. Ty hos växtätare, särskildt hos gräsätare, där denna tarmafdelning är synnerligen voluminös, är dess stora betydelse för matsmältningen påvisad.

Den förut omnämnde anatomen Wiedersheim har nyligen rörande människans rudimentära organ framhållit några synpunkter, som torde förtjäna att i korthet återgifvas.

Wiedersheim påpekar, att förändringarna i människokroppen både de som redan äro fullbordade, och de som ännu pågå, ej blott äga ett allmänt biologiskt intresse utan delvis ock äro af patologisk betydelse, d. v. s. förklara uppkomsten af vissa sjukliga företeelser. Vissa rudimentära bildningar utöfva, ehuru de redan äro stadda i tillbakagående utveckling, enligt vår författare icke förty ett stort inflytande på organismens funktionella jämnvikt, enär de kunna ge upphof till rubbningar i lifsprocessens typiska förlopp. Redan äldre biologer hafva antagit, att svulstbildningar hafva ett

161

»medfödt» underlag. Man har ock antagit, att under fosterutvecklingen celler eller cellgrupper kunna lösslitas ur sitt normala samband och kvarstå som ett obrukadt material, hvilket vid tillfälle kan utvecklas till någon abnorm bildning.

Slutligen har man fäst uppmärksamheten på, att just sådana delar af vår kropp, där under fosterlifvet särskildt invecklade utvecklingsföreteelser ägt rum, ofta äro sätet för elakartade nybildningar.

Som emellertid någon fullt tillfredsställande förklaring med stöd uteslutande af de embryologiska företeelserna ej kan uppnås ligger tanken nära till hands att med tillhjälp af artens historia söka efter orsaken till sagda och andra sjukliga bildningar. Wiedersheim anser nämligen, att liksom hos individen vid högre ålder uppträda vissa degenerationsfenomen (senil degeneration) också hos arten under loppet af dess historiska utveckling organ och organdelar funktionellt kunna degenerera, kunna blifva »utlefvade». På den grund skulle liksom vid de individuella ålderdomsföreteelserna äfven hos arten en minskning i lifsenergi och motståndskraft gentemot skadliga inflytelser kunna uppträda. Man kan således hafva anledning att fråga, huruvida ej i vissa fall och under vissa villkor ett organ på ett visst historiskt utvecklingsskede kan vara mer eller mindre disponeradt för sjukliga förändringar i form af tumörbildningar eller i annat afseende. Antingen ett organ befinner sig på ett skede af tillbakagående utveckling eller det är fråga om en funktionsväxling är det tänkbart, att, då en rubbning i dess funktioner inträdt, också en rubbning i dess väfnaders jämnviktsläge ägt eller äger rum.

Bland de fall som Wiedersheim anför väljer jag följande. Det är ett kändt förhållande, att våra lungspetsar äro kroppsdelar, som särskildt ofta angripas af olikartade åkommor. Förklaringsgrunden härtill - om ock väl ej den enda - skulle vara att söka i den omständigheten, att hos människan den öfre delen af bröstkorgen (eller öfvergångsområdet mellan hals- och bröstregion) bevisligen är stadd i en tillbakagående utveckling, en företeelse, hvilken ej ännu har kommit till någon afslutning. Man påträffar nämligen stundom ej blott refbensrudiment på de sista halskotorna, något som antages tyda på att bröstregionen fordom haft en större utsträckning, utan någon gång är ock det första refbensparet mer eller mindre förkrympt och ofullständigt, hvilket skulle tolkas så, att äfven detta refbenspar är stadt i tillbakagående utbildning.

Äfven till en annan svag punkt i vår organisation anses en under artens utveckling försiggången reduktionsprocess vara skulden. Medan hos lägre djur liksom hos människofostret på tidigare skeden ryggmärgen sträcker sig genom hela ryggraden ända till dess spets, slutar densamma hos den fullväxta människan redan vid första eller andra ländkotan. Wiedersheim anser det därför sannolikt, att flera af de sjukliga nybildningar, som kunna förekomma i svanskotregionen, leda sitt ursprung från några organ (ligament, nerver, kärl, tarmparti), som numera endast i förkrympt tillstånd uppträda å denna del af kroppen.

I ett föregående kapitel ha vi lärt känna, huru under fosterutvecklingen en fullständig gälapparat med gälbågar, gälspringor och öfrigt tillbehör

162

uppträder hos människan liksom hos alla andra ryggradsdjur samt huru ur denna apparat hos de lägre, de i vatten lefvande ryggradsdjuren andedräktorganen utvecklas, medan hos människan och andra luftandare dessa organ dels gå under dels anpassa sig till andra lifsyttringar. Vi ha likaledes lärt känna, huru gälspringor såsom produkter af en hämmad utveckling i undantagsfall kvarstå utötver fostertiden och då få namn af halsfistlar. Dessa ombildade eller tillbakabildade gälspringor kunna bilda utgångspunkten för mer eller mindre elakartade svulstbildningar af olika slag. Likaså har man gjort abnorma utvecklingsföreteelser å första och andra gälbågen ansvariga för en del medfödda broskhaltiga utväxter i örontrakten, å halsen, i mandlarna, i sköldkörteln o. s. v.

I människans struphufvud finnes på hvardera sidan mellan stämbanden ingången till en utbuktning (Ventriculus morgagni), hvilken beklädes af struphufvudets slemhinna. Denna bukt är enligt Wiedersheim en sista kvarlefva af de i allmänhet starkt utbildade resonanssäckarna, som utmärka de människolika aporna. Stundom händer det, att sagda i regeln lilla utbuktning äfven hos människan uppnår betydligare dimensioner och då kommer att ligga utanför struphufvudet. När detta är förhållandet retas vid hvarje häftigare ansträngning af struphufvudet slemhinnan i denna strupsäck så starkt, att i densamma katarrer kunna uppträda.

De olägenheter och farligheter, som en del andra rudimentära organdelar, såsom visdomstanden, de förkrympta håren och blindtarmens maskformiga bihang kunna vålla, äro redan i det föregående omnämnda. Dessutom vill jag påpeka, att i människans liksom däggdjurens käkar under fosterperioden allmänt uppträda anlag till tänder, som aldrig komma till full utbildning utan förr eller senare tillbakabildas. Dessa anlag äro bevisligen ett arf från förfäder, som varit utrustade med flera uppsättningar tänder än nutidens däggdjur och människan äga. Men detta arf kan bli ödesdigert. Dessa anlag kvarstå ej sällan i sitt embryonalskick äfven hos den fullvuxna människan och kunna då bilda utgångspunkten för stora svulster, i hvilka man kan påvisa mer eller mindre förändrade anlag till ett ofta mycket stort antal tänder. Vanligen äro dessa svulster af den art, att de påkalla operativa ingrepp.

Vi finna således, att de rudimentära organen ej blott alltid äro skadliga i den mening, att de beröfva kroppen näringsmaterial, som skulle kunna användas på ett för densamma nyttigare sätt, utan ock stundom kunna urarta till bildningar, som äro ödesdigra för innehafvarens existens.

Med sådana fakta för ögonen måste det betecknas som fullkomligt motiveradt, då Haeckel gentemot en dogmmättad teleologi ställer upp en »dysteleologi» eller läran om oändamålsenligheten i den organiska naturen, hvilken lära ådagalägger, huru i alla högre varelsers eljest ändamålsenligt afpassade kropp förekomma ändamålslösa delar, inrättade för en bestämd funktion men odugliga att utföra densamma, - disharmonier, som taga sig högst besynnerligt ut på ett »gudabeläte».

Men liksom endast descendensteorien är i stånd att gifva oss en förnuftsenlig förklaring af ändamålsenlighetens uppkomst i den organiska naturen så är det ock endast och allenast med descendensprincipens tillhjälp

163

vi kunna begripa uppkomsten, ja naturnödvändigheten af de rudimentära organens tillvaro. Ty, anmärker Weismann, vore naturen ej i stånd att låta organ försvinna, som blifvit öfverflödiga, så skulle den största delen af artombildningen inom den organiska världen alls ej ha kunnat äga rum. De delar, som voro förhanden, men blifvit onyttiga, skulle stå hindrande i vägen för de andras verksamhet och hämma dem i deras utbildning. Ja, skulle alla de organ, som förfäderna ägt, med nödvändighet nedärfvas och bibehålla sig hos afkomlingarna, så skulle resultatet blifva ett monstrum, som saknade existensmöjligheter. Den tillbakagående utvecklingen af sådana organ, som blifvit öfverflödiga, är således ett villkor för framåtskridandet.

Redan i början af detta kapitel har jag meddelat några antydningar om, huru rudimentära organ uppkomma. Hvad särskildt människan beträffar, så kan gifvetvis genom det skydd, vår kultur erbjuder oss, vissa organ blifva i någon mån mindervärdiga i vår civiliserade form af kampen för tillvaron och därför försummas af urvalet och tillbakabildas. Detta gäller till en viss grad om några af våra sinnesorgan, som onekligen äro skarpare utbildade hos naturfolken än hos flertalet kulturindivider. Rörande denna punkt anmärker Weismann: »Vi kunna nu förtjäna vårt bröd alldeles oberoende af, huru skarp vår hörsel eller huru fin vår lukt är, ja, till och med våra ögons synkraft är ej längre något afgörande moment med afseende på existensmöjligheten i vår kamp för tillvaron. Allt sedan uppfinningen af glasögonen äro närsynta personer åtminstone i de högre samhällslagren i fråga om förvärfsförmåga knappt underlägsna dem, som äro utrustade med normal synskärpa. Därför äro ock de närsyntas antal så stort. I forntiden skulle en närsynt soldat, en närsynt fältherre eller jägare varit fullkomligt omöjliga; ja, i nästan hvarje ställning af det mänskliga samhället skulle närsynthet varit ett väsentligt hinder, som försvårat eller omöjliggjort personens fortkomst. I våra dagar är detta ej längre förhållandet. Den närsynte kan lika väl som hvarje annan göra karriär, men hans närsynthet, för så vidt denna beror på nedärfdt anlag, kommer att tagas i arf af hans afkomlingar, något som återigen kan bidraga där till, att nedärfd närsynhet kommer att blifva en vidt utbredd egenskap inom vissa samhällsklasser.

Af hela den förgående framställningen framgår således med all önskvärd säkerhet, att rudimentära organ eller organdelar äro all organisk utvecklings nödvändiga och oundvikliga följeslagare.

Men det är ej blott den organiska utvecklingen som efterlämnar dylika kvarlefvor såsom minnen af sitt förlopp - på alla lifvets områden: på det kulturella, det sociala, det moraliska, det kyrkliga, på alla områden, som öfverhufvud hafva en historia, skrifven eller oskrifven, skola vi kunna påvisa mer eller mindre utplånade, förbrukade eller föråldrade rester af förr i tiden lifskraftiga och användbara element. Massor af våra sedvänjor, ceremonier, talesätt, ur hvilka innebållet för länge sedan flyktat och endast formen kvarstår, skulle kunna anföras som bevis.

Blott några få exempel ur det stora förrådet!

164

Samtidens främste fornforskare, Oscar Montelius, har på ett rikt material visat, huru det mänskliga arbetets alster, dess olika former eller typer lyda samma lagar som behärska den organiska världen, huru den ena typen, liksom den ena växt- eller djurarten, utvecklat sig ur den andra. Då under loppet af en dylik utveckling en eller annan detalj å en industriprodukt på grund af förändringar, som inträffat med afseende på sättet för dess användning, blifvit onödig eller obekväm, händer det ofta, att denna detalj i stället för att utan vidare utelämnas vid tillverkningen - såsom man enligt dogmen om den mänskliga viljans frihet skulle ha skäl att antaga - fastmera kvarstår under flera eller färre typgenerationer i form af ett så att säga omedvetet ornament, innan den småningom försvinner. En dylik prydnad är gifvetvis, såsom Montelius framhållit, i själfva verket ingenting annat än ett rudiment, en rest af en fordom praktiskt användbar beståndsdel af föremålet. Jag hämtar ur ett af Montelii arbeten ett synnerligen genomskinligt fall på ett dylikt rudimentärt organ hos en modärn och högt utvecklad industriprodukt.

Fig. 264-267. Diligensens utveckling till järnvägsvagn. Fig. 264. Engelsk järnvägsvagn från år 1825 (den äldsta för persontrafik). Fig. 265. österrikisk järnvägsvagn från är 1840. Fig. 266, 267. Två af de äldsta för de svenska statsbanorna beställda järnvägsvagnarna, gjorda i Tyskland kort efter midten af 1850-talet: 266 Första klass; 267 Första och andra klass (efter Montelius).

Då man började att för persontrafik använda järnvägar med lokomotiv, gjordes järnvägsvagnarna lika de vanliga diligenser, som man begagnade på landsvägarna. Fig. 264 visar en af de järnvägsvagnar, som användes, då år 1825 den första järnbanan för persontrafik i England öppnades. Man utgick från den närmast till hands liggande förebilden och gaf vagnen samma form som diligensen med tre stora fönster på hvardera sida: ett i midten på dörren mellan de två andra, som äro nedtill afrundade, så att alla tre fönstrens underkant bildar en båge, motsvarande den som begränsar vagnen undertill.

165

Snart insåg man fördelen af att hafva större vagnar och gjorde sådana med tre kupéer (fig. 265); men hvarje kupé för sig betraktad liknar fortfarande den gamla diligensen, liksom denna starkt buktig men hvilande på ett gemensamt underlag. Af den gamla diligensbotten är emellertid ej annat kvar än en stark list på vagnens utsida, hvilken list numera ej är något annat än en prydnad. Fönstren äro fortfarande den gamla diligensens. Diligenstypen är sålunda alltjämt fullkomligt omisskännlig. Den å fig. 266 afbildade vagnen, en af de första som rullade på de svenska statsbanorna, är mycket lik den förra, men dess bredsidor ha blifvit plana; de sakna således de tre buktiga ytorna, som på de äldre vagnarna betecknade de tre särskilda kupéerna. En list har emellertid fortfarande glömt sig kvar såsom ett minne af den gamla typen, och fönstren hafva ännu sin rundade form. På den i fig. 267 framställda vagnen har den bågformiga listen alldeles försvunnit och andra klasskupéerna ha antagit modärn form, medan första klassen mera konservativt ännu bevarat diligensminnet i fönstrens rundade form. Nu har äfven denna klass reformerats och gjort sig af med den sista kvarlefvan från diligenstiden.

Talrika och typiska rudimentära organ kunna påvisas på det språkliga området. Redan Darwin har jämfört de rudimentära organen med de inom talrika språk förekommande bokstäfver, hvilka stå kvar i skriftspråket men ej längre uttalas.

På den religiösa kultens område äro hithörande fenomen af lätt insedda skäl mycket vanliga. Nordiska Museets styresman, Bernhard Salin, som gjort hithörande frågor till föremål för ingående undersökningar, har benäget meddelat mig följande. I en landtkyrka i Danmark brukade sedan gamla tider de kyrkobesökande regelbundet göra en bugning, då de passerade förbi ett bestämdt ställe i kyrkan. Vid en för någon tid sedan företagen restauration upptäcktes under den puts, som beklädt kyrkans innerväggar, just på det ifrågavarande stället en - madonnabild!

Gifvetvis erbjuder olika tiders klädedräkt flera exempel på delar, som förlorat sin ursprungliga betydelse. Jag erinrar här om den stickning och de knappar, som finnas nära nedre kanten af ärmarna å flertalet modärna herrockar. De representera gifvetvis ett sista minne af det uppslag, som på 1700-talet ej saknades å någon finare mansrock.

Slutligen blott ännu ett drastiskt exempel från ett helt annat område! I sina »Tankar och minnen» omtalar Bismarck, huru han under sin vistelse i S:t Petersburg 1859 företog med den till hofvet hörande societeten i sällskap en promenad i sommarträdgården mellan Paulspalatset och Nevan. Kejsaren fäste sig då vid, att en soldat stod på post midt på en gräsplan därstädes. När soldaten på frågan, hvarför han stod där, ej kunde gifva annat besked, än att han gjorde så på befallning, lät kejsaren genom sin adjutant höra efter på vakten, men fick ej heller där annan upplysning än att denna vaktpost utsattes både vinter och sommar. Anledningen kände man icke. Saken dryftades vidare vid hofvet och kom äfven till tjänstepersonalens kännedom. Då anmälde sig en gammal pensionstagare och uppgaf, att hans far vid ett tillfälle i sommarträdgården sagt till honom, då de gingo förbi skiltvakten: »Där står han ännu och vaktar blomman.

166

Kejsarinnan Katarina fann en gång på denna plats ovanligt tidigt på året en snöklocka och befallde, att man skulle laga, att den ej blef bortplockad.» Denna befallning verkställdes på det sätt, att man utsatte en skiltvakt, som sedan stått där år efter år. Alltså: ännu efter mera än ett halft sekel stod skiltvakten kvar som ett sannskyldigt organ utan funktion! Och om vi leta riktigt allvarligt kunna vi måhända på mycket närmare håll påträffa flera dylika funktionärer utan funktion.

De resultat, den föregående undersökningen lämnat, kunna sammanfattas sålunda. Förekomsten af rudimentära organ, lika allmänna på det organiska som på det kulturella området, blir begriplig endast under förutsättningen, att en förändring, en utveckling ägt rum; endast så kan den disharmoni mellan funktion och konstruktion, som närvaron af rudimentära organ innebär, vinna en fullt tillfredsställande förklaring. Äfven ifall ej andra vittnesbörd funnos vore de rudimentära organen ensamt fullt tillräckliga att ådagalägga för alla, som vilja se, att människan ej fullfärdig framgått ur en skapares hand utan liksom sina medvarelser är produkten af en utvecklingsföreteelse.