Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier i de nordiska språkens historia (Axel Koch) - IV. Till frågan om Rökstens-inskriftens språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Nord. språkens hist.
251
Fornnorskan (åtminstone i vissa trakter) har jämte det
äldre w-omljudet tillika w-omljudi semifortis-stavelse framfor
kvarstående a, men däremot annars icke yngre enkelt
w-om-ljud, t. ex. (i En tale mod biskoperne) sok <: *saku} oil <
*allu med äldre w-omljud; vidare piodgotu, fortolum med
omljud framför kvarstående u i semifortisstavelse — men
däremot gatur, talu etc. utan omljud i fortisstavelse. Kock i
Arkiv K P. VIII, 137 fif.
Hvarför har nu Rökstenen ind, int d. v. s. ynd "under"
av äldre *undiJ men däremot suniR, ruþi, runimaþR, urþi,
umissum etc? Och hvarför har den histR d. v. s. liæstR,
utgånget från pl. hœstan < *hphistöR} samt mogmeni med
omljud, men däremot uarin, satin, huariaR etc. etc. utan
omljud?
Svaret ligger efter det anförda ytterst nära. I
Rökstenens språk har det äldre i-omljudet genomförts (*undi >
ynd etc.); däremot har det yngre i-omljudet genomförts blott
i semifortisstavelse (*mógmanni > mögmenni\ men ännu icke
i fortisstavelse (suniR, uarin etc.)1).
I Arkiv IV, 141 ff. = Beitr. XIV, 53 ff. har jag på
teoretisk väg visat, att i det nordiska fornspråket först det
äldre i-omljudet genomfördes i och med förlusten av ett
i-ljud, och att först under en senare period det yngre
i-omljudet värkades av ett alltjämt kvarstående i, i. Rökstenens
språk bestyrker så att säga praktiskt teoriens riktighet.
’) Häremot strider det naturligtvis icke, att inskriften har nom. sg.
huaR, hoaR, nom. pl. mask. huariR (av det fsv. pron. hwar, isl. hverr) samt
även det sammansatta ainhuaR. Vid denna tid (da blott det äldre i-omljudet
genomförts) hade ordet hwar ljudlagsenligt a i alla former med kvarstående
i (dat. sg. huariom, nom. ack. pl. fem. huariaR etc. etc.) och genom
inflytande frän dem antogs (resp. bibehölls) a även i andra kasus. För övrigt
har som bekant fsv. normalt nom. sg. hwar (ej hwar). — Då i mögmenni
e-ljudet efterföljes av nn och sedan av t, skulle man alternativt kunna
antaga, att i Rökstenens språk ett villkor för omljudets inträdande i
semifortis-stavelse även varit, att vokalen efterföljdes av nn. Men detta
antagande är obehövligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
