Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254 9 Kock: Anm. om ljndforb. aiw.
då utgör gen. spónar intet stöd för v. Friesens åsikt om
sniór:sniár, ty här hade man ju både enligt hans och min
uppfattning icke sedan gammalt någon växling iö: iä.
Hvad växlingen smótt : smått vidkommer, så anser jag
det ganska tvivelaktigt, om den av v. Fr. föreslagna1)
förklaringen av smått är riktig [formen synes förekomma blott
som senare kompositionsled i hgfupsmátt, ísmátt]} men även
om den skulle vara riktig, visar den i detta fall intet. Det
är nämligen begripligt, att det mycket vanliga ordet nått:
nattar "natt" kunde meddela sin vokalisation åt det mycket
ovanliga ordet smótt {smått "the opening for the head in a
Shirt or smock-frock not open at the breast" enligt IED.).
Men det är, så vitt jag ser, oförklarligt, att det föga
brukliga ordet mor : mår "mås" skulle kunna giva sin
vokalisation åt de ytterst vanliga orden siór "sjö", sniór "snö".
Och detta antagande är också alldeles obehövligt. Yi äro
alla ense om att genom inflytande av ett följande a-ljud
brytningsdiftongen io övergått till ia {fiotrar > fiatrar etc.).
Antagandet, att den ur -aiw- utvecklade diftongen io i samma
ställning blev till ia, ligger därför ytterst nära. Detta
antagande har jag därför gjort i Ark. nf. XIII, 356 f.:
nom-pl. siowas etc. blev siawaR etc., och sedan spred sig ia till
nom. sg. siár etc.2).
*) Jmf. för övrigt redan Tamm: Fornnord. feminina p& ti och p&
ifa s. 47.
3) Kvantitets-förhållandena hos brytningsdiftongen io och hos den ur
förbindelsen -aiw- uppkomna diftongen io voro naturligtvis icke identiska.
Ty brytningsdiftongen (som genom epentes utg&tt från den korta vokalen
e) var under hela fornspr&kets tid alltjämt kort, så att man hade fioturr etc.
(icke *fióturr etc.), även sedan huvudakcenten övergått fr&n diftongens första
till dess andra komponent (jmf. Kock: Svensk akcent II, 815 noten). Däremot
var diftongens första komponent ursprungligen lång i (det ur * sætte R
utvecklade) *8äwR, och även sedan diftongen blivit svävande, och t. o. m. sedan
den övergått till en stigande diftong, var diftongen alltjämt lång, hvilket
till fullo framgår av skrivningen siór (icke *8ior) etc. i isländskan. Att också
de urgamla diftongerna i de fornnord. språken voro långa, visar som bekant
den isl. skrivningen liúga (icke *liuga) etc. Däremot ser jag intet bevis för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
