Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel Åkerblom, Bruket av historiskt presens i den tidigare isländska skaldediktningen (till omkr. 1100)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åkerblom: Historiskt presens. 305
I fråga om tidsförhållandet är detta samma fall, som
vi träffa på i en hel del lovsånger till framstående levande
personer, där hela partier av kvädet, särskilt dess sista del,
forma sig till en förhärligande skildring av den lovprisade
och hans egenskaper samt av förhållanden, som bero av
honom. Så t. ex. Torbjörns Haraldskvædi (1. c. s. 22 ff.:
str. 5—6: 1-4, 16—23), Egils Arinbjarnarkvida (1. c. s.
38 ff.; str. 15—18, 20—22), Hallvards Knútsdrápa (s. 293 f.;
str. 4—8), Arnors Hrynhenda (s. 306 ff.; str. 14, 16—19),
Torleiks flock om Sven Ulvsson (s. 368; str. 11— 13), Steins
Óláfsdrápa (s. 379 ff.; str. 7, 12—17); se ock Einars Yell-
ekla (s. 117 ff.; str. 16—17).
Av särskilt intresse är Egils Hpfudlausn (1. c. s. 30 ff.).
Som bekant var det under särskilt svåra omständigheter,
som skalden diktade detta kväde. Tiden var kort, och vad
kanske värre var, Egil hade nog icke så väl reda på de
särskilda bedrifter, som Erik Blodyx hade utfört, var möj-
ligen ej heller så angelägen om att i ett lovkväde berätta
om dem, som han kände till. Av dessa omständigheter be-
tingas diktens egendomlighet i avseende på innehållet. I
motsats till den isländska skaldediktens eljes genomgående
karaktär att vid händelseskildringar teckna bestämt angivna
konkreta tilldragelser prisar denna dråpa konung Erik i
ordalag, som hur målande bilder de än förmå teckna,
dock i sak ge åhöraren endast allmänna abstrakta föreställ-
straffar undersåtarnas visade övermod; jag tror, att. konungens män få
lön för vad de göra sig skyldiga till; männen f å sådana bördor, som de
själva bryta åt sig; så avgör Harald stridiglfeterna; den ene låter nu den
andre vederfaras rättvisa”.
Emellertid är det på intet sätt säkert, att de båda stroferna tillhöra
Sexstefja. Där de citeras, nämnes blott, att Tiodolv författat dem, oj att de
äro en del av sagda dikt. Och då de dessutom till sin karaktär närmast
likna lausavisor, torde det väl ej vara oberättigat att misstänka dem för att
vara detta fjmf. E. Jónsson Litt.-hist. I s. 680). Ábsolut säkra ex. på pres.
hist. innehålla de sålunda ej. Även om str. 10, som här ovan omtalats,
gäller väd nu sagts om dessa båda strofers sannolika natur av lausavisor.
A RK IV F Ö R N O R D IS K FIl.O I.O G I XXX1TI, NT F Ö L JD X X IX , 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
