Bland hans skrifter må nämnas: Historisk läsebok för skolan och hemmet 1875--76, Läsebok i svenska historien för skolan och hemmet 1876--77, Georg Adlersparre, historisk karaktärsbild 1881, Karl August Grewesmöhlen, karaktärsbild från en upprörd tid 1882, Johan Reinhold Patkul, historisk karaktärsbild 1882, Allmän världshistoria, med särskildt afseende å kulturutvecklingen 1884--88 (i Sv. biblioteket), Kejsar Wilhelms lefnadsteckning 1888, Furst Bismarck och hans samtid, monografisk studie 1890, Gustaf Vasa 1896, Carl XI och svenska folket 1897, Carl XII och hans män 1899, Gustaf Vasas söner och deras tidehvarf 1901, Sveriges historia från äldsta tider till våra dagar (i 6 delar), 1902--03, hvarjämte S. 1886 med själfständiga tillägg utgifvit en bearbetning af G. Webers världshistoria och 1891--93 utgifvit fortsättning af A. Fryxells historia, omfattande Gustaf III:s och Gustaf IV Adolfs regering. S. redigerade nionde delen af Svenskt Biografiskt lexikon, ny följd, och utgaf febr.-- maj 1890 tidskriften Ur Dagens Krönika, hvarjämte han lämnat en mängd bidrag till tidningar och tidskrifter. Gift 1: 1870 med Ida Sulamith Wieselgren, dotter af domprosten P. Wieselgren (se nedan), 2: 1873 med Lydia Eleonora Olehn. Sjögren, Sten Anders Hjalmar, mineralog. Född i Fernebo, Värmland, d. 13 jan. 1856. Föräldrar: den såsom geolog och mineralog framstående bergmästaren Carl Anton Hjalmar Sjögren och Sofie Petersson. Student i Lund 1875 genomgick S. 1875--78 Tekniska högskolans afdelning för bergsvetenskap och var under somrarna 1875--77 professor A. E. Törnebohm behjälplig vid dennes geologiska undersökningar af Filipstads bergslag. Sedan han 1880 i Lund aflagt examen till bergsstaten, blef han 1882 docent i mineralogi och geologi vid Uppsala universitet och uppehöll 1882--84 professuren i nämnda ämnen. S., som 1883 företagit studieresor i Tyskland och Österrike-Ungarn, hade 1885--89 anställning såsom geolog hos bolaget Bröderna Nobel i Baku och företog i denna egenskap omfattande resor i Kaukasien, Armenien, Persien o. s. v. 1889 utnämnd till professor i mineralogi och geologi vid Uppsala universitet, lämnade han dock denna post redan 1894, sedan han hunnit sätta det mineralogiskt-geologiska institutet i så fullständigt skick, att det blifvit möjligt att där anställa ingående vetenskapliga undersökningar. Genom sitt 1890 ingångna gifte med Anna Maria Elisabet Nobel, dotter af ingeniör Ludvig Nobel (se II: 184) hade S. nämligen kommit i en ekonomiskt oberoende ställning och kastade sig in i en vidsträckt affärsverksamhet. 1901 återgick han dock till vetenskapen såsom professor och intendent vid de mineralogiska samlingarna vid Vetenskapsakademien. Resultatet af hans undersökningar vid det ofvannämnda institutet blefvo redan 1892 offentliggjorda i den på S:s bekostnad utgifna tidskriften »Bulletin of the geological institution of the university of Upsala». Jämte det S. författat ett stort antal i in- och utländska tidskrifter offentliggjorda afhandlingar i mineralogi och geologi, har han i ny bearbetning utgifvit 3:dje upplagan af sin faders »Lärobok i mineralogi». 1899 kallades han till ledamot af Vetenskapsakademien. S. har äfven deltagit i det politiska lifvet som en ifrig agitator för konservativa intressen, ehuru han ej lyckats ernå inval i riksdagen. Sjöstrand, Carl Eneas, bildhuggare. Född i Stockholm d. 11 sept. 1828. Föräldrar: historiemålaren Carl Johan Sjöstrand och Sofia Morberg. S:s anlag för bildande konst erhöll sin första utveckling vid Konstakademien i Stockholm, där han som elev arbetade 1848--55. Under denna tid utförde han bl. a. en Kristus-staty för Trefaldighetskyrkan i Uppsala samt den af Musikaliska akademien beställda och i Haga-parken uppställda bröstbilden af prins Gustaf. Såsom obemedlad hade han blott genom stora ansträngningar kommit därhän, att han 1855 kunde besöka Köpenhamn och mottogs där med utmärkt välvilja af bildhuggaren prof. Bissen och professorn i konsthistoria Höyen, hvilka bistodo honom med råd och dåd och mången gång, då misströstan hos honom höll på att taga öfverhand, förstodo att ingjuta hopp och mod hos den framåtsträfvande ynglingen. Före sin afresa från Köpenhamn hade han efter Kalevala, finnarnes nationalepopé, modellerat en stor fris, Wäinämöinens Sång, hvilket konstverk vann alla finnars förtjusning och föranledde statsrådet Cygnæus, som hösten 1856 besökte Stockholm, att inbjuda S. till Finland för att uppgöra förslag till ett monument öfver den frejdade Porthan. S. antog inbjudningen, gjorde sommaren 1857 en studieresa till östra Finland för att göra sig förtrogen med det typiska och egendomliga hos folket och anträdde, sedan hans utkast till Porthans staty blifvit gilladt, 1859 en resa till München och därifrån 1860 till Rom, där monumentet fullbordades. Återkommen med detsamma till Sverige 1861, anmodades han 1863 att i Helsingfors anlägga en antikskola. Bestridande undervisningen i denna blef han 1865 äfven lärare i modellering vid polytekniska skolan i samma stad. Af de konstverk, hans mejsel frambragt, må utom de redan anförda följande nämnas: Brage och Idun, Viking, Kullervo som barn slitande sin linda, Kullervo talande till sitt svärd, Amor spelande Kantele, Sotkottaret, Ilmarinen smidande Sampo, kolossala byster af Shakspeare, Beethoven och Franzén, utförda till de öfver dem firade sekularfester, Finsk vallflicka m. m. För de finska konstförhållandena har S:s verksamhet varit af stor betydelse. Hvad han i Finland uträttat är ingenting mindre än att han där kallat mejselns konst till nytt lif, och hvad han i den vägen verkat, skall tillförsäkra honom ett varaktigt namn i finska odlingens häfder. Gift 1859 med Selma Herminia von Stahl.