Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Tyska inflytelser på svenskan. Forts. fr. s. 166 (Esaias Tegnér)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyska inflytelser på svenskan. 319
kongruens Mellan de båda orden som ligger däri, att hona
alltid har lång vokal, under det att han(n)e i äldre tider
alltid synes ha haft kort. Förhållandet är lätt förklarligt.
Visserligen uttalar man numera i riksspråket pron. hon med kort
vokal lika väl som han, men detta beror på en yngre
utveckling, som helt visst ej varit genomförd, då substantivet
hona uppkom. Ännu i dag finnas icke få svenska bygder,
där man på gammalt vis säger hön, icke honn.
Då han däremot från gammalt uttalats med kort a, är
utan tvivel hanne med dubbelt n den naturligaste bildningen.
Det är också denna form som i äldre tider förekommer. Om
man rådfrågar vår ordbokslitteratur, finner man hanne, icke
hane, hos Sahlstedt 1773, Lindahl och Öhrling 1780,
"Wide-gren 1788, Weste 1807, Granberg 1807, Lindfors 1815,
Heinrich 1818, Deleen 1836, Almqvist 1842, Welander 1844,
H. M. Melin 1845, Meurman 1846, Europæus 1853, Ek
1861, Rietz 1867, Nilsson-Widmark-Collin 1875, Cavallin
1875, Helms 1878, Hoppe 1886. Formen hane har jag icke
träffat i någon ordbok fore Wahrmans 1814. Enligt
Rydqvist namnes den af Rask 1818 och af Boivie 1834. Jag
finner den sedan hos Helenius 1838. Och det förefaller som
vore det egentligen genom A. F. Dalins och senare genom
Svenska Akademiens auktoritet, som den kommit till heders
i litteraturen.
Om man bortser från personer, hvilkas uttal bestämts
af skriften, torde man ock kunna påstå, att hanne
fortfarande är ordets bästa och allmännaste uttal. Det tillhör
enligt Rydqvist Sverges huvudstad; det uppgives af Nilen för
Sverges västligaste bygd (Ordb. öfver allmogemålet i
Sorby gden, s. 51); det är enligt Rydqvist rådande inom Sverges
östligaste område, på ön Gottland; ja, ända bort till
Gammal-Svenskby i södra Ryssland når uttalet med långt rø-ljud:
man säger där enligt Freudenthal och Wendell (Ordb. öfver
estländsk-svenska dialekterna, s. 78) hann, pl. hannar, hvarvid
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
