- Project Runeberg -  Arkiv for/för nordisk filologi / Tjugofjärde Bandet. Ny följd. Tjugonde Bandet. 1908 /
187

(1882) With: Gustav Storm, Axel Kock, Erik Brate, Sophus Bugge, Gustaf Cederschiöld, Hjalmar Falk, Finnur Jónsson, Kristian Kålund, Nils Linder, Adolf Noreen, Gustav Storm, Ludvig F. A. Wimmer, Theodor Wisén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

187 Kock: Etym. anin&rkningar.



finna en närmre liggande, ej så långsökt etymologi för
ordet

Detta låter sig ock lätt göra.

Fordom ansåg man allmänt, att det got jains uttalades
med ö-ljud, och att alltså ai i detta ord hade denna valör
i motsats till det vanliga förhållandet i gotiskan framför n.
Då emellertid övriga got. ord med ai} i hvilka man fordom
antog ett oförklarligt d-ljud, visat sig innehålla antingen
^iytningsMjudet at (t ex. aípþau c *aihpau) eller
diftongen at, så har man ej skäl betvivla, att även det got jains
innehåller diftongen ai (jmf. t ex. Hoffmann-Krayer i EZ.
XXXIV, 144 ff., Streitberg Got. Elementarbuch1 § 50
anm. 1).

Under dessa förhållanden är han lätt förklarligt. Isl.
hann fsv. han är (väsentligen) identiskt med got jatns.

Som bekant har hann på ett något tidigare språkstadium
hävt lång rotvokal. Detta framgår dels av isl. dat. mask.
h$num, dels av isL ack. fem. håna, som i de älsta isl.
handskrifterna stundom ännu har långt «-ljud (dock vanligen
kana). Dessutom finnas (se Larsson Ordförrådet) i Rimbegla
en gång háN och i Cod. 645 en gång gen. håns.
Rotvokalens ursprungliga längd i han-hon bekräftas av de östnordiska
språken. Genom kombinerat yngre u-omljud har dat mask.
hfinum blivit fsv. hönum (Falk i Ark. nf. II, 114 ff., Kock
ib. Yl, 291), hvilket ännu kan uttalas med långt slutet
o-ljud. Detta är även fallet med nom. fem. hon.
Forngut-niskan har nom. sg. fem. haan och Smålandslagen høøn, båda
med lång rotvokal.

Det urnord. *jainaR (= got. jains) förlorade framljudande
j- myoket tidigt (jmf. got jer: isL Ar etc.), och *ainan blev
i relativt oakcentuerad ställning i satsen (nämligen med den
akcentuering, som motsvarar våra dagars semifortis) till
*anaa (senare *ann\ liksom annars urnord. ai i
semifortis-stavelse övergick till jmf. got ainata: isl. *-at -at ’icke’,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:25:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/anf/1908/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free