- Project Runeberg -  Amerika, dess upptäckt, eröfring och fyrahundraåriga utveckling /
11. Canadas eröfring

(1892) [MARC] Author: Otto Wilhelm Ålund - Tema: Geography, Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Montcalm.
Montcalm.

11.

Canadas eröfring.

Koloniernas utveckling fortgick ej ostörd. De måste ständigt vara beredda att försvara sig mot indianerna, som föllo öfver de enstaka nybyggena i gränstrakterna och utan förskoning nedhöggo deras invånare, eller mot spaniorerna, som från Florida tid efter annan inföllo i Carolina. Otaliga voro de ensliga strider nybyggaren och hans söner utkämpade i vildmarken till försvar för hus och hem, tills bygden nådde honom och han kunde få bistånd af grannar. Nu öfvades ofta en blodig vedergällning, och indianbyarna gingo upp i lågor. Under dessa ständiga gränsfejder uppväxte i skogarna en stam af härdiga och säkra skyttar, som gaf det yppersta ämne till en krigsvan milis.

Den största faran hotade dock från norr. Här hade Frankrike satt sig fast i Canada, och de stora krig, som i 17:e och 18:e århundradena utkämpades mellan denna makt och England, sträckte sig alltid äfven till Amerika. De franska guvernörerna i Quebec samlade stora indianhärar, som, härjande och brännande, trängde in i de olyckliga gränstrakterna af Nya England och provinsen New York. Men engelsmännen blefvo ej svaret skyldiga, och en annan gång föllo de af dem besoldade vilda irokeserna in i Canada och utförde där ett liknande blodsarbete.

Indiansvärmarna bildade avantgardet åt reguliera trupper och miliser, som levererade bataljerna eller togo fästena. Den vanliga vägen för dessa ömsesidiga infall var den långa dal, som från närheten af Montreal sträcker sig mot söder ända till Hudson och upptages af de långsträckta George- och Champlainsjöarna, hvilka jämte Hudson och S:t Lawrence, i hvilken de utfalla, bilda en nästan oafbruten vattenled från NewYork till Quebec. Dalen var sålunda af stor strategisk betydelse. Vid Hudson så väl som vid de båda sjöarna anlades därför tidigt fästen, och de senare hade ej mindre än fyra sådana, af hvilka Ticonderoga och Crownpoint voro de viktigaste. Belägringen af dem spelade en stor rol i dessa gränskrig, och de voro än i fransmännens, än i engelsmännens händer. Till dessa moderlandets krig måste kolonisterna bidraga både med penning- och blodskatt, och den europeiska politikens växlingar kändes i den aflägsnaste backwoodskoja på gränsen.

Men det var ej blott på gränsen mot Canada som dessa fransk-engelska kolonikrig fördes: äfven de mellersta provinserna, särskildt Virginia, fingo känning däraf. Väster om Alleghanybergen, vid Ohios källor, låg ett stort, obebygdt område, hvarpå denna koloni gjorde anspråk och som redan genomströfvades af dess jägare och landtmätare. Men de franska guvernörerna i Quebec ansågo det för en del af Louisiana och anlade, för att göra sina anspråk gällande, ett fäste, Fort Duquesne, på det ställe där Ohios båda källfloder förena sig och Pittsburgh nu reser sig. Engelska regeringen skickade då, 1755, en här af reguliera trupper under general Braddock för att taga fästet och landet; men den engelska styrkan blef under marschen genom skogarna öfverrumplad af de i bakhåll liggande indianerna i fransk sold och till stor del nedhuggen.

Det stora sjuåriga kriget hade utbrutit i Europa, med England och Frankrike som deltagare på motsatta sidor. Deras krigsteater var åter hufvudsakligen Amerika. England hade denna gång föresatt sig att krossa det franska väldet i Canada för att bli utan medtäflare på den amerikanska marknaden, och gjorde för det ändamålet stora ansträngningar. Men det var först när William Pitt den äldre, sedan lord Chatham, kommit till styret som kriget å Englands sida fick kraft och framfart. Han sände på en gång tre armeer mot Canada, af hvilka den ena tog det viktiga Fort Niagara, som beherskade Öfre Canada, den andra stormade och eröfrade fästena vid Champlainsjön och därefter framträngde mot Montreal, medan den tredje, 8000 man stark under general Wolfe, på en stark flotta uppför S:t Lawrence ryckte mot Quebec.

Denna stad, då fransmännens hufvudfäste i Canada, ligger i vinkeln mellan S:t Lawrence och dess biflod Charles river, på terrasserna af en i floden utskjutande klippudde. I norr begränsas denna udde af Charles river och sammanhänger i väster med en platå, hvars södra sida stupar brant ned i floden och som bär namnet Abrahamshöjderna. Staden hade redan då starka fästningsverk och ansågs både härigenom och genom sitt naturliga läge ointaglig.

Den engelske general som skulle pröfva sina krafter mot detta bålverk var en helt ung man, liten och spenslig till växten, med ett sjukligt och hektiskt utseende. Men Pitt kände sin man, och soldaterna kände honom äfven. Inom denna oansenliga gestalt bodde en eldsjäl, ett lejons mod och ett härförarsnille af första rang. Sina lärospån hade han med utmärkelse gjort på kontinentens valplatser och senast i spetsen för en till stor del af kolonitrupper bestående här tagit det starka, på ön Cap Breton belägna Louisburg, som försvarade inloppet till S:t Lawrence.

Wolfe landsatte sina trupper på ön Orléans, strax nedanför Quebec, och försökte härifrån, under betäckning af flottans kanoner, en storming af platsen, som försvarades af den käcke och energiske guvernören Montcalm. Men anfallet afslogs af fiendens maskerade batterier, som bland de stormande anställde ett förfärligt nederlag. Wolfe insåg, att en stormning i fronten var omöjlig, och sökte nu taga fransmännens ställning i ryggen. Sedan han genom rekognoscering utrönt, att längre upp vid floden, ofvanom Quebec, en smal och brant gångstig ledde från en liten vik upp till Abrahamsplatån, lät han en mörk septembernatt sina trupper längs södra stranden marschera till en punkt midt för den ofvannämnda lilla viken och på båtar från fartygen, som dagen förut gått uppför floden, öfverföra dem dit. Man för man klättrade de nu uppför den branta stigen och stodo så den 13 september i dagningen på krönet af platån.

De fullkomligt öfverraskade fransmännen skyndade till vapen och ryckte i täta massor ut från fästningen för att kasta fienden tillbaka ned i floden. I det grå morgonljuset uppstod nu en ytterst het strid. Förgäfves stormade fransmännen mot de engelska bataljonerna: de stodo orörliga som murar och aflossade först sina salvor när fienden var alldeles inpå dem. Wolfes närvaro eldade deras mod. Han hade de senaste dagarna varit dödssjuk, och man hade tagit för gifvet, att han ej skulle kunna föra dem i striden. Men nu hade han, trots smärtorna, kommit, och det var med generalen själf i spetsen de nu i sin tur anföllo. Och så stormande och oemotståndligt var angreppet, att de franska kolonnerna råkade i oordning och slutligen upplöste sig i vild flykt.
Wolfes död.

Wolfes död. (Efter Wests tafla.)

Engelsmännens seger var fullständig. Men den hade kostat dem dyrt: bland de fallne var äfven Wolfe. Förande sina grenadierer midt i tätaste eldregnet, hade han träffats af två kulor, den ena i armen, den andra i höften, och ögonblicket därefter af en tredje midt i bröstet. Hörande i dödsstunden någon af sin omgifning utropa: »de fly!» frågade han med döende stämma: »hvem flyr?» — »Fienden.» — »Godt!» hviskade han; »gif då öfverste Burton order att besätta bron öfver Charles river; nu kan jag dö nöjd.»

Ett par timmar efter Wolfe dog äfven hans tappre motståndare Montcalm, äfven han af sår som han fått i striden, ty han hade lika litet som den engelske generalen sparat sig själf. Dagen därpå gaf sig Quebec, efter ett år hade fransmännen utrymt Canada, och hela Nordamerika från Hudsons vik i norr till Mexikos gräns var nu i Englands händer.

Så slutade den långa kampen mellan England och Frankrike om öfverväldet i Amerika. Den hade varit en kamp mellan två koloniriken, och det större, hvilket på två sidor omslöt det andra, hade gått besegradt ur striden. Orsaken därtill låg ej blott i krigslyckans ogunst: den låg framför allt i den skarpa motsatsen mellan två kolonisystem. Det franska väldet i Amerika utbredde sig öfver ett ofantligt område, men detta område var till största delen obebygdt. Endast några glest spridda fästen eller några kopparplåtar med ett kungligt namnchiffer, anslagna på träden här och där i ödemarken, tillkännagåfvo Frankrikes öfverherrskap. I Canada, vid S:t Lawrence, fanns väl en samlad befolkning; men ofri som hon var i alla sina förhållanden, tryckt af feodalherrar, jesuiter och ämbetsmän, lefde hon i ett ständigt omyndighetstillstånd.

Helt annat var förhållandet på andra sidan gränsen. Här skedde alla eröfringar från vildmarken med plogen. Koloniseringen gick långsamt, men säkert framåt. Vid den torfva nybyggaren på detta sätt tillkämpat sig klängde han sig med seghet fast och var ej lätt att fördrifva därifrån. De engelska kolonisterna bildade sålunda en samlad, fast knuten kärna, medan det franska väldet i sina flesta delar var ett tomt skal. De voro till allra största delen män för sig, lefvande under samhällsinrättningar som de själfva gifvit sig. Det bodde hos dessa nybyggare en seg och uthållig kraft, mot hvilken en makt som saknade ryggstöd i landet själf måste förr eller senare duka under.

Den franska kolonien var för öfrigt i ett inre upplösningstillstånd. Guvernörerna och jesuiterna lågo i en ständig fejd med hvarandra, och bland ämbetsmännen af alla grader herskade en falhet som bragte hela förvaltningen i missaktning. Den ende som ännu höll ihop det hela var den kraftfulle Montcalm, och med hans död försvann all möjlighet till motstånd.

Under engelskt välde har Canada blomstrat upp till en stor och framtidsrik förbundsstat. Vist af erfarenheten, har England genom kloka eftergifter och fria samhällsinrättningar förstått hindra ett affall af detta sitt nya kolonirike i Amerika. Mot de franska kolonisterna i Nedre Canada förfor det likaledes med stor skonsamhet och lät dem länge behålla sina gamla feodala inrättningar och rättsbruk. Men när med den talrika engelska invandringen en ny sakernas ordning inträdde i landet vid S:t Lawrence och den angelsachsiska företagsamheten trängde den inpå lifvet, började den franska befolkningen i de stilla byarna vid floden känna sig illa till mods. Den ansåg sig tillbakasatt för nykomlingarne, och missnöjet häröfver gaf sig på 1830-talet utbrott i en resning. Men genom kloka och liberala åtgärder lugnades sinnena, och Nedre Canada har alltsedan varit en lika lojal del af det britiska riket i Nordamerika som någon af de rent engelska provinserna.

Denna lyckliga förändring har i synnerhet åstadkommits genom den konfederation, som på 1880-talet ingicks mellan alla de britiska provinserna i Nordamerika, så att de numera bilda en union med ett förbundsparlament för behandlingen af alla gemensamma angelägenheter, men för öfrigt styra hvar och en sig själfva.

Det är en ofantlig utsträckning detta nya engelska kolonivälde i Amerika på de senaste årtiondena erhållit. Dominion of Canada sträcker sig nu ej blott öfver de båda gamla provinserna Quebec och Ontario (Nedre och Öfre Canada), ej blott öfver det bördiga Manitoba, Amerikas bästa hveteland, och de till provinser organiserade jaktmarkerna i det inre, en gång de båda stora pälskompaniernas tillhörighet: dit hör äfven det förut isolerade, men nu genom den norra Pacificbanan med de öfriga provinserna förenade British Columbia, som med sina minerala skatter, sina rika fisken och sina ypperliga hamnar vid Stilla hafvet gent emot Kina och Japan har alla utsikter att blifva ett af världshandelns hufvudsäten.


The above contents can be inspected in scanned images: 205, 206, 207, 208, plansch vid 208, 209, 210, 211

Project Runeberg, Tue Dec 11 18:49:19 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/erofring/k11.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free