- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Femte Bandet. Ny följd. Första Bandet. 1889 /
59

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ett par undersökningar i fornnordisk ljudlära (Axel Kock)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ett par undersökningar i fornnordisk ljudlära. 59

uns, unsis (hvilka båda former i got. användas både som dat.
och som ack. av veis) har blivit us, * ÚSÍR. I
överensstämmelse med förhållandet med prefixet u-, o- har üs kvarstått
oförändrat, när det hade fortis, och det återfinnes i fsv. us
(ws), under det att i proklisis och enklisis us, *ÚSÍR blivit
oss, øss. Det långa s-ljudet i oss har överförts från øss (jmf.
Wimmer: Oldnord. Læsebog 2 XI). Senare har vokalen
förkortats i oss, øss (och us?) framför det långa konsonantljudet.
Ordets övervägande bruk i proklisis och enklisis förklarar,
att formen us saknas i isl. och är ytterst sällsynt i fsv. Av
ordet øss framgår således, att den i fråga varande
ljudutvecklingen u>ö börjat inträda redan fore den tid, då
ändeisens i bortföll. Detta överensstämmer därmed, att redan
Kragehul-inskriften har asugisalas med det konsonantiska
n förlorat framför s (jmf. Burg: Die älteren nord.
runenin-schriften 39).

3. Prepositionen isl. ór, úr, ør, yr *); fsv. or, ur, u;
fd. or. Noreen vill i Isl. grammatik § 76,2 förklara o, ø i
det isl. ór, ør genom övergång av ú till ó framför E, men
han tillägger dock i efterföljande anmärkning, att det är
tvivelaktigt, huruvida värkligen (liksom u blir o) även u
ljudlagsenligt blir ö framför R, eftersom man har hyr 7ko’,
syr ’sugga’ och úr, yr jämte ór, ør. Då nu alla de andra
anförda orden, i hvilka u framför R övergått till o, hava
kort vokal (prefixet tör- [got. tuz-], hnøri ’nysning’ [jmf.
hniósa] etc.), och då kýr, syr ävensom ur, yr tala emot, att
även långt u skulle hava utvecklats till o framför Æ, så
torde man böra inskränka ljudlagen till det korta u. Ö-ljudet
(ø-ljudet) i isl. ór, ér, fsv. och fd. or beror på ordets bruk
i proklisis. Av ÓR blev senare genom ^-omljud ØR (ér), av
UR, den akcentuerade formen, genom ^-omljud yR (yr}. Detta
ord visar, att ljudövergången u^>ö börjat inträda redan fore

*) Om vokallängden i den isl. prepositionen se Wimmer: Oldnordisk
Læsebog2 s. XV noten l,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:17:39 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1889/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free