Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studier över fornnordisk vokalisation (Axel Kock) - I. Behandlingen av u vid nasalförlust med ersättningsförlängning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kock: Fnord. vokalisation.
333
stone icke då a-ljudet var långt, hade semifortis ocB tillhörde
en följande kompositionsled (*unsal- > Usal) *).
Genom den ovan gjorda utredningen har konstaterats,
att *fun8Rj hunsl ävensom *punr-gaiRaR, dat. *punre, *unsäl-,
uttalade med fortis på första stavelsen, blivit füss, hüslf
ThUrger(us)j *pure (sedan nom. pürr gen. Thwrs\ usal.
Därmed kan det icke häller längre finnas något tvivel
om, huruvida fsv. Us eller isl. fev. os(s) ursprungligen utgjort
den fullt akcentuerade formen — liksom *fumR med fortis
blivit füsSy så har *uns med fortis blivit Us.
I relativt oakcentuerad stavelse giver däremot
kort u + nasal efter nasalförlusten till resultat långt o.
Detta har, såsom nämnt, varit fallet i isl. QlfösSj fsv.
fram/os, fgutn. roþfoa med fortis på förra, semifortis på
senare kompositionsleden i motsats till /Uss (< *funsR). Enligt
Bugge (Sæmunds Edda s. 82) är senare leden av det
mytologiska namnet isl. Batatoskr identisk med det ags. tUsc
"canine or molar tooth". Även i *RatatunsJer (jmf. got.
tun-pus) har u i den relativt oakcentuerade senare
kompositionsleden övergått till ff, hvarefter detta förkortats framför sk:
Batatoskr. Växlingen isl. topt: tupt beror delvis även därpå, att
-turnft- i den med semifortis akcentuerade senare
kompositionsleden av de talrika komposita övergick till -íö/í, senare med
vokalförkortning -toft. Ordet ingår såsom senare
sammansättningsled t. ex. i isl. hus-, skala-, kirkiu-, skemmur, fiös-,
. ’) I Sv. landsm. XII nr 7 s. 25 ff., Beitr. XVIII, 459 f., Arkiv N. F.
VI, 327 ff., IX, 359 f. har jag hävt tillfäUe visa, att även ett kort u, ett
w och ett kort i i semifortis-stavelsen värka resp. yngre w-omljud och
yngre «-omljud. Det behöver knappast anmärkas, att bibehållandet av
«-ljudet såsom ü i *Usäl- (fastän *wumkaR övergått till öskar) icke strider
häremot, ty 1) i förra fallet är det fråga om omljud, i senare fallet är det
icke fråga om omljud, utan blott om en företeelse, som i viss mån är
besläktad med* omljudet; 2) i förra fallet är det fråga om helt andra ljud
(t, u, w) än i det senare (ä eller a); 3) de yngre ti-, w- och i-omljuden (i
Bagnwaldr ;> Bggnwáldr etc.) inträdde vid en helt annan tid an
ljudut-veoklingen *touti8kaR > öskar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
