- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Sextonde Bandet. Ny följd. Tolfte Bandet. 1900 /
278

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

278

Kock: Nord. spr:s hist.

Ett par exempel på -(e)n såsom direkt objekt syftande på
femininum, anföras redan av Tegnér anf. st. 427 noten (jmf.
även Rydqvist II, 536 noten).

Ack. -en blev (i motsats till ack. han) den segrande
formen, emedan den var uteslutande enklitisk. Såsom vi sett,
segrade dat. honom över ack. han, emedan man i harmoni
med iagh: migh, thu : thigh etc. önskade olika former som
subjekt och objekt. Då nom. han: dat. ack. honom, han
liksom iagh : migh, thu : thigh etc. ej sällan voro fullt
akcen-tuerade och ej såsom enklitiska undergått någon betydligare
ljudreduktion, är det naturligt, att motsatsen iagh : migh etc.
kunde utöva ett dylikt inflytande. Då däremot de till sin
ljudmassa reducerade nom. -en : ack. -en alltid voro
enklitiska, förbundos de av språkmedvetandet icke med de ej sällan
fullt akcentuerade iagh : migh etc. på samma sätt, som fallet
var med han : honom, han, och man kände därför intet
behov att få olika former för nom. -en : ack. -en såsom subjekt
och objekt i harmoni med iagh : migh etc. Härtill kom en
annan faktor, nämligen den, att nom. -en är jämförelsevis
mindre bruklig. Före verbet hette nom. alltid han, och denna
form användes därför oftast även efter verbet, under det att
objektsformen han såsom nästan alltid stående efter verbet
ytterst ofta blev -en (jmf. Tegnér anf. arb. s. 439). Men
då även den efter verbet följande nom. oftast hette han,
under det att den enklitiska ack. ofta hette -en, hade man
redan härigenom en växling mellan den efter verbet följande
nom. och den enklitiska objektsformen, och ingen annan
objektsform än -en behövde väljas. — I det nutida samtalsspråket
har den äldre, mindre ofta använda postpositiva nom. -en
alldeles undanträngts av han. Härmed är att jämföra, att
den i det äldre språket förekommande enklitiska nom. -et
(t. ex. fsv. œreth "är det" RK. I, ä. nysv. gråteret "gråter
det" Grubb2 s. 111) förlorats i nysv. samtalsspråket, ehuru
den enklitiska objektsformen -et kvarstår {jag ser’et etc).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:22:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1900/0286.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free