Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmälan av «Södermannalagens språk I. Ljudlära af Robert Larsson». Af Axel Kock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Anmälan. 385
från fyra ställen, och i Schlyters glossar upptages ordet ej häller
från andra ställen; oftare torde det alltså icke möta i lagen. Då det
nu tre gånger skrives med i och blott en gång med e i första
stavelsen, är det osannolikt, att iJcorne skulle ha fått penultimas o från
den mindre vanliga formen eJcorne. Jag förklarar detta o därav, att ordet
var formellt sammansatt. Det nysv. ekorre uttalas såsom ett
kom-positum med semifortis på penultima, och den folketymologisk^
om-bildningen ekorre hade ej kunnat uppstå, ifall icke även den äldre
formen ikorne (eJoorne) havt denna akcentuering. Emellertid har i
SML. liksom annars i fsv. u framför rn övergått till o i
fortissta-velser (jmf. s. 32), och vi ha all anledning antaga, att samma
utveckling inträtt även i semifortisstavelser. För övrigt är det mycket
möjligt, att i ikorne, elvorne fortis fakultativt kunde hvila på
penultima; se om dylik akcentuering även av avledningsändelser Kock:
Svensk akcent II, 318 ff.
Också åt växlingen u : o i rotstavelser egnar förf. stor .
uppmärksamhet. Hans resultat är, att n synes vara favoriserat framför n
(ex. alsJiuna), t, å och alltid brukas framför II, lä (gull) fulder etc.),
under det att o "uppträder regelmässigt i ställning framför r och r -f
konsonant" (ex. borþ). Vidare förekommer o så gott som alltid
framför JcJc (ex. flok), st och (i två ord) framför Ik. (Det beror
naturligtvis blott på en lapsus calami, att förf. s. 32 såsom undantag från
det normala bruket av u framför n anför crona. Ordet har ju långt,
ej kort O; jmf. isl. krúna, lat. Corona etc.).
Vid konsonantljudens beteckning visar SML. särskilt i ett
avseende anmärkningsvärda förhållanden, nämligen vid bruket av U :
Id (la). Efter att från lagens förra del ha anfört talrika exempel så
väl på II för väntat lä (ellin "elden", ivall Våld’, subst. skyllum etc.)
som på Id (eldin, wald, skylåuglier etc.), uttalar förf. den tanken, att
växlingen måhända reglerats enligt en sådan, norm, att Id assimilerats
till II, när ljudförbindelsen stod intervokaliskt, men annars kvarstått.
Det är dock med stor reservation, som. han framställer denna åsikt,
och han anför själv flera förhållanden, som göra den tvivelaktig.
Troligen har förf. rätt i, att en assimilation av lä till U inträtt under
vissa förhållanden, men det framlagda bevisningsmaterialet har icke
övertygat mig om, att växlingen reglerats enligt nyss anförda norm,
hvilket även a priori skulle vara ganska överraskande.
Beträffande kvantitetsbeteckningen meddelas att, under det att
den fsv. regeln om enkelskrivning av slutljudande lång konsonant
vanligen följes, slutljudande långt Z-ljud merendels betecknas med II (all,
hell etc.). Emellertid förekommer blott ett l i vissa presensformer:
dyl, qucel (qual), sMl, sticel (stial), sæl, pöl (pul) (samt i pret.-pres.
scál)] däremot alltid will. Förf. finner det sannolikt, att dessa ord
med ett l hade kort konsonant, och att i 3. sg. dyl(l) etc. det fordom
långa Mjudet förkortats under påvärkan från 1. sg. (dyl), där Wjudet
ljudlagsenligt var kort. Denna förklaring förefaller sannolik.
Troligen har dock till förkortningen av ^-ljudet i vissa bland dessa ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
