- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Fjortonde Bandet. Ny följd. Tionde Bandet. 1898 /
235

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i de nordiska språkens historia (Axel Koch) - II. Bidrag till fornnordisk formlära

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: Nord. språkens hist.

235

finnes biþir (Lilj. 1707, 1708, 1757; jmf. Säve: Gutniska
urkunder, runinskrifter nr 24, 25, 115 och Rydqvist I,
380 *)), och i fsv. skrifter från 1400-talet möter då och då
-ir (-er), -r, t. ex. slaar, ganger etc. I skrifter från
reformationsperioden användas omväxlande -er och -en) i bibeln
av 1541 i regeln -er, hvilken ändelse kvarstått i bibelspråket
till våra dagar, under det att i nysv. -en annars är
enrå-dande (jmf. Rydqvist anf. st., Söderwall: Hufvudepokerna
s. 94).

Rydqvist menar att den fsv. och nysv. ändelsen -er i
imperat. utgör ett lån från danskan, som i 2. pl. imperat.
normalt har -ær (bindær etc), och denna uppfattning har
sedan, med eller utan reservation, upprepats av andra.

Jag finner det antagligare, att så icke är fallet.

Som bekant ha översättarna av 1526 års nya testamente
och av 1541 års bibel systematiskt sökt utrota de danismer,
på hvilka dåtidens och den närmast föregående tidens svenska
skrifter ofta överflöda. Då nu 1526 års nya testamente
mycket ofta och 1541 års bibel nästan konsekvent använder
imperat. på -er {tager etc), så är man berättigad till den
slutsatsen, att fór översättarna av dessa skrifter
imperativändelsen -er icke föreföll såsom en danism. Vidare hava
vid reformationen till god del andra dialekter
(Svealandsdialekter) blivit bestämmande för literaturspråket, än fallet
var under slutet av medeltiden, då östgötskan spelade en
huvudroll. Det är därför lätt begripligt, att 2. pl. imperat.
på -ir, -er varit en i vissa svenska bygder sedan gammalt
använd form. Härför talar ock det i fgutn. runristningar
mötande biþir. Att formen på -fr i fastlandets
literatur-dokumenter påvisats först från 1400-talet, kan, såsom redan
antytt, förklaras därav, att lagspråket, d. v. s. de älsta hand-

’) De övriga av Rydqvist efter Liljegren anförda fgutn. exemplen pa
ord med denna ändelse äro enligt Säve att läsa pä annat sätt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:01:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1898/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free