Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till läran om den nordiska nominalbildningen (Elof Hellquist) - § 1. Substantiverade adjektiv, particip och småord samt därmed sammanhängande företeelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hellquist: Nominalbildning. 11
fsv. och isl. fals n. ’falskhet’ kan ha varit substantiveradt, då det
lånades: jfr mlgt. subst. vals.
Af fem. må anföras:
isl. nyt (g. -jar) ’bruk, nytta’: germ. adj. nut-ja- = fht. nuzzi.
sifjar pl. ’släktskap’ (Sif f. n. pr): germ. adj. sifi-ja- i got, unsibja-,
gasibjis.
vårar pl. ’trohetslöfte’: germ. adj. w är-a- - ty. wahr.
Om s. festr, lierar o. a. se under Jo-stammar.
Sällsynta äro ock hithörande mask.:
heidr (g. -rs) - se ofvan. F. ö.:
bágr ’hvad som är någon emot’ Fr.2 = adj.
hræddr, ’rädsla’ Fr.2 = adj. (eg. part. till hræða).
saar j sannr ’rättvisa, billighet’ Vgf. = adj.
úfr ’skroflighet; y.: fientlighet’ Vgf. = adj.
fsv. kal, nsv. diall. kall, ’kall vind’ = adj.
gsv. leedse ’satias’ Petrus Groth. Linc. 1640 = adj.
nsv. uttr. såsom på tvären, på skärpen o. d. jfr t. ex. Bellman på en
sned.
Af samma art som de ofvan anförda liwne, ylle är gsv.-nsv. Öden.
Schagerström Ark. I. 36 anför det från Verelii index 1691. Jag har påträffat det i
Messenii dramer, utg. af Schlick: s. 53: ’Honom kan wäl wara ödhe \ En
sådan lustigh Gäst’ samt s. 58: ’Then olycka war them ödhe"1. Dramat Signill,
från hvilket ofvanstående ex. hämtats, trycktes 1612, och är det väl alltså
första ggn, som, såvidt man vet, öde uppträder i vår lit., men det har, som
synes, då ännu kvar sin adjektiviska ställning i satsen.
Vi öfvergå nu till den stora klass af abstr. adj._, som
substantiverats medelst utvidgning till -an-, -(W-stammar. Härvid anför jag
först dem, som genom att uppvisa ett annat afljudsstadium (och
då det svaga,, såsom man väntat sig) än sitt hufvudord
dokumentera sig såsom substantiverade i förgermansk tid. Att de icke äro
att fatta som verbalabstrakta, framgår bl. a. af deras rent
adjekti-viska betydelse, och för en sådan uppfattning talar vidare, att
under det samtliga vid sidan af sig hafva adj., ur hvilka de osökt
kunna härledas, intet, såvidt jag vet, låter sig tolkas ur något
jämlöpande primärt verb:
på -an:
blöte ’blöta’ Vgf. no. bløte Hoss. <c Wautr, dofe ’slapphet’ Fr.2 Vgf.,
* dof ve1) Vöråm. Freudenthal. <r åaufr; Ute ’hetta’ Fr.2 Vgf. <: heitr. Jfr fht.
hizza f., möjl. alltså hite <: hit-j an med sedan bortanalogiseradt -,;’; kulde
’kyla, da. Kulde’ Fr.2 Vgf. <: kal dr] roffe ’rodnad’ Vgf. <C r auðr; sorte
’svarthet’ Vgf. <c svartr] prote ’trotsighet’. J>ork. Suppl. II. <: þrautr = ägs.
þréat ’otålig’; (döde ’okänslighet’: dauifr anföres af Vgf. utan citat.); fsv.
nisi ’nesa’ <r hneiss, hvaraf germ. bildade hneisa, fsv. nesa (se ofvan).
på -ön- (jfr got. lubo : liubs.):
isl. fita ’’fetma’ Fr.2 Vgf. <: feitr; hit a = sv. hetta Fr.2 Vgf. <: heitr]
hrufa ’ojämnhet’ Fr.2 Vgf. <c hrjufr, hvaraf Jiryfe n. är en annan afledning.
Om emellertid, såsom föreslagits, fht. ger ob ’sv. grof (lån)’ är att fatta som
ga-liru-fia-, kan ju vårt hrufa vara afledt ur detta adj. (utan prefix). - I
sammanhang härmed må erinras om isl. þoka = da. Taaget Nsv.
använder härför substantiveringen tjocka.
Dessa adjeldwdbstrakta uppvisa, som synes, det svaga rot
stadiet, liksom fallet är med de ålderdomligaste af de nordiska
ver-lálábstrakta på -an-, -ön- t. ex. svicte: v. s vifta - se § 3.
*) Tecknet * framför diall.-former anger, att det är den ljudlagsenliga
motsvarigheten i riksspråket, som anförts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
