- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Fjortonde Bandet. Ny följd. Tionde Bandet. 1898 /
239

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i de nordiska språkens historia (Axel Koch) - II. Bidrag till fornnordisk formlära

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kock: Nord. språkens hist.

239

ir hindin > ír hindin. Dock kan naturligtvis ombildningen
av ändelsen i 2. pl. pret. ind. hava försiggått, även sedan
formerna fått -w, så att 2. pl. pret. ind. Hundun blev hundin.

Sedan på ovan framställda sätt 2. pl. fått ändelsen -in,
-en, har som bekant verbal-ändelsens -n överförts till
pronomenet i, så att därav nysv. Ni uppstått. Men härigenom
förändrades även formen för verbets 2. pl. I skrifter från
1500-talet och 1600-talet anträffar man ganska ofta sådana
former som j såye (Nya Testamentet av 1526, Matth. bl.
15 r.), j för acte (ib. bl. 13 r.), athi Jiafftte (d. v. s. at I
kaffue Rom. bl. 4 r.), j få see (Matth. bl. 17 r.), alltså en
form för 2. pl. på -e av fyrstaviga verb och en fonn,
slutande på rotvokalen, av enstaviga verb. Och denna form på
-e förekommer, jämte den vanligare formen på -en (j weten
etc), även i sådana skrifter, som i regeln låta
ändelse-vokalen a kvarstå. Så anträflFas t. ex. i Nya Test. på samma
blad, där j såye finnes, såsom former för 3. pl. pres. säya,
diya, skola) på samma blad, där j föracte står, 3. pl. bryta,
wardha, haffua och infinit, holla, räkna, wara etc. etc.
Förhållandet är ett likartat i andra skrifter. I 2. pl. haffuen i
överfördes w-ljudet från verbalformen till pronomenet, så att
man uttalade haffue ni. Sedan brukade man den så
uppkomna 2. pl. haffue, även då i föregick verbet: i haffue.
Men jämte det på detta sätt alstrade i haffue kvarstod även
såsom den brukligaste formen i haffuen, emedan pronom.
merendels föregick verbet. På samma sätt som i haffue har
j få (jämte j fån) uppstått, hvarvid dessutom påvärkan från
3 pl. få naturligtvis spelat en roll.

Som bekant använder den äldre nysv. stundom (jämte
den gamla ändelsen -om och den från 3. pl. inträngda
ändelsen -a) ändelsen -e (wij haffue etc.) i 1. pl. pres., och denna
form har ända till våra dagar stundom använts i
kanslispråket. Däremot torde ej ha framhållits, att vissa skrifter
från 1500-talet (såsom Psalmboken 1536, Kyrkeordningen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:01:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/anf/1898/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free