| 193 |
Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas vad de kunde behöva till morgondagen. Men uppe på vindskammaren av det lilla envåningsträhuset inåt gården satt yngsta bokhållaren vid det öppna fönstret med handen under kinden och betraktade månen, som lyste på taken mitt emot och visade skorstenarnes rökhuvar i en rad fantastiska framställningar, skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden krängde om dem. Än tog den stora plåthuven form av en påskkäring med svart karpus, än stack flöjelns ormhuvud fram ur kåpan, visade tänderna och den utsträckta gadden, än svängde balansen med sin runda skiva fram och profilerade sig som säkerhetsventilen på en ångmaskin; och så dansade häxorna runt med drakarne kring den fyrkantiga pipan, ur vilken röken bolmade fram som ur ett påskbål. Den svärmande
| 194 |
Han lät därefter huvudet sjunka, lyfte armbågen från fönsterbrädan och vände sig inåt kammaren, vars enkla möblemang bestod av tre sängar, en byrå och en rakspegel, på vilken senare ett talgljus med en stor tjuv stod och rökte. I en av sängarne låg nattsäcken av mattväv, färdigpackad med öppet gap ännu, som en stor padda, vilken storknat på ett dussin ullstrumpor och en notrulle, som syntes mellan de järnbeslagna käftarne.
Den unge mannen stod ett ögonblick i mjältsjuka betraktelser över sin tömda byrålåda, vars botten var täckt med ett par nummer av Svenska Tidningen, då en röst hördes genom språkröret vid dörrpanelen, frågande:
-- Är Lundstedt där?
-- Ja, patron! svarade ynglingen; varpå röret gentog:
-- Nu är jag ledig!
På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt patronen och bläddrade i reskontran, när bokhållaren steg in och undergivet väntade vad herren skulle ha att förkunna.
| 195 |
-- Sitt ner, Lundstedt! började patronen.
Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig genast, dels därför att det stridde mot sed, dels därför att han fruktade en efterräkning på några okända förseelser i bokföringen. Men patronens lugna runda ansikte och välvilliga blickar erinrade i denna stund om månans nyss, så att han fattade mod, då husbonden åter tog till ordet:
-- Lundstedt har varit en trogen tjänare och har fört sin kladd ordentligt. Fortsätter han på samma väg, skall det gå honom väl i livet, och det är därtill jag önskar honom framgång, då han nu går opp till Stockholm, där frestelserna äro större än här nere i landsorten. Jag vill nu lämna Lundstedt sin lön -- det är trettitre riksdaler och sexton skillingar banko -- till vilka jag från egen hand vill lägga tio riksdaler riksgäld såsom dusör för Lundstedts visade redlighet och nit i affären. Se där! Håll till godo och lycklig resa!
Lundstedt mottog med rörelse de stora vackra gröna tiorna och tryckte patronens hand, viljande säga något som ej kunde komma fram, medan handelsmannen sakta sköt honom ut genom dörren.
-- Det är bra, det är bra! Gå nu och säg adjö åt frun och kamraterna, jag tror att Svärdsbron har brått att komma hem.
Lundstedt gick ut och steg uppför den lilla trätrappan, där han knackade på dörren till våningen, och mottogs av frun med ett talgljus i handen.
-- Kära hjärtans, är det Lundstedt -- jag satt och skala syltlök -- och herre Gud, jag tror jag har tårarne i ögonen än. Jaså, Lundstedt ska resa från oss nu, och komma opp till Stockholm -- där får
| 196 |
Frun torkade sina ögon med förklädssnibben och räckte handen till avsked, varpå Lundstedt gick baklänges ner för trappan, alltjämt hälsande och rörande läpparne utan att kunna få dem att frambringa några begripliga ord.
Nere i boden stod Svärdsbron redan med en tuggad Cuba i ena mungipan och knäna stödda mot disken, kastande rörliga blickar på vågskålen, medan bokhållarn vägde opp kaffet, och hans vickande huvud följde balansens rörelser opp och ner, så att han slutligen kände sig vimmelkantig och med vänstra handen sökte ett stöd att hålla sig i. Och med krökt pekfinger grep han om det nerhängande segelgarnssnöret, mot vilket han ville luta sig, med påföljd att rullen i taket vindade av, så att Svärdsbron sjönk på knä och lade sitt trötta huvud med cigarr på disken.
-- Vad fan, tänker farbror gå till altars på lördagsafton! utbrast bokhållaren, som såg den grå figuren sjunka, men strax därpå resa sig, kastande lömska blickar uppåt segelgarnsvindan.
-- Sätter en långrev i kryddbon nu också? brummade bonden och släppte garnet, som lagt sig i ringlar över hans frukostskärm.
-- Visst fanken gör man det! Vet inte farbror, att de fula fiskarna gå utanför disken.
Bonden vimlade med ögonen och tänkte en lång stund på svaret som han inte fann hemma; varför han tycktes besluten avfordra en förklaring:
-- Ska de vara åt mej, det?
| 197 |
-- Var så god och håll till godo, svarade den slagfärdiga bokhållaren och sköt kaffepåsen åt bonden, som behövde en stund för att komma ur det förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, förrän bokhållaren klippte till med ett nytt:
-- Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som en pinal; pengarne på disken! Ta hit dosan nu, ska farbror få lite grovsikt.
Detta var för långt och för häftigt, så att Svärdsbron, som ännu bara var vid kaffepåsen, efter att den fula fisken var lämnad i sticket, tog varan i handen och vägde den.
-- Tjugufyra skilling banko; fram med pengarna, gubbe lilla, för här är ingen kredit! Och så dosan! Eller vill du ha det i truten med detsamma?
Nu hade bonden kommit fram till penningfrågan och fått näven i byxfickan, sedan högra rockskörtet omsorgsfullt blivit uppvikt.
-- Tjugufyra skilling riksgälds var det?
-- Nej banko, du! Kaffet har stigit!
-- Ja, men när jag var barn... så kosta det inte mer än en plåt.
-- Ja, ser du, det är länge sen det du, om jag får tro vad din käring säger!
-- Käringen! Vad håken säger käringen?
-- Hon säger att du ska betala kaffet genast, annars går du och super opp pengarna!
-- Su ... super jag?
-- Inte alls! Jag har aldrig sett dig ta en sup! Men raska nu på, och visa att du är nykt när Lundstedt kommer, annars får du troligen ingen sup av honom. Nu skrapar Blacken på dig!
| 198 |
-- Lundstedt! Vad har jag med Lundstedt att göra... tpo! tpo! -- står du stilla du din rrrackare!
-- Vet du inte av, att Lundstedt ska med dig till Svärdsbro, för han tar till Stockholm i afton.
-- Stockholm! -- Tpo! tpo! vad går det ått dej, din fuling!
Blacken skrapar gatstenarne av otålighet, och borgmästarns piga kommer in, snävande över tömmarna, som bonden bundit i dörrhakarna.
-- Se god afton, lilla Lina! Hur kan det stå till på en sån här månskens-torsdags-afton!
-- Det står inte alls till -- ta bort hand -- annars så... hur står det för Kindgren?
-- Det går undan för undan för mig! Men vad kunde behagas så här sent på dagen?
-- Det behagas ett halvt lod kardemummor!
-- Så, det ska vara främmande i morgon... lägg opp pengarne nu, Svärdsbron, och stå inte och reta opp sina ädlare känslor, när han tittar på flickan.
Svärdsbron har båda händerna i byxfickorna, cigarren upphivad som en klyvarbom, och står, gungande på vikta knän, omfamnande den kattunklädda jungfrun med sina stora smörjiga ögon, ibland skickande blickar åt taket som om han räknade brödkakorna på spettet.
-- Hörr nu! Hörr nu! hm! -- Tpo! Tpo! står du still du! yh! yh!
I detsamma kommer Lundstedt in:
-- Är inte farbror färdig att köra än? Klockan blir ju tio, innan vi få ge oss i väg!
-- Klockan tio!
-- Ja, för jag ska till båten i Södertälje klockan nio i morgon bitti!
| 199 |
-- Södertälje; ge mej si!
Lina har rodnat vackert och Lundstedt har märkt henne: -- God afton, Lina! Nu kom hon lagom för att jag skulle få säga adjö.
-- Nej, ska han resa!
Medan Lina och Lundstedt gå ut i boddörren för att se på månskenet, har Svärdsbron fått upp portemonnäen, och börjar där efter plocka opp slantarne på disken.
-- Där ha vi -- ge mej si, tolv skilling.
-- Och så kommer du med bankovittnar med hål i; dom kan du gömma till håvpengar... fjorton och sexton, tjugo... trettiotvå. Hit med fyra skilling till nu.
-- Fyra sk-illing t-ill! Nej! Det är alldeles för durt! Po-ah! Po-ah! flickan lilla, po-ah!
Patron kommer ut i boden och Svärdsbron rätar ut knäna och kniper fram med pengarne som om han sett sin husbonde.
-- Nå, Svärdsbro, är du färdig att köra än? frågar handelsmannen.
-- Ja, herr patron, genast!
Och med en kraftansträngning samlar han ihop armar och ben och går ut till vagnen, tar tömmar och piska, kliver opp på hjulet för att överskåda lasset och se om Lundstedt är där.
-- Stå inte på hjulet din inskränkta fan, ropar Kindgren från boddörren, du faller ju om kraken rycker till.
-- F...aller jag?
Blacken rycker verkligen framåt i ett anfall av hemlängtan, och Svärdsbron, som har händerna fastade, kommer ner gränsle över hjulringen:
| 200 |
-- Po-ah! Po-ah! ropar han i djupet av sin nöd, och Lundstedt, som stått under gatlyktan med Lina, skyndar till och stannar Blacken, som har gröppåsen kvar om halsen och därför icke är så begiven på att springa, helst Svärdsbrobonden bromsat framhjulet med sin vänstra axel.
-- Tror någon människa vi kommer ur stan i denna dag? utbrister Lundstedt med mild otålighet. Stig opp nu, farbror, så få vi åka!
-- Nå, så bjur han på något då?
Lundstedt lovar att bjuda vid första gästgivargård, men Svärdsbron vill inte lämna kredit, och tillnyktrad efter sin kontusion erinrar han sig det utlovade snuset, varpå han intränger i boden med piska och tömmar, på samma gång som han efter patronens avlägsnande fattas av nyväckt hopp att kunna pruta på kaffet, vilken omständighet leder hans tankesnurra baklänges upp till minnet om ett glåpord, som stod i sammanhang med segelgarnet, men som han ej kan minnas, varpå Blacken gör ett nytt framryckande mot hemmet, vilket besvaras av bonden med en inhalning av de medförda tömmarne, med påföljd att hästen stryker vagnen in mot glasdörrarne, som klinga, allt under det kusken skriker po-ah! utan annan verkan än att boddrängen bryter in, ger Svärdsbron en halskaka så att cigarren kryper baklänges in i munnen och den kiknande rökaren kommer ut på gatan i samma ställning som en magisterhoppare. Därmed anses diskussionen avslutad, och sedan vagnredet blivit krängt tillrätta, lyftes farbrodern på lasset, tömmarne lämnas åt Lundstedt, som trycker de närvarandes händer och under allas välönskningar sätter Blacken i gång framåt!
| 201 |
Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro, sedan han bultat opp den bekymrade makan, och utan att avvakta tillfället att göra hennes närmare bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att beställa skjuts till Södertälje. Som det fanns hästar inne, satt han snart på en ny liten pinnkärra och ruskade i väg norrut mot hans längtans mål. Månen hade sänkt sig något och färden gick genom svarta granskogen, som susade tungt i nattvinden, under blinkande stjärnor med Karlavagnen överst. Rak låg vägen som en kägelbana, lång och ljus som ett lakan på bleke, när månskenet föll på det torra dammet; stundom steg i fjärran en vit sky, uppriven av ett mötande åkdon, och när hästens huvud dök upp och silvermolnet nalkades, skymtade strax efter några mörka inhöljda gestalter, som i förbifarten kastade ett god afton som en slant åt en grindpojke. I vägkanten följde telegrafstolparna med sitt sjungande tackel, en ändlös eskader av enmastare utan stänger och rår, slutande med eselhuvun som vinterliggare.
Så kom en grind och en sovande stuga med äppelträn, vilkas frukter lyste i guld som apelsiner, och så smällde grinden igen, kärran rullade fram och det enformiga skallrandet försatte den unge resenären i sömn.
Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna och åkte opp för himlavalvet, där han hörde en fiol spela, som hade strängar så långa som landsvägen, med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro av vitt porslin, och nordanvinden var stråken, hartsad med isbarkar; och fiolen gav melodier i nya tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner, och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat
| 202 |
Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla sinnelag vi ovan antytt, roade sig, för att fördriva tiden, att leka det han var Napoleon, som nu på en släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av den sjunkande månen bakom en klockstapel i fjärran, och han hälsade då och då med en nickning och ett dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes göra uppmarscher i häck på ömse sidor om
| 203 |
Under det den stora armén defilerade utan att ta slut -- och herr Lundstedt visste nog att han kunde åka ända upp till Norrland på denna årstid utan att se något slut -- hade det börjat ljusna i öster, och trött av att leka soldat med rågskylar, föll herr Lundstedt i en liten morgonslummer, varur han snart vaknade med en frossbrytning, med solen mitt i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och nu var slagfältet betäckt av hästar och vagnar, som av lantfolket utförts att hämta upp fallna och sårade, vilka fördes till de stora röda ambulanserna när och fjärran.
Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes sakna stränder och flyta under alar och pilar, låg ett vitt slott med röd- och vitrandiga bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller kammarherrn, eller excellensen, lekte herr Lundstedt, och därinne fanns oljefärgstavlor och marmorbilder, porträtt av Lennart Torstensson och Carl den niondes andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en harpa, som grevinnan ärvt av sin farmor, som varit hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln sovo fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av rosenrött siden och skulle snart dricka kaffe med saffransbröd på sängen -- och Gud var god, som kunde låta några människor också vara lyckliga! Och så ställde sig en lund björkar framför trollslottet och det syntes bara björklöv och näver en lång, lång stund, tills ett stort blått vatten skymtade och skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och sade att det var Södertälje.
| 204 |
Några timmar senare stod herr Lundstedt på den rosenröda ångbåten Hermoders fördäck, när Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man under Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen hade varit tryckande het, solen hade skinit på västermoln, och sedan hade den ena molnvagnen efter den andra kört upp på himmelen, höll stilla och skockade sig som en artilleripark på de intagna höjderna. Och när hela batteriet var samlat, gavs eld, gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar, och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften suckade, böljorna väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram, och glatta lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne, och när ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen låg den stora staden fläckvis i kvastar av solsken och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets av ljus, som under en lampskärm, låg Riddarholmskajen med sina ångbåtar i alla regnbågens färger, sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande av blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar och kopparröda ångpipor; gamla Gripen och Kommendörkapten, den långa smala Aros med för och roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och längst bort vid simskolan den lilla Tessin; och över master, skorstenar och flaggstänger höjde sig de två hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom gymnasiihusets åldriga fasad, och högst över alla, Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder lossat sina nickhakar under södra bergen och lupit in till kransen att förtöja, kände herr Lundstedt sig beklämd, och när han lämnat biljetten vid landgången
| 205 |
Herr Lundstedt följde med folkströmmen, okunnig om vart det bar, och uppkommen på torget såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var bevakad av två led drabanter i björnskinnstschakåer. Folkmassan tätnade, och på bron blev det trängsel, ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i sorgflor; hästarne stegrade sig och hundar trampades, månglerskor skreko, och så började klockorna ringa i ett torn och i två torn och slutligen ringde det över allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag begravas.
På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa, och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne. Som han skulle till Norra Kyrkogatan och såg på kyrkans sträckning hur altaret låg där det var öster, tog han korn på byggningen och gick över kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den port, som måste leda ut åt norr, och där låg en gata sluttande ner för en backe och i fjärran avstängd
| 206 |
Med lättare hjärta gick han på för att hinna numro fyrtiotre, som måste ligga på vänster hand, efter som det var udda nummer, och när han anlände till ort och ställe skulle han in genom en dånande portgång för att komma in på gården. Där sökte han en klocksträng eller något annat tillhygge att ge luft åt sin otålighet få komma under tak. Men han såg bara små bruna dörrar med trappsteg framför, och han knackade på dem, den ena efter den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, knackade på tre dörrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett såll, och måste leda till ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så det gav eko genom trappgången, men utan att någon öppnade; gick en halv trappa till och stötte på vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på begravningshögtidligheterna.
Något nedslagen, ehuru icke alltför, gick herr Lundstedt ner på gården igen och sökte en sittplats. Men mitt i gårdsrummet stod en trädgård med ett grönt staket, skuggad av en brandmur med ankarjärn smidda i form av bokstäverna x och i; och ini trädgården låg ett lusthus med tak som en pickelhuva, och på vakt reste sig två kanelpäronträd, bland vilkas gallrade löv ännu syntes hängande några kvarblivna frukter i solnedgångens färger. På rabatterna stodo dahlier och på sängarne växte purjo och selleri. Tyvärr voro grindarna låsta med hänglås och herr Lundstedt måste stanna utanför lustgården på de knaggliga fältstenarne, vilka icke kunde erbjuda någon vila. För att fördriva tiden gick han då omkring och
| 207 |
Utan att tveka, lyfte han av haken och
praktiserade sig med nattsäcken in i kammaren, drog av
stövlorna och sökte genast en bekväm ställning på
utdragssoffan, där han snart föll i en djup och stärkande
sömn efter en genomvakad och genomskakad natt.
