Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förr och nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låg i händerna på småkrämare, som gingo ur hus i hus
och utbjödo sina varor mot råämnen eller klingande
mynt, och en handelskorrespondens var någonting så
godt som alldeles okändt. Tiden hade ej samma värde
som nu, emedan ingenting af synnerlig betydenhet
tilldrog sig. Att gå flera mil för att köpa en
metkrok ansågs ej för mycket. Postväsendet utvecklade
sig först längre fram under medeltiden. Från den
yttre verlden erfor man endast, hvad krämare, som
händelsevis färdades förbi, hade att förtälja. I denna
trånga krets rörde sig lifvet, visserligen med mindre
behof, men äfven med mindre njutning och betydelse.
Den gamla goda tiden heter det. Hvad är då egentligen
tiden? Han är först och främst produkten af de
tusende för och emot hvarandra kämpande krafter,
de gynsamma och hämmande inflytelser, som från alla
håll oafbrutet formande inverka på det menskliga
samhället, understöda eller hindra det i dess
sträfvanden; han är resultatet af alla de otaliga
bemödanden, menniskan med alla sin kropps och själs
förmögenheter gör, bemödanden, hvari hon än ledes af
en hög kärlek till den eviga sanningen och skönheten,
än af låg njutningslystnad, än af from tro, än af
tom fåfänga, sällan blott af en ren uppfattning af
det harmoniska sammanhang, som råder i allt. Tiden
är ingen onaturlig form, hvari vi intvingas; han är
ej till förr än vi. Tiden är tidsomständigheterna. Ha
de sin egen särskilda, karakter, så ha visserligen de
förut lefvande menniskorna skurit stämpeln dertill,
men af oss har han blifvit påtryckt. Vi göra tiden
och icke omvändt tiden oss. Tiden ger oss visserligen
vilkoren för vår tillkomst och vår utbildning; men
huru vi använda dem, till hvilket ändamål och med
hvilken framgång, det är vår egen sak, vår ära eller
vår förbannelse. Hvar enda individ har tillräckligt
utrymme att röra sig på, men blott ett litet
antal synnerligt begåfvade går modigt sin egen väg,
försökande att med egna krafter nedslå de hinder, som
resa sig emot dem. Den stora massan deremot handlar
gemensamt, och om dessa gemensamma rörelser bestämma
de särskilda medlemmarnas verksamhet, kan visserligen
en eller annan lida tvång, men tillsammans ha de ej
skäl att beklaga sig, ty rörelsen är deras egen vilja,
och om hon ej har för dem helsosamma följder, kan ej
ens en omstörtare sådan som den förste Napoleon göras
ansvarig derför. Han kan visserligen sprida förvirring
bland folken och störta riken öfver ända, men på
menskligheten i det hela och hennes utveckling förmår
han ej utöfva något väsentligt inflytande. Man måste
blott härvid fästa blicken, icke på tilldragelserna
under några år eller omkastningarna under några korta
tidrymder, utan på den kulturrörelse, som sträcker
sig genom årtusenden.
Ingen förnuftig menniska, som anställer en jemförelse
mellan förr och nu, skall ett enda ögonblick kunna
tveka att medgifva, att aldrig sedan vår nyare
bildnings begynnelse vilkoren för en sund utveckling
varit så gynsamma som nu, aldrig ett så stort och
fruktbart fält öppnat sig för menniskans bearbetning,
aldrig verktygen varit så ändamålsenliga eller så lätt
åtkomliga för hvar man. Hvad en gör, kommer alla till
godo. Ett ögonblickligt utbyte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
