| 61 |
Under de senaste årtiondena har man inom vårt svenska lantbruk egentligen arbetat för tvenne syften: att uppdriva jordens relativa avkastning samt ladugårdens mjölkprodnktion. Vi skola som hastigast söka göra oss en föreställning om de härvid i vartdera fallet vunna resultaten.
Skörden pr hektar av olika säden. I deciton. [1]
Årligen Vete Råg Korn Havre Bland- Balj- All
säd växter Spann- Potatis.
mål.
______________________________________________________________________
1801/10 ... 12.1 11.1 13.1 11.1 11.9 13.9 11.89 99
1811/20 ... 12.8 11.9 13.1 11.0 11.5 12.6 12.07 101
1821/30 ... 15.0 12.3 13.0 11.2 12.0 12.9 12.34 107
1831/40 ... 15.3 12.7 12.5 11.0 11.4 12.8 12.21 100
1841/50 ... 15.7 13.0 13.4 11.9 11.9 13.2 12.82 93
1851/60 ... 16.5 13.9 13.9 12.6 12.2 12.8 13.44 94
1861/70 ... 13.7 13.0 13.8 12.6 12.4 12.4 12.94 81
1871/80 ... 14.3 13.6 14.7 13.1 14.3 14.0 13.69 83
1881/90 ... 14.4 13.8 15.1 13.1 14.5 12.6 13.67 82
1891/00 ... 16.5 14.4 14.3 13.2 14.9 12.9 13.88 84
1901/10 ... 18.9 14.9 15.7 13.4 16.1 12.1 14.53 100
I fråga om förbättringen av jordens avkastning är denna nog åtskilligt mindre än man vanligen föreställer sig. I här återgivna tabell ha vi gjort en sammanställning av tillgängliga beräkningar och data i detta hänseende alltsedan förra
| 62 |
Åren Deciton. Åren Deciton. l80l/l0 ..... 11.9 1861/70 ..... 12.9 1811/20 ..... 12.1 1871/80 ..... 13.7 1821/30 ..... 12.8 1881/90 ..... 13.7 1831/40 ..... 12.2 1891/00 ..... 13.9 1841/50 ..... 12.8 1901/10 ..... 14.5 1851/60 ..... 13.4
Innan man utan vidare avfärdar dessa siffror med en hänvisning till vår jordbruksstatistiks kända ofullkomlighet, må i betraktande tagas, dels att den äldre statistiken dock bör ha varit snarast ännu ofullkomligare än den nyare, dels att arealen är för äldre tider beräknad under antagande av samma utsäde pr hektar som år 1865; skall någon skillnad anses ha ägt rum, bör utsädet under de flydda tiderna snarast ha varit större än så. Bägge dessa omständigheter verka i den riktningen, att förbättringen här ovan hellre blir angiven för stor än för liten.
Att, såsom talen här ovan giva vid handen, anslå förökningen av den svenska jordens relativa avkastning till 22 % på det senaste seklet torde således knappast innebära ett underskattande av den verkligen förefunna tillväxten. Om i betraktande tages den större kostnad, som i våra dagar nedlägges på jorden, synas dessa framsteg näppeligen kunna sägas vara imponerande.
För några av de senaste årtiondena kan en jämförelse göras även med främmande länder. Mellan Sverige och det nordvästra eller germanska Europa i dess helhet befinnas proportionerna ställa sig på följande sätt. Av vete, råg, korn och havre utgjorde den sammanlagda avkastningen pr hektar, i årliga medeltal: [2]
| 63 |
Nordvästeuropa. Sverige. Sverige i %
Åren 1876/1885 .... 13.63 dt. 13.58 dt. 100 proc.
» 1886/1895 .... 14.37 » 13.79 » 96 »
» 1896/1905 .... 15.82 » 13.45 » 85 »
Här råkar nu visserligen den senaste perioden, eller 1896/1905, omfatta en del för Sverige synnerligen ogynnsamma år. Men även om man för vårt land insätter siffran för 1901/1910 i stället, eller 14.5 deciton, blir Sveriges tal endast 92 proc. av Nordvästeuropas, vilket senare dock egentligen även borde höjas, om det skall avse åren 1901/10. Vår ställning gentemot det övriga germanska Europa har alltså blivit åtskilligt sämre, än den var för en mansålder tillbaka. Också finner man här ovan, att Nordvästeuropas tal på tjugu år ökats från 13.63 till 15.82 deciton, eller med 16 procent. Detta är ej synnerligen mycket mindre än den ökning (22 proc.), som i Sverige krävt ett helt århundrade.
Under dessa förhållanden torde man ingalunda kunna säga, att den svenska jordens avkastning företer någon särskilt gynnsam utveckling under den senaste mansåldern, trots att man koncentrerat en god del av sin energi på denna strävan. Förklaringen ligger nog uti det förut i Betänkandet påpekade faktum, att vid sidan av framstegen på många håll har ett stillastående eller till och med tillbakagång ägt rum i andra bygder, vilket senare förhållande ofta undgår uppmärksamheten. Dessa bygders jordbrukare komma nämligen icke fram till lantbruksmöten och kreaturspremieringar.
I detta sammanhang kunna vi ej underlåta att påpeka en liten omständighet, som troligen är ganska belysande. Jämför man uppgifterna om jordens avkastning pr hektar, å ena sidan sådana de möta inom jordbrukslitteraturen i allmänhet, å andra sidan t. ex. i det Frænckelska kartverket, finner man att talen i förra fallet ofta uppgivas betydligt högre än i det senare. Även den i Betänkandet (under avd. för Östergötlands län) anförde granskaren i Ekonomisk Tidskrift för ett par år sedan uttalar såsom sin mening, att statistikens siffror böra kanske ända till fördubblas, för att man skall komma det verkliga förhållandet på spåren.
64 Jämför man emellertid den svenska statistikens siffror med andra västeuropeiska länders, visar sig snart att våra tal förefalla ganska rimliga. Om vi fördubblade dem, ja till och med om vi endast ökade dem med femtio procent, skulle vi nästan i varje hänseende överträffa alla andra länder i världen. Detta lärer väl dock ingen sakkunnig vilja hålla för troligt.
När man känner den utomordentliga noggrannhet, som utmärker den nutida jordbruksstatistiken i England, Tyskland m. fl. länder, och sedan finner, att våra svenska siffror ställa sig ganska sannolika vid jämförelsen med dessa länders, så måste slutsatsen bliva, att om våra tal också kunna vara i någon mån för låga -- detta bestrides ju av ingen --, så måste de dock såsom uttryck för den svenska jordens medelavkastning komma sanningen närmare än de uppskattningar, som vanligen möta i lantbrukslitteraturen.
Förklaringen till de höga belopp, som sistnämnda uppskattningar innehålla, kan då knappast vara någon annan, än att många av vårt jordbruks målsmän icke äga tillräckligt omfattande kännedom om, huru förhållandena ställa sig hos den stora mängden av Sveriges lantbrukare. De hava tydligen, i sina föreställningar, huvudsakligen för ögonen endast de jordbruk, som kunna räknas bland de mera framskridna. Om så är, förvånas man också mindre över den egendomliga optimism, som så ofta framträder beträffande det svenska jordbrukets nuvarande utveckling -- en optimism som sannolikt i väsentliga avseenden behöver korrigeras.
En ekonomisk fråga av största betydelse för våra jordbrukare, som man med några års mellanrum talar om men där intet blir åtgjort, är de felaktiga bärgningsmetoderna. Problemet är, såsom bekant, löst i Finland, och i viss mån även i åtskilliga delar av vårt eget land. Men i stort sett stå våra lantbrukare ännu rådlösa inför ogynnsamt bärgningsväder, och tiotal millioners värde förstöres under dylika år. Det är besynnerligt att så skall få fortfara, men det finnes säkerligen icke den minsta förhoppning om en förändring härutinnan till det bättre.
Mjölkproduktionen. Den genomsnittliga mjölkavkastningen pr mjölkande ko i vårt land uppskattades vid mitten av 1870-talet till vid pass 1,200 kilogram årligen. År 1905 beräknades motsvarande siffra utgöra 1,891 kilogram, och i närvarande
| 65 |
I fråga om utfodringen har man dock under senare tider blivit något mera betänksam, enär det ensidigt drivna syftet att höja mjölkavkastningen synes ha inverkat ganska menligt på kreatursstockens hälsotillstånd. Man har kommit underfund med, att den organiska naturen dock icke i längden låter sig behandlas efter alldeles samma principer som den oorganiska.
Även i fråga om rasförädlingen erkänner man nu, att väsentliga misstag blivit begångna. När detta arbete upptogs i vårt land, började man, på äkta svenskt sätt, med att utdöma våra inhemska raser och att söka i stor utsträckning ersätta dem med importerade nya. Betydelsen av att våra egna raser under årtusenden vunnit den rätta anpassningen till landets naturförhållanden och klimat förbisågs helt och hållet. De nya raserna kunna, helt naturligt, ännu icke på länge hinna till denna fulla anpassning, och även här har följden blivit sjukdomar och andra förluster -- alldeles oavsett kostnaderna för de många helt misslyckade försöken. Först på de senare åren har man sökt bevara och utveckla i första rummet våra gamla svenska kostammar. Mångenstädes i vårt land består dock redan hela nötkreatursstocken av främmande raser, vilka man ej mera kan komma ifrån.
Nu nämnda erfarenhet tyckes för övrigt ännu långt ifrån hava helt slagit igenom. För några år sedan började man taga sig an vår länge så ytterligt tillbakasatta getskötsel. Första åtgärden härvid blev: att kassera våra inhemska getter och införskriva nya raser från Tyskland.
I fråga om kreatursskötseln i övrigt är ju känt, att den svenska hästens beskaffenhet blivit betydligt förbättrad under de senaste årtiondena. Även här har man dock alltför länge försummat att utveckla de rent inhemska stammarna. I våra dagar hava energiska försök gjorts att tillvarataga de få
| 66 |
Svinskötseln utvecklade sig ganska kraftigt under de första årtiondena av mejerivasendets uppblomstring; men den allmänna stagnation, som i våra dagar synes hota hela vårt svenska lantbruk, har ej heller uteblivit i förevarande fall. Mellan åren 1900 och 1910 ökades antalet svin endast med 19 procent, vilket är tämligen ringa. I förhållande till landets folkmängd är Sveriges svinskötsel också ännu jämförelsevis obetydlig, och importen av fläsk är fortfarande i vanliga fall större än exporten, om än vissa av de allra senaste åren göra undantag. Även under dessa år är dock den totala fläskexporten relativt taget ganska obetydlig.
Fårskötseln har, såsom bekant, under den senaste mansåldem gått oerhört tillbaka i vårt land. Om detta överallt har varit i överensstämmelse med sunda ekonomiska principer, är kanske tvivel underkastat. Väl får man noga akta sig för det hos oss så vanliga missgreppet att, när en tillbakagång på något håll konstateras, genast rusa åstad och söka huru denna skall kunna motarbetas, utan all undersökning om, huruvida ej kanske tillbakagången är förklarlig och rimlig och huruvida den ej helt naturligt motsvaras av framsteg på andra håll. Men har en dylik sakkunnig undersökning verkligen skett i fråga om fårskötseln? Kan det ej tänkas, att dess försummande mången gång beror helt enkelt på, att mjölkproduktionen blivit en modesak, för vilken man, rent tanklöst, låter allt annat stå tillbaka? Finnas icke trakter i vårt land, där fårskötseln, rätt ordnad, skulle ställa sig ekonomiskt givande vid sidan av den nu nästan uteslutande drivna nötboskapsskötseln?
Allt detta borde noga undersökas. Så mycket större skäl finnes härtill, som också mjölkproduktionen för närvarande hotar att stagnera. Problemet är, om ej en ny och rationellare arbetsfördelning behöver genomföras i fråga om ladugårdsskötselns särskilda grenar.
| 67 |
Under de senaste åren har en hel omläggning av det svenska lantbruket ånyo kommit på tal. Först i Danmark, och sedermera även i vårt land, hava starka tvivelsmål börjat låta sig höra, huruvida icke hela den så mycket berömda systemförändringen från extensiv spannmålsodling till intensiv ladugårdsskötsel egentligen är ett storartat ekonomiskt misstag. I Sverige har denna åskådning i första rummet företrätts av ingeniör Alf Larson. Det är ju naturligt, att ett så omfattande problem icke låter sig lösas med de allmänna resonemang, som hittills förebragts, utan att noggranna undersökningar erfordras, om någon verklig klarhet skall kunna vinnas. En officiell dylik undersökning är också föranstaltad.
Att resultatet skulle bliva en ny och fullständig systemförändring, tillbaka till det gamla, måste ju åtminstone för en utanförstående synas i hög grad osannolikt. Men möjligt är väl ändock, att man till sist finner sig hava gått något för långt, och att uppmärksamheten ånyo vändes till vissa grenar av lanthushållningen, som under den senaste mansåldern fått stå alltför mycket tillbaka. Då skall kanske också visa sig, att det nu så gott som avstannade nyodlingsarbetet ännu en gång skall kunna med ekonomisk fördel återupptagas. Från synpunkten av den svenska emigrationens motarbetande skulle knappast någonting kunna vara mera välkommet och förhoppningsfullt.
Att det är något i olag med det nuvarande svenska lantbrukssystemet, göres troligt också därav, att, såsom flera gånger antytts, den stagnation, som redan länge gjort sig mer och mer gällande inom det egentliga åkerbruket, numera synes hota också skötebarnet ladugårdsskötseln. Ännu är väl denna stagnation icke absolut, men den är åtminstone relativ, så till vida att ladugårdens produktion begynt ställa sig ogynnsammare än förr i förhållande till behovet. Under vart och ett av de fyra senaste årtiondena hava in- och utförseln av ladugårdsprodukter utgjort, efter värde räknat, i årliga medeltal: [3]
| 68 |
Årligen. Införsel, kr. Utförsel, kr. Skillnad, kr.
1871/1880 24,819,000 15,395,000 -- 9,424,000
1881/1890 24,016,000 32,869,000 + 8,853,000
1891/1900 21,526,000 50,753,000 + 29,227,000
1901/1910 40,855,000 52,818,000 + 11,963,000
Övergången från ett importöverskott av 9 millioner kr. årligen under 1870-talet till ett export-överskott av 9 millioner under 1880-talet är ett vackert intyg om den energi, varmed vår ladugårdsskötsel vid denna tid uppdrevs, de dåliga konjunkturerna till trots. Under 1890-talet växte det årliga exportöverskottet ytterligare till 29 millioner kr. Men under det senast gångna årtiondet har överskottet gått ned igen, till endast 12 millioner kr. årligen. Somliga år har väl exporten av fläsk ökats betydligt, likaså exporten av ägg, av grädde o. s. v.; men detta har mer än motvägts av utförselns minskning, eller importens stegring, på andra områden. Om några år kanske även vår boskapsskötsel är otillräcklig för landets behov igen, såsom den var i äldre tider. Men då hade vi i stället ett stort exportöverskott av spannmål; nu veta vi alltför väl, huru det förhåller sig i detta fall.
Om man skulle söka göra sig reda för, vilket klagomål är det allmännaste bland våra nutida svenska lantbrukare, så är det väl, att industrien har stegrat arbetsprisen därhän, att jordbruket omöjligen kan tävla därmed och härigenom blivit så att säga ekonomiskt lamslaget.
Förhållandet mellan jordbruket och industrien är således en av de viktigaste punkter, som inom detta ämne erbjuda sig till behandling. Det vore fåfängt att här vänta sig någon teoretisk utredning av denna omfattande fråga. Men ett par praktiska iakttagelser må det vara oss tillåtet att påpeka.
Av den detaljerade undersökningen i Bilaga V framgår tydligt, att inom hela mellersta och södra Sverige jordbrukets
| 69 |
Denna lyckliga inverkan av industrien på jordbruket förmärkes tydligt ännu uppe i Gästrikland. Längre norrut ha, såsom bekant, förhållandena utvecklat sig annorlunda. Här ha de höga dagspenningar, som trävarurörelsen erbjuder, dragit lantbrukarens intresse ifrån hans egen näring och förmått honom att i allt för hög grad använda tid och krafter för biförtjänster i skogarna. För jordbruket har detta inneburit en försummad skötsel och därigenom minskad avkastning, för industrien åter otillräcklig tillförsel av livsmedel och stegrade levnadskostnader, varigenom ofta nog de höga arbetslönerna gjorts illusoriska.
Vissa meddelare göra emellertid gällande, att den norrländske jordbrukaren i själva verket ofta nog räknar fel, när han tror sig förtjäna mera på skogskörslorna, än om tid och arbetskraft användes på det egna jordbruket och på den egna skogen, där sådan finnes. Misstaget uppkommer, när avseende fästes endast vid den höga dagspenningen och icke även vid de många utgifterna och avbränningarna. Det kan ju synas, som om de norrländska hushållningssällskapen borde hava utrett dessa betydelsefulla spörsmål och lämnat befolkningen erforderlig ledning. Kanske misstaga vi oss, men oss veterligt åtminstone hava icke några dylika undersökningar ännu blivit gjorda.
| 70 |
Under mer än trettio år har Sveriges jordbruksbefolkning förminskats med flera tusen människor årligen, och man har sett härpå såsom på en naturnödvändighet, mot vilken intet vore att göra.
Men för ett land som Sverige är detta alls icke någon nödvändighet. Här finnes, ännu mark om millioner hektar att odla upp; här kunde ännu varje år flera tusen nya jordbrukarehem skapas; här kunde åt hundratusental jordbruksarbetare beredas en ställning, som, med hjälp av den naturliga kärleken till jorden, kunde utgöra en motvikt mot stadslivets lockelser.
För att åstadkomma detta är ej tillräckligt med åkerbrukskemi, växtbiologi och djurfysiologi. Uppgiften innebär i första rummet ett ekonomiskt problem, eller rättare: en hel serie av betydelsefulla sådana. Och vi komma icke målet närmare, förr än man inser och erkänner de ekonomiska spörsmålens utomordentliga vikt och betydelse inom jordbruket såväl som inom varje annan näringsgren.
Vi måste på fullt allvar upptaga till besvarande den frågan: Huru skall Sveriges uppodling kunna återupptagas; och huru skall folkminskningen i våra jordbruksbygder bringas att upphöra? Den sistnämnda företeelsen har väl nu åtminstone nått fullt den gräns, där den är ekonomiskt försvarlig -- och vida därutöver.
Jordbrukets bristande expansionsförmåga utgör en av de viktigaste orsakerna -- kanske den viktigaste av dem alla -- till emigrationens fortgång.
[1] Talen, som äro beräknade på grund av Tab. 23, 25 och 20 i
Betänkandet, äro naturligtvis osäkra, i synnerhet för åren 1821/1850
(se anm. till Tab. 25). De höga siffrorna för vetet under de fyrtio
åren mellan 1820 och 1860 kunna icke förklaras. Särskilt svaga äro
talen för baljväxterna; i fråga om dem bör ock ihågkommas, att en stor
del vicker skördas endast såsom grönfoder. Med här gjorda
reservationer torde tabellen i övrigt icke innehålla uppenbart
osannolika resultat.
[2] Aperçus statistiques internationaux, 1908, sid. 239.
[3] Efter Tab. 28 i Betänkandet; jfr anmärkningen till denna
tabell.
The above contents can be inspected in scanned images:
61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70
Project Runeberg, Tue Nov 10 15:04:01 2020
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/utvfraga/14.html
