- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Nionde Bandet. Ny följd. Femte Bandet. 1893 /
150

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grammatiska och etymologiska undersökningar i nordiska språk (Axel Kock)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

150 Kock: Gramm, och etym. unders.

viens historia II nr 37; Vesterås, år 1399), Frølerne (dat. ib.),
Äbern; i danskan äro de som bekant vanliga (Thorbern etc.);
exempel i O. Nielsens Olddanske personnavne. Emellertid
förefaller det, som om särskilt vid latinisering formen på
-bern ofta förekommer: AbernuSj A(r)nbernuSj Asbernus,
DyrbernuS) Enbernus, Frobernus etc. etc. Till alstrandet av
namnslutet -bern hava olika faktorer bidragit. Sedan av
Arnbiørn blivit Arnbørn,- uttalades detta eller kunde uttalas
såsom ett enkelt ord med infortis på ultima, och ø övergick
därför till e (Arnbern) liksom ganska ofta annars i en
senare kompositionsled med infortis Skanø > Skåne etc. etc.
(Kock i Arkiv IV, 177; Bugge ib. 128)1); denna
Ijudutveck-ling torde hava varit den vanligaste. Men dessutom har ett
*Arnbiarn (med ia från gen. -biarnaR; jmf. det runristade
uiJcbian) på vanligt sätt övergått till *Arnbiærn, hvarefter
i förlorades (Arnbern) på samma sätt som i Arnb(i)ørn etc.
Slutligen kan möjligen under tiden mellan den äldre och
yngre brytningsperioden e på analogisk väg hava överförts
från gen. -bernan till nom. och ack. sg. -biurn, så att detta
utbyttes mot -bern, och e (æ) har sedan i dessa kasus kvarstått.
En orsak till att man vid latinisering gärna valde
formen -bernuSj var kanske den, att för de främlingar, som
först latiniserade de nordiska namnen svävade tanken på sådana
tyska namn som Berno etc. Det kunde vara frestande att
i de latinska Arnbernus etc. se en omklädnad av ett äldre
nordiskt *ArnbernuR etc. och att antaga, att Arnbernus etc.
alltjämt bibehållits genom skriftens konservatism, men då man
redan på Sölvesborgsstenen (från 750-775) har Asmut

*) Även när första kompositionsleden är relativt oakcentuerad, möter
denna utveckling ø ;> e, t, ex. isl. Grønland ;> G-renlánd. Också den isl.
växlingen ~ø : e torde delvis böra återföras på ljudets användning i fullt
akcentuerad och relativt oakcentuerad stavelse, t. ex. i mønda : menda (pret.
konj. av munu "skola"); möjligen ock i pres. kømr : Jcemr etc. (jmf. koma
inn etc.).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Sep 26 00:08:45 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1893/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free