Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Celander: ä>d i fornisl. o. fornno.
63
ligt lä, nä (t. ex. Jcualår: polåi) 5 gr, mot ord med ursprungligt
Id, nd (t. ex. Jiandinn: syndum) 6 gr.
Efter denna sakernas ställning kan det icke bli fråga om, att
ett rimsätt av (uttalade konsonantföljder) Id: lä, nd : nä varit
gängse och godkänt. (Det enastående rimparet valdr : táläar — om
det är äkta — måste nu betraktas som ett nödrim och är att föra
tillsammans^med de åvan s. 57 f. anförda exemplen på rimstumt d) *).
Vi behöva * således ej tvivla om vad vi ha att vänta i fråga om
rimbehandlingen av ord med ursprungligt ä efter l, n i lång
stavelse, respektive före och efter inträdandet av övergången et ;> d
i denna ställning. Före övergången rim mot ord med Z<J, nä
(med föregående lång eller kort vokal). Efter densamma antingen
rim mot ord av samma typ eller rim mot ord med ursprungligt
Id, nd — och sannolikt det senare i ett större antal fall, då rimord
med. ursprungligt Id, nd äro vida lättare att finna. Tiden för
det första uppträdandet av (flera samtidiga) rim mot
ursprungligt Id, nd måste således falla efter tiden för
övergången av äz> d.
VIII.
Det samlade rimmaterialet (för ä efter Z, n i lång stavelse)
ter sig sålunda:
I grupp I sammanställas rim, där ord med äldre ä efter
1, n i lång stavelse rimma mot liknande ord. Då sådana ord
finnas av flera olika typer, som i rimtekniskt avseende kunna vara
rätt olika ställda, och vid vilka man också möjligen kan ha
anledning att vänta någon differens med avseende på tiden för
övergångens inträdande, så tör det vara lämpligast att redogöra för
varje typ för sig (här, som vid rim av de övriga grupperna). Den
första typen är ord som fem. huild, pret. synde, dvs. med lång
vokal el. diftong + kort (supradentalt) l, n. Till den andra typen,
med konstant vokalförkortning hör blott ordet eldr (<: *eildr <:
urnord. *ailiäaR). Till typ 3 ord som pret. fellde, brennde, med
(ursprunglig) kort vokal + (dentalt) II, nn. Av dessa typer i rim
inbördes förekomma följande kombinationer: A. Rim som reynduH:
steinda el. (reynäuH: steinäcrt), där båda rimorden tillhöra typ 1.
!) För fullständighetens skull må också anföras de rim, där et efter
2, n icke deltager i assonansen. Följande ha antecknats från Kahle:
Skot-hend. sunr: ynäi, vina : syndum och mun : vanäisk Einarr Skiil., dundi:
bry-niu Jorkell ham. Actalhend. ti/91: duyldii £orleifr, d&nmarkar: vindan
Ot-tarr sv. (Dessutom från Plácitusdrápa: kona : syndum, almilds : du&\äe,
al-bazta : flaläe, det sista i stefet). Vi finna alltså, om vi med dessa 6 rim
från K. sammanställa rimmen på Idilct, nd:nd (före 1300), som i K:s
Eima-rium nådde siffran 13, att procenten av rimstumt d efter l, n är betydligt
högre än procenten av rimstumt d efter l, n (ca 31 °/0). Detta beror
säkerligen icke på att här finnas flera fall, där den senare kons. (#") tillhör
böjnings- och avledningsändelse, utan väl helt enkelt därpå, att förbindelserna
lä, nä överhuvud äro ovanligare än Id, nd och alltså svårigheten att finna
rimord större.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
