Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lille, Axel Johan - Lillie, Axel - Lillieblad, Gustaf (Peringer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mångsidiga intressen kom L. tidigt att spela en uppmärksammad
roll i det finska studentlifvet och
var t. f. kurator vid Nyländska afdelningen
1880–83 samt kurator 1883–88. Redan tidigt
började han arbeta i pressen, var 1873
ansvarig utgifvare af Viborgs Tidning och 1874
af Vikingen. Hans 1878 uppförda skådespel
Rätt är rätt prisbelönades med 500 mark i den
af Svenska teatern i Helsingfors anordnade täflingen
om en folkpjäs och utgafs jämte ett annat
Ett löfte under den gemensamma titel Tvenne
dramatiska teckningar ur folklifvet.
Hans litterära verksamhet afbröts dock genom juridiska
och nationalekonomiska studier, hvilka drefvos i
Leipzig och Strassburg 1879–80. Efter att på
dessa områden ha publicerat Anders Chydenius
i förhållande till samtida nationalekonomer,
1882 samt Försäkringsväsendet, dess historiska
utveckling och nationalekonomiska betydelse,
1882, promoverades han sistnämnda år till juris
doktor.
Han kände sig nu fullt rustad för
den publicistiska verksamhet, som länge lekt för
hans håg, och deltog 1883 i grundadet af Nya
Pressen. Med frisinnad uppfattning af samtidens
sociala, religiösa och litterära spörsmål, blef tidningen
snart hufvudorganet för det svenska partiet.
Sin förnämsta betydelse fick den af sin
aldrig hvilande, städse lugna och sakrika, kamp
för häfdandet af Finlands själfständiga ställning
till ryska riket. Efter statskuppen i febr. 1899
var det därför klart, att tidningens dagar voro
räknade och blef den i april 1899 indragen för
två månader och i juni 1900 för alltid. Vid
bägge tillfällena blef L. föremål för sina landsmäns
entusiastiska hyllning.
Äfven med det
muntliga ordet kämpade L. för sina idéer och
var vid alla landtdagar 1885–1900 ledamot af
borgarståndet, där han intog en framskjuten plats
och vid de flesta invaldes han i lagutskottet.
Sina studier rörande försäkringsväsendet fick han
tillfälle att praktiskt tillämpa som ledamot af
direktionen för Städernas allmänna brandstodsbolag
sedan 1882 och från 1886 dess ordförande
samt som ordf. i direktionen för olycksfallsförsäkringsbolaget
Patria från 1890.
Situationen i Finland blef emellertid allt beklämdare och
för att undgå den redan hägrande deportationen,
beslöt L. att öfverflytta till Sverige och ingick
1902 som medarbetare i Stockholms-Tidningens
redaktion samt är från 1903 svensk undersåte.
Han har i Sverige väckt särskild uppmärksamhet
genom några mot Björnstjerne Björnson riktade
skarpa och träffande inlägg om det oförståndiga
i norska vänsterns unionspolitik. Våren 1903
började L. jämte K. Zilliacus utgifva Nordisk
Revy, ämnad att dryfta nordiska aktuella spörsmål,
men där genom omständigheternas makt de
finsk-ryska angelägenheterna ägnats lejonparten
af utrymmet. Från 1 okt. 1903 besörjes redaktionen
uteslutande af Zilliacus.
Gift 1: 1882
med Maria Charlotta Wænerberg och 2: 1890
med friherrinnan Sigrid Aina Wilhelmina Cronstedt.
Lillie, Axel, krigare, riksråd. Född på Berga
i Högsby socken af Småland d. 23 juli 1603.
Föräldrar: ryttmästaren Gustaf Axelsson Lillie
och Karin Bengtsdotter Bagge.
Tidigt anställd i krigstjänst,
deltog L. i Gustaf Adolfs polska
krig och blef vid tjugusju års
ålder öfverste för ett eget värfvadt
regemente. Vid stormningen
af Mainz 1631 hade han missödet
att få sitt ena ben afskjutet,
hvilket dock icke hindrade honom att framgent
deltaga i kriget. Under fortgången af trettioåriga
kriget befordrades han 1635 till öfverste
för Östgöta kavalleri, 1638 till generalmajor och
kommendant i Stralsund, 1641 till vice guvernör
öfver Pommern, två år senare till vice guvernör
i Leipzig och Meissen och 1648 till riksråd. I
denna befattning upphöjdes han 1651 i friherrlig
värdighet med Kides till friherreskap, blef s. å.
krigsråd och 1652 rikskammarråd och lagman i
Karelen. S. å. blef han grefve och generalguvernör
i Pommern samt utnämndes 1654 till
general. 1655 generalguvernör i Halland, 1657
fältmarskalk och 1661 generalguvernör i Livland.
Såsom krigare ägde han stort anseende för sitt
mod och sin erfarenhet men var tillika fruktad
för sin tilltagsenhet och öfvermod. Han förstod
också att taga för sig mer än de fleste. En del
af sina rikedomar använde han till förökande af
sitt fädernegods Löfsta i Östergötland och till
uppförandet af det präktiga slottet därstädes. Föröfrigt
försträckte han både Kristina och Carl X
betydliga penningsummor, likväl för att taga igen
dem på annat håll. Han älskade mer att vistas
på sitt vackra Löfsta, än att som ämbetsman
syssla med halländingarna, hvarför, då rådet 1656
fruktade ett infall från Danmark och befallde L.
att begifva sig till sitt län, denne vägrade att
hörsamma befallningen. Karl X fann då för godt
att sätta Erik Stenbock på hans plats och, som
sagdt, utnämna L. till fältmarskalk. Det sista
var en upprättelse, men tillika en tacksamhetsgärd
för de penningsummor, L. vid flera tillfällen
lånat konungen.
Han afled d. 20 dec. 1662.
Gift 1630 med Kristina Mörner.
Sonen Gustaf Helmer född d. 9 aug. 1639, hade avancerat
till öfverste vid Upplands regemente, då
han 1671 ådrog sig allmänna uppmärksamheten
genom en kärleksförbindelse med Carl XI:s kusin,
prinsessan Juliana af Hessen-Rheinfels, hvaraf
frukten blef en son. Skandalen blef så mycket
större, som L. förut var gift med friherrinnan
Anna Wachtmeister och L. måste gå i landsflykt.
Från denna fick han återkomma 1675,
men gaf sig sedermera ut i ungerska kriget och
dog i Schlesien 1684.
Lillieblad, Gustaf (Peringer), orientalist. Född
i Strängnäs d. 6 mars 1651 och
son af histor. lektorn vid därvarande
gymnasium Laurentius
Fredericus Peringer och Anna
Andersdotter.
Vid tjugu års
ålder anlände den unge P. till
Uppsala, där hans insikter i de
orientaliska språken ingåfvo så
stora förhoppningar, att akademiens kansler befordrade
honom till en utrikes resa, därunder
han i Altdorff utgaf tvenne talmudiska codices
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
