ifver eftersträfvade, var att bland svenska allmogen åstadkomma en allmän och större färdighet i innanläsning. Likaså förtjänar det ihågkommas, huru han sökte afskaffa de många apostladagarna, hvilka den tiden firades såsom helgdagar, men, enligt hans yttrande, blefvo lika många syndadagar. Hans bemödanden att förskaffa svenska kyrkan en ny psalmbok kom honom att uppträda såsom psalmist. I den psalmboksupplaga, som Spegel föranstaltade 1695, har S. författat åtskilliga psalmer, af hvilka somliga äro bibehållna i vår nuvarande psalmbok. För svenska språkets närmare bestämning i ortografiskt och syntaktiskt hänseende var han liksom i allt annat outtröttligt verksam. För detta ändamål studerade han under en lång tid våra gamla språkminnen, och frukten af denna forskning frambar han i sin Schibboleth. Swenska språkets rycht och richtighet 1716. Han har äfven utarbetat Grammatica svecana 1722 samt En fullkomlig svensk Ordabok, hvilken sist nämnda dock ej blifvit tryckt. Hos Carl XI stod han alltid i högt anseende, ehuru han ej sällan skarpt uppträdde mot konungens handlingar. Däremot stod han icke alltid lika väl hos rikets första stånd, hvars oarter han utan hänsyn bestraffade i sina predikningar. S. tog också ganska verksam del i riksmötena och intog en framstående plats bland motståndarna till frihetstidens statsskick. Svenska akademien lät 1852 slå en minnespenning öfver honom. Gift 1: 1683 med Sara Behm, 2: 1697 med Sara Bergia och 3: 1720 med Kristina Arrhusia. Hans söner adlades med namnet Swedenborg. 1. Svedbom, Per Erik, skolman, publicist, Född 1811 i Hernösand, där fadern Jonas Svedbom var rektor. Student i Uppsala 1829, erhöll lagerkransen såsom ultimus vid promotionen, 1836. Kort därefter förordnad till docent i statistik, företog S. 1838--40 såsom bysantinsk stipendiat en längre utrikes resa, under hvilken undervisningsväsendet i främmande länder utgjorde det hufvudsakliga ämnet för hans iakttagelser. Hemkommen till Sverige, förordnades han till lärare vid Nya elementarskolan i Stockholm och utnämndes till rektor därstädes 1850. Han innehade sedermera denna befattning till i mars 1856, då han utbytte den pedagogiska mot den publicistiska banan och öfvertog redaktörsskapet för tidningen Aftonbladet. Denna nya verksamhet blef emellertid icke långvarig, emedan han afled kort därefter af kolera i Stockholm d. 7 okt. 1857. Sedan S. öfvertagit Aftonbladet, meddelade han många värderika bidrag, i synnerhet i undervisningsfrågor, så väl åt nämnda tidning som åt tidningarna Reformvännen och Bore. Undervisningsväsendet och dess utveckling var och förblef under alla förhållanden hans älsklingsidé. Själf utrustad med grundlig lärdom ville han äfven göra den fruktbärande för andra, och han arbetade härför, dels såsom förfäktare af de nya åsikterna i skolfrågan, dels såsom författare af nya läroböcker, däribland Ledtråd vid den första undervisningen i modersmålet 1843, Läsebok för Sveriges ungdom 1844, Elementarkurs i tyska språket 1848, Tysk läsebok 1849--50, och dels såsom upphofsman till nya skolordningar, dem han förstod att drifva igenom. Såsom ledare af Aftonbladet blef han ej sällan hårdt angripen och klandrad. Hvad likväl hans bittraste motståndare aldrig sökt frånkänna honom, var en ärlig vilja, heder och redbarhet. Han gjorde sig jämväl bemärkt såsom musiker och tonsättare. Bland hans efterlämnade manuskript funnos kompositioner för orkester, för piano och violoncell samt för sång och piano. Gift med Fredrika Forsberg. 2. Svedbom, Per Jonas Fredrik Vilhelm, musiker. Född i Stockholm d. 8 mars 1843; den föreg. son. Student i Uppsala 1861, filosofie doktor 1872 och docent i litteraturhistoria vid Uppsala universitet s. å., blef S. sekreterare vid Musikaliska akademien 1876 och lärare vid konservatoriet i musikhistoria och estetik 1877. Efter Albert Rubensons död 1901 konservatoriets direktör, innehade han denna befattning till sin död d. 25 dec. 1904. S. företog flera resor i utlandet för att taga kännedom om dess musikaliska förhållanden. Som delegerad för Sverige deltog han i Wienkonferensen 1885 för bestämmande af normaltonhöjd. Från 1878 var han sekreterare i Musikaliska konstföreningen och från 1881 ordförande i den af honom och Ludv. Norman stiftade »Musikföreningen». Han var äfven medlem af operastyrelsen. Redan tidigt gjorde S. sig bemärkt i Uppsala som god pianist och kompositör af trefliga vismelodier. Han studerade sedermera komposition för den berömde Fr. Kiel i Berlin. I besittning af god melodisk begåfning, komponerade S. bl. a. I rosengården för solo, kör och orkester samt Fyris till O. D:s 25-års-fest 1878. Ur den förra är den vackra Svennens sång, som blifvit mycket populär. Andra mera sjungna solosånger af S. äro Sten Sture, Källan Karneval, En stackars tjänsteflicka, m. fl. Af hans körsånger äro mest bekanta arrangemangerna af Grönbergens visa och Hej dunkom. Gift 1884 med Hilma Lindberg, känd som talangfull pianist. Svedelius. Äldste kände stamfadern Nils Andersson, lefde under förra hälften af 1500-talet i Leksands socken i Dalarne. Hans son, Anders Dalecarlus, dog 1614 som kyrkoherde i Rättvik. Efter en af dennes son, kapellanen i Rättvik, Daniel Dalecarlus, å hans prästgård uppodlad trakt vid namn Sveden, antogs släktnamnet af dennes barnbarn. 1. Svedelius, Vilhelm Erik, historiker. Född i Köping d. 5 maj 1816. Föräldrar: kyrkoherden och kontraktsprosten teol. doktor Jakob Mikael Svedelius och Anna Vilhelmina Svedelius. -- Efter att på den korta tiden af fem år ha genomgått Västerås lärdomsskola och gymnasium, blef S. vid femton års ålder student i Uppsala 1831,