Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Etymologiska bidrag (Evald Lidén)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
- Denna hypotes har ett godt stöd í ordets form. Det yngre
nordiska ja gar tillbaka till äldre ja (äldre ja gåfve */á). Att detta ä
icke förlängts (eller att det, om det från början varit långt,
sedermera förkortats), intygar utan tvifvel, att det moderna bruket af ja
såsom enklitikon är af mycket gammalt datum, hvadan det ligger
nära tillhands att deri söka orsaken till bevarandet af/-. Härmed
är ej förnekadt, att äfven /ä, uppkommet i betonad ställning,
samtidigt existerade i fornspråken, liksom ännu i nysvenskan uttalen ja
och j fi brukas jemsides.
Den germanska grundformen för isl. já bör på grund af de
vestgermanska och gotiska formerna : fht. och fsachs. já, ägs. 5^*2,
got. ja (korrektare kanske /<£), ansättas till *jä (ja beror på
förlängning af betonad slutvokal). Intet omedelbart samband torde
sålunda ega rum med urnord. jah (spjutskaftet från Kragehul), iah
(Järsbergsstenen), got. jah - en förrn, som icke tyckes förekomma
i betydelsen ’ja’.1 Detta urgerm. *jft kan rimligtvis icke vara
annat än neutr. (jfr. got. hwd) af det urgerm. pron. *jas *jo *ja
(skr.jyásjyä jyáf, ieu. *jos *já *jod\ till hvars forna tillvaro på
germansk botten man har skäl att sluta af de stelnade kasusformer
af det samma, hvilka såsom adverb fortlefva i de skilda germanska
språken. Betydelseutvecklingen: ieu. *jod det > germ. ja ja är
känd från flere håll; jfr. t. ex. provenc. oc: lat. hoc.2
1 Det är således origtigt, actBurg, Runeninschriften, s. 103, sedan han
kommit till den slutsatsen, att på Järsbergsstenens tid ordet iah var
isoleradt med hänsyn till sitt uddljudande j, tror sig finna ett visst
stöd härför deruti, att isl. já visar samma afvikelse. - I förbigående
sagdt, anser jag, att af skrifningen iah i stället för jah på nämda
sten öfverhufvud inga slutsatser böra dragas angående den gamla
j åra-runans funktion och i sammanhang dermed angående tillvaron
eller icke-tillvaron af uddljudande j på inskriftens tid. Ty dels kan
man knappast vänta sig, att ristaren var en så skarp fonetiker och
konseqvent ortograf, att han icke kunde göra sig skyldig
tillförvex-ling af tecknen för det vokaliska och det konsonantiskaj; dels
förefaller det tilltalande att med Brate, Bzzb. Beiträge XI, s. 199 antaga,
att,; i iah, emedan ordet användes öfvervägande enklitiskt, blef
likstäldt med midljudande J, i fråga om hvilket äfven Burg tror, att
vacklan i beteckningen är tänkbar; i detta fall vet man intet om
u d d-ljudande j.
2 Deremot betraktar jag fht. och fsachs. ja och (fslav. ja och) samt
det likbetydande fsachs. je, ägs. Je såsom olika afljudsstadier af den
rena pronominalstammen jo rö je utan något sufíix; jfr. lat. *quo- o.
-que, båda i förening i -quoque. Af detta ja, äro got. och urnord. jahj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
