- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Nionde Bandet. Ny följd. Femte Bandet. 1893 /
148

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grammatiska och etymologiska undersökningar i nordiska språk (Axel Kock)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

148 Kock: Gramm, och etym. unders.

I överensstämmelse med här framställda regel förklarar
jag isl. togo, tugu (tugr), växelformer till tigr, iegr. Som
bekant* hava de svenska fretti, fyrti, fämti etc. av pnr-tigUr
etc. akc. l, och ultima har nu levissimus; i det äldre språket
har den ursprungligen havt svag semifortis, men denna
akcent torde ganska tidigt hava försvagats till infortis. I ack.
pl. hade man ursprungligen i fullt akcentuerad ställning fått
tiugu (tiogu) av tegu; jmf. fsv. tiughu. När detta tiugu
(tiogu) ingick juxtaposition: fim-tiugu, sex-tiugu etc., så hade,
liksom förhållandet var med fsv. fæmtigM etc., andra stavelsen
ursprungligen svag semifortis, men senare levissimus, och då
förlorades i i ßmt(i)ugu *) etc. På samma sätt förklaras
tuttugu med fortis på första stavelsen i motsats till fsv.
tiughu "20" av *tutiughu med fortis på senare kompositionsleden.
Yid denna senare akcentuering förlorades u i första
kompositionsleden, jmf. garazna > grannt etc., och av t(u)tiughu blev
(tjtiughu. Nysvenskan bevarar alltjämt ett minne av att
räkneordet tjugu "20" ursprungligen utgjort senare
kompositionsleden av en sammansättning: ordet uttalas nämligen ännu i
dag dialektiskt med akc. l (tjugu), liksom akc. l är den
normala på senare kompositionsleden, när denna har fortis
(ransaka etc.).

Jag tillägger några anmärkningar om ett par andra
skenbart oregelbundna utvecklingar av personnamn.

På runstenar förekomma ganska ofta personnamn med
"björn" till senare kompositionsled, hvilka i ultima sakna r,
t. ex. abiun, sibiun (Dybeck, föl. I, 4), uikbian (ib. 18; med
ia från gen,, -biarnaR), stirbiun men birn (ib. 78). Från
Uppland möter i Sv. dipl. Fastbyon för Fastbyorn. Även
denna ljudutveckling rn > n(n) har försiggått i sådana
ställningar, där namnen saknade fortis (och senare kompositions-

*) Det är obehövligt och väl därför oberättigat att anse tugu
representera ett annat avljudsstadium än tegr (jmf. fht. zweinzug etc.), eftersom
en tillfredsställande förklaring finnes på närmre håll.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 18:01:01 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1893/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free