Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358 Kock: Brytningen i fno. språk.
Det är naturligtvis alldeles självklart att, när av ett
ord med brytning ett annat ord avledes, även det avledda
ordet får brytningsdiftong.
I nynorska använder man det av fet n. ”fjät” (jmf.
även mask. fet ”fod paa et skind”, feta ”skride frem; afdele
en i visse parter” Aasen; afledda fete m. ”1) fid, lok, en vis
deel af traadene i en væv eller i en haspe 2) fod paa skind
3) øxeblad, den bredeste del af en øxe”. Som bekant mot-
svaras isl. fet ”steg” av det fsv. fiæt ”steg” med ljudlagsenlig
äldre a-brytning, och detta fiæt finnes i fornvästgötskan
(YGL. I) (se Kock i Ark. nf. XXYI, 357). Liksom no. fete är
avlett av fet n. (urnord. *feta), så är i svenska bygdemål
fiäte m. avlett av, resp. påvärkat av fjät. Betydelserna av
nsv. fjäte äro ungefär desamma som av nno. fete. Så över-
sätter Hof Dialectus vestrogoth. s. 115 fiäte med ”åppränd
wäw, wäwrumpa . . . Item ben ällerr stöd på enn släde". I
Blekinge, Småland och Östergötland användes fjäte i bety-
delsen ”blad på en yxa” (Rietz, Nilsson, Säve; jmf. H. s. 73).
Under dessa förhållanden är H:s mening s. 73, att detta dia-
lektord {fjäte) skulle tala mot min teori, alldeles obefogad.
Det fsv. hæki ”käke” har icke anträffats med brytnings-
diftongen ia. Ovan s. 33é ff. har jag behandlat ordet.
I detta sammanhang skall jag belysa det ”stickprov”,
som H. s. 71 säger sig vilja göra till belysning av ”Kocks
hypotes”. H. yttrar:
”Vi kunna också företa ett stickprof och se till liur Kocks hypotes
kommer till rätta med en enskild svensk dial., t. ex. västgötskan. Mate-
rialet föreligger häst hos Hof: fiähla ’stoppa uti, göra korv’, stiähla, miähle
m. ’fin sand, mo’, spiähle m. Men att iä i dessa ej har något att göra med
det tjocka 7-ljudet, visas av jäsa vb. . . fjä te 1) åppränd wäw’ . . . 2) ’ben
eller stöd på en släde eller kälke’. A andra sidan har H of tähle (sv. tjäle),
vilket lika litet som þeli för västnordiskan bevisar, att brytning ej inträtt
framför l -f nasalerat a, utan som tydligen har fått sitt ä på grund
av den nära associationen med grundordet, som i Västerg. bör ha
hetat H äl.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
