Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Långa ändelsevokaler i det nordiska fornspråket (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men då således fsv. som ändelsevokaler hade långt a och
långt u omedelbart efter korta rotstafvelser, och då hon använde
vokalbalansen i : e i alldeles likartade ord som vokalbalansen
ā : ă (æ̆) och vokalbalansen ū : ŏ (lĭvā : brinnă [dialektiskt
brinnæ] = sălū : gāvŏ = spĭni : tīme), så kan man draga den
slutsatsen, att äfven ändelsevokalen i omedelbart efter kort
rotstafvelse var lång; alltså spĭnī : tīmĕ.
Det är uppenbart, att denna längd hos ändelsevokalerna
i ord med kort rotstafvelse sammanhänger därmed, att dessa
ord hade den utpräglade biakcenten levis på stafvelser med
nämnda vokaler, vare sig nu att denna akcent har förmått
bevara den ursprungliga längden hos ändelsevokalerna,
eller dessa först i relativt senare tid förlängts under
akcentens tryck. Då emellertid, såsom nämndt, ifrågavarande
akcentuering torde hafva varit gemensamt nordisk, och då ma
ännu finner en reflex af fornspråkets vokalbalans ā : ă (æ̆)
äfven i norska bygdemål, så ligger det antagandet nära, att
de omedelbart efter korta rotstafvelser följande
ändelsevokalerna öfver hela Norden varit långa.
Lund, februari 1887.
axel kock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
