Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266 Kock: Fnord. språkforskning.
FíHipstad, Káxrlstad etc. även bero på ordens bildande efter
sådana typer som Strönmstad, At2lvestad etc.
Jag erinrar vidare om akcentueringen av frasens sista
beståndsdel t. ex. i "sitta vid oppet fö’nster", veka livet, Det heliga
láxndet, Svärta Háivet (trots motsatsen till Hvita Havet och Boda
Havet), brünä bö’7nor (trots dess motsats gröna bönor), svärta
vinbär (trots motsatserna röda vinbär och hvita vinbär), "ge betalt
för gammal ost" (fastän uttrycket innebär att hämnas för gammal
oförrätt). gossen-4-det-gröf2na, mutter-på-tulppen. Jmf. delvis J. A.
A.: Qvantitetslära s. 109.
Av det anförda torde hava med full visshet framgått, att man
i våra dagar ofta låter sista ordet i en fras akcentueras, ehuru det
icke är dess viktigaste beståndsdel. Då man nu så väl i nyisl.
som i nynorskan, nysv. och nydanskan akcentuerar
sammanställningar av typen Gustav Karlsson med fortis på senare ordet, under
det att det förra är relativt oakcentuerat, så talar all sannolikhet
för att man under medeltiden akcentuerade eller kunde
akcen-tuera dylika sammanställningar på likartat sätt. Det var i Sverge
frälsemän, som använde dylika tillnamn på -son: Eriker
Erlandsson, Lindormber Biørnsson etc. (Kjöllerström: anf. st.).
Men just den omständigheten, att bruket därav var inskränkt
till en viss samhällsklass, antyder att man redan under medeltiden
kande uppfatta dylika ord på -son såsom värkligen enhetliga namn.
Om så icke varit, utan Erlandsson vore att fatta blott såsom "son
till Erland", så inser man ej, hvarför icke också bönder lika mycket
använde dylika tillägg till sina förnamn.
För övrigt giver oss språket ett bestämt bevis på
oriktigheten av L:s mening, enligt hvilken Einarr Sveinsson skulle hava
varit blott Einarr Sveins son, likställigt med ett sådant nysv.
uttryck som Johan, Henriks brór, uttalat med tre fortis-akcenter.
Fornisl. använder såsom tillnamn Sturluson, Skaptason etc. (ej
Sturlusonr, Skaptasonr etc), men däremot sonr jämte son. Härmed
är att sammanställa isl. Håkon men konr, Hal/dan (jämte Halfdanr)
men Danr. Detta kan förklaras blott på ett sätt. Ljudförbindelsen
nR kvarstår såsom nr i fortisstavelse efter kort vokal, men har i
relativt oakcentuerad stavelse (semifortis-, senare troligen
infortis-stavelse) övergått till -nn (senare -n) i Sturluson, Håkon etc. Jmf.
nyda. søn men Hansen (av Hanssøn) etc. Se Kock: Svensk akcent
II, 452 f., Arkiv N. F. II, 52 f.
G ursten-inskriften i Småland har nom. summ med kvarstående
u i ultima men däremot ack. uifriþaBSun. Bugge: Bidrag til den ældste
skald. hist. s. 20 förklarar motsatsen därav, att sun i uifriþaasun
slöt sig enklitiskt till föregående genitiv. Om han har rätt häri, så
utgör formen ett bevis för att redan vid tiden för denna gamla
inskrifts ristande, ord sådana som Sveinsson fattades och uttalades
såsom ett ord med senare sammansättningsleden relativt
oakcentuerad. Bugge sätter inskriften till åren 875—900.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
