Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Fnord. språkforskning. 267
Dessa anmärkningar torde till fullo hava visat det obefogade
i L:s inkast mot principen att förklara vissa abnorma forändringar
i forntida förnamn av dessas bruk i relativt oakcentuerad
ställning. Ty de brukades ofta relativt oakcentuerade 1) i vokativus
2) omedelbart framför öknamn, t. ex. Sigurþr hiúpa — och
dylika sammanställningar voro i fornspråket ytterst vanliga — 3) i
sammanställningar sådana som Ragnar i Hwarf 4) i
sammanställningar av typen Einarr Sveinsson. Jag inser icke, huru L.
kan (s. 263) fälla ett sådant yttrande som följande: "Vilket
substantiv som hälst kan ju stå utan satsakcent, i
appositionsställ-ning framför namn t. eks. . . . Då Kock anser, att detta oftare
än vanligt varit händelsen med förnamn i forntiden, så tror jag
att han tar miste". Nej, hvilket substantiv som hälst kan
ingalunda stå utan satsakcent i apposition framför namn av den enkla
anledningen, att massor av substantiv på grund av sin betydelse
aldrig stå i apposition framför namn. Jag vet icke, huru de satser
skulle se ut, där t. ex. ord sådana som mjölk, strumpa, hvete etc.
etc. skulle stå i apposition framför namn. På grund av sin
betydelse kunna icke häller dylika ord förekomma i vokativus eller
göra det i alla händelser så utomordentligt sällan, att det för den
språkhistoriska utvecklingen saknar all betydelse. Men detta vill
med andra ord säga, att personnamnen jämte några vissa —
jämförelsevis få — appellativer såsom titlar, fader, moder etc. i det
avseendet intaga en undantagsställning, jämförda med andra
substantiver, att de ofta brukas relativt oakcentuerade, och detta till
följe av sin betydelse.
Det torde för övrigt vara på sin plats att här framhålla även
följande, som sammanhänger med frågan om den roll, som ordens
betydelse kan hava vid förändringen av deras form.
I min av L. granskade uppsats har jag s. 153 st. 2
framhållit, att möjligen de i uppsatsen avhandlade förändringarna i
förnamn, Äl(w)in etc., "bero icke blott därpå, att de ofta brukats
oakcentuerade, utan delvis sammanhänga med den . . . allmänna
tendensen att förändra förnamn, men detta antagande synes icke
behövligt". Den allmänna tendensen att förändra förnamn beror
åter därpå, att dessa företrädesvis nyttjas i den trängre
familjekretsen, hvarför man utan risk att missförstås kan uttala dem
mindre noggrannt än andra ord; vidare därpå, att barn i de första
levnadsåren blott mycket ofullständigt lyckas uttala sina egna
namn, hvarefter de på så sätt uppkomna namnformerna sedan bliva
allmänt antagna (s. 152 f. med noten s. 152)’). Jag kan icke
finna, att L. i sin uppsats s. 264 (nederst)—5, där han efter sin
negativa kritik av mig synes vilja giva en positiv förklaring av
orsaken till förnamnens stora föränderlighet, har till denna frågas
belysning sagt något väsentligen annat, än jag gjort på anf. st.
*) Om orsaken till den stora foränderligheten av ortnamn jmf. Kock:
Unders, i sv. språkhist. s. 68.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
