Baal, d. ä. herre. 1. Den förnämsta manliga gudomligheten hos kananeerna och fenicierna, den alstrande men också åter förstörande naturkraften, hvilken dyrkades under åtskilliga vexlande former och gestalter, likasom dess qvinliga motsvarighet, gudinnan Astarte. Öfverhufvud taget var det väl solen, som dyrkades under namnet Baal; kanske också planeten Jupiter. Den syriska formen af namnet Baal är Beel (se nedan Beelsebub); den babyloniskt-assyriska är Bel, Es. 46:1; Je. 50:2; 51:44. Namnet Baal ingick i många feniciska namn såsom Hannibal = Baals nåd, Asrubal Baals hjelp, Etbaal = Med Baal, 1 K. 16:31, o. s. v. Flertalet Baalim, d. ä. Baaler (herrar), häntyder väl på gudens olika karakter och olika afbildningar, 1 S. 7:4; 2 Kr. 24:7. Baals dyrkan, som var förenad med de skändligaste laster, otukt, menniskooffer o. d., 4 M. 25:3 f.; Je. 19:5, började redan under Moses lifstid att intränga i Israel, 4 M. 25, och under följande tider upprepades detta affall, med vissa mellantider af bot och bättring, både tätt och käckt, Do. 2:11; 3:7; 10:6. Vi läsa om Baalspresternas tempel, 2 K. 10:21; 11:18, altaren, Do. 6:25; prestskrudar, 2 K. 10:22, brännoffer, 1 K. 18:26, böner och åkallelser, 1 K. 18:25, 26. Slutligen vardt Baals gudstjenst af vissa konungar såsom Ahab i Israels rike och Ahas och Manasse i Juda rent af uppböjd till offentlig religion, 1 K. 16:31 o. f.; 18; 2 Kr. 28:2 o. f.; 2 K. 21:3 o. f. Baalsprofeter, Astarteprester och tempelbolare svärmade i landet; vid Isebels bord spisade 450 Baalsprofeter och 500 Astarteprofeter, 1 K. 18:19. Jfr Astarte. Ej underligt, det eldsnit hvarmed Elia uppträder just i kampen mot Baal. Sist anförda kapitel gifver oss en lefvande bild af det vilda afgudanitets galenskap och raseri med dess tjut, danser och knifskärning. Baals tempel och altaren restes vanligen på bergshöjderna eller högt belägna platser. Så offrade man åt Baal på hustaken Jerusalem, Je. 32:29, och konung Ahas byggde honom altaren på taket af sitt slott, 2 K. 23:12.
Särskilda bilder eller former af Baal nämnas flerestädes. Baal-Peor, 4 M. 25:3, eller Peor, 25:18; 31:16; Jos. 22:17, var en moabitisk afgud, vid hvars gudstjenst qvinnorna prisgåfvos till otukt, 5 M. 4:3; Ps. 106:28; Os. 9:10; Baal-Berit, d. ä. Förbundsherren, Do. 8:33; 9:4, eller Berit, v. 46, hade ett tempel i Sikem; Baal-Sebub, d. ä. Flugherren, dyrkades af felisteerna i Ekron, 2 K. 1:2, 3, 16. Denna afguds namn vardt hos de senare judarna en vanlig benämning för satan, och för att i namnet inlägga än mera skymf, förvandlade de det från Beelsebub = Flugherren, till Beelsebul = Dyngherren, benämningar med hvilka Kristus och hans underverk hedrades af fariseerna, Mat. 10:25; 12:24, 27; Mar. 3:22; Lu. 11:15, 18, 19.
Baal. 2. En stad, se Baalat-Beer.
Baala. 1. Dets. s. Kirjat-Jearim.
2. En bergshöjd vid Judas vestra gräns, Jos. 15:11.
3. Stad i södra Juda, Jos. 15:29, kanske det Bala i Juda, som enligt Jos. 19:3 tillföll Simeons stam, i 1 Kr. 4:29 kalladt Bilha.
Baalat, stad i Dan, Jos. 19:44, nära Bet-Horon; ovisst om det var samma Baalat, som byggdes af Salomo, 1 K. 9:18; 2 Kr. 8:6.
Baalat, 1 Kr. 13:6, dets. s. Kirjat-Jearim.
Baalat-Beer, Jos. 19:8, eller Baal,
1 Kr. 4:33, stad i södra Juda, gifven åt Simeons stam, kallas Ramat-Negeb (R. i södern) i Jos. 19:8 (eb.) och Ramot-Negeb i 1 S. 30:27.
Baal-Berit, se Baal.
Baale-Juda, se Kirjat-Jearim.
Baal-Gad, stad i Libanons dal, vid foten af Hermon, den nordligaste punkt, dit Josuas krigare framträngde, Jos. 11:17; 12:7; 13:5. Jfr Cesarea Filippi. Kallas Baal-Hermon i Do. 3:3, der sjelfva berget ock synes få samma namn. Se Hermon.
Baal-Hamon, der Salomo hade en vingård, Hö. 8:11, enl. somliga dets. s. Baalbek, se p. 36.
Baal-Hazor, se Efraim 4.
Baal-Hermon, se Baal-Gad.
Baalis, en ammonitisk konung, sons lät mörda Gedalja, ståthållaren i Judeen, Je. 40:14; 41:1, 2.
Baal-Meon, amoreisk stad i Ruben på andra sidan Jordan, 4 M. 32:38; kallas äfven Bet-Meon, Je. 48:23, och Bet-Baal-Meon, Jos. 13:17; omtalas i He. 25:9 såsom en moabitisk stad. Dess ruiner finnas under namnet Maîn 1 mil s. om Hesbon.
Baal-Perazim, se Perazim.
Baal-Salisa, stad nära Gilgal på vestra sluttningen af Efraims berg, 2 K. 4:42.
Baal-Zefon, en ort i hvars närhet Israels barn lägrade sig just innan de gingo genom Röda hafvet, 2 M. 14:2; 4 M. 33:7. Se Röda hafvet.
Baana och Rekab, Rimmons söner, tjenst hos Sauls son Isboset, mördade sin herre och buro hans hufvud till David, men fingo döden till lön, 2 S. 4.
Babel, 1 M. 10:10, en af städerna Nimrods rike i Sinears land. Om dess grundläggning berättas i 1 M. 11:1 f., att menniskorna efter floden, medan de ännu talade samma språk, beslöto att bygga en stad och ett torn, hvars spets skulle räcka upp i himmelen, och sålunda göra sig ett namn att de ej måtte kringspridas kring jorden. Då nedsteg Herren och förbistrade deras språk, så att de ej förstodo hvarandra, utan skingrades ut öfver hela jorden. Derföre kallades staden Babel, d. ä. förbistring. Grundläggarnes plan var gäckad, men staden Babel reste sig i alla fall under följande tider till en mägtig verldsstad, i bibeln isynnerhet bekant såsom den mot Guds rike fiendtliga verldsmagtens hufvudsäte. Det var först hufvudstad i det »äldre babyloniska riket» (omkr. 2240 - 205o f. K.), om hvilket man endast har sagolika underrättelser, kom sedan under assyriskt välde (2050 - 625 f. K.) och behöll äfven då vid sidan af Nineve ett framstående rum men nådde höjdpunkten af sin glans såsom hufvudstad i det »nybabyloniska riket» (625 - 538 f. K.); jfr Es. 13:19; 14:12. Under persiska väldet (538 - 331) började dess förfall, och derefter sjönk det allt vidare, så att det redan i första seklet e. K. var ett öde ruinfält. Babel, en gång »konungarikenas prydnad, kaldeermas stolta smycke» (Es. 13:19), det stora Babel som under Nebukadnezar räknade milliontals invånare; som väckte verldens häpnad med sina väldiga palats, sina »200 alnar höga och 50 alnar breda» murar, på hvilka 6 vagnar kunde köra i bredd (jfr Je. 51:58), sina hängande trädgårdar. byggda i terrasser på höga arkader öfver Evfrats vatten; det stolta Babel, vid hvars elfvar det fångna Israel hängde sina harpor i pilträd, och som åt sina snöda afgudar offrade Jehovas tempelskatter, detta Babel har nu i årtusenden legat som en ödemark, enligt profetians ord: »Babel skall varda till en stenhop, en boning för schakaler, ett mål för häpnad, och ingen skall bo der», Je. 51:37. Der den stolta »kaldeernas dotter», »konungarikenas drottning» (Es. 47:5), genom sin handel och rikedom ett forntidens London, He. 17:4, utbredde sitt yppiga prål, Es. 47:8, på ömse sidor om Evfrat, med ett område som enligt Herodotus bildade en fyrkant, hvars sidor mätte 120 stadier, omgifven af djupa vattengrafvar utomkring de väldiga murarne med deras 100 kopparportar, der är nu endast ett ofantligt fält af ruiner, mätande en och en half mil i utsträckning från norr till söder. Midt ibland dem ligger vid floden den obetydliga staden Hilla, bebodd af omkring 5,000 araber; här är det gamla Babylons medelpunkt att söka, omkr. 40 mil norr om Persiska viken. Bland de talrika grushögarna är det isynnerhet sex massiva ruinmassor som resa sig till betydlig höjd, fem af dem på östra stranden, den sjette vester om floden, en mil s. v. från Hilla. Den nordligaste af dessa ruiner, fordom ett tempel åt Merodak, bär ännu namnet Babîl; den reser sig till en höjd af 40 meter och har en längd af 180 meter, erbjudande ofvantill en platform af 70 meters bredd. Några hafva i detta ruinberg sett lemningar af Babels torn. Enligt andra hafva vi att söka detta i den sydligaste af de stora ruinerna, det så kallade Burdj Nimrud eller Nimrods torn, på vestra stranden. Detta är en ofantlig bergkulle af delvis söndersplittrade och ändock fast sammangyttrade tegelstenar, resande sig till en höjd af 198 eng. fot och på toppen krönt med en tomrum af 37 fots höjd och 28 fots bredd, så att ruinens hela höjd uppgår till 235 fot. Grundmurarne och hörnen af den ofantliga byggnaden har Rawlinson trott sig finna och efter dem bestämt dess omkrets till öfver 2,200 fot. Delvis skönjer man ännu de terrasslika afsatserna, och såväl härutaf som af andra märken vill man sluta, att denna »Nimrods borg» (burdj, arab. = torn) är intet annat än den af Herodotus beskrifna helgedom. som han kallar »Bels (Baals) torn». Denne författare som sjelf besökt detta torn, skildrar det som en fyrkantig pyramid, af 2,500 fots omkrets vid marken och terrasslikt höjande sig i sju våningar, helgade åt de sju planetgudomligheterna, i följande ordning nedifrån uppåt: Saturnus (Adar), Venus (Istar), Jupiter (Merodak), Nebo (Merkurius), Mars (Nergal), Månguden och Solguden, och åtskilda genom motsvarande färger, svart, hvitt, orange, blått, skarlakan, silfver, guld. Just i den stadsdel af Babel, der detta minnesmärke med den väldige Nimrods namn ännu står qvar, en stadsdel, som utgjorde ett särskildt qvarter, kalladt Barzip eller Borsippa, hvilket namn också på tegelstenarne finnes tecknadt, här har man i grushögarne funnit en cylinder med babylonisk skrift, hvaruti Nebukadnezar sjelf berättar för oss om sina arbeten för fullkomnandet af denna urgamla byggnad. Så lyda hans ord:
»Vi förkunna sådant: De sju jordlysarnes tempel, tornet i Borsippa, hvilket en forntida konung hade upprest - man beräknar dess höjd till 42 alnar - , men hvars topp han icke hade uppsatt, det var sedan långliga tider förfallet. Afloppskanalerna för vattnet voro ej rigtigt hållna vid magt; regn och oväder hade bortryckt dess murbruk; teglen som betäckte det hade spruckit, byggnadens murverk hade blifvit bortspoladt till grusmassor. Den store guden Merodak har uppväckt mitt sinne att åter uppbygga detsamma; dess läge rubbade jag icke, ej heller ändrade jag dess grundmurar. I en lyckans månad, på en gynsam dag förbättrade jag dess byggnads stenar och dess betäcknings tegel till fast sammanfogadt murverk, jag förnyade dess timmerverk och anbragte min namnteckning på kransen af dess förnyade murar. Till att fullända det och uppresa dess topp upplyfte jag min hand; såsom af ålder ämnadt, så byggde jag det upp, och såsom i fordom, så reste jag dess topp.» (Schr. p. 37 f.).
Men hvarken Nimrod eller Nebukadnezar förmå något mot Jehova. Babels borgar äro fallna, »Bel är vorden till skam, Merodak är nedslagen», Je. 50:2.
En annan märkvärdig ruin är det ½ mil n. om Hilla belägna el Kasr, slottet, hvars lemningar också förete väldiga dimensioner:700 alnar i längd, 600 i bredd och 70 i höjd. På tegelstenarne läses följande inskrift: »Nebukadnezars palats, konungens i Babel, upprättaren af höjdens hus och högra handens hus, han som vandrar i gudsfruktan för sina herrar Nebo och Merodak, Nabopolassars son, konung i Babel.»
En annan ruinkulle nära derintill, den s.k. Amran ben Ali, i hvilken man ännu icke funnit spår af egentligt murverk, utan mest bara grus och sand, anses af somliga vara lemningar efter de hängande trädgårdarna. Man har emellertid gjort fynd som tala för att kullen i någon senare tid tjenat till begrafningsplats.
Ur dessa ruinhögar har man under de senaste årtiondena framgräft tusentals tegelstenar fulla med inskriptioner af kilskrift, hvars bokstafstecken bestå af streck, kilar och viggar förenade på en mängd olika sätt. Se Tegel. Med mycken möda och med hjelp af likaledes uppgräfda tabeller, med samma texter affattade på flere olika språk, ömsevis förklarande hvarandra, hafva de lärde lyckats läsa dessa kilskrifter, så att nu få vi från de ur tusenåriga grafvar uppståndna tegelstenarne höra Nebukadnezar och andra Kaldeens store förtälja sina bedrifter och gifva vår gamla bibel underbara bekräftelser. Särskildt gäller detta i afseende på frågan om hvilka landets förste bebyggare voro. Enligt bibeln vardt Babel först bygdt och odladt af Nimrod, Kus' son.
Tegelstenarne visa oss också tydligt att före den semitiska odlingen i Kaldeen gick en annan kultur af mycket ålderdomligare art, hvilken betjenade sig af ett språk som alls icke är semitiskt (beslägtadt med eb. och arab.) utan tydligen hänvisar på turkiskt-tatariskt ursprung. Det var akkadiernas folk, som först skapade den kaldeiska odlingen; det var ock de som uppfunno kilskriften. Det var de som grundade de både af tegelstenarna och af bibeln omtalade städerna Uru (Ur, 1 M. 11:28), Arku (Erek., 1 M. 10:10), Babilu (Babel), jemte flere andra. Till detta s.k. protokaldeiska, icke semitiska element slöt sig sedan, redan i 3 årtusendet f. K., det semitiska elementet, kommande från Arabien och småningom kämpande sig fram öfver det förra, lärande sig dess skrift och inhemtande dess bildning, men likväl tagande magten till sig. De senare semitiske herskarne efter 1500 f. K. kalla sig inskrifterna »konung af Sumir (Sinear?) och Akkad», en benämning, som hänvisar på detta den babyloniska nationalitetens dubbla ursprung.
Babels äldsta historia fylles af Berosus, en infödd skribent, med tre dynastier; först 49 kaldeiska konungar under 458 år; derpå 9 arabiska konungar under 245 år, och slutligen 49 assyriska konungar under 526 år. Någon bestämdare vetskap om de babyloniska konungarne få vi först efter 747 f. K. Den »Ptolemeiska kanon» uppräknar Babels monarker i ordning med hvars och ena regeringstid från Nabonassar år 747 f. K. till den siste persiske konungen som störtades af Alexander 331 f. K. Med Nineves fall 625 f. K. var det Babylon blef en verldsmagt. Konungarne i detsamma voro: Nabopolassar, 625 f. K. Nebukadnezar 604, Evilmerodak 560, Neriglissar 559, Laborosoarchod 556, Nabonid (i inskrifterna Nabunahid) 555 - 538 f. K. Nu föll Babel för mederna och perserna under en gästabudsnatt, derigenom att flodens vatten leddes bort och öppnade väg för fienden att bryta in öfver det berusade folket, enligt Jeremias profetior, 51:31, 39; jfr Es. 21:1 - 9. Då efter Alexanders död residenset flyttades till Antiokia, sjönk Babel ohjelpligt ned och har sedan dess varit en »stenhop», Je. 51:37, der alla nejdens stammar hemtat tegel till att bygga sina städer.
Babels land, Je. 51:29, eller Babylonien, motsvarande ungefär den nuvarande turkiska provinsen Irak Arabi, omfattade låglandet vid Evfrats och Tigris' nedre lopp mellan Assyrien i norr och Persiska viken i söder. Dess äldsta namn var Sinear, 1 M. 10:10; Da. 1:2, och i senare tider kallades det ofta Kaldeen eller kaldeernas land, Je. 24:5; 25:12; 50:8; Hes. 12:13. Det är ett jemnt, stenlöst lågland, utan alla berg och höjder, och ymnigt vattnadt af de båda flodernas öfversvämningar, hvilka i forntiden, då vattnet genom en mängd kanaler tillbörligt afleddes och fördelades lika öfver de feta fälten, gjorde Babylonien till ett utomordentligt fruktbart land. De yppiga hvete- och kornfälten gåfvo 2 à 300:de kornet, hirs och sesam växte upp som träd, och af de otaliga dadelpalmskogarne fick man icke allenast föda utan äfven honung och vin. Bristen på virke ersattes af ett outtömligt förråd af tegeljord, som brändes till tegel eller torkades dertill i solen. Bindemedel erhöll man i de talrika nafta- eller jordbeckskällorna. Detta fruktbara land. som en gång var fullt af städer och arbetare, är nu till största delen en ödemark af kärr och moras. Es. 14:23.
Babylon, det nytestam. namnet för Babel, Mat. 1:11. Petrus helsar från en församling i Babylon, 1 Pe. 5:13. Sannolikt bör dermed förstås det gamla Babel, der judar längesedan slagit sig ned. Somlige tänka på ett Babel i Egypten, andre åter fatta ordet i allegorisk mening, syftande på Rom, likasom det stora Babylon i Up. 14:8; 16:19; 18:2 etc.
Bad och tvagningar är i österlandet något som af behofvet påkallas vida mera än i nordligare län der. Hettan, dammet, insekterna, hudsjukdomarne, allt fordrar flitig vattenbehandling. Hur nödigt man ansåg ett dagligt badande, synes af Ne. 4:23. helst badade man i rinnande vatten, 2 M. 2:5; der man ej det kunde, hade man bassiner inpå gården, 2 S. 11:2. Offentliga bad, såsom hos romare och greker, hade judarne först i senare tid. Badanstalter för sjuka voro Betesdadammen, vidare de varma källorna vid Tiberias och vid Kallirroe s. o. om Döda hafvet, se Ana. Helbad eller tvagningar voro föreskrifna i lagen i en mängd olika fall af vigning eller rening; se t.ex. 2 M. 30:19 f.; 3 M. 12; 13; 14:8 f.; 15; 17:16; 22:6; 4 M. 19; 5 M. 23:11; allt förebilder af den andliga reningen, Eb. 9:10. Handtvagning före och efter måltiden och fottvagning efter vandringen omtalas ofta i skriften. Det var tjenarnes syssla att dervid stå till hands, 2 K. 3:11; Joh. 13; 1 Tim. 5:10.
Baesa, se Basa.
Bagaregatan, Jer. 37:21, se Gator.
Bahurim, Simeis hemort, stad Benjamin nära Jerusalem, 2 S. 3:16; 16:5; 17:18.
Bait, (hus), ett tempel i Moab, Es. 15:2.
Bakaträd, Bakadal, se Päronträd.
Bakning, Bakugn, se Bröd.
Bala, se Baala 3.
Balaam, se Bileam.
Balak, Zippors son, konung i Moab, fruktade att israeliterne skulle förgöra honom, såsom de gjort med Sihon och Og, reste sig emot dem till strid, Jos. 24:9; Do. 11:25, och hemtade spåmannen Bileam till att förbanna dem, 4 M. 22 f.; Mi. 6:5. Men Bileam måste välsigna, och Balak måste uppgifva striden med svärd, ehuru han med andra snaror förde Israel i olycka, Up. 2:14; jfr 4 M. 31:16; 25.
Balsam, ett välluktande och helsobringande harts, (eb. zorî, zerî), 1 M. 37:25; 43:11, som utsipprar från balsaumbusken, som fordom ymnigt förekom Judeen och särdeles i Gilead, Je. 8:22; 46:11 (Sv.salfva). Den äkta balsamen fås af buskarna Balsamodendron Opobalsamum och B. Gileadense (eb. basam, Hö. 5:1), som träffas ymnigast mellan Mekka och Medina i Arabien. Dessa växter äro små träd eller buskar med utspärrade grenar, trefingrade blad, hvita fyrbladiga blommor samt bär af en ärtas storlek. Ur den gråa, glatta barken utflyter af sig sjelf eller vid inskärning det dyrbara hartset, en tunn, blekgul vätska af bitter smak, men med ett ljufligt doft af citron och rosmarin. Det brukas mycket i Orienten mot sår, ormbett och inre sjukdomar. Det eb. ordet pannag, som i He. 27:17 öfversättes med balsam, betecknar snarare något bakverk, hvaremot ordet mastix i samma vers bör vara balsam.
Bamot, höjder, en lägerplats vid Moabs gräns, 4 M. 21:20, kallas Baals höjder i 4 M. 22:41 och Bamot-Baal Jos. 13:17, der den omtalas såsom tillhörande Rubens stam.
Banér, Ap. 28:11, se under Skepp.
Bannlysning, se Synagoga.
Barabbas, en röfvare, som satt i fängelse, dömd till döden för uppror och mord. Då Pilatus, för att rädda Jesus, efter sin vana att gifva folket vid påsken den fånge lös, som de sjelfve begärde, föreslog att gifva dem Jesus, begärde de istället Barabbas. Mat. 27:16 f.; Mar. 15:7 f.; Lu. 23:18 f.; Jh. 18:40.
Barak, Abinoams´ son, Do. 4:6, kallades af Gud genom Debora att befria Israel från konung Jabins ok. Sedan han försäkrat sig om profetissans bistånd, samlade han 10,000 man och lägrade sig på berget Tabor. Gud stred för Israel, Do. 4, och Deboras och Baraks lofsång, Do. 5, skildrar deras seger. Barak nämnes bland troshjeltarne i Eb. 11:32.
Barakja eller Berekja. 1. Profeten Sakarjas fader, Sak. 1:1.
2. Fadren till en annan Sakarja, Mat. 23:35.
3. Asafs fader, 1 Kr. 6:39.
4. En dörrvaktare för arken, 1 Kr. 15:23.
Barbar, egentl. en som talar ett sträft, obekant språk, 1 Kor. 14:11, en utländing. Grekerne kallade andra folk, hur bildade de än måtte vara, för »barbarer». Med uttrycket »greker och barbarer» afser derföre Paulus allthvad menniska heter, Ro. 1:14; jfr Kol. 3:11.
Barfot. »Den barfotes hus», 5 M. 25:10, se Skor.
Barjesus, se Elymas.
Barn. En talrik afkomma betraktades som en synnerlig välsignelse, Ps. 127:3 f.; barnlöshet var en fruktad skam, 1 S. 1:6. Ännu i dag, då man kommer in i en familj i bibelns land, är en bland de första frågorna den, hur många barn (d. ä. gossar!) man har o.s.v.
Det nyfödda barnet badades, gneds med salt och invecklades i lindor, He. 16:4; Lu. 2:7. På åttonde dagen erhöll det sitt namn, och omskars i händelse det var en gosse, Lu. 1:59; 2:21;
1 M. 17:12. Barnens afvänjande firades med gästabud, 1 M. 21:8. Ett flickebarns amma förblef ofta dess tjenarinna genom hela lifvet, 1 M. 24:59; 35:8. Barnen skulle undervisas med nit och omsorg, 2 M. 12:24 f.; 13:8; 5 M. 4:9; 6:7, 20 f. De skulle lyda sina föräldrar i allt, 2 M. 20:12; 4 M. 30:5; Ef. 6:1; Kol. 3:20, och kunde tillochmed säljas till trälar för en tid, till betalande af fadrens skulder, 3 M. 25:39 f.; 2 K.4:1; Mat. 18:25.
Ordet barn, likasom äfven orden son och dotter, begagnas i enlighet med eb. språkbruket för att beteckna en mängd olikartade förhållanden af egen dom, slägtskap, beroende e. d. De goda kallas Guds, ljusets, rikets barn etc.; de onda kallas djefvulens, vredens, olydnadens barn etc. En stark man kallas styrkans son; en ogudaktig Belials son; pilen kallas bågens son, köpingen kallas stadens dotter o. s. v.
Barnabas, d. ä. förmanings son, eller förmanare: det namn apostlarne gåfvo leviten Josef från Cypern, en af de första nyomvände, om hvilken berättas att han sålde sin åker och lade den för apostlarnes fötter, Ap. 4:36 f. När Paulus kom till Jerusalem, var det Barnabas som införde honom bland de andra apostlarne, Ap. 9:26 f. Då två år senare församlingen i Jerusalem fick kunskap om evangelii framgång i Antiokia, ditsände den Barnabas, som med glädje skådade Guds nådesunder, Ap. 11:20 f. Han begaf sig sedermera till Tarsus och tog Paulus med sig till Antiokia, der de vistades till omkr. år 45, då de reste med almosor till Jerusalem. De kommo snart tillbaka tillika med Johannes Markus, Ap. 11:28 f.; 12:25. Under det de vistades i Antiokia, bjöd den helige anden, att de skulle afskiljas för det verk, hvartill han bestämt dem, som var att grunda nya församlingar bland hedningarne, Ap. 13:2. De besökte nu Cypern och åtskilliga städer Mindre Asien, Ap. 13; 14. Sedermera följde Barnabas Paulus till mötet i Jerusalem, vittnade om Herrens verk bland hedningarna och stod på deras sida. som förde den kristliga frihetens talan gent emot de judiska stadgarnes målsmän, Ap. 15. Dock lät han sig sedermera förledas att deltaga i det Petri skrymteri, som af Paulus så strängt bestraffades, Gal. 2:13. Då nu vid nästa missionsresa Barnabas ville taga sin kusin Markus med, blef detta anledning till tvist mellan honom och Paulus, så att de skilde sig från hvarandra, hvarefter Paulus reste med Silas till Syrien, men Barnabas for med Markus till Cypern, Ap. 15:36 f. Af Pauli ord om honom i 1 Kor. 9:6 sluter man att de åter voro öfverens. Ett evangelium på arabiska tillskrifves honom; likaså en grekisk epistel, om sambandet mellan tempeltjensten och evangelium; båda skrifterna oäkta och obetydliga.
Barnaskap erhåller en oskyld inom dens familj, som upptager honom till barn och arfvinge. Då Jakob upptog sina två sonsöner Efraim och Manasse,
1 M. 48:5, insatte han dem i deras faders ställe, så att de skulle erhålla hvar sin lott i Israel, såsom hade de varit hans egna söner.
Ett annat slags adoption är det, då en fader, som endast har en dotter, upptager hennes barn såsom sina egna. Makir, Josefs sonson och Gileads fader, 4 M. 26:29, hade en dotter, »hvilken Hezron tog, då han var sextio år gammal, och hon födde honom Segub, och Segub födde Jair», 1 Kr. 2:21, 22. Emellertid räknas hvarken Jair eller hans efterkommande till Judas slägt, - ehuru på fädernet härstammande från Hezron - utan nämnas såsom söner af Manasse, Gileads fader, 4 M. 32:41. Likaså upptog Mordekai Ester till eget barn, Est. 2:7. Faraos dotter upptog Mose, 2 M. 2:10, och han blef hennes son. Och i Rut 4:17 läsa vi: »Noomi är född en son», då det i sjelfa verket var Ruts son.
Barnaskap hos Gud, som i G. T. tillhörde Israel, 2 M. 4:22;, Ro. 9:4; 5 M. 14:1, egendomsfolket, 2 M. 19:5; 5 M. 26:18, är i N. T. Guds gåfva till det egendomsfolk, 1 P. 2:9 f., som han i Kristus förvärfvat, Jh. 3:3 f.; Ga. 3:26; 4:4 f.; Ro. 8:14 f.; Ef. 1:4 f.; 1 Jh. 3:1 f.
Barsabas. 1. Josef Barsabas, kallad Justus, en af Jesu första lärjungar, blef en af de två, som sattes i valet att intaga Judas Iskariots plats bland apostlarne, Ap. 1:23.
2. Judas Barsabas, en profet i församlingen i Jerusalem, blef jemte Silas utsedd att följa Paulus och Barnabas till Antiokia med bref och helsning från mötet i Jerusalem, Ap. 15:22 f.
Barsillai. 1. En man af Mehola, fader till Sauls måg Adriel, 2 S. 21:8.
2. En gammal rik gileadit, som under Absaloms uppror bevisade David vänskap, sände honom rika förråd och ledsagade honom tillbaka öfver Jordan, men afböjde på grund af sin höga ålder att följa med till Jerusalem, 2 S. 17:27; 19:31 f. I sin afskedsförmaning till Salomo ålade David honom att vårda Barsillais barn och taga dem till sitt bord, 1 K. 2:7.
3. En prest på Serubbabels tid, som var gift med en af dennes döttrar och tog hans namn, Esr. 2:61; Ne. 7:63.
Bartimeus, Timei son, en blind man som Jesus gaf synen, när han gick ut ifrån Jeriko, Mar, 10:46 f.
Bartolomeus, en af de tolf apostlarne, Mat. 10:3; Mar. 3:18; Lu. 6:14; Ap. 1:13; nämnes tillsamman med Filippus och synes hafva varit samma person, som Johannes kallar Natanael, Jh. 1:45 f.; 21:2. Natanael torde hafva varit hans rätta namn, och Bartolomeus, d.v.s. Tolmais son, hans mera kända slägtnamn.
Baruk, Nerijas son, af en förnäm slägt i Juda, Jeremias trofaste vän, nedskref efter profetens diktamen alla hans profetior i en bok och uppläste dem för folket och åtskilliga förstar. Desse togo boken och gjorde dess innehåll bekant för konung Jojakim, hvilken kastade den elden. Baruk skref boken på nytt med några tillägg, Je. 36. Troget följde Baruk Jeremia under förföljelser och lidanden, kastades med honom i fängelse och måste med honom draga till Egypten, Je. 32:12, 16; 43:3, 6. Efter Jeremias död återvände han enligt rabbinernas uppgift till Babel.
Basa, (Sv. Bæsa), general hos Israels konung Nadab, dräpte sin herre vid Gibbetons belägring och intog tronen; regerade 24 år (953 - 930 f. K.), utrotade Jerobeam I:es hus (jfr 1 K. 14:7 f.) och lefde ett gudlöst lif som drog öfver honom och hans hus förderfvets dom, förkunnad genom profeten Jehu, 1 K. 15:27 f.; 16:1 f.
Basan, norra delen af östra Jordanlandet mellan Hermon i norr och Gilead söder, 5 M. 3:3, 10, 14; Jos. 12:3 f.; 1 Kr. 5:23; ett land prisadt för sin utmärkta boskap och sina ståtliga ekar, Es. 2:13; He. 27:6; 39:18, eb.; Sak. 11:2; Am. 4:1, eb.; men äfven ett hemvist för vilda djur, 5 M. 33:22. Ofta ställes Basan tillsamman med Karmel, Libanon eller Saron såsom en af landets skönaste delar, Es. 39:9; Je. 50:19; Na. 1:4. Sedan Basans konung Og blifvit slagen och dess många fasta städer intagna, gafs det jemte halfva Gilead åt halfva Manasses stam, Jos. 13:29 f.
Basilisk, se Ormar.
Basmat. 1. Dens. s. Ada 2.
2. En Salomos dotter, se Ahimaaz 2.
Basuner, blåsinstrument af djurhorn eller metall, begagnades för att gifva
signal i krig, Jos. 6:4, 20; Je. 4:5 6:1, vidare till förkunnande af högtider t.ex. jubelåret, 3 M. 25:9, samt iallmänhet vid gudstjensten för att förkunna Herrens lof, Ps. 150:3. Likasom lagens utgifvande skedde under basunaljud, 2 M. 19:16; Eb. 12:19, så skall ock den sista basunen ljuda till uppståndelse och dom, Sak. 9:14; 1 Kor. 15:52; 1 Tes. 4:16. Om de sju sista basunerna, se Up. 8:2 f.
Att stöta i basun för sig vid almosors utdelande efter fariseers sätt förbjudes i Mat. 6:2.
Basunfesten eller basunklangens dag (Sv. Blåsandets helga sabbat eller Trumpetandets dag); så kallades den sjunde månadens första dag, den 1 Tisri (Oktober), emedan den utblåstes med starkt ljudande basuner. För dess helighållande voro särskilda brännoffer och spisoffer förordnade. Den skulle firas som en sabbat, med upphörande af arbete och med en högtidlig sammankomst. 3 M. 23:24; 4 M. 29:1 f. På denna nymånad började de från Babel återkomne att åter fira ordentlig offertjenst, Esr. 3:6, och vid samma högtid hölls på Esras tid den högtidliga lagföreläsningen, Ne. 8:1 f. Allt detta torde hafva bidragit till att denna fest efter fångenskapen kom att betraktas som en nyårsfest, hvilket den ursprungligen ej var. Jfr Månader, År.
Bat, se Mått.
Batseba, Eliams dotter, Urias hustru, 2 S. 11:3 f., som kränktes af David och vardt hans hustru, sedan hennes man stupat i kriget, lemnad i sticket af sina män på konungens befallning, blef moder till Salomo, hvars tronföljd hon sökte betrygga, 1 K. 1:15 f.
Beck eller jordbeck, d. ä. asfalt, som brukades till sammankittning af murtegel, bestrykning af farkoster o. s. v., 2 M. 2:3, fans enligt 1 M. 14:10 ymnigt i dalen Siddim och enligt 1 M. 11:3 i Babylonien. Ännu i dag uppkastas asfalt från Döda hafvets botten, och Babels ruiner vittna om asfalten såsom ett det fastaste murbruk.
Bedan nämnes af Samuel, 1 S. 12:11, såsom en domare i Israel mellan Gideon och Jeftah; sannolikt dens. s. Barak. Man gissar ock på Jair eller Abdon.
Bedellion, ett af Havila-landets alster, 1 M. 2:12, med hvars utseende mannat jemföres i 4 M. 11:7, anses vara: den aromatiska kådan af något träd, kanske Amyris Agallochum, som växer kring Persiska viken och på åtskilliga andra ställen. Den är genomskinlig, bitter till smaken, men sprider vid förbränning ett angenämt doft. En annan åsigt är, att Bedellion skulle varit något slags perlor.
Beeljada, 1 Kr. 514:7, en af Davids söner, kallad Eljada i 2 S. 5:16; 1 Kr. 3:8.
Beelsebub, Flugherre, Beelsebul, Dyngherre, Mat. 10:25, se under Baal.
Beer, brunn. 1. En ökenstation Moab, der folket fick vatten och lofvade Gud, 4 M. 21:16, kanske samma ort som Beer-Elim eller Brunnen Elim, Es. 15:8.
2. Stad i Juda, dit Jotam flydde undan Abimelek, Do. 9:21.
Beerot, brunnar, stad i Benjamin nära Gibeon, Jos. 9:17; 2 S. 4:2 f.; anses vara byn Bîre, en vatturik ort med 800 inv. 1 mil n. om Jerusalem; första hållet vid vägen till Nablus.
Beerot-Bene-Jaakan, se Bene-Jaakan.
Beer-Seba, eb. sjubrunn eller edsbrunn (Sv. Berseba eller Bersaba), en ort som fick sitt namn efter den brunn Abraham gräfde och de sju lam han slagtade då han knöt förbund med Abimelek, 1 M. 21:27 f., samt vidare efter den brunn Sibea (Sv. Saba), som Isak der gräfde, 1 M. 26:33. Beer-Seba låg vid Kanaans sydligaste gräns, Dan vid dess nordligaste; deraf det vanliga uttrycket »från Dan till Beer-Seba» för att beteckna hela landets längd, Do. 20:1. Här uppehöllo sig ofta Abraham, Isak och Jakob, 1 M. 22:19; 26:23; 28:10; 46:1. Här planterade Abraham träd och åkallade den evige Gudens namn, 1 M. 21:33. Den stad som här uppstod, gafs först åt Juda och sedan åt Simeon, Jos. 15:28; 19:2. Här insatte Samuel sina söner till domare, 1 S. 8:2. Elia hvilade här under sin vandring till Horeb, 1 K. 19:3. I Ussias tid var här ett säte för afgudadyrkan, Am. 5:5; 8:14. Efter fångenskapen befolkades orten åter af judar, Ne. 11:27 f., och var lång tid e. K. ej obetydlig. Dess ruiner finnas ännu med namnet Bir el Seba vid öknens rand 4 mil s. v. om Hebron, med spridda lemningar efter en liten glest bebyggd stad samt två djupa stenbrunnar med godt vatten.
Beestera, se Bozra 2.
Begrafning. Att blifva obegrafven, lemnad till rof för vilddjuren, betraktades af de gamle som den största olycka, och att vägra någon ordentlig begrafning var en svår skymf, 1 S. 31:8 f.; 2 S. 4:12; Je. 22:19. Med denna skam hotade David och Goliat hvarandra, 1 S. 17:44 f., och en dylik hotelse uttalas ofta i Guds domar öfver de ogudaktiga, 5 M. 28:26; 1 K. 14:11; 21:24; Je. 16:4; 34:20; He. 29:5; 32:4. Det stora »Guds gästabud», hvartill alla himlens foglar och markens vilddjur inbjudas i He. 39:17 f.; Up. 19:17 f., skall bestå af de döda kropparna efter menniskor och hästar som stupat i den slutliga kampen mot Herren och hans smorde. Åsynen af obegrafna lik måste ju också för judarne hafva varit särskildt vidrig derföre, att blotta närheten af eller vidrörandet af en död ansågs efter lagen besmittande och fordrade särskilda reningsceremonier, 4 M. 19:11 f. Det varma klimatet, som påskyndade förvandlingen, gjorde ock att man så fort som möjligt sökte skaffa undan den döde, jfr Ap. 5:6, 10; 5 M. 21:23.
Strax efter döden slöt man igen den aflidnes ögon, kysste honom till afsked och tvättade honom ren, jfr 1 M. 46:4; 50:1; Ap. 9:37. Likkistor brukades i Egypten och Babel, men ej bland ebreerna. Liket lindades i svepkläder med välluktande kryddor, med en särskild bindel kring hufvudet, lades på en hår och fördes till grafven, ledsagadt af de sörjande, 2 S. 3:31; Mat. 27:59; Mar. 14:8; 15:46; Lu. 7:14; 23:56; Jh. 19:39 f. Ibland firades begrafningen med gästabud, Je. 16:7, ibland med fastande, 1 S. 31:13. Hvad som deremot aldrig fattades, det var gråten och klagoropen, som voro af den gällaste art och kunde räcka flere veckor, 2 S. 3:32, 34; 1 M. 50:10 f.; 5 M. 34:8, beledsagade af sorlande instrument, Mat. 9:23 f.; Mar. 5:38 f.
Sorgebetygelserna voro omständliga till ytterligaste grad. Icke nog med att man gret och tjöt och slog sig för sitt bröst och på sina länder, 1 M. 23:2; 1 S. 30:4; He. 21:12; Na. 2:7; utan man slet sönder sina kläder, kastade sig på marken och strödde aska eller stoft på hufvudet, 1 M. 37:29, 34; 44:13; Jos. 7:6; 1 S. 4:12; 2 S. 15:32; klädde sig i säck eller hårduk af mörk färg; rakade eller ryckte bort både hår och skägg, Esr. 9:3; Je. 7:29; 16:6; Am. 8:10. Man skylde sitt ansigte eller sin mun, 2 S. 15:30; He. 24:17 f.; man lade af sig sina prydnader och vårdslösade hela sin person, 2 S. 14:2; 19:24, afhöll sig från mat och dryck, 2 S. 12:16; Da. 10:3; Os. 9:4, och sargade sin kropp, Je. 16:6; 48:37. Emot flere af dessa ohyggliga sedvänjor hade lagen satt många inskränkande bestämmelser, särskildt hvad beträffar det hedniska bruket att sarga sig och skära märken på sin kropp för de dödas skull. Se 3 M. 19:28; 21:1, 5, 11; 4 M. 6:7; 5 M. 14:1.
Men icke nog med att de sörjande sjelfva firade begrafningen med klagolåt; man hyrde äfven dertill särskildt inöfvade gråterskor och musikanter eller »pipare», Am. 5:16; Je. 9:17 f.; Mat. 9:23 f., hvilket på Jesu tid var en sed så vanlig, att den gaf anledning till lekar och ordspråk, som voro gängse. bland barnen på torgen, Mat. 11:16 f.
Qvinnornas tjut vid dödsfall och begrafningar är ännu i dag i orienten något makalöst gräsligt. Plägseden att hyra särskilda qvinnor att gråta och tjuta finnes också qvar. Följande berättelse om ett dylikt skådespel i Nablus, det gamla Sikem, anföres efter d:r Jowett. Guvernören i staden hade dött på morgonen samma dag d:r Jowett anlände. »Då vi fingo stadsporten i sigte, blefvo vi varse ett stort antal qvinnor, hvilka sjöngo ett slags recitativ, långt ifrån melankoliskt, och slogo takt med händerna. Är detta sorg, tänkte jag, så är den af ett besynnerligt slag. Det påminte snarare om ilsket trots. Men då vi kommo till porten, utbyttes det plötsligt mot de vederstyggligaste tjut och skrän, hvilka, jemte känslan deraf att vi nu inträdde i en stad som aldrig varit känd för gästfrihet, gjorde på mitt sinne ett ganska obehagligt intryck. De ledsagade oss några få steg; men snart syntes det att de hade sitt tillhåll porten, dit de också återvände, då de ingenting fingo af oss. Vi fingo under aftonens lopp lära, att detta var blott en liten afdelning af en ganska talrik skara »förfarna qvinnor», de der uppfylde hela staden med sina skrän, höjande sina klagorop i samma afsigt som det fordom hette, att allt folkets »ögon må flyta i tårar, och deras ögonlock rinna af vatten», Je. 9:17 f. För denna stora tjenst skulle de följande morgon göra sin uppvaktning hos vederbörande för att få en obetydlig erkänsla.»
Balsamering i egentlig mening brukades i allmänhet ej bland israeliterna. Enligt gamla författare fans det hos egyptierna, som framför andra folk voro hemma i denna konst, flera olika sätt att balsamera, somliga billigare, andra ofantligt kostsamma. Vid de billigare sätten begagnades hufvudsakligen cederolja och salpeter. Det dyraste sättet beskrifves på följande sätt: Först uttog man hjernan och inelfvorna, tomrummen rensköljdes med palmvin, rensades med kryddor och fyldes med myrra, kassia och andra dyrbara specerier. Derpå smordes liket med olja och lades natron för omkring 70 dagar, hvarefter det tvåddes och insveptes i linneremsor, bestrukna med gummi. Så lemnades det åter åt den dödes anhöriga, hvilka inlade det i en kista af sykomor, utskuren i menniskoliknelse.
Så förvarade lik, s.k. »mumier», påträffas i stor mängd i Egyptens grafkamrar, flera tusen år gamla. På något sådant sätt var det som Jakob och Josef blefvo balsamerade, 1 M. 50:2, och »lades kista», v. 26. Några andra exempel på egentlig balsamering utom dessa finnas ej i bibeln, ehuru, som ofvan antydts, dyrbara kryddor, vällukter m.m. d. ofta ymnigt begagnades vid begrafningsfesterna, särdeles för förstliga personer. Så berättas om konung Asa, att »de begrofvo honom uti hans graf, och de lade honom på en bädd, hvilken man hade uppfylt med allehanda specerier, beredda såsom salfvor beredas, och man brände för honom en mycket stor brand», 2 Kr. 16:14. Det är också ett sådant rökelsebrännande som åsyftas i 2 Kr. 21:19, der det heter att folket gjorde ingen brand för konung Joram, såsom de hade gjort för hans fäder. Likaså i Je. 34:5.
Likförbränning åsyftas ej på dessa ställen. Detta var grekisk och romersk sed, men förekom hos ebreerna endast undantagsfall. Bibeln nämner ett enda exempel, eller två. Det ena gälde de stympade qvarlefvorna af Saul och hans söner, 1 S. 31:12, ehuru äfven i detta fall benen efteråt samlades och begrofvos, v. 13. Och i Am. 6:10, der ordet morbroder i Sv. egentligen betyder »förbrännare», talas om en gudomlig straffdom, som skulle göra de dödas antal så stort, att man ej skulle hinna med att gifva liken ordentlig begrafning.
Slutligen ett ord om den innerliga åtrå hvarmed en hvar längtade att blifva jordad tillsamman med de sina. Den gamle Barsillai utbad sig af David som en särskild ynnest att få vända hem till sin egen stad att der få dö och blifva begrafven i sina föräldrars grift, 2 S. 19:37. Den gamle Jakob bjöd sina barn att föra honom hem och jorda honom i dubbelkulan vid Mamre. »Der hafva de begrafvit Abraham och Sara, hans hustru; der hafva de ock begrafvit Isak och Rebecka, hans hustru; der har jag ock begrafvit Lea», 1 M. 49:29 f. Och ehuru Josef så långt varit skild från sin fosterjord, tog han dock en ed af Israels barn, sägande: När Gud varder eder sökande, så fören mina ben hädan, 1 M. 50:25. »Genom tron, då Josef skulle dö, talade han om Israels barns utgång och gaf befallning om sina ben», Eb. 11:22. Och Mose tog med sig Josefs ben, då tiden var inne, 2 M. 13:19.
Tusentals judar och judinnor strömma ännu i dag efter lifvets vexlingar den sena ålderns dagar tillbaka till Kanaans land, isynnerhet till någon af de »heliga» orterna såsom Jerusalem eller Tiberias, för att få hvila i fädrens jord.
Behemot eller Flodhästen, eb. »stordjuret», kanske omskrifning af det koptiska Pehemout = vattenoxen, skildras i Job 40:10 f. såsom ett exempel på Guds skaparekraft. Flodhästen, som träffas i Nilen och andra stora floder i Afrika, är ett stort, starkt och klumpigt djur, som lefver i vattnet och hufvudsakligen föder sig af vattenväxter, men stundom går upp på land och gör stor skada på fält och planteringar. Kroppens ofantliga massa samt dess runda och släta form, det till vanskaplighet stora hufvudet i förening med de lika oproportionerligt små benen förläna flodhästen ett vidunderligt utseende. Man finner fullväxta hannar af detta djur, som i längd hålla sjutton, i höjd sju och i omkrets femton fot. Hufvudets längd är tre och en half, mannens bredd inemot två fot. Djurets färg är iallmänhet brunaktig. Öronen äro små och spetsiga, ögonen små och svarta, läpparne mycket tjocka och breda, näsborrarne små. Tänderna i dess mun utgöra en i sanning fruktansvärd beväpning - isynnerhet de krökta, nästan cylindriska betarne i underkäken. Dessa äro så hårda, att de gifva eld mot stålet, och väga hvardera omkring sex skålpund. Svansen är kort och tjock, och hela kroppen skyddas af en tjock och seg hud, som hvarken svärd eller pilar förmå genomtränga. Rüppell beskrifver på följande sätt en strid med detta djur vid öfra Nilen.
»En af de flodhästar, vi dödade, var en ganska gammal hanne, som tycktes hafva nått sin högsta utveckling. Från nosen till svansändan mätte han omkring femton fot, och betarne voro från roten till spetsen längs yttre höjningen 28 tum. Vi hade med honom en strid, som varade fyra timmar, och detta på natten. Han var verkligen nära att förstöra vår stora slup och med den sannolikt allas våra lif. Af tjugufem bösskulor, som afskötos mot odjurets hufvud på fem fots afstånd, genomträngde endast en huden och benen nära näsan, så att det, för hvarje gång det andades, utsprutade en ström af blod öfver slupen. Alla de andra kulorna blefvo sittande i den tjocka huden. Vi måste till slut använda en liten kanon, men först sedan fem af dess kulor, affyrade på några få stegs afstånd, på det förakräckligaste sätt tilltygat odjurets hufvud och kropp, flydde lifvet ur detsamma.»
Beka, se Vigt.
Bel, Es. 46: s, se Baal.
Bela, 1 M. 54:2, se Zoar.
Bela, Beors son från Dinhaba, konung i Edom, 1 M. 36:31 f.
Belial, eb. oduglighet, ondska och ogudaktighet så talas om en Belials son, 1 S. 25:17, en Belials dotter, 1. S:16, Belials barn, Do. 19:22, d. ä. ogudaktiga o. s. v. Stundom betecknas dermed död och förderf så talas om Belials bäckar, Ps. 18:5, och Na. 1:15 kallas förderfvaren Belial (eb.). Paulus kallar djefvulen Belial i 2 Kor. 6:15.
Belsazar, kaldeernas siste konung Babel, som i sin ogudaktighet tillstälde en fest, vid hvilken han och hans hofmän drucko ur de heliga kärl, som af Nebukadnezar blifvit bortförda från Jerusalems tempel. Då stördes glädjen af den hemlighetsfulla skrift som tecknades på väggen, och som tyddes af Daniel en dom öfver konungen och hans rike. Se Mene. Samma natt blef han dödad, och staden intagen af Cyrus, 538 f. K., Da. 5.
Då man af den allmänna historien visste, att Babylons siste konung hette Naboned eller Labynet, och att han ej af fienden träffats i Babel utan i Borsippa, sedan hufvudstaden fallit, så såg man häruti en motsägelse, hvilken man delvis ville lösa så att Belsazar skulle varit ett annat namn för Labynet. Nu hafva emellertid helt nyligen kilskriftema tydligt visat, att en Belsazar verkligen funnits, som var son till Nabunahid eller Naboned, och sannolikt är att denne, då han lemnnade Babylon för att strida mot Cyrus, qvarlemnat i staden sin son Belsazar, som kanske redan någon tid varit hans medregent, att der föra befälet. Namnet Belsazar lyder kilakrifterna Bil-sar-uzur, d. ä. »Bel, skydda konungen». Då det heter hos Daniel att Nebukadnezar var hans fader, får detta ord fattas i en vidsträcktare bemärkelse. Emellertid är just här ett slående exempel på »stenarnas vittnesbörd». Jfr Schr. till Da. 5:1.
Beltsazar, Da. 1:7, se Daniel.
Benaja. 1. Jojadas son och befälhafvare för Davids lifvakt, 2 S. 8:18. Åtskilliga exempel anföras på hans sällsynta tapperhet, 23:20 f. Han slöt sig till Salomo emot Adonias anspråk, ihjelslog Joab på Salomos befallning och insattes till öfverbefälhafvare i hans ställe, 1 K. 1:36; 2:29 f.
2. Pirgatoniten, en annan af Davida hjeltar, 2 S. 23:30.
Bene-Jaakan, en af israeliternas stationer i öknen, 4 M. 33:31, kanske dens. s. Beerot-Bene-Jaakan, d. ä. Jaakans barns brunnar, 5 M. 10:6. Bene-Jaakan var väl en arabisk stam, härstammande från Akan, 1 M. 36:27, som i 1 Kr. 1:42 kallas Jaakan.
Benhadad, tre konungar i Danaskus. 1. Benhadad I, Tabrimmons son, köptes af konung Asa att bekriga Basa, Israels konung, och ödelade hela Naftali, 1 K. 15:18 f.
2. Benhadad II, den förres son och efterträdare, som med stora bäras bekrigade Ahab, Israels konung, 1 K. 20. Med Jehovas bistånd, som, emot syrernas påstående, bevisade sig vara en Gud både öfver berg och dal arv. 23, 28, blef han fullkomligt slagen. Ahab skonade honom emot Guds befallning och ingick fred med honom. Vilkoren för denna fred tyckas icke hafva blifvit uppfylda, ty tre år derefter förnyade Ahab kriget och blef slagen, 1 K. 22. Efter omkring nio år inföll Benhadad ånyo i Israel, men genom profeten Elisa blefvo hans planer tillintetgjorda, 2 K. 6:8 f. Men än en gång förnyade han kriget och belägrade Samaria, som han genom uthungring bragte till det yttersta, 2 K. 6:25. Gud sände nattetid en plötslig förfäran öfver hans krigshär, så att den flydde hals öfver hufvud, 7:6. Under en sjukdom skickade Benhadad Hasael för att fråga profeten Elisa, som då befann sig i Damaskus, hvad utgång densamma skulle få. Profeten svarade, att han skulle dö. Dagen derpå dog eller dödades konungen, och Hasael besteg tronen, 2 K. 8:7 f.
Benhadad II omnämnes under namnet Binhidri i en inskrift af assyriske konungen Salmaneser II, hvaruti denne berättar att han bekrigade Binhidri af Damaskus, som då var i förbund med en Achaabbu Sirlai, d. v. s. Ahab af Israel; en sällsam bekräftelse af 1 K. 20:34, om att Ahab efter slaget vid Afek slöt förbund med Benhadad.
3. Benhadad III, Hasaels son. Hans fader hade svårt plågat och förtryckt Israel; men Benhadad förlorade allt hvad hans fader hade eröfrat, och blef tre gånger slagen af konung Joas, 2 K. 13:3, 25; Je. 49:27; Am. 1:4.
Benjamin. 1. Den yngste af Jakobs och Rakels söner, 1 M. 35:16 f. Rakel dog strax efter hans födelse och gaf honom i dödsstunden namnet Benoni, min smärtas son, men Jakob kallade honom Benjamin, högra hands son, lyckoson. Han var synnerligen älskad såväl af sin fader som af sin broder Josef, 1 M. 42; 43; 45:12, 14.
2. Benjamins stam, 4 M. 1:11; Up. 7:8, var i början en af de svagaste, 4 M. 1:37, men tillväxte sedermera betydligt, 2 Kr. 14:8; 17:17. Den var krigisk och häftig, »en glupande ulf», 1 M. 49:27; våldsgerningen i Gibea hade så när bragt hela stammen till undergång, Do. 19 - 21. Dess område var litet men fruktbart och centralt beläget, mellan Juda, Efraim och hafvet, Jos. 18:11 f. Södra gränsen gick genom Jerusalem mellan de heliga bergen, så att »Herrens älskling» skulle bo i trygghet hos honom, 5 M. 33:12.
Benjaminiterne (i Sv. stundom Jemini son e. d.) voro särskildt berömde för sin händighet med slunga och båge; de förnämste af dem voro vana att strida med venstra handen, Do. 3:15; 20:16; 1 Kr. 8:40; 2 Kr. 14:8. Då David efter Sauls fall blef konung, särskildt hyllad af Judastammen, voro benjaminiterne envisa anhängare af den fallna dynastien och svåra motståndare till Judariket, 2 S. 2:9, 15, 25; 16:11 ; 20:1 f.; Ps. 7:1. Emellertid slöt sig sedermera vid rikets delning Benjamin till Juda, och de två stammarne voro städse sedermera ganska nära förenade, 1 K. 12:21, 23; 2 Kr. 11:10, 12; Esr. 4:1; 10:9, ehuru flere af de större städerna, såsom Betel, Gilgal, Jeriko, afföllo till norra riket. Konung Saul och Saulus af Tarsus voro båda benjaminiter, 1 S. 9:21; Fil. 3:5.
Benjamins port, se Efraims port.
Benkalfvana, vaderna, 5 M. 28:35.
Benoni, se Benjamin.
Beon, stad i östra Jordanlandet, 4 M. 32:3, dets. s. Baal-Meon?
Bera, en konung i Sodom, 1 M. 14:2.
Beraka-dalen, d. ä. lofdalen, en dal nära Tekoa, der Josafat lofvade Gud för seger öfver fienderna, 2 Kr. 20:26. Ännu fins en dal Berekut med ruiner mellan Tekoa och vägen från Betlehem till Hebron.
Berea, nu Veria, stad i Macedonien, vid foten af berget Bermios. Paulus predikade här evangelium, och bereerne ransakade flitigt om hans lära öfverensstämde med Gamla Testamentets skrifter, och många trodde, Ap. 17:10 f. Från Berea var Sopatrus, 20:4.
Berekja, se Barakja.
Berg är det godt om i Palestina, och från bergen äro en mängd bilder lånade. Så liknas vid bergen den gudomliga kraftens och nådens fasthet och orubblighet. Ps. 36:7; 65:7; Es. 2:2; 11:9; Da. 2:35; Ps. 125:2; Je. 31:23. De beteckna ock trygghet och tillflykt, Ps. 121:1:30:8; å andra sidan stundom hinder och svårigheter, Sa. 4:7; Mat. .17:20; 21:21; Mar. 11:23; jfr Ps. 97:5.
Om bibelns berg säger en förf.: »Alla stora och härliga Guds verk hafva skett på bergen. På Ararats berg stannade Noahs ark, 1 M. 8. På Morias berg skulle Abraham offra sin son, 1 M. 22. På Sinais berg blef lagen utgifven, 2 M. 19; på detsamma talade Gud med Mose i 40 dagar och nätter, 4 M. 24:18, ansigte mot ansigte, 4 M. 12:8, och der skådade Elia Herren det sakta vädret, 1 K. 19. På bergen Ebal och Gerissim lästes förbannelsen och välsignelsen för folket, Jos. 8:33. På bergen voro profetskolorna, 1 S. 10:5. På berget Mona stod templet. Kristus sjelf älskade bergen; på ett berg vardt han förklarad, och ofta drog han sig undan folket upp på bergen, Jh. 6:15. På bergen bad han, Lu. 6:12; vid Oljoberget började han den blodiga kampen; på Golgataberget slutade han den; på ett berg i Galileen gaf han sina lärjungar sitt stora uppdrag efter uppståndelsen, och från ett berg uppfor han till himmelen hvilket allt har sina egna orsaker och sin hemliga betydelse.»
»Vittnesbördets berg» i Es. 14:13, är efter eb. »församlingsberget i den fjerran norden», dit Babels konung ville stiga upp och varda gudarne lik. Flera af de gamla folken tänkte sig neml. gudarnes bostad på jordens högsta berg vid jordens nordligaste spets. Denna föreställning fäste de då vid det berg som för deras kunskap och åskådning var det nordligaste. Så var berget Meru hos indierna och berget Al-burdj för perserna det heliga gudaberget, och för grekerna den tessaliska Olympen.
Motsatsen till detta hedendomens inbillade berg är »det heliga berget», Da. 11:45; Ps. 87:1; Zions berg, Eb. 12:22; Up. 14:1.
Bergsbruk för upphemtande af nyttiga och ädla metaller ur jordens inre, dels genom lodrätt nedsänkta schakt, dels genom vågrätt insprängda stollar, skildras målande i Job 28:1 f., der man ser hänsyftningar på schakt och stollar i v. 4, 7. stenens sprängning genom glödgning i v. 5, malmens smältning i v. 2, o. s. v. Kunskapen härom torde författaren hafva hemtat från Edoms grannskap, der man nyligen funnit tydliga spår af urgamla egyptiska kopparbergverk, hvarjemte man vet att i närheten af stationen Punon, 4 M. 33:42, eller Fenon, mellan Zoar och Petra, funnos bergverk, i hvilka många kristna under förföljelserna måste arbeta. Se Punon. I sjelfva Palestina omtalas ej något bergsbruk, ehuru landet ej var fattigt på metall, 5 M. 8:9, isynnerhet Asers område längst i norr, 5 M. 33:25. På Libanon finnas jerngrufvor; äfven spår af kopparverk har der påträffats.
Bergskrefvor, kulor eller grottor, fins det i mängd i Palestina, stundom af betydlig utsträckning. De begagnades till bostäder, gömställen och grafvar, 1 M. 19:30; Do. 6:2; 1 S. 13:6; Es. 2:19; Jh. 11:48. Byn Siloa utanför Jerusalem är en by af grafhålor. Petra var en stad af grottor. Je. 49:16; Ob. 3.
Berit, se under Baal.
Bernice, äldsta dottern till konung Herodes Agrippa I och syster till den yngre Agrippa, Ap. 25:13, 23; 26:30; en lättsinnig skönhet, som först var gift med sin farbroder, Herodes af Chalcis, och efter hans död, för att undgå den icke ogrundade misstanken för olofligt förhållande till sin broder; gifte sig med Polemon, konung i Cilicien. Efter det denna förbindelse snart blifvit upplöst, återvände hon till sin broder och blef sedermera älskarinna åt Vespasianus och Titus.
Berodak, se Merodak.
Berota, vid landets nordgräns, Hes 47:16, kanske dets. s. Berotai, en stad i Zoba, som togs af David, 2 S. 8:8; kanske orten Britân, 1 mil s. om Baalbek. Andre hålla det för det nuvarande Berut. Samma ort kallas i 1 Kr. 18:8 Kun.
Bersaba, Berseba, se Beer-Seba.
Beryll, se Ädelstenar.
Besatt, se Djefvul 2.
Besegling, andens, se Ande 4.
Besek, Adonibeseks stad, sannolikt Judas område, Do. 1:4, 5. I (detta?) Besek var det Saul mönstrade sin här, innan han ryckte an mot Jabes i Gilead, 1 S. 11:8.
Besor, en bäck, som utflyter i Medelhafvet söder om Gasa, der en del af Davids trupper gjorde halt, 1 S. 30:9 f.; heter nu Vadi Scheria.
Besvärjare, sådane som med åkallande af Guds namn och med vissa hemlighetsfulla ceremonier föregåfvo sig kunna fördrifva onda andar, Mat. 12:27; Lu. 11:19; Ap. 19:13 f. Denna magt, hvilken Jesus gaf apostlarne, Mat 10:1, 8, och de sjuttio lärjungarne, Lu. 10:17 f., och som efter hans löfte, Mar. 16:17, äfven efter hans uppståndelse utöfvades af de kristne, Ap. 16:18, synes någon gång verkligen hafva förekommit äfven bland dem som icke anslutit sig till Jesus, Mar. 9:38; Lu. 9:49 f. Emellertid användes aldrig ordet besvärja eller besvärjare om Kristus eller hans lärjungar, då de utförde sådana undergerningar. Att äfven sjelfva Kristi namn kan på ett lättsinnigt sätt brukas som en trollformel, synes af Mat. 7:22; Ap. 19:13. Alla sådana hemlighetsfulla medel såsom Besvärjningar, 2 M. 7:11, 22; 8:7, 18, d. ä. signerier eller trolldomskonster, voro i Herrens lag strängt förbjudna, 5 M. 18:10 f. Se Spådomskonst.
Bet, hus, förekommer ofta i sammansatta ortnamn.
Betabara kallas i yngre läsarter af Jh. 1:28 den ort der Johannes döpte, men som enligt de bästa handskrifterna hette Betania. Läget okändt. Somlige förmoda att det är samma ort som i Do. 7:24 kallas Bet-Bara. Men detta låg väl vester om Jordan!
Betah eller Tibhat, stad i Zoba, eröfrad af David, 2 S. 8:8; 1 Kr. 18:8.
Betania. 1. En liten by nedanför Oljoberget, omkring ½ mil o. s. o. om Jerusalem, vid vägen till Jeriko; besöktes ofta af Kristus, Mat. 21:17; 26:6; Mar. 11:11; 14:3; Lu. 19:29; Jh. 12:1. Här bodde Marta och Maria, och här uppväcktes Lazarus från de döda, Jh. 11. Nära denna för honom kära by var det äfven Kristus uppfor till himmelen, Lu. 24:50. Är nu en obetydlig och eländig by, kallad el Azarie, efter Lazarus, med omkring 40 lerkojor, bebodda af muhammedaner. I en källare visar man »Lazari graf».
2. En ort öster om Jordan, der Johannes döpte, Jh. 1:28. Se Betabara.
Bet-Arbeel, en stad som förstördes af Salman, Os. 10:14. Man gissar på Arbela v. om Gennesaret, nu ruiner Irbid.
Bet-Asmavet, se Asmavet.
Bet-Aven, en stad och en öken icke långt i öster från Betel, Jos. 7:2; 18:12; 1 S. 13:5; 14:23. Namnet synes någon gång i förebrående ton brukas om Betel sjelf, efter det den gyllene kalfven der blifvit uppstäld, Os. 4:15; 10:5. Betel betyder nemligen Guds hus, och Bet-Aven afgudahus eller lögnhus.
Bet-Baal-Meon, se Baal-Meon.
Bet-Bara, se Betabara.
Bet-Birei, se Bet-Lebaot.
Bet-Dagon. 1. Stad i Judas låg Betania vid Oljoberget. Efter fotografi.
land, Jos. 15:41; kanske det nuv. Bet Dedjan s. o. Jaffa.
2. Stad i Asers stam, Jos. 19:27.
Bet-Diblataim, se Almon-Diblataim.
Betel, Guds hus. 1. En stad vester om Aj, i hvars närhet Abraham byggde Herren ett altare, 1 M. 12:8; den ort, der Jakob såg Gud och hans englar drömmen, i anledning hvaraf han gaf den namnet Betel istället för Lus, såsom den förut hette, 1 M. 28:19; Do. 1:23. (Jfr Lus!) Sedermera byggde han der ett altare, 1 M. 35:1 f. Orten intogs af Josua och gafs åt Benjamins stam, Jos. 12:16; 18:22; men togs i besittning af Efraim och kom sålunda att höra till norra riket, Do. 1:22 f. Här hade arken stundom sin plats, Do. 20:26, 27; 1 S. 10:3. Här uppehöll sig Samuel årligen en tid och skipade rätt, 1 S. 7:16. Efter Salomos tid blef Betel ett högsäte för afgudadyrkan. Jerobeam lät nemligen för den synnerliga helighets skull, som tillades stället, här uppställa en af de gyllene kalfvarne, 1 K. 12:29, för att afhålla folket från Jerusalem, och alltså se vi Herrens profeter ofta vända mot Betel sina straffpredikningar och hotelser, isynnerhet Amos och Osea, 1 K. 13:1, 2; Am. 3:14; 4:4; 7:10 Os. 4:15; 8:5 f.; 10:15; Jer. 48:13. (Jfr Bet-Aven). Straffdomarne började utföras af Josia, 2 K. 23:15. Efter fångenskapen var Betel befolkadt af benjaminiter, Ne. 7:32; 11:31. 1 Sak. 7:2 skickar Betel och frågar Herren om en viss fasta. Betel fans ännu på romaretiden som en liten landsstad. Nu är det bara en usel by, Betîn, der man i kojorna ser inmurade qvarlefvor af forna tempel eller palats, 1½ mil norr om Jerusalem.
2. Ett annat Betel, se Betuel 2.
Betesda, nådehus, en dam vid fårporten i Jerusalem ned fem täckta gångar för de sjuka som lågo och väntade att få komma ned i vattnet. Här botade Jesus en borttagen, som legat sjuk 38 år, Jh. 5:2. En osäker tradition söker Betesda i den nu uttorkade dammen Birket Israîl, strax norr om den nuvarande tempelmuren nära Stefansporten; en nyare mening är att denna dam är en del af den fästningsgraf som hörde till Antonia-borgen norr om templet. Om Betesdas verkliga läge har man en mängd andra förslagsmeningar, men intet visst.
Betfage, fikonhus, en ort nära Betania, Mat. 21:1; Mar. 11:1; Lu. 19:29.
Bet-Haram, Jos. 13:27, eller Bet-Haran, 4 M. 32:36, stad i Jordandalen tillhörig Gads stam, af Herodes Antipas förskönad och kallad Libias. Ruiner finnas ännu med namnet Bet Harân strax n. om Döda hafvet, ö. om Jordan.
Bet-Hogla, stad i Benjamin vid Judas gräns, Jos. 15:6; 18:19, 21, der mellan Jeriko och Jordan ännu finnes en videlund en skön vattukälla, Ajn Hadjla den bästa i Jordandalen.
Bet-Horon, det öfra och det nedra, två grannstäder omkr. ½ mil n. v. från Jerusalem vid vägen till hafvet, skilda från hvarandra genom en dal och ett svårt bergpass, der Josna slog amoreerkonungarne, Jos. 10:10, 11; 16:3, 5; 1 Kr. 7:24. Der finnas ännu två byar på ort och ställe, kallade Beit-ur el foka och Beit-ur el tahta, öfra och nedra Beit-ur. Bet-Horon nämnes bland levitstäderna, Jos. 21:22; befästes af Salomo, 1 K. 9:17; 2 Kr. 8:5.
Bet-Jesimot eller Bet-Hajesimot, moabitisk stad, gafs åt Ruben, 4 M. 33:49; Jos. 12:3; 13:20; återtogs efter fångenskapen af moabiterna, He. 25:9; dess läge sökes strax ö. om Jordans utlopp i Döda hafvet.
Bet-Kar, i Dan nära Mizpa, bekant för felisteernas nederlag, 1 S. 7:11.
Bet-Kerem, Je. 6:1; Ne. 3:14 eb., förmodas vara det så kallade Frankernas berg, mellan Tekoa och Betlehem, en kägelformig kulle, på hvilken korsfararne hade en stark fästning.
Bet-Lebaot (»Lejonhus»), Jos. 19:6, eller Lebaot (»Lejon»), Jos. 15:32, en af Simeons städer i södra Juda; kallas i 1 Kr. 4:31 Bet-Birei.
Betlehem, brödhus. 1. Betlehem Juda, »Davids stad», omkring 3/4 mil s. om Jerusalen, skönt belägen på en klippig höjd 772 mtr öfver hafvet med präktig utsigt åt alla håll. Staden var en jemförelsevis obetydlig ort, Mi. 5:1, men militäriskt hänseende en vigtig punkt, 2 S. 23:14 f., och befästes af Rehabeam, 2 Kr. 11:6. Betlehem är omgifvet af trädgårdar och sädesfält, och kullarne äro klädda med vinrankor, fikon- och mandelträd. Nejdens frukt
barhet gaf staden dess första namn, Efrat = fruktbar, 1 M. 35:19; 48:7, såväl som dess senare, Brödhus. Det var öfverraskande ljufligt att från den nakna ödsligheten vid Salthafvet och Judas öken komma fram till Betlehemsängden med dess rika olivgårdar och dess ymniga blomsterprakt. Men det är ej som Davids stad, 1 S. 20:6, som Betlehem drager oss till sig; ehuru det ringaste i Juda, är det välsignadt i åminnelse kring all jorden och ljufligt skimrande igenom vår barndoms drömmar för hans skull som här vardt ett barn »att göra jorden glädjerik och menskan himlens englar lik». Herren Kristus föddes i Davids stad, enligt Mikas profetia, 5:2, lades i en krubba och lofsjöngs af englar för herdar som vaktade om natten sin hjord, Mat. 2:1, 6; Lu. 2; Jh. 7:42. Staden heter nu Beit-lahm med omkring 3,000 inv., mest kristna, hvilka under den ståtliga Mariakyrkan visa den s.k. födelsegrottan m.m. Stadens inre är i högsta grad uselt och skräpigt; folket är kändt för att vara oroligt och stridslystet. De syssla mycket med att förfärdiga och sälja heliga minnen af olivträ, elfenben o. d.
2. Betlehem, en stad i Sebulon, Jos. 19:15, nu en liten by, Beit-lahm, 1 mil v. om Nazaret.
Bet-Maaka, se Abel.
Bet-Meon, se Baal-Meon.
Bet-Nimra, 4 M. 32:36; Jos. 13:27; eller Nimra, 4 M. 32:3, stad i Gad, öster om Jordan, midt emot Jeriko, der ännu finnas ruiner med namnet Nimrin. I närheten är ett vattendrag, som kanske är det i Es. 15:6; Je. 48:34 omtalade Nimrim, hvilket dock af andra sökes vid orten Nmêra vid Salthafvets sydöstra ände. Jfr Nystr. Bibl. Fornk. p. 44.
Betonim, stad i norra Gad, Jos. 13:26; ruiner Batne s. v. om Salt (Rama i Gilead).
Bet-Peor, moabitisk stad i Rubens stam, Jos. 13:20. I dalen bredvid uppläste Mose ånyo lagen för Israel, och här fick han sin graf, 5 M. 4:44 f.; 34:6. (Sv. Peors hus.)
Bet-Rehob, se Rehob 3, 4.
Betsaida, fiskarhus. 1. En stad i Galileen på Gennesarets vestra strand nära Kapernaum; födelseort för apostlarne Filippus, Andreas och Petrus, Jh. 1:44, och ofta besökt af vår frälsare, som här gjorde många under men fann föga tro, Mat. 11:21; Mar. 6:45; 8:22; Lu. 11:13.
2. Ett annat Betsaida låg öster om Jordan strax norr om Gennesaret, i hvars närhet Jesus spisade femtusen män, Lu. 9:10 f., och der han hotade en blind, Mar. 8:22. Staden utvidgades af tetrarken Filippus, som efter Augusti dotter Julia kallade den Julias. Obetydliga ruiner.
Betsan eller Betsean, en stad Manasse, ehuru icke på länge af dem kufvad, Jos. 17:1, 16; Do. 1:27; 1 S. 31:10 f.; 2 S. 21:12; men under Salomo skattakyldig, 1 K. 4:12, låg ½ mil v. om Jordan vid yttersta änden af Jisreels dal, just der denna i en brantare sluttning sänker sig ned mot Jordandalen. Efter skyternas infall i 7 seklet e. K. kallades den Skytopolis. Är nu blott en by, kallad Beisan, omkring 3 mil söder om Tiberias, med omkring 500 invånare, och betydliga ruiner af den gamla staden.
Bet-Semes, solens hus. 1. En preststad i Juda, Jos. 21:16; 1 Kr. 6:59; 2 mil v. om Jerusalem nära Dans och felisteernas gränser, Jos. 15:10; 1 S. 6:12, der ännu finnes en liten by Ajn Schems (Solkällan). Sannolikt samma stad som Ir-Semes, Jos. 19:41. Hit sände felisteerna arken tillbaka, 4 S. 6, vid hvilket tillfälle betsemiterne slogos af Herren, derföre att de sett på arken, 6:19.* Här blef Amazja slagen af Joas, 2 K. 14:13.
* Enligt vanlig tolkning: »han slog af folket sjuttio män, femtiotusen». Men det kan ock tolkas så: sjuttio män, femtio furstar, såsom ordet elef äfven kan betyda. Se Tusende. Denna tolkning är lättare, då ju Bet-Semes var en liten landsortsstad. Young, Comment.
* Gamla T:s »apokryfiska böcker», hvilka funnos i den grekiska Septuaginta-öfversättningen af G. T. men ej af judarne tillerkändes fullt gudomligt anseende, äro nio till antalet: Baruks bok, Syraks bok, Vishetens bok, Tobias bok, Judits bok, de två Makkabeerböckerna, Stycken af Esters bok, Stycken af Daniel, Manasses bön, alla skrifna på grekiska, utom den sista, på latin. De anföras stundom af kyrkofäderna såsom heliga skrifter; grekiska kyrkan förbjöd deras läsning i 4 årh.; latinska kyrkan erkände dem för kanoniska på mötena i Hippo 393 och Kartago 397. De protestantiska kyrkorna förkasta dem såsom ej funna i den eb. bibeln och ej N. T. citerade. De trycktes emellertid i protestantiska bibelupplagor ända till 1826, då efter en lång strid Britiska bibelsällskapet beslöt att utelemna dem, hvilket exempel följdes af Amerikanska bibelsällskapet m.fl.Af N. T:s böcker gafs första rummet åt de fyra evangelierna i den ordning vi känna dem; derefter sattes Apostlagerningarne. Af epistlarne satte den österländska kyrkan de s.k. allmänna först, derefter de paulinska. Den vesterländska kyrkan följde en omvänd ordning. Sist kom Uppenbarelseboken. Man komme ihåg, att bibelböckerna ofta stå i en annan ordning än den som enligt tidsföljden vore den rättaste. Så står t.ex. i G. T. Daniel före Osea, ehuru denna tillhör en betydligt äldre tid, och i N. T. står Romarebrefvet främst bland Pauli bref, ehuru visst ej till tiden det första o. s. v.*
* »Apokryfiska nya testamentet» kallar man en mängd diktade evangelier, historier och bref, till stor del af ett fabelaktigt och tarfligt innehåll, författade efter evangelisternas och apostlarnes tid. Några af dem äro dock af ett visst värde, såsom Klemens' bref, Ignatu' bref, Hermas' herde.Att de helige författarne, som skrefvo ned den Eviges uppenbarelser och frälsningsgerningar under ledning af den helige anden, Kristi ande, 2 Tim. 3:16; 1 Pe. 1:11; 2 Pe. 1:21, dock dervid äfven begagnade sig af den flitiga forskningens hjelp samt af hvarjehanda skriftliga uppteckningar och urkunder från äldre tider, är uppenbart. Se Lu. 1:3. Detta gäller isynnerhet om dem som skrifvit det G. T. Blott sällan äro de uttryckligen namngifna. Följande så begagnade källskrifter må särskildt märkas.
* Om den s.k. alfabetiska ordningen i vissa psalmer etc. se under Poesi.erhållas genom att betrakta de här nedan tryckta raderna, af hvilka hvarje stycke föreställer en sida, ehuru naturlugtvis sidorna voro längre och bredare än hvad här synes. Så skulle början af Johannes' evangelium ungefär se ut:
IBEGYNN AMMAVARI ÖRUTANÄ NNISKORN ELSENVAR BEGYNNEL RINTETGJ ASLJUSO ORDETOCH SENNÄRGU ORDTSOMG CHLJUSET ORDETVAR DGENOMDE JORDTÄRI LYSERIMÖ NÄRGUDOC TÄROALLA DETVARLIFV RKRETOCH HORDETVA TINGGJORD ETOCHLIF MÖRKRETF RGUDDETS AOCHDETF VETVARME ATTADEDE
Sålunda var den bibliska texten skrifven i spalter eller kolumner på långa rullar af papyrus, pergament eller dylikt; och allt efter som man läste, hade man att veckla upp texten ifrån den ena rullen eller stafven på den andra, såsom bilden gifver vid handen. Så heter det om vår frälsare, att han rullade upp profeten Esaias bok, läste derutur och derpå rullade ihop den, Lu. 4:17, 20, grek.
Spår till indelningar af G. T:s text, benämda efter hufvudämnnet eller hufvudpersonen, tror man sig emellertid se på flera ställen i N. T., t.ex. i Mar. 12:26 (»Moses bok»); Ro. 11:2 (der »om Elia» egentl. heter »i Elia», d. ä. stycket om Elia); hvilket ock var nödigt för ordningen vid gudstjensten; jfr Lu. 4:17; Ap. 13:15; 15:21. Jfr 2 Kor. 3:14. Af en senare tid är indelningen af Lagen i 54 Parschiot och af profeterna i motsvarande Haftarot; enligt en judisk tradition, från förföljelsetiden under Antiokus Epifanes (omkr. 167 f. K.). Indelningen i punkter eller verser (Pesukim) är ock af judiskt ursprung; den var fullständigt färdig i 9 seklet e. K. Bland de kristna antogs den först af Rob. Stefanus i hans upplaga af lat. bibeln (G. T.) 1555. Redan 1551 hade han utgifvit N Test. med versindelning. Denna var emellertid ett hastverk; Henrik Stefanus berättar företalet till sin konkordans 1594, att hela indelningen fullbordades »inter equitandum», under resa, mellan Paris och Lyon. Den nu gällande kapitelindelningen tillskrifver man kardinal Hugo af S:t Caro omkr. 1240. Äfven denna är sådan att den ej sällan stör sammanhanget. Så t.ex. höra de tre sista verserna af Es. 52 tydligen till det följande kap.
Gamla Testamentet är skrifvet på ebreiska med undantag af några korta stycken på kaldeiska eller arameiska (Da. 2:4 - 7:28; Esr. 4:8 - 6:18; 7:12 - 26; Je. 10:11). Det Nya är skrifvet på grekiska. Äldst af bibelöfversättningar är den grekiska öfversättning af Gamla Test., som är känd under namnet Septuaginta (d. ä. sjuttio), så kallad emedan den sades vara gjord af 72 judiska lärde i Alexandria på 72 dagar, på befallning af den bokälskande egyptiske konungen Ptolemeus Filadelfus (omkr. 285 - 247 f. K.). Denna öfversättning, som i alla händelser är utförd långt före Kristi tid, betecknas i den bibliska literaturen med talet LXX. Den var i allmänt bruk bland de grekiskt talande judarne på Kristi tid, och de nytestamentlige författarne citera ofta det Gamla T. efter densamma, likasom dess språk i betydlig mån bidrog till att skapa det Nya Testamentets språk. Derjemte har man kaldeiska eller arameiska öfversättningar eller omskrifningar af G. T., allesamman från tiden e. K. Äldsta öfversättningen af N. T. är den syriska, kallad Peschito, från första eller andra seklet. Dernäst kom den latinska öfversättningen, omfattande hela bibeln och af Hieronymus i fjerde seklet dels reviderad, dels på nytt utarbetad. Under namnet Vulgata (egentl. versio eller editio vulgata, den allmänt gällande öfversättningen eller upplagan) är denna inom romerska kyrkan den till allmänt bruk anbefalda och räknas af katolikerna såsom lika i anseende med grundtexten. Vidare må märkas den götiska öfversättningen, af götiske biskopen Ulfilas, från 4 seklet; den anglosachsiska från det 8 o. s. v. Den första engelska bibeln utgafs af Wickliffe omkr. 1380; martyren Tindals Nya Testamente af 1526 var den första tryckta bibelboken på engelska. Den nu gällande engelska bibeln är af 1611. Den tyska bibeln af Luther utkom under aren 1522 - 1534. På svenska tolkades bibeln i 14 seklet af mag. Matthias Linköping på den heliga Brigittas föranstaltande. Den nu gällande »kyrkobibeln» utgafs af erkebiskop Laurentius Petri 1526 - 1541 efter Luthers tyska. Genom boktryckerikonsten (sedan 1436) och genom de i detta sekel stiftade bibelsällskapen har bibelns spridning stigit till en förvånande grad, då man tänker på de föregående långa mörka tidehvarfvens stillhet i det hänseendet. Och i vårt sekel, missionens tidehvarf, har bibelöfversättningarnas antal också ökats i samma grad. Det Britiska och Utländska bibelsällskapet, som stiftades 1804, hade år 1887 utgifvit öfver 112 millioner biblar eller delar af bibeln och befrämjat bibelspridningen på 3 à 400 olika språk och dialekter. Af alla dessa öfversättningar funnos blott 60 à 70 vid början af detta århundrade. Det Amerikanska bibelsällskapet (sedan 1816) hade 1881 spridt nära 39 mill. ex. af bibelns böcker.
Bidkar, Jehus höfvidsman, 2 K. 9:25, verkatälde domen öfver Joram.
Bigtan, en hofman hos Ahasverus, hvilkens sammansvärjning med Teres emot konungens lif gjordes om intet genom Mordekais vaksamhet, Est. 2:21.
Bildad från Suab, den andre af Joba tre vänner, Job 2:11; 8; 18; 25.
Bileam. 1. Beors son (i N. T. »Balaam, Bosors son», 2 P. 2:15), en spåman i staden Petor vid Evfrat, Jos. 13:22, till hvilken moabiterkonungen Balak skickade sändebud för att kalla honom till sig, att han måtte förbanna Israel, 4 M. 22:5. Bileam sporde Herren om råd, och då han af honom förbjöds att fara, gaf han sändebuden nekande svar. Balak skickade nya sändebud, ännu flere och förnämare än förut. Bileam vägrade åter att följa, men bad dem vänta till andra dagen. Om natten kom Gud och gaf Bileam lof att resa, men med befallning att följa Herrens tillsägelser. Bileam reste. Då förgrymmade sig Guds vrede öfver honom, och Herrens engel stälde sig med ett draget svärd i hans väg i ett trångt pass, så att Bileams åsna vek undan. Bileam såg ej hvad åsnan såg utan slog henne svårt för att tvinga henne fram. Djuret lade sig ned i sin ångest, suckande under bördan af Bileam »som älskade orättfärdighetens lön, men som fick straff för sin ohörsamhet, när det stumma arbetsdjuret talade med menniskoröst och förhindrade profetens galenskap», 2 Pe. 2:15, 16; 4 M. 22:28 f. Nu fick Bileam syn på engeln och bekände sin synd. Engeln befalde honom att fortsätta sin väg men endast tala hvad han honom tillsade. Trots alla Balaks öfvertalningsförsök måste nu Bileam välsigna. På tre olika höjder byggdes altaren, först på Bamot-Baal, 22:41; sedan ofvanpå Pisga, 23:14, och slutligen på Peors bergshöjd, 23:28; men för hvarje gång måste Bileam tala välsignelsens ord allt rikare och härligare, och den tredje välsignelsen, i kap. 24, med den märkvärdiga profetian om stjernan af Jakob och spiran af Israel, 24:17 - 19, är ett af de skönaste och upphöjdaste stycken i G. T.
Derpå vände Bileam tillbaka, 24:25, men på återvägen stannade han och gaf moabiterna och midjaniterna illasinnade råd till Israels förderf genom otukt och Peors dyrkan, 4 M. 31:16; Up. 2:14; hvilket drog öfver folket en svår straffdom, i hvilken 24,000 omkommo, 4 M. 25. Bileam blef sedermera i en drabbning mellan Midjan och Israel dödad af de senare, 4 M. 31:8.
2. Se Gat-Rimmon 2.
Bilha. 1. Rakels tjenarinna, moder till Jakobs söner, Dan och Naftali, 1 M. 30:3 f.
2. Se Baala 3.
Biskop, grek. episkopos, d. ä. tillsyningsman. Så kallades de kristne församlings-föreståndarne bland hedningarne, medan ordet äldste (presbyteros) brukades i samma betydelse bland de kristne af judisk härkomst. Begge benämningarna användes derföre utan åtskilnad om samma person; se isynnerhet Ap. 20:28, der de kallas tillsyningsmän, som i v. 17 kallas äldste; jfr ock Tit. 1:5, 7; 1 Pe. 5:1, 2. Jfr Äldste.
Bitja, en egyptisk prinsessa, hvilken Mered af Juda äktade i Egypten före förtryckets tider. 1 Kr. 4:17 f.
Bitter salso, se Påsk.
Bitynien, nordligaste landskapet Mindre Asien, vid Svarta hafvets kust, nordost om Mysien. Paulus förbjöds af anden att fara dit, Ap. 16:7; sedermera funnos der kristne, till hvilka Petrus skrifver, 1 Pe. 1:1.
Bjellror, små klockor, af guld voro fästa ömsevis med granatäpplen i nedra fallen af Arons öfverklädning, 2 M. 28:33. Tillochmed hästarnes bjellror skola en gång varda Herren helgade, Sak. 14:20.
Bjugg eller korn, se Säd.
Björnar, som nu äro sällsynta Palestina och endast finnas sparsamt på Libanon, synas fordom hafva varit talrika i landet. Vi läsa om att de angrepo fårahjordarna, 1 S. 17:34, anföllo menniskor, Am. 5:19, och refvo ihjel barn, 2 K. 2:24. På flera ställen talas om den hungrande eller den sina ungar beröfvade björnens raseri, Or. 28:15:17:12; 2 S. 17:8; Os. 13:8. Jfr Es. 59:11; Da. 7:5. En gång skola ko och björn gå tillsamman på bete, Es. 11:7.
Blandsäd, se Säd.
Blastus, kammarherre hos Herodes Agrippa 1, Ap. 12:20.
Blindhet är ganska vanlig i österlandet af många orsaker. Den heta solen och det fina dammet inverka isynnerhet menligt. Orenlighet gör äfven sitt till. Blinde tiggare möta oss i evangelierna, och att öppna de blindas ögon nämnes i profetian såsom ett af Messias' verk, Es. 29:18. Jfr Ps. 146:8. Redan i lagen påbjöds medlidande och omsorg för de blinda, 3 M. 19:14; 5 M. 27:18. Synens förderfvande var stundom ett politiskt straff eller försigtighetsmått, 1 S. 11:2; Jer. 39:7.
Blodet, såsom lifvets bärare, var det försonande i offren, och derföre skedde utan blodsutgjutelse ingen förlåtelse, Eb. 9:22; »ty blodet försonar genom det lif, som deruti är», 3 M. 17:11. Derföre var också blodets ätande vid dödsstraff förbjudet, 17:14; ty »lifvet får du icke äta med köttet», 5 M. 12:23. Det var så befaldt redan i 1 M. 9:4. Förbudet mot blodätande inskärptes af apostlarne i Ap. 15:20, 29.
Blodflöde, vare sig naturligt eller onaturligt och sjukligt, medförde orenhet inför lagen, som i dessa fall föreskrifver särskilda tvagningar och offer, 3 M. 15:19 f.
Blodhämnare. Enligt den i 1 M. 9:6 gifna grundlagen var ett menniskolif heligt, och den som utgöt menniskoblod skulle sjelf gifva sitt blod. Deraf den rätt som bland flera forntidens folk ansågs tillhöra en mördad persons närmaste slägting att utkräfva mördarens lif, en rätt som rent af ansågs som en helig pligt. Denna vedergällningsrätt erkändes ock i Israel men gärdades genom särskilda bestämmelser mot missbruk och öfvergrepp. Blodhämnaren (Goel) handlade å Guds vägnar, som utkräfver oskyldigt blod, Ps. 9:13, och måste utan barmhertighet slå ned den brottslige, 4 M. 35:19, utan att mottaga någon lösen; dock fick han ej sträcka sin hämnd till någon annan än förbrytaren sjelf, 5 M. 24:16; 2 K. 14:6. För den som af våda begått dråp, stod vägen öppen till Fristäderna, hv. se.
Blodskam eller beblandning mellan nära beslägtade personer, såsom i 1 M. 19:33; 35:22; 2 S. 16:22; 1 Kor. 5:1, var vid stränga straff förbjuden Herrens lag, 3 M. 18:17; 20:14, 17, 21.
Blodsåker, se Akeldama.
Blomster i Saron, Hö. 2:1, tros vara narcissen, som jemte andra liljeväxter pryder Sarons ljufliga vårmatta; kallas i Es. 35:1 lilja.
Bly, en af feniciernas handelsvaror, He. 27:12, nämnes först i Moses sång, 2 M. 15:10, »egyptierne sjönko som bly». Skrifstift eller griffel af bly åsyftas i Job 19:24. Bilder hemtade från blyets afskiljande från silfret förekomma Je. 6:29 f., hvaremot i He. 22:18 f. torde syftas på blyets begagnande till olika metallblandningar.
Blåsandets sabbat, se Basunfesten.
Bläck, se Bok.
Boanerges, se Jakob 3.
Boas. 1. En förmögen betlehemit, beslägtad med Elimelek, Noomis man, äktade Rut, igenlöste Mahlons, hennes aflidne mans egendomn, och blef genom Rut en af Jesu stamfäder; Rut 2:1:4:21; Mat. 1:5; Lu. 3:32.
2. En pelare i Salomos tempel, se Templet.
Bock, Get. Stora hjordar af dessa djur underhöllos af judarne, 1 M. 27:9; 32:14; 1 S. 25:2; 2 Kr. 17:11; Hö. 4:1; 6:4. De användes till hvarjehanda offer, 2 M. 12:5; Ps. 50:9; 66:15. Till syndoffer togos isynnerhet bockar, 3 M. 16:5 f.; 4:22 f.; 4 M.28:15, 22, 30. Köttet och mjölken begagnades till föda, 1 S. 16:20; Lu. 15:29. »Lammen kläda dig, och bockarne gifva dig åkerhyran; du hafver getmjölk nog till ditt hus' spis.» Or. 27:26 f. Skinnen brukades till sängkläder och betäckning, 1 S. 19:13: Eb. 11:37, bereddes till flaskor eller läglar; af gethår väfdes tapeter, o. s. v., 2 M. 25:4; 26:7. I bildspråket betecknas med bockar anförare och konungar, Je. 50:8; Da. 8:5; Sa. 10:3; eller ock vilda och orena menniskor, He. 34:17; jfr Mat. 25:33. Jfr Gastar.
Stengetter omtalas i 5 M. 14:5; 1 S. 24:3; Job 39:4 Ps. 104:18, sannolikt någon art af slägtet Ibex, som ännu träffas på Sinaihalfön samt öster och söder om Döda hafvet.
Bockar, He. 26:9, murbräckor.
Bok, Es. 44:14, eb. Tirzâh, ett hårdt träslag, kanske jernek. Deraf gjordes afgudabilder. 1 Os. 4:13 står bok för terebint.
Bok, Böcker. Bok i allmännare betydelse kallas i bibeln hvarjehanda skriftliga urkunder, t.ex. ett slägtregi - ster, 1 M. 5:1, en rättshandling, 1 S.
10:25, historiska anteckningar, 2 M. 17:14; Es. 30:8; jfr Up. 1:11. Böcker, sådana vi hafva, funnos ej i forntiden, och de som funnos voro sällsynta och dyra. I de äldsta tiderna ristade man sina tankar i sten och inhögg dem klipporna. Job 19:24; 5 M. 27:2, 3. Hesiodi skaldeverk voro skrifna på skifvor af bly; Solons lagar inristades på trätaflor, och de tio budorden på två stentaflor. I Babylons och Nineves ruiner har man hittat hela bibliotek, der böckerna äro tegelstenar med inhuggna och inbrända inskrifter, se Babel, Tegel. Vidare hade man taflor af elfenben eller buxbom, stundom öfverdragna med vax. På sådana hårda ämnen skref man med jernstyl eller något dylikt; »griffel af jern, spets af diamant», Je. 17:1. Då Cæsar angreps i senaten i Rom, sårade han Cassius i armen ganska farligt med sitt stylus eller skrifstift. Mjukare skrifmaterial hade man dock äfven; tidigt förstod man konsten att af vissa träda bark, hast eller blad bereda detsamma: derföre är ock i flera språk samma benämning gällande för sjelfva boken och det ämne hvaraf den är gjord. Det lat. liber betyder både bast och bok, det grek. biblos bark och bok, och vårt svenska bok är gemensamt namn för den bok som läses och den bok (trädet) som växer. De gamle egyptierne brukade af ålder härtill rörväxten Papyrus, hvaraf ordet papper, se Rö, 4. Vidare skref man på linne och på djurskinn, enkom prepareradt. Sådant var det bekanta pergamentet, som mycket begagnades till manuskript i den grekiska och romerska tiden, 2 Tim. 4:13. Konsten att bereda och färga skinn fans dock redan på Moses tid, 2 M. 26:14, och möjligt är att Moseböckerna först skrefvos på sådana. Somlige mena att det är sådana hudar eller skinn som afses med de bokrullar, hvarom vi läsa 4 M. 5:23; Je. 36:2, 23. Andre mena att här afses papyrusrullar. På dessa mjukare ämnen skref man med en fin pensel, såsom kineserne än i dag, eller, som araberne, med ett vassrör, 3 Jh. 13, tillspetsadt med skrifknifven, Je. 36:23, och doppadt i bläcket, Jer. 36:18; 2 Kor. 3:3; 2 Jh. 12; 3 Jh. 13, sannolikt af lampsot och lim, som det kinesiska bläcket; bläckhornet bars i gördeln vid sidan, He. 9:2, såsom ännu i dag orienten.
Böckernas form berodde på materialet. Antingen voro de helt enkelt taflor af trä eller metall: dessa sammanfogades då medelst ringar i ryggen, genom hvilka träddes en staf. Eller voro de af papyrus eller pergament e. d., som förekom i långa rullar eller remsor, skrifna vanligen blott på ena sidan, någon gång på båda, He. 2:10; Up. 5:1; i detta fall såg boken ut som en rulle, lat. volumen, hvaraf ordet »volym». De särskilda arken, hopfästa i hvarandras kanter, upplindades på en eller två käppar (ungefär som väggkartorna hos oss) och hopfästes med ett band, hvars ändar förseglades, Es. 29:11; Da. 12:4. För att läsa en sådan bok eller rulle, lindade man upp den så småningom från den ena käppen på den andra, läsande den ena spalten efter den andra, Je. 36:23. Jfr Lu. 4:17, 20. Deraf det ebreiska ordet megillah, rulle, för bok, t.ex. Ps. 40:8, i Sv. stundom återgifvet mned bref, He. 2:9; Sa. 5:1, 2. Såsom en bokrulle skola himlarne en gång rullas ihop, Es. 34:4. Om böckernas inre utseende må vidare anmärkas, att orden voro skrifna tätt till hvarandra utan mellanrum, utan skiljetecken, utan skilnad på stora och små bokstäfver, hvilket allt naturligtvis gjorde läsningen svårare, och hvilket i många fall gör oss tvekande om meningen af vissa ställen i gamla handskrifter, allt efter som en viss bokstaf räknas till föregående eller till efterföljande ord. Jfr exemplet på sid. 57.
Konsten att skrifva och läsa i bok var förvisso mera allmän hos Israels folk än hos många andra af forntidens nationer. Sådana lagbestämnmelser som 5 M. 6:9; 11:20; 24:1 f., om lagbudens uppskrifvande på dörrträna och om skiljobref, tyda säkert derpå. Jfr Es. 10:19; 8:1; 30:8; Hab. 2:2. Att icke konsten var allas, lika litet då som nu, synes af Es. 29:11 f.; men den var ej så sällsynt som man skulle tro. I Do. 8:14 berättas att Gideon tog tillfånga en dräng från Sukkot, hvilken uppskref för honom namnen på 77 personer i staden.
Lifvets bok, Fil. 4:3; Ps. 69:29; Up. 21:27, är ett bildligt uttryck som kanske är lånadt från de judiska slägtregistren, ur hvilka de dödas namn blefvo utstrukna. Jfr Es. 4:3 och Moses bön 2 M. 32:32, »förlåt dem deras synd, eller ock stryk ut mig ur din bok!»
Att »äta en bok» är att tillegna sig dess innehåll. Sanningsordet är själens föda; derföre säger Jeremia: »Jag fann dina ord, och jag åt dem (eb.), och dina ord blefvo mitt hjertas glädje och fröjd», Je. 15:16. Jfr He. 3:1 f.; Jh. 4:14; Up. 10:9. Jfr om Papyrus, under Rö, 4.
Bokim, de gråtande, ett ställe, dit Herrens engel kom från Gilgal och förebrådde folket deras olydnad, talande till alla Israels barn, så att »folket hof upp sin röst och gret», hvaraf orten fick sitt namn, Do. 2:1, 5.
Boleri och horeri beteckna i skriften icke blott köttsligt umgänge af syndig beskaffenhet, 5 M. 23:17; Up. 22:15, utan äfven iallmänhet afguderi och otro; så liknas i He. 16 den judiska församlingen vid en ung flicka, som växer upp till jungfru och genom förbundet äktas af Jehova. Då hon bryter sin tro och går efter afgudar, bestraffas hon för bor och boleri, Je. 2:20; Os. 3:1. Möjligt är att dessa uttryck också afse den med afgudatjensten ofta förenade otukten. Hes. 23:36 f., 49.
Bolstad, jordagods, Jh. 4:5.
Bord omnämnes stundom som en möbel i huset, 2 K. 4:10, etc. Sannolikt är att de gamla ebreernas matbord var af samma art som det nu hos österlandets folk brukliga: ett på marken utbredtstycke läder, stundom med ett litet lågt bord på midten deraf. Se Mat och dryck.
Borgen. Då ingen handelsrörelse ännu kom i fråga, gaf ej lagen några föreskrifter om borgensförbindelser. I Salomos tid voro förhållandena ändrade, så att borgen för skuld var en ingalunda ovanlig sak, Or. 6:1; 11:15. »Dåre är den som handen räcker och går borgen för sin nästa», 17:18.
Borttagenhet eller förlamning, total eller partiel, var en af de sjukdomar, som vår frälsare helade med ett ord, Mat. 4:24. Af detta slag var den åkomma, som plågade höfvidsmannens tjenare, Mat. 8:6, så att han var dödssjuk, Lu. 7:2, kanske den s.k. paralysis agitans, i hvilken patienten aldrig för ett ögonblick kan vara stilla, annat än under sömnen. Den hopkrumpna qvinnan, Lu. 13:11, led troligen af förlamning; så äfven den i Mar. 3:1 omtalade mannens borttvinade hand.
Bozez och Sene, två fjell i passet mellan Mikmas och Geba, 1 S. 14:4 f.
Bozra. 1. Hufvudstad i Edom, derifrån Jobab var, en af landets äldsta konungar, 1 M. 36:33; 1 Kr. 1:44; nu blott en by, benämd Busaire, mellan Petra och Döda hafvet, Es. 34:6; 63:1; Je. 49:13, 22; Am. 1:12.
2. Bozra i Moab, Je. 48:24, är troligen det hos greker och romare omtalade Bostra, hufvudstaden i Havran. Detta Bostra, beläget på en i strategiskt hänseende vigtig punkt vid foten af Havranberget, var under romarne hufvudstad i landskapet »Arabien»; förskönades af Trajanus och stod på Konstantins tid i hög blomatring. Orten är nu obetydlig, bebodd af 30 - 40 familjer; men fornlemningarna äro vidsträckta och storartade; den bibehåller det gamla namnet Bozra. Man vill göra sannolikt att det är här vi böra söka levitstaden Beestera, Jos. 21:27, äfven kallad Astarot, 5 M. 5:4, eller Astarot-Karnaim (»den tvåhornade Astarte», jfr Astarte), 1 M. 14:5, konung Ogs hufvudstad i Basan, bebodd af jettar, och sedan anvisad åt Manasse, Jos. 13:31. Namnet antyder att här varit ett säte för Astartedyrkan. Somlige mena att detta Astarot eller Beestera är att söka vid ruinorten Tel Aschtere mera vesterut från Bozra.
Brefven i forntiden hade ofta likasom böckerna utseendet af en rulle, 2 K. 19:14, med afsändarens signet, 1 K. 21:8; Est. 8:8; jfr Es. 34:4; He. 2:9. Man sände brefven med resande vänner, Je. 29:3; Ef. 6:21 f.; Kol. 4:7 f., eller med någon tjenare, Ne. 6:5. Särskilda postkurirer för konungars bref omtalas i 2 K. 19:14:2 Kr. 30:6; Est. 3:15; 8:10. Att sända ett öppet bref var en skymf, Ne. 6:5. Ordet bref förekommer ofta i en allmännare betydelse om skriftliga urkunder eller uppsatser af hvarjehanda art, såsom köpebref, Je. 32:10; skuldebref, Lu. 16:6; fullmagter, Ap. 9:2; jfr 26:12 o. s. v.
Såsom illa beryktade bref i G. T. må märkas: Davids »Uriebref» till Joab, 2 S. 11; Isebels bref om Nabot, 1 K. 21:8; Sanheribs gudförsmädande bref, 2 Kr. 32:17; Berodaks till Hiskia, 2 K. 20:12; samaritanernas till konungen i Persien, Esr. 4. Eljest märkvärdiga: Elias bref till Joram, 2 Kr. 21:12; Jeremias till de fångna, Je. 29; Sakarjas flygande bref, Sa. 5:1; samt i N. T. isynnerhet apostlarnes bref och Herrens skrifvelser till de sju församlingarna, Up. 2; 3. De kristne kallas Kristi bref, 2 Kor. 3:3.
Broder. Det eb. ordet (ach) förekommer i flera betydelser, såsom: slägting iallmänhet, t.ex. kusin, 1 Kr. 23:21, 22; brorson, 1 M. 14:16; en person af samma stam, 4 M. 8:26, eller folk, 2 M. 2:11, eller blott af ett beslägtadt folk, 4 M. 20:14; en bundsförvandt, 1 K. 20:32, eller vän, Job 6:15, eller embetsbroder, Ne. 5:10, o. s. v. I bildspråket betecknar ordet likhet iallmänhet, Job 30:29; Or. 18:9. Jfr de olika betydelserna af det gr. adelfós i N. T., Eb. 7:5; Ap. 11:29; Mat. 7:3; 5:23; 12:50.
Bromsar, den fjerde af de egyptiska plågorna, se Plågor.
Brud, Brudgum, se Äktenskap.
Brunnar. Dermed förstås antingen 1) naturliga brunnar (eb. beer) eller källor, brunnar med »lefvande vatten», 1 M. 26:19; såsom de tolf brunnarne vid Elim, 2 M. 15:27, och den som besjunges i 4 M. 21:17 f. Eller förstås dermed 2) konstgjorda brunnar eller cisterner, (eb. bor, grop), 5 M. 6:11; Ne. 9:25; jfr om motsatsen mellan källvatten och usla brunnar Herrens klagan i Je. 2:13. Sådana cisterner för uppsamlande af regnvattnet voro antingen huggna ur klippan eller murade ned jorden. Man betäckte dem med stenar e. d., 2 S. 17:19, ej blott för att förebygga olycksfall, Lu. 14:5, utan äfven stundom af afundsjuka och egennytta, 1 M. 26:15. Tomma cisterner begagnade man till fängelse eller gömställe, 1 M. 37:22; Je. 38:6; 41:9; 2 S. 17:18. Brunnar och källor voro ofta, i anseende till deras stora värde ett torrt land, föremål för tvist, 1 M. 21:25, 30; jfr 4 M. 21:22. Omkring dem var den naturliga platsen för resandes nattläger, krigshärars rast och nybyggens planterande; hvarföre såväl ordet Beer som ordet Ain (källa) ofta ingick i sammansatta ortnamn, såsom Beer-Seba, Endor o.s.v. Jfr Ain. Många ortnamn i Palestina börja ännu med Bir, d. ä. brunn.
Brunnarne i Palestina äro ofta försedda med vindspel att vinda upp vattnet; men vanligen upphemtas det med krukor och tåg, hvilka under seklernas lopp gjort djupa märken i stenkanterna. Mot aftonen, då qvinnorna komma att fylla sina krukor, hjordarne infinna sig vid vatturännorna eller »hoarna», och törstige vandrare komma vägen fram, plägar det gå rätt lifligt till, och man kan se en bild af forna tider. 1 M. 24:11 f.; 2 M. 2:16 f.
I bildlig bemärkelse användas orden källa och brunn om qvinnans, flöde, 3 M. 20:18; Mar. 5:29; om afgrundens brunn, Up. 9:1; för att beteckna ursprung i Es. 51:1; Ps. 68:27 (eb. »I af Israels brunn»); fullheten af Guds gåfvor, ja, af Guds eget väsende, Sa. 13:1; Je. 17:13; 2:13; Ps. 46:5.
Brunnporten, eb. Källporten, en af Jerusalems portar, Ne. 2:14; 3:15; 12:37.
Brännoffer, eb. olab, det uppstigande: så kallades de offer, hvarvid offerdjuret, sedan det blifvit slagtadt och dess blod blifvit stänkt på altaret, sönderstyckades och helt och hållet uppbrändes på altaret, med undantag af den förut afdragna huden, så att det liksom gick upp i elden och uppsteg mot höjden, en söt lukt för Herren, 3 M. 1, en sinnebild af hel öfverlåtenhet och hel försoning. Följande brännoffer påbjödos i lagen: det dagliga brännoffret, ett lam om morgonen och ett lam om aftonen jemte spisoffer och drickoffer, 2 M. 29:38 f.; sabbatsbrännoffret, två lam utom de två dagliga, 4 M. 28:9 f.; nymånadsbrännoffret, 4 M. 28:11 f., två unga stutar, en vädur och 7 lam, med motsvarande spisoffer och drickoffer. Likadant var brännoffret vid påskhögtiden och vid pingsten eller förstlingsdagen, v. 16 f. Likaså skulle basunfesten eller den sjunde nymånadsdagen, vidare stora försoningadagen och löfhyddohögtidsdagarne i samma månad firas med särskilda brännoffer, 4 M. 29.
Brännoffren offrades på brännofferaltaret, en med koppar beklädd lår eller kista, 2 M. 27:2, 8, som fyldes med jord, 20:24, så att det var på denna enkom dertill helgade och af brädena sammanhållna jord som offrandet skedde. Se vidare under Altare.
Bröd bakades vanligen af hvetemjöl; korn begagnades af de fattiga samt tider af hungersnöd. Man malde på handqvarn för det dagliga behofvet, knådade degen och formade kakorna, som gräddades i ugnen, 3 M. 2:4; 7:9; 26:26. Baktråg omtalas i 2 M. 8:3 (Sv. deg); 12:34 skildras hur vid utgången ur Egypten israeliterna lade sina baktråg på axlarna, omlindade med kläderna. Då Abraham såg de tre männen komma, skyndade han sig in i tältet och sade till Sara: Skynda dig och blanda mjöl och baka kakor, 1 M. 18:6. Och då spåqvinnan Endor såg Saul nära att uppgifvas, skyndade hon sig och blandade mjöl och bakade kakor, 1 S. 28:24. Så ser man ännu i dag det ringare folket i Palestina baka sitt bröd för dagen. Bakugnen är antingen en kupig jernplåt eller en bottenlös lerkruka, som upphettas underifrån med påtändt ris, gräs o. d., Je. 7:18; Mat. 6:30, eller ock med glödkol eller het småsten, hvarefter de beläggas eller beklädas med den utbakade degen, som inom några ögonblick är färdig att ätas. Bilden å nästa sida visar en sådan bakugn med kakorna som gräddas. Eller ock bakas brödet helt enkelt på glödkol eller upphettade stenar, 1 K. 19:6. Stundom består ugnen af en grop jorden, vid hvars upphettade sidor man smetar fast degen. Bränslet är ibland af ovanlig art. Jag såg en gång i Nazaret i en bagarstuga af ringare art, att sjelfva askgropen hvaruti kakorna gräddades var af hästgödsel. Detta ämne väljer man emedan det håller värmen bättre qvar. Derföre ser man stundom gummor och barn smyga sig fram efter vägarne och samla upp efter kreaturen. Denna anblick af en bakugn af gödsel sprider emellertid godt ljus öfver He. 4:12 f., der profeten som en särskild ynnest får tillåtelse af Herren att begagna kodynga till sin brödbakning. Kodynga begagnas också ännu af araberna. Större bakugnar, mera liknande vara torde väl åsyftas i Os. 7:4, 6, 7. Egentliga bagare fans det väl blott de större städerna, Je. 37:21; Os. 7:4. I 1 M. 40:1 f. läsa vi om Faraos öfverbagare. Samuel hotade folket med att konungen skulle taga deras döttrar till kokerskor och bakerskor, 1 S. 8:13.
Brödsbrytelse. Det tunna brödet som ätes af folket i bibelns land skäres ej sönder, utan brytes: deraf det vanliga uttrycket bryta bröd, Es. 58:7; Je. 16:7, eb. Gemensamma måltider kallas sålunda i N. T. bröds brytande eller brödsbrytelse, t.ex. Lu. 24:30, 35; Ap. 2:46; 20:7, 11. Somlige mena att ordet brödsbrytelse stundom, t.ex. i Ap. 2:42, betecknar Herrens nattvard.
Bröllop, se Äktenskap.
Bröstvärn, 2 Kr. 26:15, kastredskap, se Krig. 1 Hö. 4:4, vapenrustningar. Egentliga bröstvärn åsyftas med de i 5 M. 22:8 anbefalda värn, gallerverk eller skrank utefter kanten af de platta taken.
Buffel, 5 M. 14:5, se Hjort.
Bul, November, se Månader.
Bus, Nahors andre son,. 1 M. 22:21; stammen Bus, Je. 25:23, till hvilken Joba vän Elihu hörde, Job 32:2.
Buxbom, ett ständigt grönt träd med glänsande blad, gulaktiga blommor och gult, hårdt virke, torde afses med det eb. teaschsûr i Es. 41:19; 60:13; kanske äfven med ordet aschur i He. 27:6 (Sv. stolar).
Byte, taget i krig, hvartill räknades allt som tagas kunde, menniskor, djur och dyrbarheter, skiftades under jubel, Es. 9:3 Ps. 68:13; 119:162. Redan Abraham helgade en del af bytet åt Herren, 1 M. 14:20; Eb. 7:4. Lagen föreskref att af det midjanitiska bytet skulle ena hälften lemnas åt soldaterna efter afdrag af 1/500 åt presterna och den andra åt folket efter afdrag af 1/50 åt leviterna, 4 M. 31:25 f. David skiftade bytet lika mellan dem af soldaterna som varit i fejden och dem som stannat vid trossen; hvilket sedan dess vardt »sed och rätt» i Israel, 1 S. 30:21 f. En tillspillogifven stad fick icke plundras; den skulle uppbrännas med allt, men dess metaller helgas åt Herren. Jos. 6:19, 24; jfr 2 S. 8:11 f.; 1 Kr. 26:27.
Båge och pil var forntidens skjutvapen både mot vilddjur och fiender, såsom ännu i dag hos de vilda folken. Se Krig. Att spänna bågen kräfde ofta mycken kraft, så att äfven foten användes dertill, hvadan det eb. talesättet: »trampa bågen», Ps. 7:13; 18:35; 11:2; 37:14. Då bågen ej begagnades, bars dan i ett fodral, Hab. 3:9. Pilarne buros i ett ofta utsiradt koger, 1 M. 27:3 Es. 49:2. Benjaminiterne voro berömde bågskyttar, 1 Kr. 12:2; 2 Kr. 17:17; bland hedningarne: elamniterne, Es. 22:6; mederne,, Es. 13:18; ismaeliterne, 1 M. 21:20; Es. 21:17; folket i Pul och Lud, Es. 66:19. Ett bågskott var en ungefärlig beteckning af ett visst afstånd, 1 M. 21:16.
Bildliga talesätt äro: en slapp eller bedräglig båge, Ps. 78:57; Os. 7:16, att vankelmodigt sinne. Om Guds båge och pilar talas på flera ställen, såsom Ps. 7:13, 14; Kl. 2:4.
Bågen eller Bågsången, 2 S. 1:18, Davids qväde öfver Saul och Jonatan, hvari han prisar Jonatans båge och Sauls svärd, v. 19 - 27.
Bårar, Es. 66:20, se Vagnar.
Bäck. Det eb. ordet Nachal såväl som det arab. Vadi betecknar icke nödvändigt ett alltid rinnande vattendrag, utan ofta förstås dermed en flodbädd som blott tidtals är fyld med vatten. I de trånga bergsklyftorna eller dälderna frambrusar vattnet vid regntiden med vild förstörande fart, hvarföre David talar om sina anfäktningar såsom »Belials bäckar», Ps. 18:5, men sommarhettan gör snart slut på det ymniga flödet: en bild af trolösa vänner, Job 6:15. Sådana äro de flesta vattendragen i Israel: med undantag af Jordan och Leontes blifva de om sommaren antingen alldeles förtorkade eller ock förvandlade till små rännilar, dolda af täta busksnår; jfr 2 K. 5:12. Ordet nachal är därföre i Sv. omväxlande öfversatt med bäck och med dal.
Bädd, se Säng.
Bältet eller gördeln är för österländingarne af särdeles vigt, för att sammanhålla eller uppbinda de vida, fladdrande kläderna. Deraf de vanliga talesätten »omgjorda sig, »hafva sina länder omgjordade», d. ä. vara redo, 2 K. 4:29 Ap. 12:8; Lu. 12:35. Ett åtsittande bälte gaf fasthet åt kroppen och betecknar derföre frimodighet och bestämdhet, Job 38:3; Ef. 6:14; 1 Pe. 1:13, hvaremot ett lossadt bälte innebär magtlöshet, Es. 5:27. Arbetsgördeln var af läder, så äfven profeternas, 2 K. 1:8; Mat. 3:4 stundom gjordes gördlarne af finaste linne, Je. 13:1; He. 16:10, och smyckades med silfver och guld, Da. 10:5. I gördeln eller bältet bar man penningar, vapen, skriftyg och andra småsaker, Mat. 10:9, gr.; 1 S. 25:13:2 S. 20:8; He. 9:2. Bälten hörde också till värderade hedersskänker, 1 S. 18:4, och betecknade derföre stundom embetsvärdighet, Es. 22:21. Derföre hörde äfven ett med de fyra heliga färgerna stickadt bälte till den presterliga embetsdrägten, 2 M. 29:9; jfr Up. 15:6.
Bök, Es. 41:19; 60:13, eb. tidhâr, ett kostbart trädslag.
Bölder, se Plågor.
Bön. Någon bestämd befallning att bedja finnes icke. i lagen; fast mera är bönens nödvändighet förutsatt såsom det naturliga uttrycket för den efter Gud och hans nådagåfvor trängtande menniskoanden. Bön är det väsentliga i offrat, och offret har sin betydelse såsom en förkroppsligad bön, jfr Ps. 141:2. Att bön var förenad med offertjensten synes också af Lu. 1:10. Och till offertjenstens rum, till templet gick man upp för att bedja, Lu. 18:10; Ap. 3:1, vändande sig mot det Allraheligaste, Ps. 5:8; 138:2; och var man fjerran från helgedomen, så vände man sig vid bönen åt det hållet, såsom Daniel öppnade sina fönster mot Jerusalem och bad, 1 K. 8:46 f.; Da. 6:10. Bönestunderna voro, som det synes, trenne, Ps. 55:18; Da. 6:10: aftonen eller »den nionde timmen», aftonoffrets tid, Ap. 10:3; Da. 9:21; morgonen eller »den tredje timmen», Ap. 2:15, samt middagsstunden, 10:9. Bordsbön eller tacksägelse före maten nämnes på flera ställen, Mat. 15:36; Ap. 27:35. Folket villa icke äta förr än Samuel hade välsignat offret, 1 S. 9:13. Ställningen under bönen var oftast stående, 1 S. 1:26; Mar. 11:25; Lu. 18:11, stundom med uppräckta händer, 1 K. 8:22 vid högtidligare tillfällen eller i djup bedröfvelse böjde man knä, 1 K. 8:54 Ps. 95:6, eller lade sig ned på jorden, Jos. 7:6; Ne. 8:6. Bruket att knäppa ihop händerna vid bön spåras ej i bibeln, lika litet som i den klassiska forntiden eller den äldsta kyrkan. Det är inkommet genom de germaniska stammarna den äldsta bildliga framställning man känner deraf, finnes på Teodosius den stores segermonument, omkr. 391 e. K. Egentliga bönformulär förekomma ej i G. T., med undantag af de ordalag som påbjudas i 5 M. 26 vid frambärandet af förstlingsfrukterna och tiondegärderna; vidare den trefaldiga välsignelsen, 4 M. 6:24 f., samt Moses bön, då arken fördes fram och då den sattes ned, 4 M. 10:35 f., jfr Ps. 68:2. Märkvärdigast af de i G. T. upptecknade böner äro Salomos vid templets invigning, 1 K. 8, leviternas bön på den stora fastedagen efter fångenskapen, Ne. 9, samt Daniels bön, Da. 9. Af Lu. 11:1 synes som om framstående lärare meddelade sina lärjungar särskilda bönesätt. Då lärjungarne bådo Herren, att han måtte lära dem bedja, såsom Johannes Döparen hade lärt sina lärjungar att bedja, gaf han dem den bön vi känna under namnet »Herrens bön» eller »Fader vår», Lu. 11:2 f.; Mat. 6:9 f. Och han sjelf som mer än någon hade bönens ande och som tillbragte hela nätterna i bön till sin fader, har i sin »öfverstepresterliga bön», Jh. 17, såväl som i bönekampen i Getsemane framstält sig sjelf för sin församling såsom den store förebedjaren i dubbel måtto, såsom den der beder för oss och såsom den der lärer oss att bedja. Bönen i Jesu namn är för hans lärjungar den ständigt öppna telefonen till Fadrens hjerta, Jh. 14:13 f.; 15:16; 26:23 f. Apostoliska exempel på bön i Jesu namn hafva vi många, se: Ef. 3:14 f.; Fil. 1:3 f.; Kol. 1:9 f.; Eb. 13:20 f.; 1 Pe. 5: l0 f.; Jud. 24 f. Uppmuntringar till bön, se Ef. 6:18; 1 Tes. 5:17; 1 Tim. 2:8; Mat. 6:5 f.; 1 Jh. 5:15; Ja. 1:5; 5:13 f.; Ps. 34:7; Lu. 18:1; 21:36, etc,
Löftet om bönhörelse, enligt somliga ställen ovilkorligt, Jh. 15:7, är dock enligt andra vilkorligt, 1 Jh. 5:14, Så att t.ex. helbregdagörelse genom bön ej må ovilkorligt väntas. Man komme ihåg både Melite och Miletus! På Melite botade Paulus Publii fader genom bön, Ap. 28:8; i Miletus lemnade han Trofimus sjuk, 2 Tim. 4:20.
Bönor, se Säd.
