Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I-omljudet och den samnordiska förlusten af ändelsevokaler. (Axel Kock)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
[Som bekant äro de ord, i hvilka andra vokaler än a
u-omljudas, öfver hufvud relativt få. Jag anför emellertid
ur handskriften några få, tillfälligtvis antecknade exempel på
u- (v-) omljud af e och af l i ord, hvilkas o ml ju d-als t r an de
u (v) försvunnit: handæxi (54), æxarsJcapt (73), æxarhyrmnni
(54), glæggr (20), yss (67; gen. af yr ’iaxus, båge’).]
Såsom exempel på norska diplom, där den anförda regeln
beträffande omljud af ä tillämpas, må nämnas nr. 313
(Diplomatarium norvegicum I, från Yaldres år 1348) med horn pl.
(’barn’), gort (’gjordt’) men allum, mannum och nr. 137 (ib.;
från Nidaros år 1313) med gort, men adru vis, SticMastadum,
Andunar son.
Regeln anföres för resten äfven i senare tid; så t. ex. af
Möbius "Über die altnordische Sprache" (1872) s. 18 och af
Brenner "Altnordisches Handbuch" (1882) s. 54 ;* jmf. ock
Oxfordordboken s. l spalt 2. På sist anförda ställe uppgifves,
att former sådana somgllum, mgnnum, fyllum, vghur "only
pre-vailed in the west of Norway and the whole of Iceland";
vidare: "in Icel. this change [öfvergången öllum > gllum etc.]
prevailed about the year 1000. Even at the end of the lOth
Century we still frequently meet with rhymes such as barð
- jarðu, þang - langu" etc.
Jag har icke kontrollerat, huruvida uppgiften, att gllum
etc. egentligen skulle tillhöra blott vestra Norge, är riktig.
A priori är den emellertid i viss mån sannolik, eftersom
1 Brenners förklaring af w-omljudet i fornnorskan kan jag däremot
icke antaga. Han yttrar: "Dass o (zumal im Norweg.) überall da
geblieben ist, wo die Ursache des Umlautes wegfiel, mag seinen
Grund darin haben, dass in diesem Falle der Unterschied von a und
Q sich schärfer markierte, weil es das einzige Flexionsmittel war:
land plur. lönd, aber landum" (s. 55). Oriktigheten häraf framgår
enligt min åsigt redan däraf, att det heter i fnorskan t. ex. nom.
och ack. sök f. ’sak’, ehuru man af detta ord icke har någon kasus,
som lyder saJc. I sök hade alltså omljudet icke bort "kvarblifva",
efter som det ej utgör "det enda flexionsmedlet" i nämnda kasus.
l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
