Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lehmann: Anmälan.
197
den tidiga förlusten på analogisk väg av r i fsv. gen. sg. fem.
gop(y)ar etc.
Vid förlusten ay r i orden på -(ri)ing, -(n)ung : pæningen,
Jcunungin, fiorpongen, þriþiongin har, utom inflytande från ack.
best. formen samt motvilja mot midljudande böjningselement, en
annan faktor icke oväsentligt medvärkat. Man hade en mängd
feminina substantiv på -{ri)ing: dr o t ning, gærning etc. etc. och
några på -(n)ung såsom drotnu[ri]g, benløsnung, stœmpnung etc. När
drotningin, drotnungin etc. sedan gammalt fungerade både som
ack. och som nom., så lät man även pœningin, Jcunungin etc.
erhålla båda dessa funktioner. Då, såsom vi sett, också en annan
faktor bidrog till r-förlusten i Jcunung[r]in, så har detta vanliga
ord (Jcunungin) även i sin mån påvärkat andra ord på -unger och
-inger.
Det bör tilläggas, att mask. på -ingr, -ungr i isländska rimur
normalt förlorat nom i nativ-än delsen ~[u]r även i obestämd form:
birting etc. (Gislason Efterladte skrifter II, 168). Detta beror
säkerligen antingen på inflytande från feminina på -ing, -ung (i
förening med ack.-ändelserna -ing, -ung i maskulinerna) eller därpå,
att (dialektiskt) slutljudande -r ljudlagsenligt förlorades i
bir-tingr etc. efter stavelse utan fortis.
[ nu utkomna häfte hänvisas till första delen 144 för
förklaring av den påfallande vokalisationen med a i halpa ’hjälpa* 1 g.,
halp imperat. ’hjälp* 1 g. och halp subst, ’hjälp* 4 ggr jämte de
normala hialpa, hialp. O. framhåller, att i östgötska runinskrifter
halbl pres. konj. ’hjälpe* förekommer, och han är böjd antaga, att
a på analogisk väg inträngt i substantivet från verbet, där det är
ätt betrakta som "perfektvokalisation". Det är tydligen 0:s
mening, att infin. halpa skulle vara en urgammal, från indo-eur.
urspråket kvar levande form med annat avljudsstadium än hialpa. Jag
tror dock, att halpa (halp) kan förklaras på mycket enklare sätt
och utan att antaga dylika uråldriga anor. Fsv. hialpa har i pret.
jämte normalformen halp någon gång även hialp I v., och som
bekant använder danskan pret. hjalp, part. hjulpen, och dessa former
möta också i svenska bygdemål. Fsv. pret. hialp har naturligtvis
fått ia från infin. hialpa, liksom ofta annars i fsv. vokalisationen i
infinitiven påvärkat vokalisationen av preteritum (fsv. sungo blev
till siungo under inflytande från siunga etc. Kock i Ark. nf. VII,
319 ff.). Då man således hade en växling hialp : halp i preteritum,
så nybildades till infin. hialpa stundom halpa Härtill kan även
verbet falla hava medvärkat. Detta hade nämligen i pret.
fakultativt run. flal, yngre ficel och i fsv. även någon gång fal. Efter
mönstret pret. fial: fal: infin. falla nybildades till pret. hialp halp
infin. halpa. Senare har under inflytande från verbet h(i)alpa
substantivet hialp fått sidoformen halp. Det runristade halbi
visar intet, eftersom det kan angiva uttalet hcelpi liksom den ofta
i runinskrifter mötande obrutna formen hilbi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
