- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tjugofeme Bandet. Ny följd. Tjugoförsta Bandet. 1909 /
34

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

34 Kock: 1600-talets verskonst.
talets poesi1). Också apokoperingen i lijk godt 46, 31, ”lijk
långt som bredt” 44, 33 har framkallats av akcentueringen
Ïïka gódt (så alltjämt) etc. 2).
Att formen ell förekommer i prosa i Helicons blomster,
har redan ovan s. 30 framhållits. Såsom Hjelmqvist näm-
ner i Språk och Stil VII, 124 med noten, anträffas även
annars skull ’skulle’ i prosa, och så väl framför konsonant
som framför vokal; han anför exempel från 1637, 1666 och
c. 1687. Emellertid vill han (enligt min uppfattning orik-
tigt) förklara skull såsom uppkommet genom analogi efter
skall. Under dessa förhållanden behöver ej det i prosa före-
kommande most ’måste’ i Sparmans Sundhetzens speghel
(1642) s. 148 uppfattas såsom tryckfel.
En bekräftelse på att i satsen relativt oakcentuerade
ord kunde förlora sin slutvokal, ligger i viss mån även i
följande omständighet. I sin Manuductio s. 31 yttrar Ar-
vidi: ”The Ord som fatta vthi Sigh twenne Stafwelser om
the förmedelst Apostrophum blifwa Monosyllaba . . . så föllia
the Monosyllaharum Art effter . . . så at the kunna sättias
håde korta och långa, såsom til Exempel: Mïnë M ïn’, Tine
*) Columbus har även samm’ oohl ’samma ord’ 23, 26.
2) I äldre nysvenskan förekommer pi. all i st. f. alle (alla) stundom
även i prosa; så t. ex. ”all theras förderff” Girs c. 1630 (SAO.). I ledigt
samtalsspråk kan man alltjämt få höra ”kors i all min dar" etc., "från all
världens kanter", och i SAO. anföras ”All Sveriges kvinnor" (Lysander
1859) och ”all riksens klenoder" (Tigerschiöld 1891). Även i de tre sist-
nämnda exemplen är all väl att fatta såsom pluralis (ej såsom singularis
och hörande till det om edelbart följande substantivet). Till bruket av
denna pl. all har bidragit, att ordet i flera uttryck hade infortis; detta är
fallet i de tre senast anförda exemplen. Men härtill kom naturligtvis, att
adjektiv i ä. nsv. över huvud ej sällan saknade ändelse, och dessutom infly-
tande från vissa sammanställningar med all-, i hvilka (delvis) av annan
orsak all var eller kunde vara enstavigt: allman alleman (efter mnt. alman
alleman), allihop (delvis efter nnt. all to hope), all(e)samman (sammanställt
dels av sg. all + samman, dels av pl. alle -f- samman). För övrigt kan alli-
hop, som är vanligt hos 1600-talets skalder, delvis hava uppstått även av
alle i hóp (Weste (1807) akcentuerar allihop, ett uttal, som ännu brukas;
jmf. SAO.) med alle akcentuerat med infortis. — I uttrycket "kors i all min
dar" etc. har all fortis, men min infortis.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:25:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1909/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free