Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskapernas uppblomstring - Förr och nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
foder åt hennes hästar. I sättet att riktigt
använda denna rikedom erhöll menniskan en högre
uppgift. Hennes herravälde öfver naturen blef med ens
i otrolig grad vidgadt. Nu mera kunde hon göra sig
naturens skatter till godo, äfven der de väldigaste
hinder förut rest sig emot henne, eller der de så
sparsamt förekommo, att deras insamlande knapt
ersatte det derpå nedlagda menskliga arbetet.
Hvad slutligen samfärdseln beträffar, erhöll denna i
jernvägarna, lokomotiven och ångbåtarna medel,
hvarigenom alla äldre åsigter och föreställningar
kastades öfver ända. Förbindelsen mellan folken
blef lika lätt och billig som snabb. Det hastigare
tillgodogörandet, den lättade forslingen af råämnena
nedsatte prisen derå, den rikliga tillgången på
arbetskraft ledde å ena sidan till en framalstring
i massa af det dagliga lifvets förbrukningsartiklar,
som äfven gaf de mindre bemedlade klasserna en högre
grad af komfort; å andra sidan tvang täflan till
ansträngningar. Ändamålsenlighet, skönhet, nyhet,
billighet måste förbinda sig med hvarandra för att
betrygga afsättningen, och vi kunna nu i följd häraf
icke blott på ett mycket billigare, utan äfven på
ett vida angenämare sätt än förr tillfredsställa
våra behof.
Förr och nu. När skall då visan om den gamla goda
tiden en gång taga slut? Sannolikt aldrig. Ty ännu
allt jemt radar sig vers till vers, hvar enda vecka
diktar en ny, och ständigt låter den sista värre än
hans föregångare. Men sångarna märka det ej, ty de
och hela deras musik äro ostämda, och de veta ej,
att det missnöje, de känna och sprida omkring sig,
endast utgår från dem sjelfva.
Det är löjligt och en tänkande menniska ovärdigt
att upphöja den "gamla goda tiden" på den nyas
bekostnad. Bör barnet ställas högre än den utvecklade
menniskan derför, att det utan synnerlig svårighet
kan tillfredsställa sina få behof och att det, som
ligger utanför dess inskränkta synkrets, ej gör
det några bekymmer? Karl den store var en mäktig
herskare, och likväl lefde han sämre än nu för tiden
en simpel arbetare, icke emedan hans palats saknade
glasfönster, ej emedan golfven i hans rum, i stället
för att vara belagda med plankor, endast bestodo
af stampad lera, eller emedan han ej kunde sockra
sin mat, utan emedan hans ande ej kunde se mycket
längre än hans öga och han ej lärde stort mera,
än hans eget öra hörde. Gränserna för hans rike,
hvilket han sjelf med oändlig möda genomreste, voro
nästan äfven gränserna för hans vetande, och likväl
höjde han sig som en jätte öfver sin omgifning. Att
kunna läsa och skrifva var en konst, hvaraf endast
några få kunde berömma sig. Men så var hon ej heller
synnerligt nödvändig. För folket funnos så godt
som inga böcker, ty boktryckarkonsten var ännu ej
uppfunnen, och afskrifningen, det enda sättet att
mångfaldiga böckerna, gjorde de få så dyra, att endast
de rika kunde skaffa sig dem. Och hvartill tjenade det
också att kunna skrifva? De dagliga händelserna voro
hvarandra så lika, att afvikelserna derifrån nästan
endast bestodo deruti, att personer föddes och dogo,
men att träda i förbindelse med andra och skriftligen
meddela hvarandra sina önskningar och tankar, dertill
fans hvarken anledning eller tillfälle. Handeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
