mångsidiga intressen kom L. tidigt att spela en uppmärksammad roll i det finska studentlifvet och var t. f. kurator vid Nyländska afdelningen 1880--83 samt kurator 1883--88. Redan tidigt började han arbeta i pressen, var 1873 ansvarig utgifvare af Viborgs Tidning och 1874 af Vikingen. Hans 1878 uppförda skådespel Rätt är rätt prisbelönades med 500 mark i den af Svenska teatern i Helsingfors anordnade täflingen om en folkpjäs och utgafs jämte ett annat Ett löfte under den gemensamma titel Tvenne dramatiska teckningar ur folklifvet. Hans litterära verksamhet afbröts dock genom juridiska och nationalekonomiska studier, hvilka drefvos i Leipzig och Strassburg 1879--80. Efter att på dessa områden ha publicerat Anders Chydenius i förhållande till samtida nationalekonomer, 1882 samt Försäkringsväsendet, dess historiska utveckling och nationalekonomiska betydelse, 1882, promoverades han sistnämnda år till juris doktor. Han kände sig nu fullt rustad för den publicistiska verksamhet, som länge lekt för hans håg, och deltog 1883 i grundadet af Nya Pressen. Med frisinnad uppfattning af samtidens sociala, religiösa och litterära spörsmål, blef tidningen snart hufvudorganet för det svenska partiet. Sin förnämsta betydelse fick den af sin aldrig hvilande, städse lugna och sakrika, kamp för häfdandet af Finlands själfständiga ställning till ryska riket. Efter statskuppen i febr. 1899 var det därför klart, att tidningens dagar voro räknade och blef den i april 1899 indragen för två månader och i juni 1900 för alltid. Vid bägge tillfällena blef L. föremål för sina landsmäns entusiastiska hyllning. Äfven med det muntliga ordet kämpade L. för sina idéer och var vid alla landtdagar 1885--1900 ledamot af borgarståndet, där han intog en framskjuten plats och vid de flesta invaldes han i lagutskottet. Sina studier rörande försäkringsväsendet fick han tillfälle att praktiskt tillämpa som ledamot af direktionen för Städernas allmänna brandstodsbolag sedan 1882 och från 1886 dess ordförande samt som ordf. i direktionen för olycksfallsförsäkringsbolaget Patria från 1890. Situationen i Finland blef emellertid allt beklämdare och för att undgå den redan hägrande deportationen, beslöt L. att öfverflytta till Sverige och ingick 1902 som medarbetare i Stockholms-Tidningens redaktion samt är från 1903 svensk undersåte. Han har i Sverige väckt särskild uppmärksamhet genom några mot Björnstjerne Björnson riktade skarpa och träffande inlägg om det oförståndiga i norska vänsterns unionspolitik. Våren 1903 började L. jämte K. Zilliacus utgifva Nordisk Revy, ämnad att dryfta nordiska aktuella spörsmål, men där genom omständigheternas makt de finsk-ryska angelägenheterna ägnats lejonparten af utrymmet. Från 1 okt. 1903 besörjes redaktionen uteslutande af Zilliacus. Gift 1: 1882 med Maria Charlotta Wænerberg och 2: 1890 med friherrinnan Sigrid Aina Wilhelmina Cronstedt. Lillie, Axel, krigare, riksråd. Född på Berga i Högsby socken af Småland d. 23 juli 1603. Föräldrar: ryttmästaren Gustaf Axelsson Lillie och Karin Bengtsdotter Bagge. Tidigt anställd i krigstjänst, deltog L. i Gustaf Adolfs polska krig och blef vid tjugusju års ålder öfverste för ett eget värfvadt regemente. Vid stormningen af Mainz 1631 hade han missödet att få sitt ena ben afskjutet, hvilket dock icke hindrade honom att framgent deltaga i kriget. Under fortgången af trettioåriga kriget befordrades han 1635 till öfverste för Östgöta kavalleri, 1638 till generalmajor och kommendant i Stralsund, 1641 till vice guvernör öfver Pommern, två år senare till vice guvernör i Leipzig och Meissen och 1648 till riksråd. I denna befattning upphöjdes han 1651 i friherrlig värdighet med Kides till friherreskap, blef s. å. krigsråd och 1652 rikskammarråd och lagman i Karelen. S. å. blef han grefve och generalguvernör i Pommern samt utnämndes 1654 till general. 1655 generalguvernör i Halland, 1657 fältmarskalk och 1661 generalguvernör i Livland. Såsom krigare ägde han stort anseende för sitt mod och sin erfarenhet men var tillika fruktad för sin tilltagsenhet och öfvermod. Han förstod också att taga för sig mer än de fleste. En del af sina rikedomar använde han till förökande af sitt fädernegods Löfsta i Östergötland och till uppförandet af det präktiga slottet därstädes. Föröfrigt försträckte han både Kristina och Carl X betydliga penningsummor, likväl för att taga igen dem på annat håll. Han älskade mer att vistas på sitt vackra Löfsta, än att som ämbetsman syssla med halländingarna, hvarför, då rådet 1656 fruktade ett infall från Danmark och befallde L. att begifva sig till sitt län, denne vägrade att hörsamma befallningen. Karl X fann då för godt att sätta Erik Stenbock på hans plats och, som sagdt, utnämna L. till fältmarskalk. Det sista var en upprättelse, men tillika en tacksamhetsgärd för de penningsummor, L. vid flera tillfällen lånat konungen. Han afled d. 20 dec. 1662. Gift 1630 med Kristina Mörner. Sonen Gustaf Helmer född d. 9 aug. 1639, hade avancerat till öfverste vid Upplands regemente, då han 1671 ådrog sig allmänna uppmärksamheten genom en kärleksförbindelse med Carl XI:s kusin, prinsessan Juliana af Hessen-Rheinfels, hvaraf frukten blef en son. Skandalen blef så mycket större, som L. förut var gift med friherrinnan Anna Wachtmeister och L. måste gå i landsflykt. Från denna fick han återkomma 1675, men gaf sig sedermera ut i ungerska kriget och dog i Schlesien 1684. Lillieblad, Gustaf (Peringer), orientalist. Född i Strängnäs d. 6 mars 1651 och son af histor. lektorn vid därvarande gymnasium Laurentius Fredericus Peringer och Anna Andersdotter. Vid tjugu års ålder anlände den unge P. till Uppsala, där hans insikter i de orientaliska språken ingåfvo så stora förhoppningar, att akademiens kansler befordrade honom till en utrikes resa, därunder han i Altdorff utgaf tvenne talmudiska codices