- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tjugoandra Bandet. Ny följd. Adertonde Bandet. 1906 /
338

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

338

Kock: Svensk språkforskning.

trädde tidigare, när a var nasalerat, än när det var
onasa-lerat (jmf. hänum > hpnum)] man fick därför i denna dialekt
sidhån, korna, men tala förblev oförändrat. Därefter
förkortades ultimavokalen både i sidhån > sidhon, koma > komo
och i tala > tala, och denna vokalförkortning inträdde, innan
onasalerat långt a övergått till å.

Här böra de under momentet 3 anförda orden omtalas.
Enligt nyss framställda regel hade man o i ultima av
partiklarna samon ’samman’, sidhon ’sedan’, hœdhon ¾ädan’,
hwadhon ’hvadan’. Den ifrågavarande dialekten använde o
naturligtvis även i andra kortstaviga partiklar på -an i
riksspråket såsom *ovon ’ovan’, *nidhon ’nedan’, *thœdhon ’dädan’
(jmf. Vätö-målets dädå) etc. Uttalet vnd(h)on i Didrik
förklaras av ordets anslutning till de talrika kortstaviga
partiklarna på -on : samon etc.

Den fullt ljudlagsenliga böjningen av samnord. swæinn
skulle i fsv. vara nom. sg. swænn med kort Æ-ljud, nom. pl«
swênarj ack. pl. swêna etc. Det är därför möjligt, att œ
inträngt från nom. sg. swænn till ack. pl. swêna} så att man
fick swæna med kort Æ-ljud. I så fall är skrivningen swœnoj
swænona regelrätt; ordet har då kort rotstavelse, och
ändelse-vokalen föregås av det nasala n.

Det en gång mötande stondhondhe ’stående’ utgör troligen
dittografi i st. f. stondhande. För övrigt skulle stondhonde
även kunna bero på dialektisk förlängning av a framför nd
i det med semifortis uttalade standande > standände,
hvar-efter stundande blev stondhonde. Jmf. om dylik
vokalförlängning i frœmonde, fionde Kock Språkhist. 48.

Vid bedömmandet av de ovan under momentet 2
anförda orden giffuo {gyffuo) 5 ggr, haffuo, tagho} dagho [dragor
’drakar’, Ugho för logho, drodho för drogho eller drogho?],
kopor, hvartdera en gång, har man att beakta följande.

Under det att i fornsvenskan det yngre enkla
w-omlju-det ej värkar på ä (utan det heter t. ex. stälu ’stulo’), in-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:24:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1906/0347.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free