språket 1856, Italiensk språklära, bearbetning efter Vergani 1853; Vårt land och folk, fosterländsk läsebok (1862--63), hvarjämte han redigerat den litterära tidskriften Samtiden 1859--60, Konversations- och universallexikon (1856--66) samt lämnat bidrag till flera af hufvudstadens tidningar. Gift med Wilhelmina Josephson, känd som god pianist och musiklärarinna. 2. Schück, Johan Henrik Emil, litteraturhistoriker, samlare. Född d. 2 nov. 1855 i Stockholm; den föreg. brorson. Föräldrar: grosshandlaren i Stockholm Adolf Schück och Laura Sjöberg. Student i Uppsala 1873, promoverades S. därstädes 1882 till fil. doktor och kallades samma år till docent i litteraturhistoria. Utnämnd 1890 till professor i estetik, litteratur- och konsthistoria vid universitetet i Lund, kallades han 1898 till samma professur i Uppsala. 1905 blef han samma universitets rektor. Genom lärdom och skarpsinne samt en öfver det vanliga måttet sig vida höjande arbetsförmåga har S. förvärfvat sig namn såsom en af de främsta litteraturhistoriska forskare, vårt land någonsin ägt, den där tillika med orädd hänsynslöshet trädt i bräschen för frukten af sina forskningar, där desamma ej stått i öfverensstämmelse med häfdvunna meningar. Hans första mera betydande arbete, William Shakspere, hans lif och verksamhet 1883--84, är utarbetadt med ledning af grundliga källstudier, hvilka i än högre grad utmärka hans 1885 påbörjade, stort anlagda Svensk litteraturhistoria, hvaraf 1890 första delen fullbordades, slutande med humanismen och reformationen. Men S. fördjupade sig under arbetets fortgång alltmera i lärda detaljer, för att kunna fortsätta detsamma efter samma plan, allrahelst hans intresse samtidigt vändes åt andra håll. Han afbröt därför detta arbetes utgifvande och inskränkte sig till att, tillsammans med K. Warburg, 1895--96 utgifva Illustrerad svensk litteraturhistoria, där S. behandlat den svenska litteraturen före frihetstidens början. Till kännedom om den svenska bibliografien lämnar hans uppsats om Skrifter i svensk litteraturhistoria (i »Samlaren» 1887) ett betydelsefullt bidrag. En annan gren af den svenska litteraturen vinner intressant belysning af 1500- och 1600-talens visböcker, utgifna af honom 1884--85, tills, med A. Noreen, samt 1889, 1894, i Sv. lit. sällsk:s skrifter, VII. Af hans öfriga talrika skrifter, alla utmärkta lika mycket genom grundlig sakkännedom och uppgifternas tillförlitlighet som en ovanligt lätt och behaglig stil, må nämnas Våra äldsta historiska folkvisor, i »Hist. tidskrift», 1891, Ur gamla papper. Populära kulturhistoriska uppsatser, sju serier 1892--1905, först till stor del synliga i tidskrifter och tidningar, Anteckningar om den äldsta bokhandeln i Sverige, »Festskrift med anl. af Sv. bokförläggareföreningens 50-års jubileum d. 4 dec. 1893», Lars Wivallius, hans lif och dikter, I. II. 1893, 1895, i »Skrifter, utg. af Sv. litteratursällsk.», XIII, Rosa Rorans. EttBirgitta-officium, af Nikolaus Hermanni, i Lunds universitet årsskr., d. 28, 1891--92, Våra äldsta reformationsskrifter och deras författare, i »Hist. tidskrift», XIV 1894, Bibliografiska och litteraturhistoriska anteckningar 1896, den 1898 påbörjade Världslitteraturens historia, hvaraf hittills utkommit två band, afhandlande antiken och den israelitiska litteraturen, Studier i nordisk litteratur och religionshistoria I-II 1904 samt den föremålet föga smickrande Gustaf III, en karaktärsstudie 1904. Han har dessutom visat sig som en synnerligen intresserad samlare och utgifvare af äldre skrifter, bl. a. genom den af honom jämte O. Levertin utg. Svenska memoarer och bref, del. 1--8, 1900--04. 1904--05 ombesörjde han ock utgifvandet af Excellensen A. F. Skjöldebrands memoarer. S., hvilken Sv. akademien 1890 tilldelade Carl Johans pris, är sedan 1893 led. af Vitt.-, hist.- o. ant.-akad. Gift 1879 med Sigrid Charlotta Féron. 1. Schützercrantz, Herman, läkare. Född i Stockholm d. 24 dec. 1713. Föräldrar: stadskirurgen, sedermera öfverdirektören, Salomon Schützer o. Magdalena Heijdenreich. Under ledning af Roberg, Linné, Rosén och Wallerius ägnade S. sig i Uppsala åt läkarekonsten, företog för utvidgande af sina kunskaper 1738--42 en utrikes resa, aflade det sistnämnda året fältskärsexamen, hvarefter han ingick i kirurgiska societeten samt utnämndes till regements-fältskär vid lifgardet. 1743 åtföljde han en bataljon af gardet till Åland men återkallades inom kort till Stockholm för att sköta en benskada, som konung Fredrik ådragit sig. Antagen som lifkirurg hos konungen 1743, anställdes han 1745 i samma befattning hos tronföljaren Adolf Fredrik, erhöll 1750 titel af assessor, befordrades 1753 till arkiater, blef 1758 »öfverdirektör öfver kirurgien i riket» samt efterträdde 1759 sin fader såsom stadskirurg i Stockholm. Vid Lunds universitets sekularfest 1768 tilldelades honom heders-medicine-doktors-diplom, hvarefter han 1769 upphöjdes i adligt stånd med namnet Schützercrantz. S., som redan 1749 blifvit ledamot af Vetenskaps-akadamien, afled i Stockholm den 3 aug. 1802. Såsom kirurg och obstetriker ägde han ett stort och välförtjänt anseende samt utmärkte sig äfven som författare i sin vetenskap. Bland hans tämligen talrika arbeten märkas: Svenska konungars olycksöden, kroppsskador m. m. 1775, Märkvärdiga händelser i praktiska förlossningsvetenskapen 1785, Om förlossningsvetenskapens teoretiska del 1786, Sundhetsreglor för dem, som vilja behålla en god helsa 1791, Compendium om sår 1798, Afhandling om kräftan 1800, m. m. Gift 1757 med Petronella Psilanderhielm. 2. Schützercrantz, Adolf Ulrik, militär, konstidkare. Född i Stockholm d. 25 mars 1802; den föreg. sonson. Föräldrar: konteramiralen Johan Herman Schützercrantz och Lovisa Margareta Lilliestråle. S. blef 1819