Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nordiska språkens nasalerade vokaler (A. Noreen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu älfdalsmålets nasalvokaler yngre än år 1600, så ’skulle
naturligtvis det nuvarande nån någon hafva nasalerad vokal lika väl
som a’nd hand o. d.; då nu icke så är förhållandet, måste de
nuvarande nasalvokalerna hafva uppstått fore år 1600 och äro
sålunda tvifvelsutan ärfda från fornsvenskan. - Å andra sidan
kan man bevisa, att Dalmålets nasaler ännu på 1800-talet hade
förmågan att nasalera en vokal, om de i följd af en eller annan
ljudlags tillämpande kommo att träda omedelbart efter densamma.
Hade nämligen denna förmåga redan då gått förlorad, skulle
nasalvokal ej nu uppträda i wenn horn, byenn björn o. d., ty
den för dalmålet karakteristiska assimilationen af rn till nn är
troligen icke äldre än omkring 1300, ehuru å andra sidan väl ej
häller mycket yngre, eftersom ett diplom af år 1354 (originalet
förloradt; den bevarade afskriften väl yngre) talar om en " Vibiönn
i Bodum" i Dalarna.1 Och nasaleringsförmågan måste hafva
fortlefvat på den tid, då assimilationen rn > nn genomfördes, ty
fore det ursprungligare rn kan nasalvokal lika litet hafva inträdt
som fore den analoga förbindelsen rm (jfr det nuvarande arm
arm o. d.).2
1 Ett diplom af 1386 skrifver "Vibiörn i Allunxsbek"; se Diplomatarium
Dalekarlicum och Lundgren, Spår af hedn. tro och kult. i fsv.
personnamn, s. 55.
2 På samma sätt förklaras, att målet har nasalvokal fore ngn,
uppkommet af fsv. ghn, ty på öfvergången från gh till gutturalt n i denna
ställning finnes exempel från Dalarna redan i ett diplom af år 1442:
RanJcil (se Lundgren, anf. st. s. 5) för Raghnkel, Rang(n)Jcel. Men
troligtvis är denna öfvergång, äfven i Dalarna, mycket äldre, ty i
andra näjder uppträder den redan på 1300-talet; jfrVgl. I piæng(n), eng
(för eghn)j wang (vaghn), VgL II pengs- (pæghns-), Vgl. III -seng
(sæghn), Ögl. wangs (vaghns), God. Bur. gangn, lunct (lughnt), [Bonav.
lunghtj fængnadhe, Bernh. angna, Suso -sængh (sæghn)] (Rydq. IY, 334).
i gamla diplom Rangnolfus (Lundgren, anf. st. s. 5), Rangborgh, Rangno,
Hang väld, Ranguar, Ranguidher, Ranghelf (Lundgren, Språkliga intyg
om hedn. gudatro i Sverge, s, 22 f.), Birg. U. I ganghtikit, gangx, [G, O.
vangh, Leg. I lyngh, Leg. III rængh, Suso rængh] (Schagerström, Sv.
Landsm. II, 4)( s. 26), [Dipl. affænghna] (Söderwall, Några svenska me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
