Uppslagsord K (Biblisk ordbok för hemmet och skolan)

K

Kab, se Mått.

Kabul. 1. Gränsstad i Asers stam, Jos. 19:27. Ännu finns en by Kabul 14 km. o. s. o. om Akka.

2. Ett område med 20 städer i Galileen, som Salomo skänkte konung Hiram till tack för hans biträde vid tempelbyggnaden, men som denne ej satte värde på och derföre kallade »Kabul», 1 K. 9:11 f. Kanske ordet »Kabul» kan betyda »likt skräp» e.d. Man tror att det var dessa samma städer Hiram sedermera gaf Salomo tillbaka, 2 Kr. 8:2.

Kabzeel (eller Jekabzeel, Ne. 11:25), stad i södra Juda, Jos. 15:21, Benajas födelseort, 2 S. 23:20.

Kades eller Kades-Barnea, 5 M. 1:2, och i 1 M. 14:7 äfven En-Mispat, »brunnen Mispat», namn på en källa, en stad och öknen deromkring, Ps. 29:8, vid södra randen af det förlofvade landet, enligt 4 M. 20:16 vid Edoms gräns. Kades besöktes af Israels barn två gånger under ökenvandringen; vid det första besöket, strax sedan de lemnat Sinai, inträffade de tolf spejarnes utrustning, Jos. 14:7, folkets uppror och deras förmätna försök att intränga i Kanaan vid Horma, 5 M. 1:19 f., v. 44; vid det andra, 38 år senare, inträffade Mirjams död, folkets knot efter vatten, och den underbart öppnade tillgången, Arons och Moses otrossynd samt deras fruktlösa anhållan om genomfart genom Edom, 4 M. 20:1 f. Somlige mena att Kades varit ett slags hufvudstation under ökenvandringen, så att alltid en del af folket qvarstannade der, medan Mose med tabernaklet for omkring till de olika lägerställena, jfr 5 M. 1:46; 4 M. 14:33. Andre mena att det var ett annat Kades, till hvilket folket slutligen samlades, och att det kanske varit Petra. Så t.ex. Stanley och Arnaud. Åter andre men sig hafva återfunnit Kades i källan Ain-Kudês omkr. 10 mil s. om Gassa, o.s.v.

Kadmoneer, 1 M. 15:19, urinvånare i Palestina på Abrahams tid.

Kaftor, en ö eller ett kustland, som nämnes i Je. 47:4; Am. 9:7, såsom den ort hvarifrån felisteerne invandrat i Palestina; dess från Egypten härstammande invånare kallas Kaftorim, kaftoreer, 1 M. 10:14; 5 M. 2:23. Man gissar att Kaftor är ön Kreta eller Egyptens norra delta. Jfr Felisteer, Kasluhim.

Kaifas, hvars egentliga namn var Josef, öfversteprest på Kristi tid, Lu. 3:2, omkr. 18 - 36 e. K., och enligt Jh. 18:13 måg till förre öfverstepresten Annas; profeterade i Stora rådet om att Jesus skulle dö för folket, Jh. 11:49 f. I hans palats beslöt Rådet att döda Jesus, Mat. 26:3, och inför honom förhördes frälsare, innan han fördes inför Pilatus, Mat. 26:57; Jh. 18:13 f. Kaifas försökte sedan att hindra Petrus och Johannes att predika men lyckades ej, Ap. 4:6, 21 f.

Kain, d. ä. förvärf. 1. Adams och Evas förstfödde son, 1 M. 4:1, som trots Guds varningar gaf efter för den vrede som fylde honom då hans broders offer upptogs med välbehag, men ej hans eget. Så slog han Abel ihjel och vardt till straff derför af Herren jagad i landsflykt men blef genom ett särskildt tecken skyddad mot den blodshämd hvartill han kände sig förfallen. Så gick han bort från Herrens ansigte och bodde i landet Nod öster om Eden, der han byggde en stad den han kallade efter sin son Hanok. 1 M. 4:16 f.; 1 Jh. 3:12; Jud. 11.

2. Kain i 4 M. 24:22, se Keniter.

Kainan. 1. Enos son, se Kenan.

2. I Lu. 3:36 nämnes en Kainan som Arpaksads son och Salas fader, ehuru derom intet finnes i det eb. G. T., 1 M. 10:24; 11:12; en inskjutning från den grek. LXX-öfversättningen, som sedan följde med i Lu. 3.

Kalah, se Nineve.

Kalcedon, se Ädelstenar.

Kaldeen, 1 M. 11:28, kaldeernas land, Je. 50, var enligt gamla geografer ursprungligen ett land vid Persiska viken, gränsande till Arabien, alltså ungefär södra delen af Babylonien, men sedermera kom namnet Kaldeen att brukas i vidsträcktare mening om hela Babyloniska riket (se Babel). Kaldeerna, eb. Kasdim, skildras som ett vildt och grymt folk. Hab. 1:6 f.; Job. 1:17. I de assyriska inskrifterna kallas de Kaldim eller Kaldiai, och provinsen Babylonien heter der mat Kaldu, kaldeernas land.
Kaldeer betecknar på några ställen iallmänhet lärda män, isynnerhet astrologer, ett språkbruk som kom sig deraf att babylonierne isynnerhet voro ifrige i sådana studier som stjernkunskap o.d. Se Da. 2:2 f.

Kaleb, Jefunnes son, 4 M. 13:7, äfven kallad »den kenisiten», 4 M. 32:12; Jos. 14:6, en af de 12 spejarne och jemte Josua den ende af dem som uppmuntrade folket att draga in i Kanaans land, 4 M. 13:31; 14:6. Derföre att hos honom var en annan ande än hos folket, fick ock han ensam af det äldre slägtet jemte Josua komma in i löftets land, 14:24, 30, 38; 26:65; 5 M. 1:36. Sedermera deltog han i landets utdelning, 4 M. 34:19, och fick sjelf till arfvelott Hebron och dess bergstrakt, Jos. 14:9 f., som han hade att med strid tillkämpa sig af enakiterna, 15:13 f. Hebron vardt sedan levitstad, men dess landområde med dithörande småstäder förblef Kalebs, 21:11 f.
Området vidgades, Jos. 15:15 f., och kallas Kaleb, 1 S. 30:14. eller Kaleb-Efrata, 1 Kr. 2.24.

Kalfvar begagnades mycket vid offren, hvaraf uttrycket »våra läppars kalfvar», Os. 14:3, eb., d. ä. våra läppars offer, Eb. 13:15. Gödda kalfvar nämnas som fin spis, 1 M. 18:7; Am. 6:4; Lu. 15:23, och beteckna i bildspråket lättsinne och bångstyrighet, jfr Je. 46:20 f.
Att »hugga kalfven i tu och gå emellan styckena», Je. 34:18, anses åsyfta det gamla sättet att stadfästa ett förbund, då man uttryckte sin sålunda ömsesidiga villighet att huggas i stycken om man blefve otrogen. Jfr 1 M. 15:9 f.
Guldkalfven. Då folket tyckte att Mose dröjde för länge på Sinai, nödgade de Aron att af deras örringar gjuta en gyllene kalf, som skulle vara en bild af Gud och gå framför dem. Ett altare restes, offer frambars, och högtiden firades med gästabud och dans. 2 M. 32:1 f. Då Mose kom ned, upptändes hans nitälskan; han brände upp kalfven i eld, stötte honom till pulver och strödde det i bäcken som flöt från berget, så att folket skulle få dricka upp sin egen synd, sig till förbannelse, 32:20; 5 M. 9:21. Då folket hånade hans åtgärder, kallade han till sig dem som ville höra Herren till. Alla leviterne slöto sig till honom; de togo sina svärd, gingo genom lägret och dräpte omkring 3,000 män. -- Man gissar kalfven var en efterbildning af de till afgudatjenst helgade tjurar, som israeliterne sett i Egypten, såsom den svarta tjuren apis i Memfis som förestälde Ptah eller Osiris, eller den hvita tjuren Mnevis i Heliopolis i Gosen, som förestälde solguden Horus, eller också att de lånat denna idé från de små tjurbilder, som egyptierne plägade bära omkring i sina processioner, och som äfven finnas afbildade på de egyptiska skulpturerna. Att framställa gudomligheten under den starke och nyttige tjurens gestalt var i hela österlandet en ganska vanlig form af afguderi. ehuru Aron icke tänkte på att med sin kalf framställa någon afgud utan endast Jehova sjelf, 2 M. 32:8, så stämplas hans gerning likväl som ett affall, ty det var ett försök att under en bild framställa den osynlige. Samma drift var det som låg till grund för Jerobeams guldkalfvar, dem han uppsatte, den ene i Betel, och den andre i Dan, såsom sinnebilder af Jehova, för att folket ej måtte dragas till Jerusalem; och samma Guds misshag uttalas ofta genom profeterna öfver denna »Jerobeams synd». 1 K. 12:26 f.; 2 K. 17:21; Os. 8:5; 10:5, etc.

Kalk. I det nästan blott af kalkstensberg bestående Palestina användes kalkstenen dels som byggnadssten, isynnerhet den till praktbyggnader begagnade marmorn, 1 Kr. 29:2, dels till bestrykande af murar och väggar, 3 M. 14:41; 5 M. 27:2. -- Bringande kalk afbildar Guds vredes straff, Es. 33:12; vid dåliga murar med kalkstrykning förliknas i He. 13:10 f. folkets af de falska profeterna underblåsta förhoppningar.
Om kalk, bägare, se Vattubägare.

Kalmus, en indisk rörväxt (Calamus odoratus, kryddrör), af hvars rot bereddes en välluktande olja, 2 M. 30:23; Hö. 4:14; Es. 43:24; He. 27:19.

Kalne, en af Nimrods städer i Sinear. 1 M. 10:10; Am. 6:2, kallas Kalno i Es. 10:9; dets. s. Kanne, He. 27:23?

Kamarim, 2 K. 23:5 afgudaprester, som Josia afsatte; samma ord är i Zef. 1:4 återgifvet med »munkar», i Os. 10:5 med »andlige». Det motsvarande syriska ordet kumra är allmän benämning för hvarje prest; men då afguderiet i Palestina förnämligast var af syrisk härkomst, så fick det syrsika namnet för prest uti Israels ordbok en så ful bemärkelse.

Kamelen (eb. gamal), enligt lagen ett orent djur, 3 M. 11:4, brukades emellertid mycket äfven af israeliterna, likasom hos deras grannfolk, såsom både lastdragare och riddjur och äfven i krig. 2 K. 8:9; 1 M. 24:64; 1 S. 30:17. Kameler funnos i Egypten, 1 M. 12:16, Etiopien, 2 Kr. 14:15, Kedar och Hazor, Je. 49:29. Drottningen af Saba kom till Salomo med kameler som buro specerier, guld och ädla stenar, 1 K. 10:2. David tog kameler från gesuriterna och amalekiterna, 1 S. 27:9. Job hade till slut 6,000 kameler, Job 42:12, och midjaniterne och deras allierade hade så många som sanden på hafsstranden, Do. 7:12. Såsom danad med förmåga att förvara betydliga qvantiteter vatten i sitt inre och sålunda i stånd till att färdas långa vägar utan att dricka, och såsom belåten med de gröfsta växtarter, tistlar, törnen o.d., är kamelen särdeles lämplig för färder i ödemarkerna, hvarföre ock araben kallar honom öknens skepp och ser i honom ett särskildt minnesmärke af skaparens godhet. Han kan bära ofantliga bördor, och hans fötter äro försedda med mjuka, elastiska kuddar, hvilka göra att han ej sjunker ned i sanden. Kamelens mjölk är en stark närande föda. Bland Jakobs skänker till Esau nämnas äfven trettio mjölkande kamelhonor med deras föl, 1 M. 32:15. Köttet begagnas af araberna till föda, och af håret göras kläder. Johannes Döparen hade en klädning af kamelhår, Mat. 3:4; kanske äfven Elia, 2 K. 1:8. Den enpucklige kamelen eller dromedaren är snabbare än den tvåpucklige; det är den förra arten som åsyftas i bibeln och som nu finnes i bibelns länder; den tvåpucklige eller baktriske kamelen förekommer deremot mera i mellersta och östra Asien. Liksom i forntiden pläga araberne ännu i dag pryda kamelernas halsar med halfmånformiga prydnader, Do. 8:21, 26.
Från kamelen hafva både ebreer och araber en mängd ordspråkslika talesätt, t.ex. »kamelen genom nålögat», Mat. 19:24, och »sila bort myggan och svälja kamelen», Mat. 23:24.

Kamererare, egentl. snöping (eb. saris, gr. evnuk). De asiatiske konungarne använde snöpingar till uppsigt öfver sitt hus, sin hofstat och isynnerhet sina qvinnor. Så kom ordet att iallmänhet beteckna hof-embetsmän af olika rang, Es. 39:7, så att kanske äfven gifte embetsmän kallades saris, 1 M. 37:36. -- Hednisk sed införde äfven i Israel i senare tider bruket af »kamererare», 1 K. 22:9; Je. 41:16, hvilka stundom stodo högt i anseende, Je. 34:19; 2 K. 24:12 f.
Den etiopiske hofmannen l. kamereraren, se Filippus 4.

Kana. 1. Stad i Asers stam, Jos. 19:28, sannolikt den nuv. byn Kana 1 mil s.o. om Tyrus.

2. Kana i Galileen, Natanaels födelseort, Jh. 21:2, der Jesus gjorde vatten till vin, Jh. 2, och botade konungsmannens som. 4:46, sökes af somliga i byn Kenna nära Nazaret, af andra i byn Kana-el-djelîl, d. ä. »Kana i Galileen» 1 mil n. om Nazaret.

3. Kanabäcken, en bäck på gränsen mellan Efraim och Manasse, Jos. 16:8; 17:9.

Kanaan. 1. Hams son, Noahs sonson, 1 M. 9:18, stamfader för fenicierna (Zidon) och kananeerna, 1 M. 10:15 f. Den dom Noah uttalade öfver Hams brott, drabbade Kanaan, hvadan judarne mena att Kanaan var delaktig i Hams synd, 1 M. 9:20 f.

2. Kanaan, som enligt några betyder låglandet, betecknar ursprungligen den lågt liggande kuststräckan efter Medelhafvet, der kananeerne i inskränkt mening bodde, i motsats till bergsbygden, se 4 M. 13:30; Jos. 11:3. Så om Fenicien i Es. 23:11, och om Felisteen i Ze. 2:5.

3. Sedermera kom namnet Kanaan att i vidsträcktare mening brukas om hela Kanaans land, landet vester om Jordan, i motsats till landet Gilead öster om Jordan. Rubens och Gads stammar stannade i Gileads land, men de öfriga stammarne drogo in i Kanaans land. Jfr 4 M. 32:29 f.; Jos. 22:9, 32. Kanaan är alltså landet mellan Medelhafvet och Jordan, från Libanon till Egyptens bäck. 4 M. 33:51; 34:1 f.; 35:10, 14. Andra namn för Kanaans land, se Palestina.
Kanaans land intogs och utskiftades af Josua, hvilken synes hafva föranstaltat en ordentlig kartläggning af landet, Jos. 18:4 f.
I Karnaks tempel i Egypten har man nyligen funnit en förteckning öfver 118 eller 119 städer i Kanaan, hvilken tros åsyfta en eröfring af landet genom den egyptiske konungen Totmes III, före Josuas tid. Det är den äldsta kända uppgift om kananeiska städer före Josuas dagar. (Schaff.)

Kananeer är dels 1) ett gemensamt namn för alla de hedninska folk, heteer, amoteer, hivveer, jebuseer m.fl., 1 M. 10:15 f., som bodde i Kanaan före ebreernas eröfring, och hvilka då de fylt sitt syndamått dömdes af Gud till utrotning genom Israel, som dock ej rådde med att kufva dem i grund utan lät en del blifva qvar, Do. 1:21, 27 f., Guds folk till plåga och snara, 3:5 f.; dels 2) särskildt namn för ett af dessa folk, kananeer i inskränkt mening, 1 M. 15:21, de vid hafskusten och vid Jordan boende lågländarne, 4 M. 13:30; Jos. 11:3, sannolikt just det feniciska handelsfolket som innehade kuststräckan norr om Karmel. Jfr Jos. 5:1; 13:4; Es. 23:11; Ob. 20 (»Kananeerne upp till Zarpat»); Mat. 15:22. Deraf kommer ock att ordet kanane stundom står i betydelse af köpman eller krämare Jfr Es. 23:8; He. 17:4; Or. 31:24 etc.

Kananeus, Kananit, se Simon 2.

Kandace, Ap, 8:27, drottning i Etiopien. Namnet var gemensam benämning för de etiopiska drottningarne på den tiden.

Kanel, en af beståndsdelarne i den heliga oljan, 2 M. 30:23, och en omtyckt krydda, Or. 7:17; Hö. 4:14; Up. 18:13, den inre barken af trädet Laurus cinnamomum, hvaraf den mesta och finaste erhålles från ön Ceylon.

Kanna, se Kalne.

Kanoniska böcker, se Bibel.

Kansler, (egentligen den innanför skrankorna (cancelli lat.) sittande domaren), står i Sv. för åtskilliga embeten, hvilka ej är så lätt att säkert bestämma; såsom ungefär 1) statssekreterare (»skrifvare»), 1 Kr. 27:32; Je. 36:10; 2) rikshistoriograf och statsminister (eb. maskir), 2 S. 8:16; 1 K. 4:3; 3) ett slags krigsembetsman, Es. 33:18; 4) i Esr. 4:8, befälhafvare (pascha); 5) i Ap. 19:35, stadssekreteraren i Efesus, hvilken hade att uppsätta och föreläsa offentliga handlingar.

Kansli, Esr. 6:1, arkivet; Je. 36:12, statssekreterarens embetsrum.

Kapernaum, en stad i Galileen vid vestra stranden af Tiberias' sjö, Mat. 4:13; Jh. 6:24. Den hade sin egen synagoga, der vår frälsare ofta lärde, Jh. 6:59; Lu. 4:33; Mar. 1:21, -- en synagoga, byggd af kaptenen för den afdelning af romerska soldater, som synes der varit förlagd, Lu. 7:1 f. Der var äfven en tullstation, vid hvilken Matteus hade anställning, Mat. 9:9; 17:24. I denna stad gjorde Jesus talrika underverk och talade många »nådefulla ord». I Nazaret var han uppväxt, men Kapernaum var hans »egen stad», der han sades vara »hemma», Mar. 2:1. Det var »upphöjdt allt intill himmelen», men är nu »nedstörtadt allt intill afgrunden», Mat. 11:23; Lu. 10:15; man vet ej dess plats. Någre söka dess läge vid de ej obetydliga ruiner, som finnas vid Tel-Hûm, en timmes väg s. om Galileiska sjöns norra spets. Robinson m.fl. söka det vid Chan Minich, litet längre söderut.

Kappadocien, det största af Mindre Asiens landskap, med berget Taurus och floden Evfrats öfra lopp till naturliga gränser i söder och öster; gränsade i vester till Lykaonien, och i norr till Pontus och Galatien. Det vattnades af floden Halys och var bekant för sina präktiga betesmarker och sina utmärkta hästar och åsnor. Hufvudstaden hette Cesarea; folket, af syriskt ursprung, var inskränkt och lastfullt. Se Cilicien, Kreta. Äfven i Kappadocien funnos judiska kolonier, Ap. 2:9, bland hvilka evangelium vann insteg, 1 P. 1:1.

Karbunklar, He. 28:14, gnistrande ädelstenar.

Karkemis, enligt Es. 10:9 en af assyrierna eröfrad stad i hvars närhet Farao Neko dukade under för Nebukadnezar, Je. 46:2; 2 Kr. 35:20; staden Circesium, en befäst ort vid Kaburs inflöde i Evfrat; heter i de assyriska inskrifterna Gargamis.

Karlavagnen, Job 9:9; 38:32, den välbekanta stjernbilden Stora björnen på norra himlahvalfvet; »hans ungar» i 38:32 anses vara de tre stjernorna som bilda vagnens tistelstång.

Karmel. 1. Stad i Judas bergsbygd, Jos. 15:55, der den rike Nabal hade sina hjordar, 1 S. 25, och der Saul uppreste ett segertecken efter sin seger öfver amalekiterna, 1 S. 15:12. Ännu finnas deraf betydliga ruiner på berget Kermel 1 mil s.s.o. om Hebron.

2. Namnet på den bergrygg som utgjorde gränsen mellan Manasse och Aser, Jos. 19:26, och isynnerhet den udde deraf, som skjuter ut i hafvet och bildar viken vid Akka. Karmel är, hvad namnet betyder, en trädgård; dess skönhet prisas i Es. 35:2; Hö. 7:5; jfr Je. 50:19. En resande säger: »Berget är alldeles betäckt med grönt; på dess höjder växa furuträd och ekar och längre ned oliver och lagerträd. (Jfr Am. 9:3). Derifrån flyta en mängd kristallklara bäckar, af hvilka den största kommer från den så kallade Eliaskällan, och mellan blomsterpridda stränder rinna de ned till Kison. Den utsigt man från bergets höjd har öfver hafsviken vid Akka och dess fruktbara stränder, ända bort till Libanons blåa höjder och det snöhvita Hermon, är förtjusande.» Nedanföre utbreder sig den blomstrande Jisreels slätt. I sidorna af berget, som består af den i vestra Palestina vanliga Jura-kalken, finnas en mängd naturliga grottor, jfr 1 K. 18:4. Märkvärdiga tilldragelser hafva fäst sina minnen vid detta berg. Här stod Elia inför hela Israel och den afgudiske Ahab; Baals-presterna skreko förgäfves till Baal; på Elias bön föll elden från himmelen. Härifrån förde han presterna ned till bäcken Kison och dräpte dem. Härifrån såg hans tjenare ett moln stiga upp ur hafvet, såsom en mans hand, och inom ett ögonblick var himmelen mörk af moln och väder, och det kom ett stort regn, 1 K. 18. På Karmel vistades äfven Elisa, 2 K. 2:25; 4:25. Berget Karmel kallas af araberna vanligen Mar-Eljâs, den hel. Elias.

Karpus, en Pauli vän i Troas, 2 Tim. 4:13.

Kartan, se Kirjataim 2.

Kasia, 2 M. 30:24; He. 27:19, eller kezia, Ps. 45:9, den fina barken af det indiska trädet Cinnamomum Cassia, användes till den heliga smörjelseoljan.

Kasifja, en ort der landsflyktige judar bodde, sannolikt nära Babylon, Esr. 8:17.

Kasluhim eller kasluheer nämnas i folktaflan, 1 M. 10:14; 1 Kr. 1:12, som ett med egyptierna beslägtadt folk. »Mizraim födde Kasluhim, af hvilka utgingo Felistim samt Kaftorim.» Man söker deras bostäder i det låga kustlandet mellan Nildeltat och Felisteen, hvilket af de gamle kallades Kasiotis efter berget Kasius, vid gränsen mellan Egypten och Syrien. Om felisteernas ursprung, jfr Felisteerne.

Kastor och Pollux, i romerska gudasagan tvillingsöner af Jupiter och Leda, betraktades som sjömännens skyddsgudar. Man tänkte sig dem på himlahvalfvet i stjernbilden Gemini (Tvillingarne) och målade eller uthögg deras bild på fartygens framstammar. Så på det skepp, med hvilket Paulus reste, Ap. 28:11. De kallas här i gr. »dioskurerne», d. ä. Jupiterssönerne.

Kastskofvel, se Vanna.

Kebar, en flod vid hvilken Hesekiel såg några af sina syner, He. 1:1, 3; och der fångne judar bodde, He. 3:15, är en biflod till Evfrat, i hvilken den rinner ut vid Karkemis, och heter nu Kabûr. Kallades af grekerna Chaboras och hålles för att vara samma flod som Habor, floden i Gosan, 2 K. 17:6.

Kedar, Ismaels andre son, 1 M. 25:13, stamfader för de krigiska och oförskräckta kedarenerna i Öde Arabien, Ps. 120:5; Es. 21:16 f.; 42:11. Deras tält af svarta kamelhår, men dock på skatter rika, åsyftas i Hö. 1:5.

Kedemot, levitstad i Rubens stam, Jos. 13:18; 21:37, låg vid landets östligaste gräns invid öknen Kedemot, 5 M. 2:26 (Sv. »östanefter»).

Kedes. 1. Levit- och fristad i Naftali, Baraks födelseort, Jos. 19:37; 20:7; 21:32; Do. 4:6; byn Kedes n.v. om sjön Merom.

2. Stad i södra Juda, Jos. 15:23.

3. Dets. som Kisjon.

Kedor-Laomer, konung i Elam, en af de konungar som bekrigade de fem städerna vid Salhafvet men beröfvades sitt byte af Abraham, 1 M. 14.

Kedumim, se Kison.

Kefas, se Petrus.

Kefisk, se Korinterbrefven.

Kegila, stad i Judas lågland, Jos. 15:44, som David en gång räddade från felisteerna, hvarför den dock lönade honom med otack, 1 S. 23:1 f.; jfr Neh. 3:17 f.

Kehat, Levis andre son, 1 M. 46:11, stamfader för kehatiterna, som vid Sinai räknade 8,600 män, 4 M. 3:28. De hade att bära arken och de heliga redskapen under ökenvandringen, 4 M. 4:4 f. Kehatiterne fingo 10 städer i Efraim, Dan och Manasse, Jos. 21:4 f.

Kejsare, egentl. Kaisar, den gr. formen för det latinska Cæsar, det namn som bars af den romerska monarkiens grundläggare, diktatorn Julius Cæsar, hvilken, då han ensam fått regeringstyglarna i sin hand, med låtsad blygsamhet ej ville antaga den förnäma titeln konung utan nöjde sig med att heta imperator, d. ä. befälhafvare. Emellertid blef hans personliga namn Cæsar upptaget af hans efterträdare och öfvergick så småningom till en titel som ville gälla för mera än sjelfva konungamagten, neml. kejsarenamnet. Äfven namnet imperator blef i de latinska dotterspråken en titel af samma betydelse. Det var de romerske kejsarne som voro Palestinas och judarnas öfverherrar i N. T:s tider. Dess historia faller helt och hållet inom de fem första kejsarnes regeringstid: Augustus d. 14 e. K. (Lu. 2:1), Tiberius, 14 - 37 e. K. (Lu. 3:1; Jh. 19:12), Kaligula, 37 - 41, Klaudius, 41 - 54 (Ap. 11:28), samt Nero, 54 - 68 (Ap. 25:8 f., Fil. 4:22).

Romerske kejsaren betecknas äfven med ordet Sebastos, Ap. 25:21, 25, d. ä. den »dyrkade» eller »vördnadsvärde» (lat. Augustus).
Samma benämning, sebaste eller augusta, hade det regemente, vid hvilket Julius var kapten, Ap. 27:1, »den kejserliga vakten», eller »den kejserliga skaran» (Sv.); antingen en i Cesarea stationerad trupp under prokuratorn Festi befäl, eller kanske de s.k. augustanernas garde, ett kejserligt lifgarde i Rom; i det senare fallet hade Julius tillfälligtvis varit på genomresa i Cesarea.

Kemos, moabiternas förnämsta gud, 4 M. 21:29. Dess dyrkan infördes i Jerusalem af Salomo, 1 K. 11:7, men afskaffades af Josia, 2 K. 23:13. Likasom Molok dyrkades äfven Kemos med menniskooffer, 2 K. 3:27; jfr Am. 2:1. Moab kallas »Kemos' folk» i 4 M. 21:29.

Kenan, Enos' son, den fjerde från Adam, 1 M. 5:9 - 14; 1 Kr. 1:2; kallas Kainan i Lu. 3:37.

Kenas. 1. Esaus sonson, 1 M. 36:15, furste i Edom, v. 42.

2. Otniels fader, Jos. 15:17.

Kenat, se Nobah.

Keneer och Kenisseer, två folkstammar i Kanaan på Abrahams tid, 1 M. 15:19. Keneerna voro kanske des. s. keniterna.

Keniter, en midjanitisk stam nära Sinai, till hvilken Moses svåger Hobab hörde; följde Judas stam in i Judas sydland, Do. 1:16, och blef sedan boende bland Israel, 1 S. 30:29. de voro vänligt stämde mot Herrens folk, hvarföre de också skonades af Saul vid blodbadet på amalekiterna, 1 S. 15:6. Till keniterna hörde Jaels man Heber, som drog norrut och slog sig ned i Naftali, Do. 4:11, samt kanske äfven rekabiterne (kiniterne i 1 Kr. 2:55?). Keniterna hotas af Bileam med undergång genom assyrierna i 4 M. 24:21, der han äfven gifver dem namnet Kain, v. 22.

Kenkreä, staden Korints hamn vid saroniska viken, Ap. 18:18. Tidigt fans der en kristlig församling, Ro. 16:1.

Keren-Happuk, sminkhorn, en af Jobs döttrar, Job 42:14.

Kerit, en bäck öster om Jordan, vid hvilken Elia gömde sig en tid och bespisades af korpar, 1 K. 17:3.

Kerijot. 1. En af Moabs förnämsta städer, Je. 48:24; Am. 2:2; i Je. 48:41 har Sv. Kirjat.

2. En stad i södra Juda, Jos. 15:25; det nuv. Karjetên, s. om Hebron?

Keruber sattes af Gud att bevaka vägen till lifvets träd, 1 M. 3:24. Kerubgestalter af guld prydde förbundsarkens lock, en vid hvardera änden, sträckande sina vingar deröfver och med ansigtet vända mot hvarandra men blickande ned på locket, 2 M. 25:18 f.; 37:7 f. I förlåten voro också kerubgestalter inväfda, 2 M. 36:35. I Salomos tempel stodo i det Allraheligaste två kolossala keruber af oliv, klädda med guld, 1 K. 6:23 f., och dessutom funnos kerubbilder på alla husets väggar, dörrposter o.s.v., 6:29, 32, 35; 2 Kr. 3:7, så att keruber tillsamman med lejon, oxar och palmer utgjorde husets ornamentering, 1 K. 7:29, 36. Hesekiel såg vid Kebar keruber af mera sammansatt art, med två par vingar, menniskogestalt med armar, händer och fötter, fyrdubbelt hufvud -- af menniska, lejon, oxe och örn -- fulla med ögon och försedda med hjul, hvilka vände åt alla håll och foro fram som blixten. He. 1. I psalmerna framställas keruberne såsom den högstes tron, Ps. 80:2; 99:1. Och emedan Gud just från förbundsarken ville uppenbara sig för sitt folk, kallas han ofta den Gud som »tronar mellan keruberna», 1 S. 4:4; 2 S. 6:2; 2 K. 19:15; Es. 37:16. I Hesekiels syn uppbära keruberna ett kristallklart hvalf, hvaröfver reser sig en tron som af safir, hvarpå Guds majestät strålar fram i menniskogestalt med regnbågens glans, He. 1:22, 26, 28; 10:18 - 20; och i 1 Kr. 28:8 kallas de gyllene keruberna vagnen, likasom det i Ps. 18:11 heter att Gud far på keruberna.
Att få en klar föreställning om kerubernas utseende efter de här anförda ställena är mycket svårt. Man fattar dem iallmänhet som symboliska bilder, ämnade att föreställa Jehovas allsmägtiga kraft och härlighet, sådan den i hans skapelse träder fram. (Win.) Att de gamla folken i sin gudstjenst brukade åtskilliga symboliska gestalter, som i sig förenade drag af olika djur, såsom former för en högre och fullkomligare tillvaro än den verkligen erbjuder, är välbekant. De egyptiska sfinxerne, de assyriska bevingade tjurarne med menniskohufvud, de grekiska sagornas gripar, med örnvingar, lejonklor o.s.v., hvilka bevaka nordens gyllene skatter o.s.v., vittna tillräckligt härom. Se bilderna under Kut och Nisrok. Man har förmodat, att Mose under Guds ledning upptog denna för ebreerna bekanta allmänna idé om symboliska bevingade väsende, förädlade och förandligade den och renade den från afgudiska föreställningar och bruk. Egyptierne hade också sina heliga arkar, prydda med bevingade figurer, men inneslutande i sitt inre en katt, en krokodil eller en orm såsom ett föremål för dyrkan. Förbundets ark deremot innehöll intet annat än Herrens lag skrifven på två stentaflor och dold för allas blickar; och deröfver tronade Gud, ej inom keruberna utan emellan dem; icke i någon lekamlig form, utan osynlig för dödliga blickar. (Barrows).
Med Hesekiels keruber har man jemfört de fyra »djuren» eller lifsväsendena i Johannes' syn, hvilka liknade, det första ett lejon, det andra en kalf (tjur), det tredje en menniska, det fjerde en flygande örn, allasamman försedda med vingar och fulla med ögon och ropande utan uppehåll: helig, helig, helig är Herren Gud, den allsmägtige, som var och som är och som kommer, Up. 4:6 f.; 5:14. Dessa keruber eller lifsväsenden kunde alltså betraktas som en framställning af huru hela naturen, så väl som alla andliga väsenden tillsamman, blott tjenade Gud och fullgjorde hans vilja. den lofsång till hvilken de fyra djuren sade Amen (Up. 5:13 f.), den sjöngs af allt skapadt i himmelen, på jorden och under jorden och i hafvet. Så uppmanar redan Ps. 148 hela skapelsen till ett sådant lof.
Andre såsom Keil, Kurtz m.fl. betrakta keruberna ej som symboliska figurer, utan som verkliga öfverjordiska andeväsenden, hvilka omgifva Guds tron. »Härlighetens keruber (Eb. 9:5) äro icke djur (thäria) utan lefvande väsenden.»
Om betydelsen af ordet kerub är man oense. En del anse det komma af ordet rakab, rida, fara (med omflyttade bokstäfver), emedan Jehova på dem färdades fram, såsom på ett djur eller en vagn; andre härleda det från en stam karab? gripa, och jemföra det grekiska gryps och de germaniska orden grip, gripa, griffin etc. (Jfr Bibl. Fornk. p. 305 f., 342 f.)

Kesullot, Jos. 19:18, eller Kislot-Tabor, 19:12, stad på gränsen mellan Isaskar och Sebulon, äfven kallad blott Tabor, Jos. 19:22; byn Iksal på en höjd mellan Nazaret och Tabor.

Ketura, Abrahms andra hustru, med hvilken han på sin ålderdom fick en rik afkomma, 1 M. 25:1 f.

Kezia. 1. Ett välluktande ämne, se Kasia.

2. En af Jobs döttrar, Job 42:14.

Kid. Att koka kidet i sin moders mjölk, förbjöd lagen, 2 M. 23:19; 34:26. Synes vara ett barmhertighetsbud, rigtadt emot barbarisk råhet; kanske äfven emot något slags vidskepelse. Enligt Maimonides skola Sabierne hafva vid bergningstiden kokat kid i mjölk, för att skaffa välsignelse åt sina fält, hvilka dermed bestänktes. (Mel.)

Kidons loge, se Nakons loge.

Kidron, en bäckdal som, begynnande norr om Jerusalem, går söderut emellan dess östra sida och Oljoberget, sänker sig ned förbi byn Silvân, vid brunnen Rogel förenar sig med Hinnoms dal och sedan mellan vilda och brådstörta höjder bryter sig väg ned till döda hafvet. Blott tidtals erbjuder Kidron under regntiden anblicken af en rigtig bäck. Vid vägen nedifrån Stefansporten leder en brygga deröfver till Getsemane. denna väg flydde David för Absalom, 2 S. 15:23; här gick ofta Jesus, då han besökte Betania, Oljoberget och Getsemane, Jh. 18:1 f. I denna dal var det Asa, Josia och Hiskia uppbrände afguderiets styggelser, 1 K. 15:13; 2 K. 23:4, 6, 12; 2 Kr. 29:16. Kidrondalen, som traditionen gifvit namnet »Josafats dal», Joel 3:2, har för närvarande olika namn. Begynnelsen deraf n. om Jerusalem heter Vadi-el-djoz, mandeldalen; den mest bekanta delen deraf, mellan staden och Oljoberget, heter Vadi-sitt-Marjam, Fru Marias dal; längre söderut heter den Vadi-el-nâr, Eld-dalen. Denna dal har länge varit muhammedanernas och judarnas käraste begrafningsplats, för de förra på vestra sidan, för de senare på den östra.

Kileab, se Daniel 2.

Kiljon, Elimeleks son, Orpas man, Rut 1:2.

Kilmad, He. 27:23, en ort som handlade med Tyrus.

Kimham. 1. En man som på den gamle Barsillais förslag följde David från Gilead till hofvet, 2 S. 19:37 f. Man gissar att han var Barsillais son. Jfr 1 K. 2:7.

2. Ett herberge nära Betlehem, Je. 41:17.

Kinnaret, fast stad i Naftali vid sjön Gennesarets vestra strand, Jos. 19:35, i 11:2 kallad Kinnarot, hvaremot Kinnerot i 1 K. 15:20 synes beteckna både staden och dess område. Jfr Gennesaret.

Kios, nu Scio, en ö i ægeiska hafvet vid Joniens kust, mellan Lesbos och Samos, Ap. 20:15.

Kir. 1. Ett starkt fäste i Moab, Es. 15:1, äfven kalladt Kir-hareset och Kir-heres, 16:7, 11; Je. 48:31; blef en gång nästan förstördt af Joram, Israels konung, 2 K. 3:25 (Sv. »tegelmuren»); finns ännu qvar under namnet Kerak, en rätt betydande ort med 7 à 8,000 inv. öster om Döda hafvets södra ände; det har ofta varit ett mål för kämpandes strider. Under korsfararetiden ansågs det som nyckeln till östra Jordanlandet.

2. Den trakt, hvarifrån syrierna utflyttade till norra Palestina, Am. 9:7, och dit Tiglat-Pileser bortförde folket i Damaskus, 2 K. 16:9; sökes vid Araxes' biflod Kur (Cyrus) i Georgien; jfr Am. 1:5; Es. 22:6.

Kirjat. 1. En stad i Benjamin, Jos. 18:28.

2. Stad i Moab, se Kerijot 1.

Kirjataim, d. ä. dubbelstad. 1. En stad i östra Jordanlandet, som ursprungligen tillhörde emeerna, 1 M. 14:5, och efter eröfringen gafs åt Rubens stam, 4 M. 21:21; 32:37; Jos. 13:19, men togs sedan af Moab, Je. 48:1; He. 25:9. Anses vara den nuv. orten Kerejât ö. om Döda hafvet.

2. En levitstad i Naftali, 1 Kr. 6:76; kallas Kartan i Jos. 21:32.

Kirjat-Huzot, se Gatustaden.

Kirjat-Jearim, gibeonitisk stad vid Benjamins gräns, anvisad åt Judas stam, Jos. 18:14 f., äfven kallad Baalat, 1 Kr. 13:6, Baala, Kirjat-Baal, Jos. 15:9, 60, och Baale-Juda (Judas män), 2 S. 6:2. Det var här arken förvarades flera år i Abinadabs hus, 1 S. 7:2; 2 S. 6:2; 1 Kr. 13:5 f. Anses vara samma ort som den nuv. byn Karjat-el-Enab eller Abu-Gosch omkr. 1 mil v. om Jerusalem.

Kirjat-Sanna, se Debir.
Kirjat-Sefer, se Debir.

Kis. 1. Abiels son, af Benjamin, fader till Saul, 1 S. 9:1 f., enligt 1 S. 14:50 f. broder till Ner, »ty Kis, Sauls fader, och Ner, Abners fader, voro söner af Abiel», v. 51. I motsats härtill heter det i 1 Kr. 8:33; 9:39, att »Ner födde Kis, och Kis födde Saul», hvaraf skulle följa att Kis' fader Abiel också hette Ner. I så fall bars namnet Ner både af Sauls farfader och farbroder.

2. Jegiels son, af Benjamin, farbroder till den föregående, 1 Kr. 9:36.

3. Mordekais farfars far, af Benjamin, Est. 2:5; kanske dens. som Kis 1.

4. En levit af merariterna, Mahelis son, hvars söner äktade hans broders döttrar, 1 Kr. 23:21 f.; jfr 24:28 f.

Kisi eller Kusaja, sångaren Etans eller Jedutuns fader, 1 Kr. 6:44; 15:17.

Kisjon, levitstad i Isaskar, Jos. 19:20; 21:28; i 1 Kr. 6:72 kallad Kedes.

Kislev, December, se Månader.

Kislot-Tabor, se Kesullot.

Kison, nu Nahr Mukatta, en bäck som flyter genom Jisreels slätt ned till Medelhafvet, der den utfaller strax norr om Karmel. Dess öfre lopp är under sommaren uttorkadt; vid starkt regn kan den dock uppsvälla betydligt såsom när Siseras här dränktes i dess böljor, Do. 4:13; 5:21, som det äfven gick med turkarne efter slaget vid Tabor i april 1799. Vid Kison dödade Elia baalspresterna, 1 K. 18:40. Kison kallas i Do. 5:21 nachal Kedumim, d. ä. »forntidens bäck» eller »drabbningarnas bäck» e. d. Jfr Ps. 83:10.

Kittim (Kitteer), ett folk som nämnes bland Javans barn, 1 M. 10:4, betecknar närmast ön Cypern, der det fans en fenicisk koloni Kition eller Citium, och sedan iallmänhet Medelhafvets öar och kustländer; 4 M. 24:24; Es. 23:1, 12; Je. 2:10; Da. 11:30; He. 27:6.

Kittlar, se Kopparstolar.

Kiun, Am. 5:26, I Sv. beläte, en af israeliterna dyrkad afgud, kanske motsvarande den grek. Saturnus, af araberne kallad kaivan, och likaså i de assyriska inskrifterna omnämd under namnet kaivan. Jfr Adrammelek 2.

Klagosångernas bok, se sid. 56 och 202.

Klagovisorna, se sid. 202.

Klangår, eb. jobel-år, det högtidsår som firades efter förloppet af sju sabbatsår, d.v.s. hvart femtionde år, 3 M. 25:8 f., 23 f., skulle, sedan man räknat 7 gånger 7 år, d. ä. 49 år, på sjelfva försoningsdagen, den 10:de i 7:de månaden i hela landet utblåsas eller förkunnas med basunaskall, d. ä. långt utdragna stötar i horn eller horntrumpeter; detta ljud betecknas i eb. med ordet jobel, deraf namnet jobel-år. Klangåret var likasom helgåret, men i mycket högre mån, ett friår, ett frihetens och förlossningens år, då allt skulle återställas till sitt förra skick. det skulle vara ett hvilans år för jorden och boskapen; alla trälar skulle blifva fria, och all egendom, vare sig köpt eller förpantad, återgå till den ursprunglige egaren. Ett undantag härifrån var hus i stad med stadsmur, 3 M. 25:29 f. Hvarje stam, hvarje slägt och hus skulle återfå sin urgamla lott, och allt komma åter på den gamla ståndpunkten, 4 M. 36:4. Jorden fick hvarken besås eller skörda; man skulle allenast efter behof få taga för sig af hvad som af sig sjelf växte på åkern; alldeles som för helg-året var förordnadt. Jfr 3 M. 25:21 f.
Klangåret var, i än högre måtto än helgåret, en påminnelse derom att Jehova var alla tings egare och öfverherre, och folket blott hans underhafvande: »ty landet är mitt, och I ären främlingar och gäster hos mig», 3 M. 25:23. Denna ordning var naturligtvis också af inflytande på egendomsvärdet o. dyl., allt i förhållande till antalet af år innan jubelåret; jfr 3 M. 27:17 f.
Om jobel-året verkligen iakttagits, är osäkert; hänsyftningar derpå tror man sig finna i t.ex. Es. 61:1 f.; He. 7:12 f.; 46:17; jfr Je. 32:7 f. Esaia tager jobel-året till en bild af »Herrens nådeliga år» under evangelium, 61:1 f.; jfr Lu. 4:17 f.

Klauda, en liten holme s. v. om Kreta, mot hvilken Pauli fartyg drefs af stormen, på resan till Rom, Ap, 27:16; kallas nu Gozzo eller Gaudagula.

Klaudia, en kristinna i Rom, som genom Paulus helsar till Timoteus, 2 Tim. 4:21. Jfr Pudens.

Klaudius, Roms fjerde kejsare, 41 - 54 e. K. Svag till sin karakter, lät han sig af qvinnor och gunstlingar förledas till allehanda nedrigheter och blef slutligen sjelf af Agrippina, sin fjerde hustru, med förgift dödad. Under hans regering inträffade en af Agabus förutsagd hungersnöd, Ap. 11:28. I sitt tolfte regeringsår fördref han alla judar från Rom, Ap. 18:2, för deras oroliga förhållande. Påbudet härom blef dock snart stillatigande återkalladt, jfr Ap. 28:17; Ro. 16:3 f.

Klaudius Lysias, befälhafvare öfver den romerska truppafdelning som vid högtiderna var förlagd i fästet Antonia nära templet. Han skyndade med sitt folk den af judarnas raseri ansatte Paulus till hjelp, gaf honom tillåtelse att tala till folket och sände honom med en stark betäckning till Cesarea jemte en för Paulus gynsam skrifvelse till Felix, Ap. 21:31; 22:24; 23:26.

Klemens, Fil. 4:3, en Pauli medarbetare i Filippi. Hålles för att vara den sedermera under namn af Klemens Romanus kände biskopen i Rom, som omkr. år 96 skref ett af de gamle högt värderadt bref till församlingen i Korint.

Kleopas, en af de två lärjungar som gingo till Emmaus, Lu. 24:18.

Kloe, en kristen qvinna, af hvars husfolk Paulus fick höra om tillståndet i Korint, 1 Kor. 1:11.

Klopas, se Alfeus 1, Maria 3.

Klutar, Klädafåll, se Tänkeskrifter.

Kläder. Ebreernas kläder voro iallmänhet vida och veckrika, som ännu i dag är fallet i österlandet, och sannolikt i mycket liknande den drägt som ännu är den brukliga i bibelns länder, isynnerhet hos araberna. Förmodligen var det i forntiden så väl som än i dag ej så betydlig skilnad mellan de olika könens kläder; ofta händer det i Syrien att man ej förr än på mycket nära håll kan säga om den gestalt man mäter är man eller qvinna. Dock måtte det hafva funnits något som särskilde qvinnornas drägt, kanske tygens finhet eller bruket af vissa prydnader, ty lagen förbjuder män att bära qvinnodrägt och tvärtom, 5 M. 22:5. Klädernas förfärdigande var af ålder qvinnornas föra, och tillochmed de förnäma bland dem ansågo sig icke för goda dertill, 1 S. 2:19; Or. 31:22 f.; Ap. 9:39. De fingo icke göras af ull och lin tillsamman; 3 M. 19:19; 5 M. 22:11.
De för könen gemensamma plaggen voro isynnerhet två: underklädnaden eller lifrocken, och öfverklädnaden eller manteln. Underklädnaden eller lifrocken (eb. ketonet, lat. tunica) var ett slags tätt åtsittande skjorta, som räckte till knäna och stundom var försedd med ärmar; den sammanhölls med en gördel af läder eller linne, 2 K. 1:8; Mat. 3:4; Je. 13:1. Öfverklädnaden eller manteln var ett större fyrkantigt tygstycke som slängdes öfver axlarna och betäckte hela kroppen. I dess fyra hörn skulle israeliten bara tofsar, fästa vid ett purpurfärgadt snöre, till påminnelse om herrens bud, 4 M. 15:38; 5 M. 22:12. Manteln var den fattiges bädd eller sängtäcke, 2 M. 22:26 f. Gick man utan mantel, så kallades man naken, 1 S. 19:24; Es. 20:2 f.; Jh. 21:7, så att ordet naken ofta betyder just dets. som hos oss, oklädd eller afklädd, såsom i Mar. 14:51; eller torftigt klädd, t.ex. Jak. 2:15; 2 Kor. 11:27. Huru ordet användes i andlig bemärkelse, se Up. 3:17; jfr Os. 2:3.
Mellan dessa båda plagg bars stundom ett tredje mellanplagg, en längre underklädnad utan ärmar, eb. meîl, 1 S. 15:27; 18:4; Job 1:20.
En reskappa till skydd mot oväder var den mantel som Paulus lemnade qvar i Troas, 2 Tim. 4:13.
Öfverkläderna vexlade naturligtvis mycket i afseende på färg, prakt och tygets finhet. Vi läsa om mantlar med pelsverk, 1 M. 25:25, som buros af profeterna, 2 K. 1:8; Sak. 13:4; jfr Eb. 11:37; vidare om mantlar af brokigt virkade kostbara tyger, af fint linne eller purpur, stickade med guld o.s.v., Hes. 16:10 f., införda från främmande land, Jos. 7:21; Zef. 1:8, eller förfärdigade af landets döttrar, Or. 31:22. Att hafva kläder i mängd ansågs som rikedom, Es. 3:6; Lu. 15:22; Jak. 5:2; ofta gaf man kläder till presenter, 1 M. 45:22; 1 S. 18:4; 2 K. 5:5; Est. 4:4; 6:8 f. Konungarne hade särskilda embetsmän som förestodo garderoben, 2 K. 10:22; 2 Kr. 34:22. Det berättas om en arabisk skald som lefde i Kufa i 9 seklet, att han fick så mycket presenter i kläder, att han vid sin död lemnade efter sig 100 hela drägter, 200 skjortor och 500 turbaner. Jfr Mat. 6:19; Ja. 5:2.
Mantelns veck eller flikar begagnade man stundom som ett slags fickor, antingen så att man knöt in i fliken det man ville gömma, He. 5:3, eller så att man genom gördelns sammanhållande kraft fick ett gömställe inom kläderna, ett »sköte», se Mat. 10:9. I gördeln som man tyckte om att särdeles smycka, bar man äfven skriftyget, He. 9:2, och svärdet, Do. 3:16; 2 S. 20:8.
Benkläder brukades ej af israeliterna; blott för presterna föreskrifvas dylika plagg, 2 M. 28:42 f.; såsom persisk drägt förekomma de i Da. 3:21, 27 eb.
Hufvudet hade man vanligen obetäckt eller höljdt med ett veck af manteln eller en särskild duk; mössor eller hattar omtalas blott sällan, jfr Es. 61:3; vanligast torde man åtnöjt sig med en enkel bindel som höll samman håret under arbetet, Job 29:14, eller en enkel duk, som man virade derom. Sådana enkla bindlar voro väl första begynnelsen till de hufvudprydnader af vexlande form, som sedermera framträdde som det förnämsta tecknet af värdighet och majestät, nemligen kronorna eller diademen, af hvilka de forntida monumenten förete en vexlande månfald. De buros af konungar, 2 S. 1:10; 12:30, drottningar, Est. 2:17, öfversteprester, 2 M. 28:36:29:6; 39:30, af brud och brudgum, Hö. 3:11; He. 16:12; af välförtjente embetsmän, Est. 8:15; ja, perserne synas hafva satt kronor på sina hästar, Est. 6:8. Kronorna voro af guld, ädla stenar och andra dyrbara ämnen; stundom voro de ej annat än kransar af blommor, qvistar eller löf, såsom ock det latinska ordet corona egentl. ej betyder annat än krans. Sådana kronor eller kransar voro ock krigarnes äretecken och segerprisen vid kämpalekarna, 1 Kor. 9:25; 2 Ti. 4:8. hedningarne prydde sammalunda sina prester och sina offerdjur, Ap. 14:13. Kronan eller kransen står sålunda ofta som sinnebild af ära, magt, sällhet och evigt lif. Kl. 5:16; 2 Ti. 4:8; 1 P. 5:4; Up. 2:10; jfr Or. 12:4; Es. 62:3.
Skodonen voro sandaler eller sulor af läder eller trä, som fastbundos vid foten med remmar, af hvilka den ena lindades kring foten vid hälen och sammanknöts med den andra fram emellan stortån och de öfriga tårna. Emedan sådana skor lemnade foten till stor del obetäckt, blefvo återupprepade fotatvagningar en nödvändighet. Äfven på detta eljest så obetydliga plagg (jfr uttrycken: »sälja eller köpa dem fattige för ett par skor», Am. 2:6; 8:6) visade sig, särdeles hos qvinnokönet, lusten för prydnader, Hö. 7:1, isynnerhet i hvad som hörde till snörverket. Dock torde fruntimmersskorna stundom varit försedda med ett öfverläder, ungefär i likhet med tofflor, såsom äfven brukades af förnäma perser och babylonier. Sköna skor, He. 16:10, är efter eb. Tachasch-skor (se Tackskinn). Brokiga eller purpurfärgade skor voro en lyxartikel hos tyrier, perser, greker och romare.
Att fastbinda, lossa och bära skorna eller sandalerna var slafvarnas syssla, Mat. 3:11; Mar. 1:7; Jh. 1:27; Ap. 13:25. Lärjungarne till en rabbi ansågo det för en ära att af- och påknyta skorna på sin lärare. -- Vid inträdet i rummet aftog man skorna, men tog dem på sig då man gick ut, Ap. 12.8; jfr 2 M. 12:11. Vid inträdet på ett heligt rum måste man aftaga sig fotbeklädnade, 2 M. 3:5; Jos. 5:15. Då muhammedanerna inträda i en moské, lägger hvar och en sina tofflor till högen utanför dörren, såvida han ej har en tjenare att bära dem. Föröfrigt var det tecken till sorg att gå barfota, 2 S. 15:30; Es. 20:2 f.; He. 24:17, 23.
bilden här ofvan föreställer en muhammedan som efter att hafva förrättat sin andakt i moskén står i begrepp att gå ut och taga på sig sina tofflor.
Om qvinnornas klädedrägt må slutligen tilläggas, att de väl iallmänhet voro något längre och något finare än männens. Ett för dem eget plagg var slöjan, hvaraf nämnas flere arter. Se Doket. Om deras hufvudprydnader och öfriga lyxartiklar är svårt att säga något bestämdt; att det ej var brist derpå, synes t.ex. af Es. 3:16 f., der vi få en lång förteckning öfver de fruntimmersartiklar mot hvilka profeten dundrar, såsom fotspännen, nät, bröstsmycken, armband, slöjor, turbaner, fotstegskedjor (som skulle göra gången trippande och nätt), gördlar, luktflaskor, kappor, kåpor, tyll och flor etc.
Till belysning och jemförelse meddela vi här tvenne qvinnobilder från vår tids Palestina, en beduinska samt en fru från Jerusalem.

Knidos, stad på halfön Knidia i Karien, på sydvestra hörnet af Mindre Asien, mellan öarna Kos och Rodus, med en god hamn, Ap. 27:7.

Ko, se Oxe, Röd ko. Ko och kalf fick ej dödas på samma dag, 3 M. 22:28.
Den treåriga kon, i Es. 15:5 och Je. 48:34, fattas af en del som bild af Moabs öfvermodiga folk; andre åter betrakta de eb. orden, Eglat selisia, såsom ett ortnamn i Moab, »Eglat det tredje».

Kofer, se Cyperblomman.

Koger, se Båge.

Kolossä, en fordom berömd stad vid floden Lykus i Frygien, Kol. 1:2, der det fans en kristlig församling, kanske grundad af Epafras, 1:7; 4:12. Af Kolossä finnes nu blott ruiner nära en liten ort kallad Konos eller Chonas.

Kolosserbrefvet, som i kap. 1 innehåller tacksägelser och bön för kolossernas tro och lofsägelser öfver Guds nåd, i k. 2 varningar för falsk lära, och k. 3 och 4 förmaningar och helsningar, skrefs af Paulus till de kristna i Kolossä, sannolikt samtidigt med brefven till Efesus och till Filemon, under den första fångenskapen i Rom, omkring år 62. Anledningen var de underrättelser Paulus mottagit af Epafras rörande församlingens inre tillstånd. Han varnar dem för falska lärare, hvilka med judiska lagar om maträtter och helgdagar samt med orientaliska spekulationer om englaverlden etc. sökte grumla deras tro och förvilla dem från enfaldigheten i Kristus. Brefvet har i vissa delar en slående likhet med det till Efesierna, och man har mycket att lära af såväl deras öfverrensstämmelser som deras skiljaktigheter. I båda är aposteln angelägen att förhärliga Krisi gudomliga person och visa hvilken rikedom församlingen eger genom sin förening med honom, i motsats till de torftiga system som judendom och hedendom tillsamman satte upp mot evangelium. Men i Kolosserbrefvet är aposteln mera bevisande och polemisk, full af heligt nit att återföra en församling som höll på att dragas bort; och derföre är denna epistel full af varningar i denna stil: sen till att ingen förför eder o.s.v. I Efeserbrefvet deremot utgjuter han i högstämda lofsånger och brinnande böner sitt hjertas fullhet, utan afbrott af farhågor eller varningar, förkunnande den härliga nådens pris. På många ställen i dessa båda epistlar finner man samma tankar, uttryckta i nästan samma ord. Man jemföre t.ex. följande ställen:

Kol. 1:14 med Ef. 1:6, 7.

1:3, 4. 1:15, 16.

1:21. 2:1.

2:19. 4:16.

4:6. 4:29.

4:7 - 9. 6:21, 22 o.s.v.

Jfr Efeserbrefvet.

Konja, se Jojakin.

Konung. Detta ord betecknar icke alltid i skriften en hög magt och ett vidsträckt herskare-område. Enskilda städer, eller städer med närgränsande byar, hade sina egna konungar; och ofta kallas sådana personer konungar, som vi skulle vilja kalla höfdingar eller anförare. Deraf låter förklara sig, att det lilla landet Kanaan hade 31 konungar, som besegrades, Jos. 12:9 f., medan utan tvifvel flere undsluppo Josuas vapen. Adonibesek, sjelf ingen särdeles mägtig konung, omnämner 70 konungar som han kufvat och stympat, Do. 1:7. Jfr 1 K. 4:24.
Israeliterne styrdes först af äldste, såsom i Egypten; sedermera af särskildt gudasända anförare, såsom Mose och Josua; derefter af domare, såsom Gideon och Samuel. Desse anförare och domare skulle emellertid ej vara folkets herrar såsom hedningarnas konungar; Gideon afslog den honom erbjudna konungavärdigheten, emedan Jehova allena skulle vara folkets herre. Israel skulle vara en teokrati, ett gudsrike, der Gud sjelf, äfven i frågor som rörde politiken, skulle vara konung och öfva magten genom de lagar han sjelf stiftade och de ombud han till deras skipande kallade. Do. 8:23; 5 M. 33:5. Då emellertid folket leddes vid Samuels söners, Joels och Abias, dåliga förvaltning och dertill fruktade för ammoniten Nahas, 1 S. 8:20; 12:12, begärde de af Samuel en konung för att blifva lika andra folk. Denna begäran var för gud misshaglig, såsom ett otroget och upproriskt öfvergifvande af hans omedelbara ledning, 1 S. 8:7. Han gaf dem emellertid en konung, såsom ock redan i lagen, 5 M. 17:14 f., ett sådant fall var förutsedt och alltså föreskrifter lemnade med bestämmande af vissa inskränkningar och isynnerhet med budet om att konungen skulle flitigt bruka Herrens lag och rätta sig derefter, så att det äfven allt framgent måtte i viss mån vara sanning för Israel: »Herren är vår domare, Herren är vår lagstiftare, herren är vår konung». Es. 33:22. Derföre var ock konungens frihet af lagen begränsad. Han fick ej vara en utländing, ej skaffa sig hästar i mängd, ej taga många hustur, ej samla mycket silfver och guld; men Herrens lag skulle han låta sig afskrifva och deruti studera, och ej vika derifrån till höger eller venster, 5 M. 17. Herrens fruktan skulle vara grundlag. Derföre var ock afgudadyrkan högförräderi. Det var en Herrens profet eller öfversteprest, som smorde konungen och satte kronan på hans hufvud och spiran i hans hand. 1 S. 10:1; 12:12 f.; 1 K. 1:39, 45; 2 K. 9:1 f.; 11:12; Ps. 21:4. Genom sina prester och profeter gaf Gud de behöfliga och äskade anvisningarne rörande offentliga ärenden; och dessa Guds redskap hade ett icke obetydligt inflytande på folkets historia. Om Judas och Israels konungar, se sid. 193 f.

Konungaböckerna, hvilka ehuru i vår bibel två, dock äro att betrakta som ett enda verk, meddela i jemlöpande berättelser historien om Judas och Israels konungar från och med Salomo till och med Zedekia. De kunna indelas i tre hufvuddelar: 1) Salomos historia 1 K. 1 - 11; 2) Judas och Israels historia till Israels rikes fall, 1 K. 12 - 2 K. 17; 3) Slutet af Judas rikes historia, 2 K. 18 - 25. Författaren anför en del äldre krönikor såsom källskrifter, såsom »Salomos krönika», 1 K. 11:41, »Judas konungars krönika», 14:29, och »Israels konungars krönika», 16:5 etc. Han synes i sin berättelse isynnerhet vilja framhålla konungarnas karakter ur teokratisk synpunkt, d. ä. bedömande dem efter deras ställning till Herren och hans lag, och särskildt visar han huru Herren genom sina profeter griper in och gör sina konungsliga rättigheter gällande. se berättelserna om profeterna Natan, Ahia, Semaja, Jehu, Elia, Mika, Elisa, Esaia. 1 K. 1:45; 11:29 f.; 12:21 f.; 16:1 f.; 17:22, 8 f.; 2 K. 6; 19; 20. Att detta verkets författare lefvat under fångenskapens tid, sluter man af berättelsen i 2 K. 25:27 f. Den judiska traditionen nämner Jeremia som författare. Till dess vittnesbörd hänvisas i Mat. 12:42; Lu. 4:25; Ro. 11:2 f.; Jak. 5:17. Se vidare Krönikoböckerna.

Konungsdalen eller Savedalen, der Abraham möttes af konungen i Sodom, och der Melkisedek kom ut och välsignade honom, 1 M. 14:17, är enligt mångas mening Kidrondalen ö. om Jerusalem. I Konungsdalen var det Absalom reste sig en vård, 2 S. 18:18.

Koppar var tidigt känd och arbetad, 1 M. 4:22; användes till många ändamål i tabernaklet och templet, 2 M. 38:1 f.; 4 M. 16:39; 1 K. 7:14 f.; 2 Kr. 4:1 f.; till fjettrar, Do. 16:21; till vapen, 1 S. 17:5, 6, 38; till kokkärl, 3 M. 6:28; till musikaliska instrument, 1 Kr. 15:19, och till mynt, He. 16:36 eb.; Mat. 10:9 gr. David samlade stora qvantiteter till tempelbyggningen, 1 Kr. 22:3; Hiram var en mästare på koppar, 1 K. 7:14. Af koppar voro de i 2 M. 38:8 nämda speglar, af hvilka det stora tvättkaret gjordes. Att koppar fans äfven i Palestinas berg, antydes i 5 M. 8:9.

Kopparaltaret, se under Altare.

Kopparhafvet, 1 Kr. 18:8; 2 K. 25:13, eller blott Hafvet, 1 K. 7:44; 2 Kr. 4:6, kallas det stora tvättkar, afsedt för presternas tvagningar, som Salomo lät gjuta istf. det gamla tvättkaret i tabernaklet. 1 K. 7:23 f.; 2 Kr. 4:2 f. Detta kar som rymde 2 eller 3000 bat vatten hvilade på tolf kopparoxar; det fyldes enligt traditionen först af gibeoniterna, sedan genom en vattenledning från Betlehem. Ahas tog ned det från oxarna och satte det på stngolfvet, 2 K. 16:17. Kopparhafvet sönderslogs af kaldeerna, och kopparen fördes till Babel, 2 K. 25:13.

Kopparkitteln, 2 Kr. 6:13 (Sv.), en talarestol af koppar i en af förgårdarna till Salomos tempel, i hvilken konungen offentligen åkallade Herren.

Kopparormen. Då israeliterne knorrade i öknen emot Gud och Mose, straffade dem Herren genom att sända ibland dem »brännande ormar», d. ä. ormar med rännande bett, som stungo folket, så att månge dogo. Då nu folket i sin dödsnöd vände sig till Mose, uppsatte denne efter Guds befallning en af koppar efterbildad dylik orm på en stång midt i lägret, och de som sågo på den, blefvo vid lif, 4 M. 21:7 f. »Och såsom Mose upphöjde ormen i öknen, så blef ock menniskosonen upphöjd, att hvar och en som tror på honom, skall icke förgås, utan få evinnerligt lif», Jh. 3:14 f. Enligt 2 K. 18:4 förvarades kopparormen såsom en relik under namnet Nehustan (kopparstycket) och dyrkades af Israels barn i lång tid ända tills Hiskia förstörde den.

Kopparstolar, 1 K. 7:27 f., tio konstrikt utarbetade stolar, 2 Kr. 4:14, eller ställningar i Salomos tempel, försedda med fötter och hjul och prydda med bilder af lejon, oxar, keruber och palmer. Dessa stolar, hvilka uppburo tio kopparkar (Sv. kittlar) 1 K. 7:38 f.; 2 Kr. 4:6, afsedda för offerköttets rensköljning, hade sin plats inom presternas förgård, fem på hvardera sidan.

Kor, ett mått, se Mått.

Kor, en skara eller samling, t.ex. af sjungade eller profeterande, 1 S. 19:20.
Kor kallas på några ställen i Sv. B. den innersta delen af helgedome, Ps. 28:2; 1 K. 6:5, d. ä. det Allra-heligaste.
Visa i den högre koren, se Psalmerna.

Korah, Jizhars son af Levis stam, och Moses kusin, 2 M. 6:16 f., som jemte Datan, Abiram och On af Rubens stam tillstälde ett svårt uppror emot Mose och Aron och drog med sig 250 af folkets höfdingar, 4 M. 16:1 f., framhållande att allt folket var heligt, 2 M. 19:6, och att Mose och Aron uppträdde med för stora anspråk. De 250 höfdingarne förgjordes af eld från Herren, 4 M. 16:35, medan Korah sjelf jemte Datan och Abiram med anhöriga och egodelar uppslukades af jorden, v. 31 f. Då folket dagen efter knorrade öfver denna mansspillan, dödades af Herren 14,700 af menigheten, då vreden hejdades af Arons rökelse, v. 41 f. Korahs tre söner, Assir, Elkana och abiasaf, deltogo ej i upproret och blefvo vid lif, 2 M. 6:24; 4 M. 26:11. Deras slägt, korahiterna eller Korahs barn, användes sedan i tempeltjensten och biträdde som dörrvaktare, 1 Kr. 9:19; 26:1, ombesörjare af bakverket, 9:31, och såsom sångare, 1 Kr. 6:33; 2 Kr. 20:19. Några af de skönaste psalmer i psaltaren tillskrifvas Korahs barn, Ps. 42 - 49; 84; 85; 87; 88. Flere af de korahitiska psalmerna röja eringringar af tempeltjensten och andas längtan till helgedomen.

Koraller, de stenartade massor, som vissa hafsinsekter smånigom afsätta ur sina kroppssafter och som ofta antaga formen af greniga växter, voro af ålder högt värderade, isynnerhet de af det röda slaget, och är det visst denna dyrbarhet som åsyftas med ordet ramot i Job 28:18 och He. 27:16 (der Sv. sätter flogel, gammalt ord för sammet). I Kl. 4:7 förekommer ett annat eb. ord, peninim, på det stället återgifvet med koraller, men annars öfversatt med perlor, ss. i Or. 3:15; 31:10; Job 28:18. Någre hafva förmodat, att ordet peninim betecknar röda koraller, ramot deremot svarta. Koraller af olika slag finnas i mängd i Röda hafvet och Medelhafvet, och många af Söderhafsöarna äro ursprungligen korallbankar.

Korazin, en stad i Galileen, som jemte betsaida af Herren belades med förbannelse, Mat. 11:21; Lu. 10:13. Man tror sig finna spår deraf i ruinerna Keraze en timmes väg norr om Tel Hum (= Kapernaum?)

Korban, offergåfva, Mar. 7:11. Jesus förebrår judarna den grymhet som förmådde dem att säga till sina föräldrar: »det, hvarmed jag kunde hjelpa eder, hvad I kunden få som understöd af mig, är en korban åt Gud, är helgadt åt honom.» På samma sätt gåfvo äfven fariseerne och deras efterföljare, talmudisterne, gäldenärer tillåtelse och uppmuntran att besvika sina borgenärer, i det de sade sig helga åt Gud sin egendom, som dock i sjelfva verket var borgenärens tillhörighet. Jfr Offer.

Kores eller Cyrus, Persiens konung, som år 536 f. K. gaf de landsflyktiga israeliterna tillåtelse att vända åter till Palestina, 2 Kr. 36:22 f., Esr. 1:1 f., återlemnade dem de heliga tempelkärlen, Esr. 1:7; 6:5, och gaf dem rika understöd till templets återuppbyggande, Esr. 6:8 f. Enligt 2 Kr. 36:23 utfärdade han sitt påbud om templets återuppbyggande på den grund, att »Herren Gud af himmelen hade gifvit honom alla riken och befalt honom bygga honom ett hus i Jerusalem». Josefus säger, att Cyrus hade »kommit till denna kunskap genom hvad han läst i Esaias 210 år förut skrifna profetior». Se Es. 44:28, der Herren säger om Kores: »Han är min herde, och han skall fullkomna all min vilja och säga om Jerusalem: Det skall byggas, och till templet: Det skall grundas»; jfr Es. 45:1 f.; Da. 6:28; 10:1. Cyrus dog 529 f. K.
Om denne prisade hjeltes både ungdom och slut äro de gamles berättelser dunkla och motsägande. Man är ense derom att han var son till den under Mediens öfverhöghet stående perserkonungen Kambyses, att han på ett eller annat sätt lyckades resa upp persernas folk mot mederna, göra sig till herre öfver deras vidsträckta rike och slutligen äfven krossa det kaldeiska väldet. Den berömdaste af hans många krigarebragder var den kaldeiska hufvudstaden Babels eröfring, 538 f. K. Cyrus kallas derföre också konung i Babel, Esr. 5:13.

Koriander, en starkt aromatisk umbellatväxt, Coriandrum sativum, med klotrunda, krydd-doftande frön, vid hvilka mannakornen förliknas, 2 M. 16:31.

Korint, berömd handelsstad i Grekland på den smala landtungan mellan de joniska och ægeiska hafven, med två hamnar, Lekæum vesterut och Kenkreä österut. Dess utmärkta läge gjorde den till en vigtig punkt både i kommersielt och strategiskt hänseende; den var mötesplatsen för österlandets och vesterlandets handel, och genomfartsorten mellan norra och södra Grekland. På toppen af den 2,000 fot höga klippan Akro-korint låg borgen, hvarifrån man hade en härlig utsigt. Men rikedomar gjorde staden till ett näste för öfverflöd och alla möjliga laster. I Afrodites tempel på borgspetsen utöfvades en oren gudstjenst af 1,000 offentliga tärnor. Att lefva på korintiskt vis var ett ordspråk, som tillämpades på rigtiga vällustingar. Staden förstördes af romaren Lucius Mummius 146 f. K., men återuppbygdes af Julius Cæsar år 44 f. K. och blef år 27 f. K. hufvudort i romerska provinsen Akaja och säte för prokonsuln, hvarefter staden åter steg till sin förra höjd af lättsinne och prakt.
Af det forntida Korint, som en gång hade 300,000 inv., finnas nu bara obetydliga lemningar qvar.
Från Aten kom Paulus till Korint, der han predikade i 1 ½ år, Ap. 18:1 f. Församlingen derstädes gjorde honom genom splittringar och lättsinne mycket bekymmer och föranledde hans tre sändebref, af hvilka två äro i behåll, det tredje deremot, 1 Kor. 5:9, ej finnes qvar. Att Paulus gjorde ännu ett eller två besök i Korint vill synas af 1 Kor. 16:7; 2 Kor. 13:2, samt af Ap. 20:2 f.; 1 Kor. 16:6; 2 Kor. 12:14; 13:1.

Korinter-brefven. 1. Det första af dessa skref Paulus i Efesus, omkr. 57 e. K., med anledning af de underrättelser som ingått från församlingen i Korint, dels genom några medlemmar af Kloes hushåll, 1:11, dels genom ett bref från församlingen, 7:1, sannolikt framburet af Stefanas, 16:17. Församlingen var splittrad i olika partier, hvilka efter olika lärare kallade sig Pauliske, Apolliske, Kefiske och Kristiske, 1:12. (Den som ville företrädesvis kalla sig efter Kristus tror man aposteln åsyftar i 2 Kor. 10:7 f.; 11:18 f.) I första delen af sitt bref, k. 1 - 4, bestraffar aposteln detta partiväsende och söker att återföra dem till enhet på den gemensamma frälsningsgrunden, hvarjemte han varnar dem för falska vishetsläror och för att bygga sin tro på menniskors vittnesbörd, iställetför på Guds eget ord. Derefter bestraffar han strängeligen åtskilliga osedligheter, som tåldes ibland dem, men hvilka han bjuder dem att bannlysa ifrån sig, k. 5, 6. Han svarar sedan på åtskilliga frågor om gifta och ogifta stånden och om ätandet af afgudaoffer; bemöter åtskilliga villfarelser och missbruk som rådde i församlingen, såsom upprörande tvistigheter mellan bröder och oordningar vid sammankomsterna, k. 7 - 9. Han framställer läran om Herrens nattvard, om uppståndelsen, hvilken förnekades af somliga i Korint, om sann kärlek samt om de andliga gåfvornas rätta bruk; gifver den kristliga välgörenheten goda råd och slutar med helsningar, k. 10 - 16.

2. Det andra korinterbrefvet synes Paulus hafva skrifvit från Macedonien, 2 Kor. 7:5; 8:1; 9:2, en kort tid efter det förra, sedan han genom Titus, som han sändt till Korint, fått underrättelse om de goda verkningarna af det förra brefvet, 2:12, 13; 7:6; 12:18, men äfven derom att han ännu hade illasinnade vedersakare i Korint, de der beskylde honom för feghet deruti att han ej sjelf kom till Korint, och tadlade honom för öfversitteri, 1:15 f.; 10:9 f.; 12:16 f. I detta bref söker Paulus hugsvala församlingen i dess stora bedröfvelse, betygar dem sin innerliga kärlek, upphöjer det nya förbundets härlighet och det kristliga predikoembetets ansvar och välsignelse, k. 1 - 5, förmanar till helgelse och lägger i de varmaste ordalag på deras hjertan deras nödlidande bröder behof, k. 6 - 9. Han varnar för förförare, försvarar sig mot sina motståndare, uppmanar till kärlek och frid och slutar med helsningar, k. 10 - 13.
Såsom märkvärdiga ställen i detta bref må påpekas: k. 5, om uppståndelsen och försoningen, k. 8, 9, om kärlekens rikedom, k. 11, 12, om Pauli förföljelser och uppenbarelser.

Korn, se Säd.

Kornelius, en romersk kapten i Cesarea, from och gudfruktig med hela sitt hus, flitig i barmhertighetsverk och bön; blef i en syn af en engel manad att skicka till Joppe efter Petrus. Denne vardt å sin sida förberedd genom synen af det stora fatet från himmelen med allehanda djur, hvaraf han uppmanades att slagta och äta. Då han vägrade att röra något efter lagen orent, förklarades honom i synen, att det Gud gjort rent, skulle ej han anse orent. Nu kommo buden från Kornelius. Anden bjöd Petrus följa. Han reste med dem följande dag, och då han af Kornelius, som kallat samman sina vänner, hörde om hans syn, då förstod Petrus att Gud ock ville frälsa hedningarna, och predikade nu evangelium om Jesus, så att anden föll öfver dem som hörde, hvarefter de döptes i Jesu namn.
Så blef Kornelius hednaverldens förstling åt Kristus. Ap. 10.

Korpar, orena djur enligt lagen, 3 M. 11:15, voro medel i Guds hand att uppehålla Elia, 1 K. 17:4 f., och nämnas som exempel på Guds försyn, Job 39:3; Ps. 147:9; Lu. 12:24. Korparne äta as och hugga gerna först åt ögonen, Or. 30:17. Den första fogel Noah utsläppte ur arken, var en korp, 1 M. 8:7, som ej flög tillbaka utan fann föda på de vida vattnen.

Kors, Korsfästelse. Ordet kors, det lat. crux, betecknar ursprungligen iallmänhet en skampåle eller marterpåle, som kunde vara af olika skapnad. Så var det hos vissa gamla folk vanligt att förbrytare fastbundos vid en enkel påle med händerna öfver hufvudet lemnade till allmän skam och till hungernas qval; ett annat sätt var att man spetsade en påle och formligen stötte fast förbrytaren derpå, ungefär som fisken på ett spett. Så spetsade Darius vid Babylons eröfring öfver 3,000 af dess borgare på detta sätt. I sådana fall måste döden snart följa. Upphängning på trä nämnes också som ett straff i Egypten, 1 M. 40:19, och Persien, Esr. 6:11; Est. 2:23, äfven hos ebreerna, 4 M. 25:4; 5 M. 21.22 f; Jos. 8:29; ehuru härvid den egentliga afrättningen verkstäldes först, och den döda kroppen sedan hängdes upp till skam, se under Rättvisa. Det egentliga korsfästelsestraffet deremot är att betrakta som en långsam afrättning. Dervid begagnades kors af den gestalt som vi närmare känna, bestående af två pålar eller trästycken fästa tvärs öfver hvarandra, antingen i form af ett T eller ett kors eller ett X. Korsfästelsen i denna mening, och det är den vanliga, var ett hos romarne allmänt dödsstraff för de värste förbrytare såsom röfvare, upprorsmakare o.d. Det var, som Cicero säger, det grymmaste och förskräckligaste af alla straff. Genom romarne infördes det äfven i Palestina, och det var detta slafvarnas och bofvarnas gräsliga straff som tillämpades på Herren Jesus, Mat. 27:26; Jh. 19:16. Den dömde gisslades först med grofva läderpiskor och måste sedan sjelf bära korset ut till afrättsplatsen, som vanligtvis låg utanför staden vid allmänna farvägen, blef der afklädd och upplyft på det förut uppresta korset, som var försedt med en öfverskrift, och fastbands dervid med tåg och fastnaglades med spikar genom händer och fötter. Till stöd för kroppen var midt på korset en liten slå eller sittbräde; men deremot intet under fötterna. Döden följde under förskräckliga plågor vanligtvis ganska långsamt; i de flesta fall lefde de korsfäste öfver 12 timmar på korset, någon gång ända till in på tredje dagen. Deraf Pilati undran i Mar. 15:44. Döden kom ej af förblödning. Sårens inflammation, törstens qval och blodets trängning till hufvud och hjerta uttömde så småningom den lidandes krafter. Starkare naturer dukade under först för hungern. Det ansågs derföre som en viss mildring att man genom benens krossande gjorde pinan kort. De döda kropparna lät man hänga qvar till rof för förruttnelse eller vilddjur. Judarne plägade emellertid taga ned dem och begrafva dem.
Äfven Jesus fick bära sitt kors, ehuru han dignade derunder, så att man måste tvinga landtmannen Simon att hjelpa till, Jh. 19:17; Mat. 27:32. Att man bjöd honom en stark dryck, anses vara en judisk sed, enligt Or. 31:6. Gifven rusdryck åt den lifdömde och vin åt de bedröfvade. Jesus tillbakavisade detta, ty han ville lida och dö med full besinning, Mat. 27:34, ehuru han sedermera plågad af törst smakade på den ättika man räckte honom, Jh. 19:28 f. Hans många förut utståndna lidanden gjorde att han snart dukade under; soldaterna behöfde ej krossa hans ben, utan en af dem stack upp hans sida med ett spjut, Jh. 19:33 f., till uppfyllelse af profetiorna, 2 M. 12:46; Sa. 12:10. Då vi tänka på den plägseden att den lifdömde skulle sjelf bära sitt kors, få vi en blick in i den djupa betydelsen af Jesu ord till sina efterföljare om att bära korset efter honom. Mat. 10:38; 16:24.
Korset, förbannelsens trä, Ga. 3:13; Eb. 12:2, har, sedan den välsignade hängde derpå, blifvit frälsningens härligaste symbol, Ga. 6:14. För de otrogna en förargelse, Ga. 5:11, har detta det skymfligaste pinoredskap för de kristna blifvit ett lifvets tecken, 1 Kor. 1:23, som öfver sjelfva grafvarna vittnar om lif och uppståndelse i hans namn, som förödmjukade sig allt intill korsets död, Fil. 2:8.

Kos, en liten ö i ægeiska hafvet, utanför sydvestra kusten af Mindre Asien, fordom berömd för sin naturskönhet, sina viner, väfnader och salfvor. Paulus for här förbi på resan från Miletus till Jerusalem, Ap. 21:1.

Kosam, en af Jesu förfäder, Lu. 3:28.

Kosbi, se Simri 1.

Krans, se Kläder, sid. 243.

Krescens, en Pauli medarbetare, 2 Tim. 4:10.

Kreta, en stor ö i Medelhafvet, halfvägs mellan Syrien och Italien, af grekerna nu kallad Kriti, men af europeerna Kandia. Homerus omtalar den såsom en ö med hundra städer. Invånarne voro utmärkte såsom sjömän och bågskyttar. I sedligt hänseende stodo de likväl lågt, och ordspråket satte dem bland de tre värsta K. som man borde akta sig för: se Cilicien. Och skalden Epimenides från Knossus (stad på Kreta) omkring 600 f. K. säger om sina ländsmän: »Kreterne, ljugare städs, ond' djur, onyttiga bukar», och det besannas af Paulus, Tit. 1:12 f. Kreta blef romersk provins omkring 66 f. K. Äfven der bodde judar, af hvilka en del bevittnade pingstundret, Ap. 2:11. Kristliga församlingar uppstodo der, som besöktes af Paulus, hvilken lemnade Titus qvar till deras ordnande, Tit. 1:5. Kreta omnämnes äfven i berättelsen om Pauli resa till Rom, Ap. 27. -- det är möjligt att det är Kreta som afses med det i G. T. nämnda Kaftor, 5 M. 2:23.

Kreteer nämnas i 1 S. 30:14; He. 25:16 (eb.) och Ze. 2:5 (eb.) som ett folk i felisteen. Jfr Kaftor, Felisteer.

Kreti och Pleti, Davids lifvakt, bestående af kreteer och felisteer, den han skaffade sig sedan han kufvat felisteernas öfvervälde, 2 S. 8:18; 15:18; 20:7, 23 etc. Jfr Felisteer.

Krig. Efter den fyratioåriga ökenvandrigen inträdde Israel i Kanaans land som en nation af krigare. Alla vuxne män öfver 20 år voro skyldige att bära vapen. Då Rubens, Gads och halfva Manasses stammar ville slå sig ned öster om Jordan, medgafs dem detta på det vilkor, att de följde sina bröder öfver floden och hjelpte dem att intaga landet, 4 M. 32:16 f. Med vapenmagt måste Israel tillkämpa sig hvarje fotsbredd af kananeernas jord, och under Domaretiden hade de att gång efter annan rycka i fält mot sina fiender. Nödigt manskap sammankallades genom offentligt uppbåd, ej sträckande sig öfver hela landet, utan inskränkt till de orter som hotades af faran. Så samlade Ehud Efraims manskap; Barak samlade Naftalis och Sebulons; Gideon ryckte ut med Manasse o.s.v. Vid Sauls tillträde skedde ett allmänt uppbåd -- 330,000 man -- för att hjelpa Jabes i Gilead mot ammoniterna, 1 S. 11.
Stående krigshärar blefvo en nödvändighet med konungadömets införande. Redan saul hade en liten stående kärntrupp, 3,000 utvalda krigare, dem han vid tillfälle förstärkte med dugtiga karlar, 1 S. 13:2; 14:52; 24:3; 26:2. Så hade David en särskild lifvakt, Kreti och Pleti, 2 S. 8:18, samt ett utvaldt garde af 600 hjeltar, 1 S. 23; 13; 25:13; 2 S. 16:6; 20:7; 2 K. 1:8. Deras kasern i Jerusalem torde vara det »hjeltarnas hus», som omtalas i Ne. 3:16. Enligt 1 Kr. 27 uppgick Davids reguliera armé till 288,000 man, fördelade i 12 turvis en månads tid tjenstgörande divisioner på 24,000 man, under befäl af 12 konungens förnämsta hjeltar. Men hela antalet vapenföra män uppgick på David tid enligt 2 S. 24:9 till 1,3000,000 eller enligt 1 Kr. 21:5 till 1,570,000. Äfven sedermera läsa vi om ofantliga skaror krigsfolk; se noten sid. 192.
Kavalleri och krigsvagnar, som brukades i Egypten, passade ej bra för det bergiga Palestina; dock saknades de ej. Konunggarne och höfdingarne brukade vagnar och omgåfvo sig med rytteri, men de ebreiska härarnas hufvudstyrka var emellertid infanteriet, dels tyngre beväpnade trupper med svärd, spjut och lans, dels lättare trupper med båge och slunga.
Ungefär motsvarande den moderna indelningen i regimenten och kompanier, var Israels armé indelad i tusenden, hundraden och femtion, under särskilda befälhafvare, jfr 1 S. 8:12; 17:18; 18:13; 22:7; 2 K. 1:9 f.
Krigsvapnen voro dels anfallsvapen, dels försvarsvapen. De förra voro svärdet, spjutet, lansen och krigsklubban för de tungt beväpnade, och för det lätta manskapet bågen och slungan. Om utseendet af dessa vapen veta vi ej något bestämdt. Egyptierna och assyrierna hade enligt monumenten svärd af olika slag, dels långa, spetsiga, tveeggade, dels krokiga med enkel egg. Ehuds svärd var en aln långt, rakt och tveeggadt, Do. 3:16. Spjuten och lansarne voro iallmänhet längre eller kortare skaft af trä, väpnade med en jernspets. ett sådant var det vapen hvarmed Saul förföljde David och Jonatan, 1 S. 18:11; 20:33. Goliat hade ett kastspjut af koppar mellan sina axlar, skaftet på hans lans var som en väfvares bom, och spetsen på hans lans vägde 600 siklar jern, 1 S. 17:6 f. Klubban (eller stridsyxan), som brukades hos flera gamla folk, torde åsyftas med ordet mappez i Je. 51:20, Sv. hammare.
Bågen var i de gamles händer ett fruktansvärdt vapen. Jehu sköt sin pil mellan den flyende Jorams axlar, så att pilen gick ut genom hjertat, 2 K. 9:24. Fotsoldaternas bågar voro fem fot i längd och deröfver, stundom med dubbel kurva, antingen af segt, elastiskt trä, eller djurhorn, eller metall; senorna voro af ox- eller kameltarmar. Pilarne voro af trä eller rör, försedda med metallspets och fjädrar, stundom förgiftade eller omlindade med brännbara ämnen som vid afskjutningen antändes. »Sina pilar gör han brinnande», Ps. 7:14. Jfr äfven Job 6:4; Ef. 6:16. Icke mindre farliga voro slungan och slungstenarne, isynnerhet i händerna på sådana som David och benjaminiterna, Do. 20:16; 1 S. 17:48 f.; 1 Kr. 12:2.
Krigsvagnarne, stundom utrustade med liar, Na. 2:3 f., voro enligt monumenten vanligen tvåhjuliga, af nästan halfrund form och baktill öppna; de drogos af två hästar. I vagnen stod krigaren med båge och lans, och vid sidan om honom körsvennen, 1 K. 22:34. Någon gång synes en tredje person, som håller skölden för sin herre och för öfrigt står till hans tjenst, 2 K. 9:25, eb. schalîsch, d. ä. tredjeman. Krigsvagnar nämnas ofta i G. T. Farao förföljde Israel med 600 vagnar, 2 M. 14:7, och kananeerna mötte dem med jernvagnar, Jos. 17:18; Do. 1:19. Jabin hade 900 jernvagnar, Do. 4:3; felisteerna på Sauls tid 30,000 vagnar, 1 S. 13:5. Lagen förbjöd Israel, att hafva många hästar, 5 M. 17:16, men konungavärdigheten (1 S. 8:11) öfverskred lagens gränser, och Salomo hade ända till 1,400 vagnar och 12,000 ryttare, 1 K. 10:26 f. Hästarne hemtades till stor del från Egypten. Jfr profetens straffpredikningar i Es. 2:7; 31:1 f.
Försvarsvapnen, hvilka efter krutets uppfinning duga till intet, intogo i forntidens krigsrustningar ett betydande rum. Dit hörde hjelmen, för hufvudet, 2 Kr. 26:14; Ef. 6:17, af läder eller metall o.s.v., af vexlande skepnad, rund som en mössa eller aflång eller spetsig o.s.v., upptill prydd med en plym eller fjäderbuske. Bröstet och lifvet skyddades af harnesk eller pansar, af metallbeklädt läder, jernringar eller kopparfjäll som slöto sig tätt till hvarandra (fjällpansar, 1 S. 17:5, pansarskjorta). Så utrustade Saul David med kopparhjelm och pansar, 1 S. 17:38. Deröfver bands krigarebältet, 1 K. 2:5. Benen skyddades med benskenor; Goliat hade sådana af koppa, 1 S. 17:6. Vigtigare än alla andra försvarsvapen var deremot skölden, som också mycket ofta omtalas. Skölden bars vid krigarens venstra arm eller af en vapendragare som gick framför honom. »Den som bar skölden gick framför honom», heter det om Goliat, 1 S. 17:7. De gamle hade stora, aflånga sköldar som betäckte hela kroppen, och små, mera runda, som skyddade öfre delen deraf. Äfven ebreerne skilde mellan den stora skölden, zinnah, och den mindre, magên. Båda två nämnas i Davids bön, Ps. 35:2. Tag sköld och skärm (magên). Sköldarne voro af trä eller flätverk, öfverdragna med läder eller bleck, eller ock heltochhållet af grofva hudar, genomdränkta med olja, 2 S. 1:21. Sådan ungefär var de ebreiska soldaternas utrustning, stundom mer, stundom mindre fullständig. Davids kämpar voro »tappre, krigiske män, rustade med sköld och spjut, till uppsyn liknande lejon och snabbe som rådjur på bergen», 1 Kr. 12:8. Ussia utrustade sina 307,500 krigare med »sköldar och spjut och hjelmar och pansar och bågar och slungstenar», 2 Kr. 26:14.
I de äldre tiderna började man vanligtvis ej krig utan att utfråga Guds vilja, Do. 1:1, genom öfverstepresten, 20:18; 1 S. 28:6, eller genom en profet, 1 K. 22:6 f.; 2 Kr. 18:4 f. Arken tog man gerna med sig ut i striden, 4 M. 10:35; 1 S. 4:3 f.; 2 S. 11:11. Stundom offrades ett offer före stridens början, 1 S. 7:9; 13:9.
Fälttågen började vanligen på våren och afslutades före vinter, 2 S. 11:1; 1 K. 20:22. För krigföringen voro i lagen några märkvärdiga krigsregler gifna. Då striden började skulle presten uppmuntra soldaterna till mod och förtröstan på Gud; derpå skulle officerarne fritaga från krigstjenst en hvar som byggt ett nytt hus och ej invigt det, eller planterat en vingård och ej ätit dess frukt, eller trolofvat sig med en qvinna och ej tagit henne till sig; och slutligen skulle de uppmana en hvar som var feg eller klenmodig att vända hem igen, att ej hans bröder måtte blifva lika fega som han, 5 M. 20:1 f. Så ryckte man an mot fienden, vid de heliga trumpeternas signal, 4 M. 10:9; 2 Kr. 1312 f., stundom under afsjungandet af lofsånger, 2 Kr. 20:21. Sannolikt börjades kampen af de lätare trupperna, som sedan följdes af de tyngre beväpnade. Under härskri, larm och dån rusade de fram, Do. 7:18 f.; Job 39:28, och det vilda handgemänget kostade ofta oerhörda massor af lif, 2 kr. 28:6. Vi läsa om flera märkvärdiga prof på personlig tapperhet, såsom Jonatans och hans vapendragares seger öfver felisteiska hären, 1 S. 14; Davids tvekamp mot Goliat, 1 S. 17, och de tre hjeltarnes bragd som hemtade vattnet från Betlehems brunn, 2 S. 23:14 f. Af åtskilliga ställen synes, som om anfallet stundom skedde på tre afdelningar mot centern och mot båda flyglarna, Do. 7:16, 20; 1 S. 11:11; 2 S. 18:2. termen flyglar om krigshärens sidoafdelningar förekommer redan hos Esaia, 8:8 (Sv. vingar.) Ej sällan begagnade man sig af bakhåll och försåt, nattliga öfverfall o.d., Jos. 8:2, 12; 2 Kr. 13:13; Do. 7:16 f. Den flyende fienden förföljdes, tilldess trumpeten gaf tecken till halt, 2 S. 2:28; 18:16.
Särskilda ansträngningar och tillrustningar voro af nöden, der det gälde att intaga eller försvara fästningar eller befästa städer. I forntiden voro alla städer af betydenhet omfigna med murar, ej sällan ofantligt höga och tjocka, med portar och bommar af jern eller koppar, samt här och der försedda med uppskjutande torn, hvarifrån försvararne kunde kraftigare angripa fienden. Stundom var murens försvar ytterligare betryggadt genom utanför den samma gräfda grafvar, fylda med vatten. Det fösta en belägrad stad hade att se till var att stärka befästningarna och att skaffa tillräckligt med proviant och vatten. Lågo vattukällorna utom staden, så var man angelägen att afleda dem och göra dem otillgängliga för fienden. Så gjorde Hiskia, då Jerusalem belägrades, 2 Kr. 32:3, 4, 30. Utom vanliga kastvapen hade folket på murarne stora stenar att kasta ned på de belägrande, likaså väldiga kastmaskiner, s.k. katapulter och balister, ofantliga bågar som spändes med maskinkraft, och med hvilka utslungades mot fienden stora pilar, lansar, bjelkar, stenar och blykulor. Så berättas om Ussia, att »han lät i Jerusalem göra konstigt hopsatta kastredskap att uppsätta ofvanpå tornen och på hörnen till att dermed kasta pilar och stora stenar», 2 Kr. 26:15. De belägrande å sin sida begagnade äfven dylika maskiner, särskildt för att inkasta i staden brinnande ämnen. Vidare byggde de vallar och jordverk kring staden, stundom rigtiga murar med fästen och torn, från hvilka de sköto sina skott. Ibland hade man rörliga torn som efter behof fördes på hjul eller rullar fram och tillbaka. Ett annat anfallsvapen var ett slags änterhake, hvarmed man sökte rycka ned stenar eller människor från stadsmuren. Medelst stormstegar sökte man klättra upp på muren, och härvid vardt det ofta blodigt handgemäng och svår manspillan. De assyriska monumenten visa oss ofta bilder af denna art. den förskräckligaste af belägringsmaskinerna var dock den s.k. bocken eller murbräckan. Det var en lång, tung bjelke, i ena ändan väpnad med ett bockhufvud af jern e.d., hängande i kablar eller kedjor från en tvärbjelke, så att den balanserade och kunde slängas fram och tillbaka. Ofta var den inpassa i ett rörligt torn som sålunda gaf skydd åt den skara manskap, som manövrerade murbräckan, slungande dess skalle med förnyade ansatser mot muren, tills den föll eller brast. Hesekiel målar med lifliga färger Jerusalems belägring: »Menniskobarn, tag dig en tegelsten och lägg den framför dig och rista deruppå staden Jerusalem; och framställ den såsom belägrad och uppbygg torn deremot och uppkasta vall deremot och lägg härskaror deremot och anbringa murbräckor deremot på alla sidor», He. 4:1 f.
belägringarne kunde stundom draga långt ut. Ofta blef uthungring det afgörande. Asdods belägring af Psammetikus, omkr. 630 f. K., räckte 29 år. Jerusalem togs af Nebukadnezar 588 f. K. efter ung. 1 ½ års belägring, Je. 52. Alexander hade sju månaders hårdt arbete med Tyrus, 332 f. K.
I fråga om belägrade städer hade den mosaiska krigslagen bland annat den föreskriften, att då en fiendtlig stad, som ej gått in på fredsanbud, fallit för Israel, så skulle de hugga ned allt dess mankön men låta qvinnor, barn och boskap lefva. men var det en af kananeernas städer, så skulle de icke skona en enda lefvande själ, 5 M. 20:10 f. Under belägringen skulle de ej förstöra fruktträden kring staden, att deraf bygga bålverk; ty af dess frukt skulle menniskan åta, v. 19 f. Ej underligt att ett folk som hade sådana lagar, hade ryckte om sig att vara barmhertigt i krig, 1 K. 20:31.
Icke desto mindre var det sätt, hvarpå krigsfångar och besegrade i forntiden behandlades, äfven af ebreerna, för våra känslor hemskt och fasaväckande. Man stympade, söndersargade, brände, marterade de olyckliga; Menahem lät upprista alla de hafvande qvinnorna i Tifsah, 2 K. 15:16. (Jfr Fångar). Dylika gräsligheter, såsom qvinnors uppskärande eller skändande, fångars tröskande med tröskvagnar, barnens krossande, o.s.v., föröfvades ständigt mot Israel af de olika hednafolken, såsom syrier, 2 K. 8:12; Am. 1:3; assyrier, Os. 10:14; 14:1; kaldeer, Es. 13:16; Nah. 3:10, och ammoniter, Am. 1:13. De assyriska taflorna afmåla dylika grymheter med detaljerad noggrannhet.
Segren firades med jubelrop och jubelsånger, och de återkommande krigarne mötte man med sång, musik och dans, 2 Kr. 20:26 f.; 1 S. 18:6 f. Till minne af segern brukade man upphänga i helgedomen från fienden tagna vapen, 1 S. 21:9; 31:10; 1 Kr. 10:10; 2 K. 11:10.
Från kriget och krigsvapnen äro en mängd bilder lånade, alla lätt förstådda. Menniskolifvet med dess mödor liknas vid en krigstjenst, Job 7:1; och isynnerhet är den kristnes kallelse ofta målad med färger, hemtade från bataljerna. Så skildrar Paulus den »Guds vapenrustning», som den troende har att ikläda sig, Ef. 6:13 f.: sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, beredvillighetens skor, trons sköld, salighetens hjelm och andens svärd. Och »Gud vare tack», säger han, »som alltid förer oss i triumf i Kristus», 2 Kor. 2:14. Gud sjelf vill vara sitt folks bergfäste, borg och beskärm, Ps. 18:3; jfr 144:1 f.; redan till abraham säger han: Jag är din sköld, 1 M. 15:1; jfr Ps. 5:13; 84:12. De sista afgörande drabbningarne mellan ljusets och mörkrets riken målas också i krigets blodiga färger, Up. 14:20; 16:14 f.; 19:11 f.

Krispus, synagogföreståndare i Korint, trodde Pauli predikan och döptes af honom, Ap. 18:8; 1 Kor. 1:14.

Kristall, Es. 54:12; He. 27:16, eb. kadkod, betecknar kanske rubinen; i He. 1:22, eb. kerach (is), kanske bergkristall.

Krister, falske. Jesus förutsade att månge skulle uppträda, föregifvande sig vara Kristus eller Messias, och förföra många, Mat. 24:24. De hafva ock kommit i stor mängd och bragt mycket elände öfver judarne.
Barkokba i andra seklet var en sådan; han satte sig i spetsen för judiska folket såsom deras Messias; romarne angrepo honom, och judarne sjelfve erkänna, att försvaret för denne deras messias kostade dem mellan 5 och 600,000 själar.
1137 uppträdde en sådan falsk messias i Frankrike; han blef dödad med många af sina anhängare.
1138 uppträdde en jude bland perserna med samma anspråk, samlade härar och miste lifvet.
1157 uppviglades judarne i Cordova i Spanien af en messias. Vid detta tillfälle drabbades judarne i Spanien af ett allmänt blodbad.
1167 visade sig en annan i Fez och bragte mycket lidande öfver judarna i Marocko.
Samma år upphäfde sig en arab och föregaf sig göra underverk; då man satte efter honom, flydde hans folk, och han sjelf miste hufvudet.
1174 uppträdde i Persien en falsk messias, David Almusser som påstod att han kunde göra sig osynlig. Han blef snart dödad.
1176 uppträdde en annan i Mähren, och 1199 en annan i Persien. Samma slut.
1497 bedrogos judarne i Spanien af en viss Ismael, som drog sig sjelf och andra i elände.
1500 förklarade rabbi Lemlem i Österrike, att han var Messias' förelöpare; han ref ned sin egen bakugn och lofvade sina bröder att de nästa år skulle få baka sitt bröd i Palestina.
1509 uppträdde juden Pfefferkorn i Köln med messianska anspråk.
1534 blef en rabbi Salomo Malko för samma galenskap bränd af Karl V.
1615 uppträdde en messias i Ostindien.
1624 var det en i Nederländerna som sade sig vara af Davids ätt och Natans linie; han lofvade att förstöra Rom och göra slut på turken.
1666 kom Sabatai Sevi, från Aleppo, mycket buller åstad, narrade judarna, blef så muslim för att rädda sig, men blef till slut halshuggen.
Slutligen uppträdde den tyske juden Mordekai 1682; han måste fly för sitt lif. Hans slut är okändt.

Kristiske, se sid. 250.

Kristne, kristianer, kallades Jesu bekännare först i Antiokia, Ap. 11:26, omkr. år 43 e. K., förmodligen emedan de i den derstädes af jude. och hedningkristna bildade församlingen första gången framträdde som ett från judarna skildt samfund. Namnet gafs dem af hedningarna; sjelfve kallade de sig »troende», »bröder» eller »helige»; judarne kallade dem nazarener eller galileer. Namnet kristen är alltså i N. T. ett mer eller mindre föraktligt speord. Jfr dess användning i Ap, 26:28; 1 P. 4:16.
Enligt den berömde engelske geografen Keith Johnston uppgår jordens befolkning till 1,424 millioner. Af dessa upptager han 856 mill. som hedningar, 170 mill. som muhammedaner och 8 mill. som judar. Återstoden kommer under rubriken kristna: nemligen 116 mill. protestanter, 84 mill. grek. katoliker och 190 mill. rom. katoliker, eller tillsamman »390 millioner kristne» mot »1,034 millioner icke-kristne».

Kristus, smord, det grek. ordet för det eb. Messias, hv. se.

Krita, Or. 25:20, eb. natron, ett mineralist lutsalt (i Je. 2:22 »lut»), som fräser i förening med ättika.

Krokodilen, se Leviatan.

Krona, se Kläder.

Kroppig, 3 M. 21:20, puckelryggig.

Krukmakare. Egyptierne och araberne voro sedan lång tid tillbaka kände för sina utmärkta krukmakarearbeten, hvarpå gamla i museer förvarade kärl lemna tillförlitliga prof. Utan tvifvel var äfven hos israeliterna detta fallet. Träkärl voro icke kända hos de gamle, utan de förvarade sitt vin och hemtade sitt vatten i lerkrukor. Plinius, som lefde vid Jerusalems förstöring, berättar som något oerhördt, att man norr om Alperna förvarade sitt vin i bandade träfat. Tunnbindarearbeten träffas sällan i österlandet. De fat, läglar, åmar etc. som i vår bibelöfversättning omnämnas, voro antingen lerkrukor eller läglar, beredda af djurhudar. Krukmakarekonsten var derföre i orienten uppdrifven till en hög grad, och bilder från krukmakarens verkstad möta oss ofta på bibelns blad. Mästarens magt öfver lerklumpen, som han trampar med fötterna, Es. 41:25, derpå lägger på hjulet eller skifvan och efter eget behag formar deraf med sin hand det ena eller andra kärlet, Es. 45:9, framställes både af profeter och apostlar som en bild af skaparens magt, som danade menniskan af ler, och hvars vilja ingen kan motstå. »Se, såsom leret är i krukmakarens hand; så ären ock I af Israels hus i min hand», Je. 18:1 f. »Har icke krukmakaren magt att af samma massa göra ett kärl till heder och ett annat till vanheder?» Ro. 9:21. Jfr Es. 64:8. Just såsom profeten skildrar krukmakarens arbete, så se vi denne på de gamla egypiska målningarna vrida skifvan omkring med foten och forma med handen den knådade lerklumpen. Vid hans sida står ett kärl med vatten, hvari han fuktar massan. Sedan kärlet är formadt sättes handtaget derpå, det prydes med figurer och lägges i ugnen, Je. 43:9.

Krukmakarens åker, ett fält som inköpes för Judas Iskariots penningar, Mat. 27:7, kanske beläget nere i Hinnoms dal, der det redan på Jeremias tid fans en krukmakareverkstad, Je. 18:2; 19:1. Se Akeldama.

Krysolit, Krysopras, se Ädelstenar.

Kräfta, Kräfveta. 1. Se Harnesk.

2. I 2 Tim. 2:17, en kallbrandsartad svulst, hvars förderfvade safter förstöra den angripna lemmen och sprida sitt dödande gift i hela kroppen; en bild af irrlärares inflytande.

Krätta med tungan, 2 M. 11:7, grt. »spetsa sin tunga», »gläfsa» eller »visa tänderna». »Man säger om ett lindabarn, at thet krettar, när thet rörer munnen och småknorrar». (Svedberg, Schibboleth.)

Krönikoböckerna, två historiska böcker i G. T., af okänd författare, på eb. kallade dibre-hajamim, d. ä. dagarnas händelser. Deras grek. namn, Paraleipomena, tillägg af det utelemnade, antyder i viss mån hvad de äro, nemligen komplement till Samuels- och Konunga-böckerna. Krönikoböckerna synas vilja gifva i kort sammandrag en öfverblick af hela den heliga historien, från begynnelsen ända till återkomsten från Babel. Skilnaden mellan denna bok (ty de två äro i verkligheten blott en) och de nyssnämda historiska böckerna kan man uttrycka så, att Samuelsböckerna äro mera af biografisk art, gifvande oss utförligare lefnadsteckningar; Konungaböckerna åter hafva en teokratisk pregel -- gifvande oss historien om judarna såsom en nation under Guds regemente; hvaremot Krönikoböckerna äro affattade i en ecklesiatisk stil -- de äro mera en kyrkohistoria än en statshitoria. Derföre meddelas så utförligt om Davids åtgärder för templebyggnaden, om Salomos arbeten för dess verkställande, Asas reformation, Josafats och Hiskias ansträngningar för folkets undervisning och gudstjenstens ordnande o.s.v., stundom med tillägg i den stilen; jfr. t.ex. 2 Kr. 4:7 med 1 K. 7:49.
Allt hvad som rör gudstjensten, presterna, leviterna, behandlas utförligare, som vore författaren angelägen att för det från Babel återkomna folket särskildt betona vigten af den gudsfruktan som upphöjer ett folk. att han begagnat sig af särskilda, äldre källor, synes tydligt, 2 Kr. 9:29; 16:11; 20:34. Ja, stundom har författaren eller redaktören infogat i sin text hela stycken från äldre tider med sådana hänsyftningar, som icke kunde gälla vid tiden för böckernas slutredigering, t.ex. 2 Kr. 5:9, om att »arkens stänger äro qvar der (i templet) än i dag», ord lånade från 1 K. 8:8. Då 2 Kr. författades, voro både ark och stänger borta, och Salomos tempel fans ej mer. Den första Krönikoboken meddelar i sammandrag den heliga historien från skapelsen till David. Den andra framställer Judas rikes tillväxt och förfall, tillochmed återkomsten från Babel. Tillsamman omfatta de en tidrymd af inemot 3,500 år. Judarne nämna Esra som författaren.

Krönikor kallas en mängd olika historiska urkunder, ur hvilka Konunga- och Krönikoböckernas författare hafva hemtat och till hvilka de hänvisa; se t.ex. 1 Kr. 29:29. Jfr sid. 56.

Kub, ett folk eller land, som nämnes jemte Egypten och Etiopien, He. 30:5.

Kukumerer, d. ä. gurkor, 4 M. 11:5.

Kummin. Den i bibeln omtalade kummin, Es. 28:25 f.; Mat. 23:23, är den i Medelhafsländerna växande romerska kummin eller trädgårdskummin, Cuminum sativum. Den tröskades med käppar, Es. 28:27, såsom ännu lär brukas på Malta.

Kun, 1 Kr. 18:8, se Berota.

Kunilen, som i 3 M. 11:5; 5 M. 14:7 nämnes bland orena djur, är den med kaninen beslägtade berggräflingen, Hyrax syriacus, som är temligen allmän på Syriens berg; brungrå eller brungul, under buken hvit, med lifliga ögon, runda öron och nästan ingen svans. I Ps. 104:18 nämnes huru de bygga i klipphålorna: »ett svagt folk», men likväl klokt, Or. 30:26.

Kurbits. 1. Kikajon, det träd, som Gud lät uppväxa att skänka Jona skugga, Jon. 4:6, var enligt den allmänna meningen den i Asien och Afrika inhemska ricinusplantan, som har breda vinlöfs-lika blad, ehuru flera gånger större, och växer så fort, att den i de varma länderna på få månader når en höjd af 30 à 40 fot, hvaremot den i södra Europas trädgårdar blott hinner till 10 fot.

2. Den i 2 K. 4:39 nämnda vildkurbits (eb. gefen sadeh, fältranka), som af misstag plockades och lades i brytan, var sannolikt ett slag vildgurkor. Andra förstå dermed den pomeranslika, bittert smakande koloquinten.

Kus (eb. Kusch) nämnes i folktaflan, 1 M. 10:6, såsom den äldste af Hams söner, och likasom namnet här står i nära sammanhang med Mizraim, d. ä. Egypten, så förekommer ock i kilinskrifterna namnet Kusi tillsamman med Musur. Kus eller Kusi betecknar således ett till Egypten gränsande folk, hvilket ock styrkes deraf att titeln: »konung af Egypten och Miluhhi», hvilket sistnämnda säkerligen är Meroë. Kus betecknar alltså Etiopien, landet söder om Egypten, och ofta nämnas i G. T. Egypten och Etiopien (Kus) tillsamman, Es. 20:3 f.; Je. 46:8 f. På några ställen torde Kus kunna fattas i en vidsträcktare bemärkelse af sydliga folkslag iallmänhet. Så vilja somlige förstå det i 1 M. 10:8 och 2:13. Om Kus i 1 M. 2 jfr Eden 1.

Kusaja, se Kisi.

Kusan-Risataim, konung i Mesopotamien, tuktade Israel i åtta år, tills han kufvades af Otniel, Do. 3:8 f.

Kusi, Joabs tjenare, sändes af honom till David efter slaget mot Absalom men fick blott frambära sorgeposten, ty Ahimaaz hade sprungit förut och berättat om segern, 2 S. 18:21 f.

Kut, 2 K. 17:30, eller Kuta, v. 24, en ort hvarifrån assyrierne sände kolonister till Samaria. Man hade bara gissningar om dess läge, tills man i de assyriska kilinskrifterna nyligen återfunnit samma ord Kuti såsom namn på en stad i närheten af Babel. Och icke blott det, utan dessa inskrifter hafva äfven bekräftat bibelns uppgift om den afgud som dyrkades af dessa kuteer neml. Nergal, 2 K. 17:30. Kilskrifterna upplysa oss om att folket i Kuti dyrkade lejonguden såsom sin gudomlighet, just under det assyriska namnet Nir-gallu, stor hund, d. ä. lejon. Samma namn brukades också om de kolossala lejonfigurer, hvarmed assyrierne prydde ingångarna till sina palats. (Schr. 166 f.).

Kuzas, Herodes Antipas' fogde, hvars hustru Johanna nämnes bland de qvinnor som tjenade Jesus, Lu. 8:3.

Kyrka. Detta ord anses af några för ett celtiskt ord, cyrch eller cylch, församlingsplats af engelska missionärer öfverfördt till Tyskland; hvaremot andre -- och detta sedan längre tider -- härledt det från det grekiska Kyriake, det Herren tillhöriga (huset). Ordet betecknar i tyska, engelska och nordiska språken en till gudstjenst upplåten eller invigd byggnad och sedermera äfven den der församlade hopen och slutligen hela skaran af dem som bära det kristna namnet, alltså i viss mån liktydigt med ordet församling. Våra gamle bibelöfversättare synas emellertid ej hafva fäst vid ordet något godt begrepp, ty af dem begagnas det blott om hedningarnas eller det affälliga Israels afgudahus och offerhöjder, t.ex. »Moab har gått till sin kyrka att bedja», Es. 16:12; »Israel förgäter sin skapare och bygger kyrkor», Os. 8:14; 10:1; Am. 7:9, 13; 8:3. Likaså i 3 M. 26:31; He. 7:24.

Kyrkomessa, se under Tempel.

Kyssen var och är i de södra länderna och i österlandet, vida mera än hos oss, ett vanligt sätt att helsa, 1 M. 29:11, 13. Kyss på munnen var kärlekens gärd, Hö. 1:2; 8:1; jfr Or. 24:26. Stundom kysste man skägget, 2 S. 20:9, och till tecken af djupaste vördnad fötterna, Lu. 7:38. Äfven var kyssen ett hyllningens tecken, 1 S. 10:1; Ps. 2:12 (grt.). Afgudadyrkarne egnade också sina gudar denna vördnad, 1 K. 19:18; Os. 13:2. Konung David kysste den gamle Barsillai, 2 S. 19:39, och de äldste i Efesus kysste aposteln Paulus till afsked, Ap. 20:37. Den heliga kyssen, Ro. 16:16, eller kärlekens kyss, 1 P. 5:14, nämnes som ett insegel på de trognas inbördes gemenskap.

Kål, se Kött.

Kålgårdar, se Trädgårdar.

Källporten, se Brunnporten.

Kätteri, Os. 8:12, eb. »något främmande», en främmande lära: sådant namn gaf man åt Oseas botpredikan. Kättersk meniska, Tit. 3:10, gr. en partistiftare. Ordet kättare kommer af det gr. kataroi, rene, ett namn hvarmed de stämplades, hvilka i medeltiden protesterade mot påfvemörkret.

Köksmästare, se Gästabud.

Kött nämnes ej i 1 M. 1:29 bland menniskornas näringsmedel, men blef efter fördrifningen ur paradiset med vissa inskränkningar tillåtet, 9:2 f. Sedermera fingo israeliterne en mängd bestämmelser i detta hänseende, syftande att inskränka köttätandet och att så afskilja folket från hedninska bruk. fårkött var väl det som mest begagnades, likasom ännu i dag i Syrien, se 1 S. 25:18; 2 S. 12:4; jfr Es. 53:7; Am. 6:4. Dock förekom äfven annat kött, synnerligast vid de rikas bord. Salomos taffel kräfde för hvarje dag, utom 90 kormått mjöl, 10 gödda oxar, 20 valloxar, 100 får, förutom hjortar och rådjur, stengetter och gödda foglar, 1 K. 4;23. Vid Nehemias bord för öfver 150 män tillreddes dagligen en oxe och sex får samt foglar och vin, Ne. 5:17, 18.
Att äta kött af djur som offrats åt afgudar, var förbjudet i 2 M. 34:15; de som ifrade för laglig renhet, afhöllo sig alldeles från kött, för att ej händelsevis äta sådant som offrats åt afgudar eller anrättats på hedninskt vis, Dan. 1:8 f. I den första kristna församlingen voro meningarne härom delade; en del åto hvadsomhelst; andre undveko köttet och åto kål, d. ä. grönsaker. Ro. 14:1 f.; 1 Kor. 8; 10:23 f. Jfr Afgudaoffer.
Ordet kött betecknar stundom menniska iallmänhet, t.ex. 1 M. 6:12, »Allt kött hade förderfvat sin väg»; Es. 40:5 f.; Ap. 2:17; så ock: Ordet vardt kött, Jh. 1:14; stundom allt som lefver, menniska eller djur, 1 M. 6:17 f.; ibland menas dermed kroppen i motsats till själen, Jh. 6:63; »köttets svaghet», d. ä. kroppslig sjukdom, Ga. 4:13; lekamlighet, naturligt lif, »israel efter köttet», 1 Kor. 10:18; Kristus född af Davids säd »efter kötttet», Ro. 1:3, jfr Jf. 3:6; Eb. 2:14; vidare den sinliga naturen, Mat. 26:41, de sinliga begärelserna, Ro. 7:18, och särskildt i motsats till anden hos de trogna allt det som ännu är qvar af ofullkomlighet och synd, och som måste qväfvas och dödas, Ro. 8:4 f.; Ga. 5:16; 2 Kor. 10:3.
Uttrycket »kött och blod» betecknar i 1 Kor. 15:50 och Eb. 2:14 kroppen, men på tre andra ställen utmärkes dermed menniskonaturen i allmänhet, såsom svag och skröplig, i motsats till Gud och andeverlden, Matt. 16:17; Ga. 5:16; Ef. 6:12.

The above contents can be inspected in scanned images: 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251, 252, 253, 254, 255, 256, 257, 258, 259, 260, 261, 262, 263

Project Runeberg, Mon Jan 15 18:28:11 2007 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/biblobok/ordbok_k.html

		Biblisk ordbok för hemmet och skolan / Uppslagsord K (1896) Author: Erik Nyström - Tema: Christian Literature, Language, Reference, Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|

Kol.	1:14	med Ef.	1:6, 7.
	1:3, 4.		1:15, 16.
	1:21.		2:1.
	2:19.		4:16.
	4:6.		4:29.
	4:7 - 9.		6:21, 22 o.s.v.