Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Kock: Några bidrag till fornnordisk grammatik - - III. Dissimilationer i de östnordiska språken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några bidrag till fornnordisk grammatik. 35
vid spelat en roll (så t. ex. föregås r så väl i broder som i
grunka av en konsonant), men då exemplen på i fråga
varande dissimilationer äro relativt få, är det vanskligt att med
full bestämdhet konstatera, hvilka de omgivande
konsonanterna skola vara, för att dissimilationen skall inträda.
Dissimilation beror för övrigt liksom andra Ijudförändringar även
på ordets värde för den talande samt därpå, huru tydligt
ordets korrekta (= gamla) form står för språksinnet (mycket
ovanliga ord förändras lättare än fullt gängse ord etc.).
En nasal kan dissimilatoriskt påvärka en annan, ehuru
ljuden icke äro identiska. Då nu som bekant l- genom
dis-similation övergått till n- i lykil :> nykil, så kan man vänta,
att när omvänt ^-ljudet till följe av dissimilation skulle
utbytas mot ett annat ljud, det är /-ljudet som i dess ställe
inträder. Detta har ock varit fallet i fd. gammen ’gamman’ >
gammel, gemen ’genom’ > gemel, da. sammen > sammel*) (nu
föråldrat), isl. einsaman > einsamall (där II ytterligare
stadgades genom anslutning till gamall etc.); kanske även i fsv.
Danmark ;> Dalmark (så tre ggr i den lilla skriften
Linköpings biskopskrönika, ehuru dess utgivare i ’Medeltids dikter
och rim’ förändrat skrivningen till Danmark, jmf. s. 509; obs.
att Ijudförbindelsen nm är sällsynt). Om den dissimilatoriska
tendens som värkat i næfna etc., se s. 37.
Exkurs till s. 25. - Sedan ovanstående skrevs, har Noreen i
Arkiv N. F. I 390 opponerat sig mot min åsikt i Studier II 445
f., att en dialektisk Ijndlagsenlig utveckling skulle föreligga i
sv. hovudh > hovut, skilnadh > skilnat, dödh ;> döt (subst.) etc.
Emellertid har jag även, och utförligare, uttalat mig i frågan i
Undersöka, i svensk språkhist. 14 ff. Noreen anför inga grunder mot
min uppfattning och för att styrka dennas riktighet, hvilket här är
av intresse med anledning av utredningen s. 24 ff., får jag därför
inskränka mig till att kortligen söka vederlägga den förklaring, som
Noreen söker giva av t i hovut, döt etc.: det skall enligt honom
genom analogi-invärkan ha överförts från gen. hovuæ (uttalat ~hovuts) etc.
1) Det är ovisst, huruvida himin (jmf. OVQCCVÓS): himil, lat. cuminum: f ht.
kumil (jmf. Kluge: Nominale Stammb.-lehre IX) äro att härmed likställa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
