| 107 |
| 109 |
Det var ingen fånge inne i kammaren, men genom den tjocka, snidade ekedörren hördes underliga, klagande ljud, som om någon varit fängslad därinne och jämrat fram en stillsam, men omutlig längtan efter friheten.
Där hölls visst ingen fängslad, men det var i alla fall en människa i nöd, som vankade omkring därinne. En rik man med ett nödställt inre bad och svettades i ensamhetens stora ångest.
Det var Malte Ramel, vilken hade för plägsed att ropa högt, när han befann sig i trångmål. Gång på gång ljöd det:
»Herre Jesus, hjälp Malte Ramel! Jag, jag Malte Ramel, fattig, syndig, syndig människa!»
Han lyfte av den bruna, ej överflödigt omsorgsfullt friserade peruken, lyfte av den och satte den på, som om den varit ett lock på en karott, vars innehåll måste aktas och efterses.
Bekymrad travade han fram och åter på det nötta golvet mellan de djupa fönsternischerna och det väldiga skåpet mitt emot fönsterväggen. Det fanns många sådana skåp, dyrbart arvegods, på hans möderneborg Maltesholm, där han nu
| 110 |
Fastän anletsdragen ägde ett otvetydigt rasmärke, och intelligensen lyste ur de små, goda ögonen, kunde han möjligen blivit tagen för en av sina egna arrendatorer, ty klädedräkten var sliten och tarvlig. Da höga stövlarna buro betänkliga spår av Skånes feta lera, och rocken var fläckad både av tobakssås och talg.
Trots all denna yttre vårdslöshet verkade mannen ridderlig. Man kunde knappt förklara, vari hans kultur bestod. Det enda påtagligt förnäma var hans handrörelser, de hade den älskvärde och andligen förfinade bördsaristokratens smidiga behag.
I snart två år hade Malte Ramel varit änkling med en liten son, och ensamheten tryckte hans sinne. Någon ungdom kunde han just inte heller kallas. De pojkaktiga jaktäventyrens och de uppsluppna ungkarlsförlustelsernas tid lågo bakom honom. Han var en fyrtio års karl, därtill sävlig skåning och trivdes bäst vid hemmets trevna brasor eller ute på de väldiga ägorna, där jorden alltid lika villigt hängav sig åt hans omsorger.
Under denna kammargolvsvandring blir
| 111 |
Vid det här laget borde allt ha varit klappat och klart. Rike Ramel hade fått ja, men -- så kom denna fördömda historia, denna rent förbaskade och orimliga historia.
Malte klev fram till det stora, fyrkantiga bordet mitt i rummet som om han bestämt sig för att gå bröstgänges mot en fruktad fiende. Med grym uppsyn och hotfullt rynkade ögonbryn stirrade han på ett styvt papper med kungligt sigill. Han slog näven i bordskivan bredvid suveränens brev. Åttan tusan! Att utnämna honom -- honom, Malte Ramel! -- till kammarherre!
Han lät peruken glappa upp och ner med ursinnig fart och skrek:
»Malte Ramel I, Malte Ramel II, Malte Ramel III, Malte Ramel IV.»
Åtskilliga gånger upprepade han denna besvärjelseform, som om den kunnat hjälpa honom ur hans vånda. Slutligen blev han verkligen också lugnare, så lugn, att han kunde breda ut de flaxande rockskörten och placera sig i den
| 112 |
»En kammarherrefullmakt! Kung Fredrik menar väl med dig», mumlade han. »Kungen inbillar sig fällan, att det är lika krångligt för mig att få fru, som det för vissa överhetspersoner är vanskligt att bekomma land och krona. Men Gud ske lov säger jag och Malte Ramel med, att vi slipper krumbukta för en långnäst Ulrika Eleonora och ett grälsjukt rike. Min själ, om jag ville vara i kungens kläder! -- -- -- -- Kammarherre! Jag blåser det ett stycke! Sannerligen för Gud vill inte den nådiga fröken bli ve voss utan den där granna krimskramstiteln, må hon träda i brudstol med någon annan.»
Det lättade att uttala detta kraftiga ultimatum. Han suckade befriat och fattade strax fjädern, vilken hans smala, vackra hand sirligt förde över ett stort pappersark.
I kruserliga, latinspäckade och smickersötade fraser framförde Malte Ramel till kunglig majestät sin ödmjukliga tacksägelse för den utmärkelse, som tillärnats honom, men enligt hans ringa och underdåniga mening dugde det med namnet Ramel åt honom, som det dugt åt hans förfäder. Eljest djärvdes han berömma sig av notarietitulatur vid Göta hovrätt, änskönt han lagt denna funktion ad acta.
| 113 |
Sedan denna skrivelse avslutats och genomlästs, reste Malte sig. Oron ville icke ge sig ut på flykten, ty hans älskog brann het, och han ängslades för, att den sköna Trude skulle försmå en Ramel, som avsade sig titel och hovskrammel.
Om hennes hjärtas benägenhet visste han intet. Visserligen hade hon gunstigt mottagit både den bemålade solfjädern av skinande elfenben, det lackerade tetyget och den förgyllda snusdosan med en kråmande påfågel och en sinnrik devis -- ne quid nimis [1] -- på locket, men hennes air var så sedesam, hennes apparition så glättig, att man ej lätt från den exteriöra förblandningen nådde djupet hos denna hulda flicka.
Han finge kalmera sig med en ridtur. Det vore tyvärr högst possibelt, att hans misstämning då erhölle liksom en ny kanal att rinna uti, ty hans arrendatorer och de satans bondgloparna drogo honom ej sällan vid näsan, men ett slags diversion bleve det i alla fall.
Jupiter leddes fram, och herren till Maltesholm satte sig upp, en sadelfast ryttare på en ädel häst, vilken förtjust vrenskande hälsat husbonden och vännen. Ritten gick över fält och vägar, där nyfallen decembersnö skimrade vit och oberörd. Slutligen kom han in i sin stora
| 114 |
Redan som treårspåg, när han gått med mor ut i skogen, hade han förälskat sig i den unga boktelningen, vilken sedan blev hans pojkdagars och ynglingaårs förtrogne. Intet träd var honom kärare än detta, dess krona hade susat vår in i hans sinne och på hösten hade den haft ett stormbrus, som eggade Maltes dådkraft. Storvulna bragder åstadkommo dock varken Malte eller boken. Det blev trygg vinterro inom hemmets rå och rör.
»Malteboken» kallade Ramel sin vän och tänkte sig den alltid som släktens vårdträd.
Nu hade dess bark blivit så kraftig, att han kunde skära in i den alla stora bemärkelsedagar. Han hade tänkt sig att börja med den dag, då den allra som täckaste lilla grevinnan Trude kom som husfru till Maltesholm.
Måtte hon inte ändra håg! Hur var det ordspråksboken sade om kvinnorna: Långt hår och kort sinne!»
Het i huvudet och blank i ögonen hoppade han av Jupiter och vandrade genom det rasslande hägnet av småskog in bland högstammiga bokar.
| 115 |
Vad i alla djävlars och helgons namn ...!»
Han tvärstannade.
Framför hans fötter låg boken, Malteboken, smärt, rak och ännu finlemmad, mördad i sina bästa år. Som levrat blod tycktes de bruna löven klibba sig fast på grenarna.
För en gångs skull stod Malte stum.
Barndomsvännens bråddöd gick honom djupt till sinnes. Han böjde sig ned och klappade den fallne, medan plötsligt stora tårar gledo ned för hans kinder. Gråten var bitter och oskrymtad så som en man gråter, när ensamheten skyddar hans svaghet.
Någon eländig skogstjuv och niding hade varit framme igen, men antagligen blivit skrämd så att han ej vågat bortföra sitt rov. Sysslolösa folkhopar drevo runt omkring i bygden, uthungrade och vilda. Krigets ruttna skarn, som ingen ville hysa.
Och den, som gett boken dödshugget var väl en arm stackare.
»Men han måtte skämma sig», fortsatte Malte tankarna, nu högt uttalade. »Hellre skulle han fått hugga ner det högsta trädet i hela skogen än min barndomsvän. Han måtte skämma sig, den skälmen!»
Bedrövad red Malte bort till närmaste arrendegård för att höra efter om Per Bengts hade
| 116 |
Vid arrendegården återkom hans goda humör. Han visste, att mor Per Bengts var en redig kvinga, och att det skulle vankas bjudning och trugning på fläskpannkaka och starköl.
Per själv gick inte av för hackor. Han skröt och skrävlade gärna över alla de blanka dalrar, han hade på kistbottnen, och Malte hade en gång svarat honom rätt i synen:
»Ja, förvalta då väl det, som ditt och -- mitt är. Du tör fällan ha summerat det tillhopa, och inte grämer det mig, att du är stinn som en prostavåm, för vi vet full väl, min beskedlige Per, att den svultna musen gnager än värre än den mätta.»
Per begrep meningen, men höll god min, och när husbonden kom till hans gård, trakterade han honom som förr med det bästa huset förmådde.
I dag snackade dock Malte hellre med mor Elna än med Per. På stora omvägar och med munnen fullproppad av fläskpannkaka, hittade han fram till målet. Trodde mor Elna att
| 117 |
»Ja, det kommer an på», menade Elna, »fåfänglighet är av många slag, och mannarna har det på ett vis ...»
»Här är det frågan om ett fruntimmer», avbröt Ramel.
Det hade den sluga mor Elna förstått, men hon låtsades enfaldig och talade fromt och saktmodigt, när herren till Maltesholm med en otålig gest manade på:
»Ja, si är det ett kvinnfolk med vett och kristliga dygder, låter hon fåfängligheten fara och blir en god och trogen maka, om hon är utsedd och begärd av en -- en --»
Elna tystnade förlägen.
Malte hjälpte henne inte på traven. Han hade slutat äta och satt med armbågarna på bordet och fingrarna ingrävda i peruken. Slutligen utbrast han:
»Nej, ta mig dalern, om Elna ska få något sladder att ränna med. Nu rider jag hem till mitt.»
Sagt och gjort. Jupiter var snart på stall och Malte åter i sin kammare. Han försåg omedelbart brevet, vari kammarherretiteln refuserades, med väldiga, vapenprydda sigill. Det finge i Guds namn gå som det kunde med Trude.
| 118 |
Och det gick bra. Intet återbud från den vackra fröken avhördes, tvärtom gjorde hon sig noggrant och intresserat underrättad om allt löst och fast, som fanns på fästmannens många gods och dolde ingalunda sin fröjd över de hopade rikedomarna,
»Denna världens goda tilltalar mig ofantligt», skämtade hon, »det är som en örtagård, där man frossar av ljuvliga blomster.»
Med pomp och ståt firades bröllopet den 24 februari 1726, sedan kom den unga, högättade frun till Maltesholm, just som våren spratt upp ur sömnen och skänkte människorna sitt första leende.
Och som Zefyr själv, spelande tusen melodier, flög Trude in i de präktiga gemaken. Ack, den vindpusten, hur balsamiskt omfläktade den ej Maltes hjärta! Intet kunde han neka sin »vana duva», fastän han fann henne ha flera påhitt än året dagar. Beständigt och outtröttligt lät hon flytta om kistor och skåp, soffor, speglar och bord. Si, ackurat så, skulle det vara, försäkrade hon på måndagen, men allaredan på torsdagen såg det arrangemanget horribelt ledsamt och klumpigt ut.
Så kom hon muntert trippande på skor med röda klackar och lade smekande de smidiga, silkeslena vita armarna om »lille gubbens» hals.
| 119 |
»Jag har en överraskning åt dig», brukade hon säga, och Malte brummade, att det antagligen vore, att hon begynt möblera i taket, men den immer glada Gertrud Elisabeth försäkrade, att så befängt bar hon sig då inte åt.
Dyrt, övermåttan dyrt blev unga hennes nåds regemente med allt nytt, som skulle anskaffas av yppersta slag, samt med det stora huset fyllt av gäster både helg och socken.
Det oupphörliga främmandet var vad som kostade på Malte mest, ty han älskade lugn och ro, ville hålla husandakten klockan åtta och ha »sängfösaren» senast klockan nio.
»Hur kan jag finna mig i detta upp- och nedvända tillstånd utan att varda platt fördärvad», sporde han en dag i högsta förvåning den »väna duvan».
Hon log sitt varma, lyckoljusa leende och flyttade sig från stolen upp i hans knä. Som alltid lindade hon armarna om hans hals, knöt de små starka händerna mot hans nacke och såg på honom som på en stor, rar gårdvar.
»Du håller av mig», sade hon, »så enkelt är det. Käre, käre Malte, du håller av mig, och om trollen i denna dag hämtade mig till straff för att -- att jag är så lik dem, och du istället finge världens förträffligaste, sparsammaste och hemdygdigaste hustru, så skulle du för sann intet
| 120 |
»Det har du pina död rätt i», försäkrade Malte med full övertygelse, och sedan han kramat och kysst all den däjlighet han fått i famnen, tillade han betänksamt: »Du är nock inte så fåfänglig som det synes. Då hade du fuller försmått mig syndig, syndig människa, som inte ville bli kammarherre utan tyckte, att jag hade nycklar tillfyllest förutan den som dinglade på baken [2].»
Trudes klingande barnsliga skratt sjöng genom kammaren, så fick Malte en smällkyss på vardera kinden.
»Du är så älskeligt enfaldig», sade den unga, friska rösten. »Liksom du skulle behövt än mera att bjuda mig, du, som har både guld och gröna skogar. Jag ska ärligt bekänna för dig, Malte, att när du begärde min hand, frestades jag törhända mest av dina ägodelar, men nu vet jag något annat; och du ska få besked om det, lille gubben! Du, du, du är mitt allra käraste -- i lust och nöd.»
Rike Ramel blev fuktig i ögonvrårna och tryckte sin hustru hårt intill sig. De hade knappast haft tillfälle förut att spraka så här hjärtans
| 121 |
Trude lyssnade med blicken djup av intresse och hennes kinder glödde. Var det ej som att höra på en saga, lätt av lycka och tung av vemod.
Aldrig hade Maltes stämma ljudit ömmare och vekare än nu. Hennes huvud lades mot makens breda bröst, inom vilket ett gossehjärta klappade. När han slutat, föll tystnaden över dem, en ekande, skälvande tystnad, ett knippe av upprörda känslor.
Den sorglösa Trude snyftade till, förundrad å egna vägnar, nästan en smula skrämd. Inte ville hon ge glädjen på båten, och hon log plötsligt bort de glittrande tårarna, log och blinkade, tills de långa ögonhårens lena frans mist alla de klara pärlorna.
Malte hade blivit helt förfärad över att hon tagit så vid sig och mumlat:
| 122 |
»Inte får hon vara bedrövad, hjärtebarnet, inte får hon det.»
Med leende och gråt ännu kämpande i stämklangen sade Gertrud Elisabeth:
»Det är så synd om dig, Malte!»
»Inte nu -- inte sedan du kommit, käraste. Det har varit stor synd om mig, för jag var ensam.»
Det blev tyst igen, men denna tystnad förde unga hennes nåd åter till livets sydsida, där hon en gång för alla hörde hemma, och som om hon låtit ett solsken lysa och värma, utbrast hon:
»Jag aktar bereda dig en stor glädje, Malteman.»
»Du gläder mig var dag och stund, dyraste hjärta.»
»Men nu skall du med attention höra på mig.» Hon drog djupt efter andan, så lyfte hon upp huvudet med de mjuka, svartglänsande hängande lockarna. De skiftande, klara ögonen strålade, och de fylliga, röda läpparna rördes ivrigt: »Jag vill tillreda ett präktigt gravöl just på den plats i skogen, där Malteboken stod. Vi ska avhålla en parentation med musik, kanonsalut och touchanta tablåer. Och vi ska bjuda till gäster alla våra vänner och bekanta på sju mils omkrets.
Malte betraktade häpen och förbryllad sin vackra hustru. Hon såg förinnerligt god ut.
| 123 |
Och dessutom, så tänkte den enfaldige och dock kloke Malte Ramel, uppträder kärleken i varjehanda former, men är den allenast av rätta slaget, bör den omhuldas och vördas. Den vana duvan hade sitt kärleksmanér och trivdes i en grann volière bland andra flygfän, men hans var hon. Punktum.
Och han kysste livsnjuterskans frestande purpurmun, betackande henne rätt ödmjukligen för den heder hon ville bevisa hans döde vän, vilken -- för länge sedan brunnit ned till aska i riddarsalens vapenprydda spis.
[1] Allt med måtta.
[2]
Kammarherrenyckeln fästes upptill på högra frackskörtet.
The above contents can be inspected in scanned images:
107, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123
