Biblisk ordbok för hemmet och skolan / Uppslagsord H (1896) Author: Erik Nyström - Tema: Language, Dictionaries, Christian Literature, Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

H

Habakuk, en af de mindre profeterna, författare till den efter honom benämda profetiska boken. Om hans person och lefnad är oss intet bekant. Allenast det vill man sluta af underskriften, Hab. 3:19, »till mina strängaspel», att Habakuk varit berättigad till deltagande i tempelsången, och att han alltså varit levit eller prest. Han profeterade kort före kaldeernas infall i Palestina, 1:5 f., och var ungefär samtidig med Zefanja och Jeremia. Helt obestämdt kan man alltså söka hans tidpunkt någonstädes mellan åren 640 - 610 f. K.

Habakuks profetia, som består af tre kapitel, förkunnar i det första kapitlet i form af ett samtal mellan profeten och Gud den ödeläggelse som genom kaldeernas härar skulle hemsöka det syndiga landet, och i det andra den hämd hvaraf den kaldeiske tyrannen i sin tur skulle drabbas. Det tredje kapitlet är ett lyriskt qväde, hvari profeten anropar Herren om nåd och hjelp och prisar honom för hans frälsningsunder i fordom tid. Denna upphöjda sång, som i mycket erinrar om äldre sånger och psalmer (5 M. 33:2; Do. 5:4 f.; Ps. 77:16 f.), är bland det mest storartade vi ega af ebreisk poesi. Det berättas, att i en lärd sammankomst i Paris i slutet af förra seklet, der man begabbade bibeln, läste Benjamin Franklin upp detta kapitel, och hånet förstummades.
Habakuk citeras på några ställen i N. T., Hab. 1:5, i Ap. 13:41, och Hab. 2:4, »Den rättfärdige skall lefva af sin tro», i Ro. 1:17; Ga. 3:11; Eb. 10:38.

Habel, se Abel.

Habor, se Kebar.

Hadad. 1. En edomeisk konung som slog midjaniterna, 1 M. 36:35.

2. En annan edomeisk konung, 1 Kr. 1:50, sannolikt på Moses tid, 1 M. 36:39, der han kallas Hadar. Kanske det var till honom Mose sände sin beskickning, 4 M. 20:14.

3. En edomeisk prins, som under Davids krig mot Edom (2 S. 8:14) flydde till Egypten, der han fick drottningens syster till äkta, och som efter Davids och Joabs död återvände till Edom och gjorde en resning mot Salomo, 1 K. 11:14 f.

Hadad-Eser (eller Hadar-Eser), Rehobs son, konung i det syriska riket Zoba, 1 K. 11:23, blef tre gånger slagen och kufvad af David, 2 S. 8:3 f.; 10:6 f.; 1 Kr. 18:3; 19:6.

Hadad-Rimmon var enligt Sa. 12:11, jemfördt med 2 Kr. 35:20 f., en ort på fältet vid Megiddo, der Josia stupade och der öfver honom hölls en stor klagogråt.

Hadar, se Hadad 2.

Hadasa, stad i Juda, Jos. 15:37.

Hadassa, dens. s. Ester.

Hadid, en benjaminitisk stad i närheten af Lod och Ono, Esr. 2:33; Ne. 7:37; 11:34.

Hadoram. 1. En af Joktans söner, 1 M. 10:27; man tänker på de hos Ptolemeus nämda Adramiter, äfven på Drimaterna vid Persiska viken.

2. Dens s. Adoram 2.

3. Konung Tois son, se Toi.

Hadrak, ett land mot hvilket profeteras i Sa. 9:1; enligt somliga det damaskeniska Syrien; enligt andra ett mystiskt namn på Persien: stark-svag.

Haf. Så kallade ebreerna ej blott oceanens stora vatten, 1 M. 1:10; 5 M. 30:13, utan äfven mindre vattensamlingar, hafsvikar, insjöar, floder o.s.v. Jos. 24:6; Es. 19:5; Je. 51:36; Jh. 21:1.
Stora hafvet, 4 M. 34:6, vesterhafvet, 5 M. 11:24; Joel 2:20, eller felisteernas haf 2 M. 23:31, voro olika namn för Medelhafvet hos ebreerna.
Om sådana uttryck i Sv. som till hafs, till sjös, o.s.v. jfr Tarsis.

Hafre, se Säd.

Hafsorm, He. 32:2, krokodil, se Leviatan.

Hafvet, 1 K. 7:23 etc. se Kopparhafvet.

Hagab, se Gräshoppor.

Hagar, en egyptisk tjensteqvinna Abrahams hus; efter Saras önskan hans bihustru, blir hon trotsig mot sin fru och flyr sin väg undan näpsten. I öknen söker henne Herrens engel, leder henne till ödmjukhet och gifver henne löftet om en son och en talrik afkomma. Hon åkallade Herrens namn som talade till henne, sägande: Du är en seendets Gud. Hon vände om och födde Ismael. Omkring 14 år senare måste hon fly med sin son, gick vilse och såg med bitter sorg sin son nära att försmäkta, då Guds engel tröstade henne, och Gud visade henne en svalkande vattukälla, 1 M. 16; 17; 21. I Ga. 4:24 f. är Hagar, som i eb. betyder främling, i arab. klippa, en bild af lagförbundet.

Hagariter, ett nomadfolk usellan 1 Gileaml och Evfrat, besegrades på Sauls tid af Rubens och Gads stammar, 1 Kr. 1:10, 20; nämnas jemte ismaeliter såsom Guds folks fiender i Ps. 83:7.

Hagel, en af Egyptens plågor, 2 M. 9:23 f., nämnes äfven vid många andra tillfällen såsom ett plågoris i Guds hand öfver hans fiender, Jos. 10:11; äfven öfver Israel, Hag. 2:18; centnertungt hagel nämnes i skildringen af Guds domar öfver verlden, Up. 16:21.

Haggai, den tionde i ordningen af de små profeterna och den förste af dem som profeterade efter babyloniska fångenskapen, var sannolikt en af de med Serubbabel från Babel återkomna men för öfrigt veta vi om hans historia intet. I Esr. 5:1 berättas att Haggai och Sakarja profeterade för judarna Jerusalem, manande dem till templets återuppbyggande, och af Esr. 6:14 synes att deras nit hade framgång. Enligt Hag. 1:1 ; 2:11 profeterade han i Darius Hystaspis andra år, omkring 520 f. K.

Haggais profetia innehåller i tvenne kapitel fyra särskilda uppenbarelser från Herren till folket. I den första, kap. 1:1 - 2:1, förebrår Haggai folket för det de skyndade med sina egna hus men försummade Herrens, hvarefter meddelas att både furstar och folk lyssnade till och skyndade till verket. I den andra, 2:2 - 10, tröstar han dem som med saknad tänkte på det förra templets glans, dermed att detta nya templets härlighet skulle en gång blifva större än det förras, och här skulle Herren gifva frid. I den tredje (2:1120) förebrår Haggai folket för dess formväsende, och i den fjerde (v. 21 - 24) lofvar Herren att, då hedningariken falla, bevara Serubbabel som en signetring.
Haggais stil är lugn och resonnerande, dock icke matt, men utan högre poetisk flygt. »Det är som om hans harpa ännu lutade som när den hängde på pilträden vid Babels elfvar» (Endie).

Haggit, en af Davids hustrur, moder till Adonia, 2 S. 3:4.

Hakila, en skogbeväxt kulle i öknen Sif, der David gömde sig för Saul, 1 S. 23:19:26:1. Jfr Sif 2.

Halah, en af de orter, dit de 10 stammarne bortfördes, 1 Kr. 1:26; 2 K. 1 7:6; 18:11, kanske det af Ptolemeus omtalade Chalkitis, ett landskap i Mesopotamien.

Halhul, stad i Judas bergsbygd, Jos. 15:58; ännu finnas ruiner af en by Halhûl ett litet stycke norr omn Hebron, der man ock visar »profeten Jonas graf»; ruiner af en moské kallad nebi Junus.

Halleluja, eb. Prisen Jehova!, ett i de senare psalmerna (104 o. f.) ofta förekommande utrop, särsldildt utmärkande dessa som lofpsalmer; jfr Up. 19:1 f.

Ham, d. ä. bränd. 1. En af Noahs söner, 1 M. 9:18, känd för sin vanvördnad mot sin fader och den förbannelse som drabbade hans son Kanaan, 9:20 f. Såsom hans söner nämnas Kus, Mizraim, Fut och Kanaan, 1 M. 10:6.

2. En ort der Suseerne bodde, 1 M. 14:5, kanske dets. s. Rabba.

Hams land, se Egypten, sid. 90.

Haman, den agagiten, (enl. Josefus dets. s. amalekit), gunstling hos Ahasveros, misslyckades i sin listiga plan att utrota judarna i Persien och blef sjelf hängd i den galge han upprest åt Mordekai, Est. 3:7.

Hamat, en berömd stad af hög ålder i öfra Syrien, belägen på ömse sidor om floden Orontes, n. om Libanon. Inbyggarne Hamateerne nämnas i 1 M. 10:18 såsom af kananeisk stam. Staden nämnes stundom sasom norra gränsen för Kanaans land i dess största utsträckning, 4 M. 13:22; Jos. 13:5; Do. 3:3. David hyllades med skänker af Toi, konung i Hamat, 2 S. 8:9 f. Salomo intog Hamat, 2 Kr. 8:4, så att i hans tid nådde israels gränser sin största utsträckning, från Hamat ända till Egyptens bäck, 1 K. 8:65, och från Tifsah till Gasa, 1 K. 4:24. Hamat slet sig loss men kufvades åter af Jerobeam II, 2 K. 14:25, 28, men kom sedan under assyrierna, Es. 10:9; 36:19; 2 K. 18:34, jfr Am. 6:2. Af Antiokus Epifanes nämndes staden Epifania men behåller dock ånnu i dag det gamla namnet Hamat och är en betydande stad med 40 à 50,000 inv.

Hamat-Zoba, 2 Kr. 8:3, se Syrien.

Hammat, se Hammon 2.

Hammedata, Hamans fader, Est. 3:1, eb.

Hammon. 1. Stad i Aser, Jos. 19:28. Man gissar på den nuv. lilla byn Hamûl nära 2 mil s. om Tyrus.

2. En fast stad i Naftali, 1 Kr. 6:76, kallad Hammat i Jos. 19:35 och Hamot-Dor i Jos. 21:32. Man sölder dess läge vid de varma källorna strax söder om Tiberias.

Hamona, He. 39:16, »hopen», en stad i »Gogs hops dal»; likasom en »likhögarnas stad», efter det stora nederlaget bland Gog och hans härar.

Hamor, se Hemor.

Hanameel, kusin till Jeremia som af honom köpte ett stycke jord vid fångenskapens början och skaffade köpebref derpå till tecken af folkets säkra återvändande till och besittningstagande af landet, Je. 32:6 f.

Hananeel, ett torn på Jerusalems mur, Ne. 3:1; 12:39.

Hanani. 1. En siare i konung Asas tid, för sin trohet kastad i fängelse, 2 Kr. 16:7 f.; sannolikt fader till profeten Jehu, 1 K. 16:1, 7.

2. En broder till Nehemia; underrättade denne om det eländiga tillståndet i Jerusalem, Neh. 1:1 f.; anförtroddes sedan vården om stadens portar, 7:2 f.

Hananja. 1. En falsk profet från Gibeon, som för sin fräcka gudlöshet straffades med hastig död efter Herrens ord, Je. 28.

2. Slottsfogden i Jerusalem i Nehemias tid, en from och gudfruktig man, Ne. 7:2.

3. Hananja, Misael och Asarja voro tre israelitiske ynglingar af konungaslägt, som jemte Daniel fördes till Nebukadnezars hof. De fingo der kaldeiska namn, Sadrak, Mesak och Abednego (d. ä. Abednebo, Nebos tjenare, Schr.), och kaldeisk uppfostran men vägrade att äta hednisk mat, och Gud var med dem, så att då de på försök spisades med grönsaker, stodo de sig lika godt som de hvilka åto af konungens rätter. De tjenade vid hofvet och aktades högt för sin begåfning, så att de slutligen utnämndes till ståthållare öfver Babels landskap; men då de vägrade att tillbedja Nebukadnezars gyllene beläte, kastades de bundne i en brinnande ugn. De som kastade in dem, föllo ned döde af hettan, men de tre blefvo oskadade midt i lågorna, och konungen förskräcktes, när han såg fyra män gå lösa elden, »och den fjerde lik en gudason». Männen kallades fram. De gingo ut ur elden, och ej ens ett hår var svedt på dem. Nebukadnezar lofvade Herren och påbjöd att den som smädade Sadraks, Mesaks och Abednegos Gud, skulle förgöras, och åt dem gaf han stort välde Babels land. Da. 1:3 f.; 2:17, 49; 3.

Handel, Or. 31:14 f. Enligt Guds uppfostringsplan skulle judarne mera vara ett åkerbrukande än ett handlande folk. Men landets läge var för handelsrörelsen emellan folken å ömse sidor om dem särdeles förmånligt, och genomn Palestina gingo de stora karavanvägarne mellan Egypten och Arabien å ena sidan och Syrien, Mesopotamien och Mindre Asien å den andra. Detta gjorde att ehuru Israel var till större delen afstängdt från hafvet, så att det ej egde en enda hamn vid Medelhafvet, anlagen för handel likväl redan tidigt gjorde sig gällande, synnerligast hos de nordvestligaste stammarna. Man jemföre 1 M. 49:13; Do. 5:17. Under Salomo vardt det liflig handel utaf. Sjelf dref han genom egna köpmän hästhandel mellan Egypten och Syrien, 1 K. 10:28 f.; 2 Kr. 1:16 f., ingick handels-förbund med Tyrus, 1 K. 9:26 f., och utrustade tillochmed handelsflottor snus gingo ut från de af David eröfrade hamnarne vid Röda hafvet, 10:11, 22. Om judarnas andel i den feniciska handeln, jfr He. 26:2; 27:17. Isynnerhet efter återkomsten från Babel blef handelsrörelsen lifligare. Från fenicierna fingo ebreerne trävirke, 1 K. 5, hafsfisk, Ne. 13:16, en ofantlig mängd lyxartiklar, rökverk, purpurväfnader m.m., se He. 27, och lemnade i utbyte hvete, olja, honung, balsam etc., He. 27:17 1 K. 5:11; Ap. 12:20; jfr Or. 31:24.
Småhandeln inom landet, för hvilken äfven i lagen fans påbud om rätt vigt, mått o.s.v., 3 M. 19:36; 5 M. 25:13 f., lefde isynnerhet upp vid de årliga högtiderna, då skaror samlades till templet. Handel med offerdjur och helgedomssiklar drefs tillochmed tempelgårdarna, Mat. 21:12; Jh. 2:14.

Handen betecknar ofta kraft eller myndighet; att vara i någons hand är att bero af honom, 2 S. 24:14. Att upplyfta handen är att svärja eller gifva hyllning, 5 M. 32:40; Ps. 134:2; 141:2. Flera andra talesätt förstås lätt af sig sjelf. Högra handen eller högra sidan betecknade lycka och magt, Ps. 16:11; 45:10; 110:1; Mat. 26:64; Kol. 3:1. I geografiskt hänseende betecknades med högra handen söder, och med venstra handen norr, emedan man vid väderstreckens benämnande tänkte sig vänd mot öster. Se t.ex. 1 M. 14:15, der »venster om Damaskus» är = norr om D.; 1 S. 23:19, der högra handen är = söder o.s.v. Om att fylla handen, etc. se Fylla.

Handpåläggning, Eb. 6:2, var en ceremoni som hade olika betydelser. Då öfverstepresten lade händerna på »fribocken» och bekände öfver honom folkets missgerningar, så se somlige deruti ett öfverflyttande af skuld och förbannelse, 3 M. 16:21. Så skulle ock den offrande lägga sin hand på offerdjuret, då han förde det fram för Herren, 3 M. 1:4; 3:2, 8; 4:4, 15 f. Några mena att handpåläggningen i dessa fall betecknade den offrandes allvarliga vilja och uppsåt. å andra sidan betecknade handpåläggningen meddelandet af kraft och välsignelse, då den brukades vid invigningar till embeten. Se 1 M. 48:14; 4 M. 8:10; 27:18; Mar. 10:16; Ap. 6:6; 19:6; 1 Tim. 4:14.

Hanes, Es. 30:4, en stad i Egypten, kanske Herodots Anysis; eller Herakleopolis i mellersta Egypten.

Hanna. 1. Leviten Elkanas ena hustru och moder till Samuel, hvilken hon, såsom en af Gud utbedd gåfva, efter sitt löfte gaf honom tillbaka. I sin härliga lofsång skådar hon långt in i framtiden, besjunger Messias' konungarike och gifver an tonen till Marias och Elisabets sånger. Hon blef sedan välsignad med tre andra söner och två döttrar, 1 S. 1 - 2:21.

2. Profetissan Hanna, Fanuels dotter af Asers stam; tidigt enka efter ett sjuårigt äktenskap, egnade hon sig sedan helt och hållet åt helgedomens tjenst och fick vid 84 års ålder med den gamle Simeon instämma i Guds lof och pris vid anblicken af det efterlängtade Jesus-barnet, Lu. 2:36 f.

Hannas, se Annas.

Hanok, d. ä invigning. 1. Kains son och stad, 1 M. 4:17.

2. Metusalahs fader, se Enok.

3. Rubens förste son, 1 M. 46:9.

4. En af Midjans söner, 1 M. 25:4.

Hanun, en ammonitisk konung, hvars fader Nahas bevisat David barmhertighet, behandlade skamligt den beskickning David sände att hugsvala honom öfver hans faders död, hvarpå följde Davids utrotelsekrig emot ammoniterna, 2 S. 10:1 f.; 1 Kr. 19:1 f.

Hara, bergland, en ort dit israeliterne förvisades, 1 Kr. 5:26; jfr 2 K. 17:6.

Haran. 1. Terahs äldste son, Lots fader, 1 M. 11:26 f.

2. Haran, der Abraham slog sig ned efter utflyttningen från Ur, innan han reste till Kanaan, 1 M. 11:31 f.; 12:5, sannolikt det nuv. Harrân, romarnes Carræ, (i Ap. 7:4 Karran), nordvestra Mesopotamien, mellan Evfrat och Kebar. Från denna Nahors stad fick Isak sin hustru, 1 M. 24:10; jfr 27:43, och hit flydde Jakob undan Esau, 28:10. Staden handlade med Tyrus, He. 27:23; intogs af assyrierna, 2 K. 19:12.

Harbona, Est. 7:9, underrättade konung Ahasveros om den i Hamans hus för Mordekai uppresta galgen; hans minne välsignas af judarna vid Purimfesten.

Harel, se Ariel 3.

Haren (eb. arnebet, arab. arnab) »idislar ock, men han är icke tvåklöfvad», var derföre ett orent djur, 3 M. 11:6; 5 M. 14:7. Det första skälet afser väl harens om idisling påminnande rörelser med munnen.

Haret, en skog i Juda, der David en tid fördolde sig, 1 S. 22:5.

Hargol, se Gräshoppor.

Harmageddon, se Megiddo.

Harmon, Am. 4:3, d. ä. »fästningen»? eller »höglandet», d. ä. Armenien?

Harnesk eller pansar, (Job 41:17; Ne. 4:16), krigarens betäckning kring bröst och midja, se Krig. I Ef. 6:14 står för pansar ordet kräfveta; deremot står i v. 13 ordet harnesk för hela vapenrustningen; jfr Do. 18:16; 1 K. 10:25; 20:11; Job 20:24; i 2 K. 20:13 harneskhus, d. ä. »tyghus».

Harod, Do. 7:1, källa och ort nära Jisreel vid foten af Gilboas berg, kanske den vattnrika källan Ain Djalûd strax öster om Zerain eller Jisreel. Jfr 1 S. 29:1. Från denna trakt voro kanske de två Haroditerne, Davids hjeltar, 2 S. 23:25.

Haroset, Siseras hemort i Galileen, Do. 4:2, 13, 16; kanske den nuv. byn Hartîje s.o. om Haifa vid foten af Karmel.

Harpa, se Musik.

Hasa hästar, Jos. 11:6, m.fl. st., skära af hasorna, d. ä. sträcksenorna på benen eller vid hofvarne och sålunda göra hästarne odugliga.

Hasael, en syrisk embetsman, som Elia fick befallning att på förhand smörja till konung i Syrien, 1 K. 19:15; blef flera år senare af konung Benhadad sänd till Elisa, som då var Damaskus, att rådfråga denne om konungens vederfående från en sjukdom: den följande dagen afled konungen, och Hasael blef konung, 2 K. 8:7 f. Han regerade i omkring 40 år öfver Syrien, och hans framgång och grymhet i sina krig mot Juda och Israel besannade Elisas förutsägelser, 2 K. 8:28; 10:32; 13:3, 7, 22; 2 Kr. 22:5. Endast med dryga gärder af templets och palatsets rikedomar kunde Joas förmå honom att skona Jerusalem, 2 K. 12:17 f.

Hassel, 1 M. 30:37, Mandelträd.

Havila. 1. Det af paradisfloden Pison kringflutna guldlandet, 1 M. 2:11. Man gissar på Colchis eller Kaukasien: der bor ett folk Chvalissi, efter hvilket ryssarne kalla Kaspiska hafvet: Chvalinskoi More. Andre åter söka detta Havila bortåt Persien eller Indien. Jfr Eden.

2. En son af Kus, 1 M. 10:7.

3. En son af Joktan, 1 M. 10:29. Om dessa två Havila och de folkstammar och land som af dem representeras, äro många meningar. Melin menar att det förra, det kusitiska Havila, är att söka i Abyssinien, och det senare, det joktanitiska, midt öfver i Arabien, landskapet Chaulan i Jemen. Någre söka det senare i Indien; somlige söka båda i Arabien.

4. »Från Havila till Sur», en gränsbestämning som förekommer om ismaeliterna, 1 M. 25:18, och amalekiterna, 1 S. 15:7, hvaraf kanske kan slutas att Havila var en ort på östra gränsen af Arabien.

Havot-Jair, se Jair 1.

Havran nämnes i He. 47:16, 18 såsom liggande vid det heliga landets nordöstra gräns; möjligen det på Kristi tid under namnet Auran eller Auranitis kända landskapet. Havran heter ännu i dag ett stort landområde söder om Damaskus mellan stora Mekkavägen och Arabiska öknen, i söder sträckande sig så långt ned som till bredd med Gennesaret, ett land berömdt för rika beten, fruktbara slätter och talrika lemningar af väldiga städer. En nyare åsigt söker Hesekiels Havran i den nuv. byn Havarîn s.o. om Sadad, ö. om Antilibanon, vid samma bredd som de berömda cedrarne. Jfr Zedad, Sifron.

Hazar, d. ä. gård eller by, förekommer i många sammansatta ortnamn.

Hazar-Addar, 4 M. 34:4 (»byn Addar»), stad vid Palestinas södra gräns.

Hazar-Enan eller -Enon, stad vid norra gränsen, 4 M. 34:9; He. 47:17.

Hazar-Gadda, stad i södra Juda, Jos. 15:27.

Hazar-Hattikon, stad vid Havrans gräns, He. 47:16.

Hazar-Mavet, 1 M. 10:26, Joktans tredje son; landskapet Hadramaut södra Arabien, rökelsens hemland.

Hazar-Sual, stad i södra Juda, Jos. 15:28; Neh. 11:27.

Hazar-Susa, i Simeon, Jos. 19:5.

Hazerim, 5 M. 2:23 d. ä. byar.

Hazerot, ett af israeliternas hviloställen mellan Sinai och Kades, kanske källan el Hundra, 4 M. 11:35; 13:1; 5 M. 1:1.

Hazezon-Tamar, se En-Gedi.

Hazor, gård, namn på flera orter. 1. Tre städer i södra Juda. Jos. 15:23, 25, af hvilka en (v. 25) hette Hazor-Hadatta, det nya Hazor.

2. En stad i Benjamin, Ne. 11:33, kanske dens. som Baal-Hazor, se Efrem.

3. Ett landskap i Arabien, som ödelades af Nebukadnezar, Je. 49:28 f.

4. Kananeerkonungen Jabins stad nordligaste Kanaan, nära sjön Merom, intogs af Josua och gafs åt Naftali, Jos. 11; 19:36, reste sig åter och måste kufvas af Barak, Do. 4:2; befästes sedan af Salomo och förblef under Israel tills den togs af Tiglat-Pileser, 1 K. 9:15; 2 K. 15:29. Dess läge sökes af Robinson vid ruinorten Tel Churaibeh, v. om Merom.

Hebenträ, som nämnes bland de varor Salomo skaffade sig från Ofir, och som han använde till praktbyggnader och till musikinstrument, 1 K. 10:11 f., är sannolikt det i Indien ymnigt förekommande äkta sandelträdet, Pterocarpus santalinus, blodrödt med svarta ådror. Man tänker ock på det ljusgula sandelträdet, Santalum album, som växer i bergstrakterna på Malabarskusten, och hvars indiska namn »Valgum» tyckes ligga till grund för det eb. ordet på detta ställe, »almug», eller »algum» som det heter i 2 Kr. 2:8. Då emellertid på detta ställe talas om ett träslag från Libanon, synes att der ej kan afses sandelträ, utan måste då ordet »algum» haft en allmännare bemärkelse. Bättre då att härleda almug af det sanskr. mocha, sandelträ, och artikeln al. (B. Fornk. 21).
I He. 27:15 afses ebenholts (eb. håbnim), hvarmed Tyrus handlade.

Heber. 1. Asers sonson, 1 M. 46:17, fader för heberiternas slägt, 4 M. 26:45.

2. Keniten Heber, skilde sig ifrån keniterna i södern och uppslog sitt tält nära Kedes i Naftali. Hans hustru Jael dräpte Sisera, Do. 4:11, 17 f.

Hebron. 1. Kehats tredje son, 2 M. 6:18, broder till Amram, Moses fader, 4 M. 3:19; 1 Kr. 23:12.

2. En urgammal stad i Judas bergsbygd, enligt 4 M. 13:23 byggd 7 år före den egyptiska staden Zoan, ligger ungefär 3 mil s. om Jerusalem på nära 900 meters höjd öfver hafvet. Ortens äldsta namn var Kirjat-Arba d. ä. Arbas stad, 1 M. 23:2; 35:27 (Sv. hufvudstaden), Jos. 14:15. Här slogo Abraham, Isak och Jakob ofta upp sina tjäll, 1 M. 13:18; 35:27; 37:14. Här köpte sig Abraham den grafplats, der han sjelf och hans efterkommande fingo hvila, 1 M. 23:2 f.; 25:10; 49:29 f.; 50:12 f. Sedan Hebron eröfrats från kananeerna, gafs det åt Kaleb till besittning, Jos. 14:13 f.; 15:13, men blef sedan fristad och preststad, dock så att Kaleb fick behålla dess landområde, Jos. 20:7; 21:11 f. Hebron var Davids residens under de 7½ år han regerade öfver Juda allena, 2 S. 2:3; 5:5. Här höjde Absalom upprorsfanan, 2 S. 15:9 f. Staden befästes af Rehabeam, 2 Kr. 11:10, och nämnes efter fångenskapen med sitt gamla namn Kirjat-Arba, Neh. 11:25. Det nuvarande Hebron är en obefäst stad med omkr. 10,000 inv., hvaraf ung. 500 judar. Den ligger i dalen Vadi el chalil, från hvars botten den utbreder sig uppåt de omgifvande olivbevuxna bergsluttningarne. Araberne kalla staden El-Chalil, d. ä. vännen, till minne efter Abraham, Guds vän (Jak. 2:23), hvars graf de påstå är innesluten i den bland de andra byggnaderna uppskjutande fästningslika Harâms moské på östra sluttningen af dalen. Tvenne stora murade cisterner, en i norr. 26 en. lång, och en i söder, 40 m. lång, hvilka ännu begagnas, äro af hög ålder; den senare tros vara den »dammen i Hebron», vid hvilken David lät upphänga Isbosets mördare, 2 S. 4:12. Staden hyser nio moskéer och tre synagogor. Gatorna äro trånga, husen af sten, med platta tak, prydda med små kupoler. Liflig handel med glaslampor och färgade glasringar, läderflaskor, russin, vin och dibs eller drufsirap. Omgifningarne äro sköna och fruktbärande. Kullarne äro prydda med härliga olivplanteringar; pistacier, granatäpplen och fikon frodas väl. Men isynnerhet utmärkta äro de stora och kostliga drufvor, som växa på Hebrons vinberg.

Hedmarken, se Jordan.

Hedningar. 1. Ordet hedning, en öfversättning af det lat. paganus, betyder egentligen landtbo, en som bor på heden, l. landsbygden. Då evangelium iallmänhet först anammades städerna, kom ordet paganus eller landtbo att utmärka en hvar som var främmande för evangelium. Så har ordet hedning fått sin religiösa betydelse.
Något motsvarande ord fins emellertid hvarken i G. eller N. T.; der Sv. B. har hedning, står i grundt. något ord som betyder folk eller nation iallmänhet. Så begagnas det eb. gojim (af sing. goj), Ps. 2:1, 8; Es. 60:3, 11, 16, etc. och det gr. ethnä (af sing. ethnos), Ap. 14:16; 15:17, etc. om de folk »som icke känna Gud», 1 Tes. 4:5; Ro. 2:14. Men att dessa ord i sig sjelfva ej nödvändigt innebära begreppet hedendom, synes deraf att ordet goj äfven begagnas om Israel, jfr Es. 1:4; Ps. 32:12, och likaså ordet ethnos, Lu. 7:5; Ap. 10:22. Och huru orden panta ta ethnä ömsom öfversättas med alla folk och ömsom med alla hedningar, synes af Mat. 25:32; 28:19; jfr Ap. 14:16; 15:17.
På några ställen brukas ordet ethnä, »hedningar», om »hedning-kristna», sådana som från icke judisk religion omvändts till kristendomen, Ro. 16:4; Ga. 2:12. Ett exempel på ordets dubbla betydelse af hedningar och hedningkristna ses i Ef. 2:11 och 3:1, »I som voren hedningar», och »I hedningar». Ehuru redan G. T. lofvade hedningarna eller alla de utom-israelitiska folken delaktighet i frälsningen och Messias' rike, 1 K. 8:41 f.; Ps. 2:8; Es. 60; 65:1, hade dock judarne svårt att fatta Jesu evangelium, som satte judar och hedningar i jembredd, såsom lika behöfvande af och lika berättigade till samma nåd, Ap. 10; Ro. 9:30 f. Såsom särskildt sänd till hedningarna, kallas Paulus hedningarnas apostel, 1 Tim. 2:7; hvaremot Petrus och de öfriga isynnerhet voro »omskärelsens apostlar», Ga. 2:8. Men då judarne envist förkastade dess tillbjudna nåden, kom domen öfver dem, och Guds rike gafs åt hedningarna, Ap. 13:46; 1 Tes. 2:16.
I hedendomens natt lefver ännu större delen af jordens befolkning. Enligt senaste beräkningar uppgår denna till 1,424 millioner, och deraf äro 856 millioner hedningar ett häpnadsväckande antal, och hvarje själ bland dem ropar till de kristna som den macedoniske mannen till Paulus: »Kom hit öfver och hjelp oss!» Ap. 16:9.

2. Se Gojim.

Hedningarnas öar, 1 M. 10:5, de af Jafets afkomlingar befolkade hafsländerna, Asien och Europa samt deras kolonier.

Heffata eller Effata, d. ä. öppna dig! ett arameiskt ord som Jesus uttalade till en döfstum, Mar. 7:34.

Hefziba, Manasses moder, 2 K. 21:1.

Hegai, haremsföreståndare vid Ahasveros' hof, Est. 2:3, 8, 15.

Helbon, hvars utmärkta vin fördes af köpmän i Damaskus till Tyrus, He. 27:18, är den ännu för sina drufvor berömda byn Halbûn i en dal på Libanon en mil norr om Damaskus; omnämnes i en Nebukadnezars inskrift under namnet Hilbunuv som en ort som gaf konungen sin gärd af både vin och olja.

Helbregdagörelse. se Bönhörelse.

Heldai (varaktig). Sak. 6:10, 1 v. 14 kallad Helem (stark), blef jemte två andra män, Tobia (Gud är god) och Jedaja (Gud vet), af de i Babylon qvarblifna judarne öfversänd till Jerusalem med guld och silfver för tempelbyggningen; de mottogos i Jerusalem af Zefanjas son Josia (Gud stöder), som äfven kallas Hen (nåd). Alla namnen äro sinnebildliga, betecknande »hedningarnas fullhet» och »Israelsqvarlefva»: af gåfvorna gjordes en dubbelkrona som sattes på öfverstepresten Josuas hufvud, 6:11, och förvarades i templet.

Helga, att afskilja en person eller en sak för ett heligt eller gudstjenstligt bruk. Så voro presterna, offren, tabernaklet etc. helgade, likaså sabbaten. Fadren »helgade» Kristus och sände honom i verlden; Kristus »helgade sig sjelf» genom att utgifva sig sjelf till offer åt Gud, och genom andens fostrande nåd helgas de kristne utvertes och invertes, att de må varda redo att »se Gud», 1 M. 2:3; 2 M. 13:2; 3 M. 8:10; Jh. 10:36; 17:19; Eb. 10:14; 1 Tes. 5:23; Eb. 12:14.
Stundom betyder helga erkänna någons helighet, gifva det heliga dess rätt: att »helga Guds namn», »helga Kristus», Mat. 6:9; 1 P. 3:15. Ex. på motsatsen: vanhelga, ohelga, Ps. 79:1; He. 20:13, 22, 26; 36:20; Zef. 3:4; Mal. 1:7; 2:11.

Helgedom, ett heligt eller afskildt rum, Ps. 20:3; så kallades den innersta afdelningen af tabernaklet eller templet der förbundets ark stod, och der endast överstepresten och det blott en dag om året fick träda in, 3 M. 4:6; 1 K. 8:8. Helgedom kallas också stundom hela tabernaklet eller templet, Jos. 24. 26; 2 Kr. 20:8. I motsats till det gamla testamentets »verldsliga helgedom», Eb. 9:1 (gr.), med dess utvertes stadgar, fins en högre, en himmelsk helgedom, dit Kristus ingick, Eb. 9:24.
Helgedom betyder ibland tillflyktsort, beskydd. Es. 8:14; Hes. 11:16.

Helgår, eg. sabbatsår, 3 M. 25:4, skulle enligt lagen firas hvart sjunde år. Sedan jorden i sex år blifvit besådd och skördad, skulle den i sjunde året fira Herren en sabbat; åkern skulle ej arbetas; vinstocken ej skäras, skörd ej insamlas. Spillsäd, som växte upp, och sjelfväxande frukt på vinstock och oliv, skulle vara gemensam egendom för tjenare och fria, främlingar, fattiga och djur, 2 M. 23:10 f.; 3 M. 25:1 f. Till förekommande af hungersnöd ville Herren välsigna sjette årets skörd, så den skulle räcka in på tredje året, 3 M. 25:20 f. Under sabbatsåret fingo ej heller några skulder kräfvas; derföre hette det ock friår eller anståndsår, 5 M. 15:1 f. (Rabbinerne och somlige kristne tolka detta så, att skulderna alldeles efterskänktes.) Härmed får icke förblandas den lag, enligt hvilken en slaf blef fri i sitt sjunde tjenstår, 2 M. 21:2. I sabbatsåret firades löfhyddohögtiden särskildt med en offentlig föreläsning af lagen, 5 M. 31:10 f.; Ne. 8:1 f.
Ändamålet med denna lag var väl icke blott att genom regelbundet träde gifva jorden, såväl som dragare och trälar, hvila, utan isynnerhet att vittna om att jorden tillhör Herren, och att ej i ett idligt sträfvande för det jordiska ligger den högsta lycka och menniskans mål, utan i själens hvila uti och inför Gud, under åtnjutandet af hans fria nådegåfvor. Derföre skulle just detta år firas med en särskild högtidlig föreläsning af lagen.
Det vill synas som hade denna lag allmänt försummats af Israels folk. Hotelser i fall af sådan olydnad finnas i 3 M. 26:32 f. »Landet skall ligga öde och hålla sin sabbat, hvilken det ej fick hålla på edra sabbatsår, medan I bodden deri». Det gick så i fullbordan, först under den babyloniska fångenskapen, 2 Kr. 36:20 f., och sedan! Påbud om sabbatsårets firande efter fångenskapen finnes i Ne. 10:31; ett exempel på dess iakttagande finnes i Ma. 6:49, 53.

Helig (eb. kadosch, ren) är i högsta mening Gud, såsom absolut skild från all synd, såsom allenast viljande det goda och hatande allt ondt; så ljuder det åter och åter till Israel: Varen helige, ty jag, Herren eder Gud, är helig, 3 M. 11:44; 19:2; Ps. 99:5, 9; Es. 6:3; Jh. 17:11; Up. 6:10.
Helige, helgon kallas vidare Guds egendomsfolk, i G. T. Israel, det »heliga folket», Da. 8:24, och i N. T. Kristi lärjungar, det »heliga folket», 1 P. 2:9, såsom afskilde från verlden, förenade med Kristus och delaktige af den helige anden, 2 Kor. 5:21; 1 Tes. 3:13; 2 Tes. 1:10.
Helige kallas också englarne, Mat. 25:31; Up. 14:10; profeterne, Lu. 1:70; Ef. 3:5, och apostlarne, Ef. 3:5. I en allmännare bemärkelse förekomma orden helig och helgad om vissa personer, tider och saker som voro afskilda eller vigda för Gud och hans tjenst, utan att dock dermed afses någon hos dem sjelfva befintlig god egenskap, 2 M. 30:25; 31:14; Mat. 7:6; Lu. 2:23. I Es. 13:3 (eb.) kallar Herren de mediska eller persiska härarna, som ryckte mot Babel, »mina helgade», såsom af honom »till heligt krig invigde», Mel. Slutligen kommo orden att helt enkelt betyda något som är tillåtet att bruka eller något hvars vidrörande ej besmittar. Så heter det i Kor. 7:14 om de blandade äktenskapen, att den hedniske mannen är helgad genom den troende hustrun, och den hedniska hustrun helgad genom mannen, samt att de kristnas barn äro heliga; och i 1 Tim. 4:5 heter det att maten helgas genom Guds ord och bönen. Jfr uttrycken »heliga berg», Ps. 87:1, det »heliga rummet», Mat. 24:15; Ap. 6:13; 21:28; den »heliga staden», Da. 9:24; Mat. 4:5 27:53, det »heliga berget», 2 P. 1:18.

Helkat-Hazzurim, svärdsåker, en ort nära Gibeon, der en blodig tvekamp egde rum mellan 12 af Isbosets kämpar och 12 af Davids, hvarvid de allesamman stupade, 2 S. 2:14 f.

Hellenister, se Greker.

Helsningar. Att helsa på någon var att »fråga efter hans frid» eller välbefinnande, såsom det heter i eb. 1 M. 43:27; 1 S. 10:4 etc. Vanliga helsningar voro för öfrigt: »Frid vare dig» (eb. schalom leka, ungefär likt det nuv. arab. salam alajk), Do. 19:20; »Gud vare dig nådig», 1 M. 43:29; »Herren vare med dig», »Herren välsigne dig», Do. 6:12; Rut 2:4, o.s.v. Helsningar beledsagades med bugning och knäböjning, stundom med ansigtet mot jorden, 1 M. 18:2; 19:1, vidare omfamning, kyssande o.s.v., 1 M. 29:11, 13; 33:3 f.; 2 M. 4:27; 18:7. Äfven vid afsked förekom ungefär detsamma, 1 M. 31:55; 47:10; Ap. 20:37. Helsningsceremonierna i bibelns land äro nu för tiden ofta rätt omständliga; upprepade gånger i långa ordrika formler och med många variationer frågar man efter hvarandras helsa, efter de anhörigas helsa, bjuder välkommen gång på gång, lägger handen för pannan och för bröstet, bugar och krusar, så att den ovane känner sig helt förlägen. Törhända att man redan i forntiden hade sådana seder, hvilka det är bäst att undvika, om man har brådtom, 2 K. 4:29; Lu. 10:4.
Till artigheterna hörde också, att man talade om sig sjelf i tredje person, kallande sig den andres tjenare, och honom sin herre, 1 M. 18:3; 19:2; 24:18; 1 S. 26:18. Stundom var man så artig, att man kallade sig sjelf en hund eller dylikt, 2 S. 9:8; 2 K. 8:13. Så kallar sig araben ofta för »el fakir», d. ä. uslingen o.s.v.

Helvete. På de flesta ställen der detta ord i Sv. förekommer, står i grundtexten det eb. ordet scheol eller det grek. hades, hvilka man numera vanligen återgifver med underjorden eller dödsriket. Scheol betyder kanske egentligen det ihåliga (jfr tysk. Hölle), hades åter det osynliga.
Dödsriket, dit allt lefvande samlas, Job 30:23, skildras såsom beläget nere jordens djup, 4 M. 16:30 f.; He. 32:18, ett dystert och ödsligt land, Job 10:21, med kamrar, Or. 7:27, och portar, Job 17:16; Es. 38:10; Mat. 16:18; ett stillhetens och glömskans land, Ps. 94:17; 88:13, der de döde förenas efter slägter och folkstammar, 1 M. 37:35; He. 32:21 f., der de i viss mån behålla det utseende och den drägt som de i lifvet hade, 1 S. 28:14; He. 32:27, men der dock ingen verksamhet eller lefnadslust mera fins, Job 3:13; Pre. 9:10, och der man icke ens mera minnes Gud eller åkallar hans namn, Ps. 6:6; 30:10; 88:11 f.; 115:17; Es. 38:18 f., om också den allsmägtige äfven der är närvarande, Ps. 139:8, så att skuggorna bäfva för honom, Job 26:5. Beträffande vedergällning der nere var man i dunkel; förtryckaren och den förtryckte bo der tillsamman, Job 3:13 f; Saul och hans söner träffa der samman med Samuel, 1 S. 28:19. Från detta dödens rike kommer aldrig någon åter, Job 16:22; det kallas menniskans eviga hus, Pre. 12:5; och döden nämnes en evig sömn, Je. 51:39, 57 ; jfr Es. 26:14. Detta hindrar dock ej, att den poetiska framställningen stundom målar rätt lifliga uppträden bland de döda, såsom t.ex. der Esaia skildrar huru konungarne i underjorden stiga upp från sina troner för att med gäckande hån möta den till dödsriket nedstörtade konungen af Babel, Es. 14:9 f.
Å andra sidan genombrytes detta underjordiska mörker gång efter annan af ljusglimtar som förebåda en bräckande dag. Sådana glimtar voro de gamla vittnesbörden om Enoks och Elias upptagande till Gud, några enskilda trognas aningsfulla förhoppningar ett lif efter döden, t.ex. Ps. 73:23 f., och Jobs jubilerande ord om förlossaren, Job 19:25 f., samt en och annan tydlig profetia om dödens tillintetgörelse och de dödas uppståndelse; märk isynnerhet Es. 25:8; 26:19 och Da. 12:2.
Såsom enligt sist anförda ställe uppståndelsen skulle blifva af tvåfaldig art, så funnos redan i dödsriket enligt den senare judendomens framställningar olika tillstånd och särskilda afdelningar, afstängda från hvarandra genom en oöfverstiglig vägg eller klyfta; den ena för de fromma, den andra för de gudlösa. I den förra, som man kallade för Paradiset eller Edens trädgård, bo de fromme patriarkerne, och der mottagas alla Abrahams äkta barn af honom sjelf för att i hans sköte hugsvalas; i den senare afdelningen deremot pinas de ogudaktige i fördömelsens lågor. Lu. 16:23 f.
Utom de nu nämda orden, scheol och hades, finnes i N. T. ett annat ord som öfversättes med helvete, neml. ordet geenna, en grekisk form af det eb. gehenna eller gehinnom (se Hinnom), hvilket mera särskildt brukas för att beteckna de fördömdas slutliga samlingsrum. det förekommer på 12 ställen i N. T., neml. 11 gånger i de tre första evangelierna (Mat. 5:22, 29, 30; 18:9; 10:28; 23:15, 33; Mar 9:43, 45, 47; Lu. 12:5) samt i Jak. 3:6. På några ställen kallas det »eldens geenna» (Sv. helvetets eld), d. ä. »det brinnande geenna», och derpå syftas äfven med uttrycken »eldsugnen» eller den brinnande ugnen i Mat. 13:42, 50, »den eviga elden» eller »pinan», Mat. 25:41, 46, och »mörkret utanför», Mat. 22:13; 25:30.
Helvetets portar i Mat. 16:18, egentl. »Hades' eller dödsrikets portar», det är dess magt och rådslag. Jfr Port.

Heman. 1. En vis man af Serahs slägt af Juda, se Mahol. 1 K. 4:31.

2. En levit af Kehats barn af Korahs slägt, son till Joel och sonson till Samuel, var en af Davids tre öfversta musikmästare, 1 Kr. 6:33; 16:41 f.; kallas i 25:5 »konungens siare i Guds ord».
Endera af dessa två är sannolikt dens. s. förf, till 88 psalmen, Heman den esrahiten (=serahiten?).

Hemligaste rådet, se Josef 1.

Hemor, eb. Hamor, (Ap. 7:16, Emor), en hivveisk furste i Sikem, fader till den Sikem som kränkte Jakobs dotter Dina. Då han nu ville skaffa sin son flickan till hustru och fördenskull inbjöd Jakobs slägt till förbund och befryndning, så gingo Jakobs söner in derpå mot vilkor att allt mankön i Sikem lät omskära sig. Det skedde. Men på tredje dagen, då såren ännu ej voro läkte, kommo Jakobs söner, nedhöggo allt mankön i staden. äfven Hemor och Sikem, och togo allt hvad som fans till byte. 1 M. 34.

Hen, se Heldai.

Hena, sons intogs af assyrierna, 2 K. 18:34; 19:13; Es. 37:13, anses vara staden Ana vid Evfrat, vigtig öfvergångsort på vägen från Nineve till Palmyra.

Henok, se Enok.

Herberge, eb. malôn, 1 M. 42:27; 2 M. 4:24; Je. 9:2, den plats der man tog nattqvarter, vare sig man ute på marken slog upp sitt tält nära en källa, eller sökte sin hvila i en berghåla e.d. I de äldsta tiderna funnos ej egentliga herbergen; gästfriheten gjorde dem mindre nödvändiga. Jfr Do. 19:17 f. Äfven i senare tider föredrog man ofta enskild gästfrihet, Lu. 9:52; 22:11, framför offentliga herbergen. Sådana möta oss första gången i Je. 41:17 (Kimhams herberge vid Betlehem); sedan läsa vi om det herberge der Josef och Maria ej fingo rum, Lu. 2:7, och det i Lu. 10:34, der den barmhertige samariten inhyste den sårade mannen och gaf värden betalning för hans skötsel. Dessa herbergen liknade troligen de nu i hela orienten förekomande byggnader, som äro kända under namnen chan (pers. hus) och karavanseraj (turk. karavan-hus), hvilka finnas både efter färdvägarna och i städer och byar. Enligt Herodotus fans det kungliga landsvägar med karavanserajer i hela persiska riket. Deras ursprung är kanske ändå äldre. De bestå af stora, oftast i fyrkant anlagda byggnader af massiva stenar, kring en rymlig gård med brunn eller vattenreservoar, ofta i två våningar, af hvilka den nedre innehåller magasin, varuhvalf och platser för kreaturen, och den öfre plats för resande, som ej hafva stora anspråk. Följande beskrifning öfver en chan mellan Bagdad och Babel meddelas af Smith efter Loftus: »Det är en stor och fast fyrkantig byggnad, på afstånd liknande en fästning, omgifven med en hög mur och försedd med runda torn till försvar händelse af anfall. Genom en väldig port inkommer man på en stor gård, hvars sidor äro afdelade i talrika hvälfda skjul, framtill öppna och afsedda för olika sällskaps gods och beqvämlighet. Midt på gården är en rymlig upphöjning, hvarpå man sofver om natten och der de trogne förrätta sin andakt om dagen. Emellan den yttre muren och de nyssnämda skjulen äro vidsträckta hvälfda gångar rundt omkring hela byggnaden, der lastdjuren hafva plats. Ofvanpå arkadernas tak är en ypperlig terrass, och öfver porthvalfvet ett högt torn med tvenne rum, af hvilka det ena är öppet på sidorna och lemnar luften fritt spelrum. Terrassen är temligen ren; men på gården och i stallen dernere får man vada i smutsen.» Att det äfven finnes anspråkslösare chaner af mindre mått, förstås af sig sjelf.

Herde. Ebreernas stamfäder i den patriarkaliska åldern voro nomader, hvilka vandrade omkring med sina hjordar från ort till ort, och i deras historia möta oss ofta taflor ur herdelifvet. Hjordarnes vårdande var hos dem en syssla, icke blott för tjenarne utan äfven för höfdingarnes söner, 1 M. 30:29, och döttrar, 29:6; 2 M. 2:19. Träldomen i Egypten bidrog mycket till att gifva ebreerna smak för fasta bostäder, och vi finna derföre att de stammar, som ännu bibehöllo förkärlek för herdelifvet, valde sina jordlotter afsides från sina bröder, öster om Jordan, 4 M. 32:1 f. Men äfven utom dem fans det sådana som tyckte om herdelifvet, 1 Kr. 4:39 f.; Je. 35:6 f. En herdes lif, såsom det tecknas i bibeln, var förenadt med mycken möda, tillochmed fara. Han fick lida både hetta och köld, 1 M. 31:40; hans lön var ringa, kanske en viss del af produkten, såsom mjölken, 1 Kor. 9:7, så att han fick nöja sig med tarflig kost, såsom mulbär, fruktskidor och kanske gräshoppor och vild honung, jfr Am. 7:14; Lu. 15:16. Han måste vara beredd att möta vilda djur såsom lejon och björnar, 1 S. 17:34; Es. 31:4; Am. 3:12, och ej var han säker för röfvares anfall, 1 M. 31:39. Motsvarande dessa särskilda behof finna vi hans utrustning bestå af: manteln, sannolikt af fårskinn, Je. 43:12; säcken eller skräppan med det lilla munförrådet; slungan och stenarna, 1 S. 17:40; och slutligen en staf, som fick tjena både till vapen mot fienden och till styrsel för hjorden, 1 S. 17:40; Ps. 23:4; Sa. 11:7. Då herden var längre bort från hemmet, hade han med sig ett lätt tält, Es. 38:12; jfr Hö. 1:8. Någon gång funnos vakttorn, för att varsna fienden och skydda hjorden, 2 Kr. 26:10; jfr 27:4.
Den vanliga gången af herdens dagliga göromål synes hafva varit denna:
Om morgonen ledde han sin hjord ut ur fållan, Jh. 10:4, hvilket han gjorde genom att gå framför fåren och ropa dem; anländ till betesmarken, vaktade han hjorden med tillhjelp af sina hundar (Job 30:1), och om något får sprang bort, måste han söka det till dess han fann det, He. 34:12; Lu. 15:4; han försåg dem med vatten, antingen ur en rinnande bädd eller i hoar vid brunnen, 1 M. 29:7; 30:38; 2 M. 2:16; Ps. 23:2; om aftonen förde han dem tillbaka till fållan och räknade dem, för att tillse att intet fattades, genom att låta dem gå »under stafven» (Sv. under ris), vid det de inträdde genom inhägnadens dörr, 3 M. 27:32; He. 20:37, »under räknarens händer», Je. 33:13 (grt.). Ett drygt ansvar hvilade också på den herde eller väktare, som under natten skulle hålla vård om alla de i fållan insläppta fåren, Jh. 10:3. Herdens syssla kräfde således stor vaksamhet, Lu. 2:8, samt ömhet för de unga och svaga, Es. 40:11; 1 M. 33:13. Vid stora egendomasar funnos herdar af olika grader, hvadan vi ock läsa om öfverherdar o.s.v. 1 P. 5:4; 1 S. 25:7; jfr 1 M. 47:6.
Till belysning af Jh. 10:1 f. anföra vi följande efter missionären Hartley, som reste i Grekland och österlandet: »Emedan jag i går afton», säger han, »fick min uppmärksamhet fäst på orden i Jh. 10:3, frågade jag min tjenare, om det var brukligt i Grekland att gifva fåren namn. Han sade mig att det så var, och att fåren hörde herden, då han nämde deras namn. I dag på morgonen fick jag tillfälle att se sanningen häraf. Jag gick förbi en fårahjord och gjorde herden samma fråga jag gjort min tjenare, hvarpå han gaf mig samma svar. Jag bad honom ropa ett af sina får. Han gjorde så, och strax lemnade det sitt bete och sina kamrater och skyndade till sin herdes händer med en glädje och beredvillighet, som jag aldrig förut bemärkt hos något annat djur. Det är äfven sant här i landet, att »den främmande följa de icke, utan fly ifrån honom.» Herden tillade, att många af hans får ännu voro vilda och icke lärt sig sina namn, men att de genom undervisning och vana snart skulle lära dem.»
Från herdekallet och dess sysselsättningar äro en mängd ljufliga bilder lånade allt igenom i hela bibeln, allesamman väl bekanta och lätt förstådda. Styresmän och regenter kallas ofta herdar, likasom redan hos Homerus konungarne kallas »folkets herdar». Jfr 2 S. 5:2; Or. 12:l1; Ps. 78:71 f. (grt.); Je. 2:8. I Es. 44:28 kallar Gud Kores »min herde». Redan i 1 M. 49:24 (i Jakobs profetia) kallas Gud för Israels herde och klippa, och sedan återkommer denna benämning tidt och ofta. Ps. 23; 80:2; Es. 40:11; Je. 31:10. I He. 34 målar sig Jehova, i motsats till Israels falska herdar eller lärare, såsom den rätte herden, och der lofvar han ock att uppväcka åt dem en enda herde, sin tjenare David, v. 23, honom som när han i tidens fullbordan kom, sade: Jag är den gode herden, Jls. 10:11, »fårens store herde», Eb. 13:20, som gaf sitt lif för fåren, Jh. 10:15; Mat. 9:36; och som hos Petrus kallas själarnas herde, 1 P. 2:25, och öfverherden, 1 P. 5:4, såsom mästaren för alla de underherdar eller lärare och vårdare, hvilka han uppdragit att föda hans hjord, såsom han lade Petrus på hjertat efter sin uppståndelse, Jh. 25:15 f.; Ef. 4:11. Och likasom Jehova i Je. 31:10 lofvat att samla det förskingrade Israel som en herde sin hjord, så har ock Herren Jesus lofvat att samla alla sina skingrade får, så att det skall varda »en hjord och en herde», Jh. 10:16.

Hermas och Hermes, två kristne i Rom, till hvilka Paulus helsar, Ro. 16:14. Den förre höll man fordom för författare till den allegoriskt moraliska skriften »Hermas' herde», hvilken dock sannolikt är från andra århundradet.

Hermogenes, se Fygellus.

Hermon, (eb. »den helige» eller »otillgänglige» ; jfr »Harem»), Syriens högsta berg, en mellan 9 och 10,000 fot hög bergsrygg vid Palestinas nordöstra gräns, Jos. 12:5; 1 Kr. 5:23, af zidonierna kallad Sirjon, Ps. 29:6, och af amoreerna Senir och Sion, 5 M. 3:8 f.; 4:48; det södra utsprånget af Antilibanon, af araberna kalladt Djebel-el-scheich, d. ä. gubbens berg, eller Djebel-el-theldj, snöberget, och i bibeln ofta beprisadt. »Tabor och Hermon lofsjunga Herrens namn», Ps. 89:13. Majestätiskt blickar dess hvita hjessa ned öfver de vidsträckta fälten, ända ned öfver Gennesarets fridfulla vatten, och utsigten från dess spets, der man öfverskådar en stor del af Syrien från Havrans berg i öster till Karmel i vester, hela Libanons bergland i norr och Galileens slätter och Jordans dalklyfta i söder, berömmes som något utomordentligt. Libanons och Senirs virke prisas i He. 27:5; dess dagg besjunges i Ps. 133:3. Dess lejon och leoparder nämnas i Hö. 4:8. Från dess källsprång och snömassor flyta väldiga strömmar åt olika håll, såsom Jordan, Jarmuk m.fl. Ordet Hermonim i Ps. 42:7 torde syfta på de särskilda spetsarna af Hermon eller de lägre höjder som breda sig ut derifrån söderut. Afbildningen visar en utsigt af Hermon söderifrån, från södra änden af sjön Merom.
Hermon kallas Baal-Hermon i Do. 3:3, kanske emedan det fordom varit en medelpunkt för Baals-dyrkan, som äfven sedan öfvades på bergshöjder. I 1 Kr. 5:23 skiljes mellan Baal-Hermon, Senir och Hermons berg kanske namn på olika toppar, eller på bebyggda orter vid någon af dem.

Herodes, namnet på flera edomitiska furstar som under romarnes öfverherrskap styrde det hela eller en del af Palestina, och hvilka just vid den tid då Johannes och Jesus förkunnade och grundlade ett andligt »Guds rike», sträfvade att grunda och uppehålla ett verldsligt jude-rike, hvars yttre glans erinrade om Salomos härlighet. I tidens fullbordan uppsatte en Esaus ättling en falsk motbild till det messianska rikets utlofvade majestät.

1. Herodes den store, konung i Palestina, 40 - 4 f. K., andre sonen af idumeern Antipater, som af Julius Cæsar blifvit satt till prokurator öfver Judeen år 47 f. K.; han blef redan vid 15 års ålder af sin fader nämd till höfding öfver Galileen, och år 41 jemte sin broder Fasael af Antonius satt till tetrark öfver Judeen. År 40 nämdes han till konung, öfvervann sin motståndare, mackabeern Antigonus, intog Jerusalem och utrotade mackabeernas slägt, 37 f. K. Efter slaget vid Actium 31 f. K. tog han Oktaviani parti och förlänades ytterligare med Trakonitis och Paneas. Denne Herodes, som utan något synnerligt skäl i historien fått namnet »den store», var en vild och vällustig tyrann med en viss anstrykning af vesterländsk odling. Genom templets ombyggande och förskönande, ty edomiterna hade allt sedan 130 f. K. antagit judendomen, samt genom städers anläggande eller utvidgande sökte han blifva populär; men folkets ovilja mot utländskt ok ökades blott, isynnerhet då han imsförde spel till kejsarens ära ock inrättade teatrar och gymnasier (rännarebanor) i Jerusalem. Han mördade en af sina många gemåler Marmammae jemte hemssses två söner Alexader och Aristobulus; några dagar före sin död lät han döda sin son Antipater, och då han sjelf var nära döden, lät han kasta i fängelse en mängd af de förnämsta i folket och tog af sin syster ett löfte att de skulle dödas i samma ögonblick han dog, för att, som han sade, han ej måtte dö obegråten, ett löfte som dock ej uppfyldes. »Jag ville heldre vara hans svin än hans son», lär kejsar Augustus hafva sagt om Herodes. Under hans regering föddes Jesus i Betlehem; och då dess edomitiske främlingen på Judas tron genom de vise männen fick höra om en som var född till judarnas konung, så fruktade han storligen, och för att förgöra honom lät han döda alla gossebarn i den nejden, som voro två år och derunder. Kort derpå dog han af en pinsam sjukdom, 70 år gammal, efter en regering af omkring 37 år, (i Roms år 750), Mat. 2; Lu. 1:5.
Efter Herodes den stores död delade kejsar Augustus (i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Herodes' testamente) hans rike mellan tre af hans söner sålunda, att Arkelaus fick Idumeen, Judeen och Samarien, Antipas fick Galileen och Pereen, och Filippus Itureen och Trakonitis jemte Batanea och Auranitis. Antipas och Filippus erhöllo titeln tetrarker, Arkelaus fick heta etnark.

2. Herodes Filippus, Herodes den stores son med Mariamne; gift med Herodias, som sedan öfvergaf honom och gaf sig åt Herodes Antipas. Mat. 14:3 f.; Mar. 6:17 f. Denne Filippus var af sin fader gjord arflös och lefde som privatman.

Tabell öfver den Herodianska slägten.
A. Herodes den stores hustrur och söner
	Hustrur	Söner
I.	Doris	1. Antipater	Afrättades af fadren under hans lifstid.
II.	Mariamne	2. Aristobulus
		3. Alexander
III.	Mariamne, Simons dotter.	4. Herodes Filippus 1     (g. m. Herodias)	Lefde som privatman.
IV.	Maltak, en samari-	5. Herodes Antipas	Tetrark i Galileen m.m.
	tiska.	6. Arkelaus	Etnark i Judeen m.m.
V.	Kleopatra	7. Herodes Filippus 2 (g. m. Salome, dotter till Filippus I och Herodias.)	Tetrark i Itureen m.m.
B. Aristobuli barn:
1.	Herodes Agrippa I		Konung i Judeen, Samarien,    Galileen etc.
2.	Herodias, g. m.	1)        Herodes Filippus 1. 2)        Herodes Antipas.
3.	Herodes af Chalcis
C. Herodes Agrippa I:es barn:
1.	Herodes Agrippa II (titulär-konung).		Tetrark i Trakonitis m.m.
2.	Bernice		Ap. 25:23.
3.	Drusilla, g. m. Felix		Ap. 24:24.

3. Herodes Antipas, Herodes den stores son med samaritiskan Maltake tetrark i Galileen och Pereen, Lu. 3:1; kallas konung i Mar. 6:14; såsom en galileer hörde Jesus under hans välde, Lu. 23:6 f. Han öfvergaf sin första hustru, konung Aretas' dotter, och förenade sig med Herodias, som var gift med hans broder Herodes Filippus. Till allt annat ondt han gjorde, Lu. 3:19, 20, lade han äfven det, att han kastade Johannanes Döparen i fängelse, då denne förebrådde honom hans förhållande till Herodias. En tid derefter, på sin födelsedag, vardt han så betagen i Herodias dotters dans, att han svor att gifva henne hvad hon begärde. Det blef Döparens hufvud. Herodes' samvete plågades sedan deraf, och då han först hörde om Jesus, trodde han att det var Johannes, åter uppstånden, Mat. 14:1 f. Han var för öfrigt en lättsinnig, karakterslös och mordlysten herre. Lu. 9:7 f.; 13:31; 23:11 f. Jesus kallade honom »den räfven», Lu. 13:32. Sadduceisk »surdeg» eller villolära hyllades ock vid hans hof. Mat. 16:6; Mar. 8:15. Då han på Herodias' inrådan for till Rom för att skaffa sig konungavärdighet, anklagades han inför kejsar Kaligula och landsförvistes till Lyon i Gallien år 39 e. K. och sändes sedan till Spanien, der han dog.

4. Herodes Arkelaus, Herodes den stores son med samaritiskan Maltake, herre öfver Judeen, Idumeen och Samarien; grym och tyrannisk likt fadren, Mat. 2:22, anklagades han efter nio år för kejsaren och landsförvistes till Vienne i Frankrike.

5. Herodes Filippus, Herodes den stores son med Kleopatra, den ädlaste bland alla hans söner, tetrark i Itureen och Trakonitis m.m., Lu. 3:1, regerade i 37 år, ända till sin död 34 e. K. Hans residens var Paneas vid Jordans källor, som af honom förskönades och fick namnet Cesarea Filippi. Han var gift med Herodias' dotter Salome.

6. Herodes Agrippa I, son till Herodes den stores son Aristobulus, sattes af Kaligula år 37 till konung öfver de områden som tillhört hans farbroder Filippus och tetrarken Lysanias, fick derefter år 39 den landsförviste Antipas tetrarki och slutligen af Klaudius äfven Judeen och Samarien år 41 e. K., så att han regerade öfver hela Palestina. För att behaga judarna förföljde han de kristna, tog aposteln Jakob af daga med svärd och kastade Petrus i fängelse. Kort derpå dog han en förskräcklig död i Cesarea, för sjelfförguderi slagen af Herrens engel, år 44; Ap. 12.

7. Herodes Agrippa II, den förres son, i N. T. kallad Agrippa, erhöll af kejsar Klaudius år 48 det lilla furstendömet Chalcis jemte rätt att hålla uppsigt öfver Jerusalems tempel och välja öfversteprest. Sedermera erhöll han Filippi och Lysanias förra områden med konungatitel samt år 55 af Nero Tiberias, Julias och ett landområde deromkring. Denne Agrippa förskönade Jerusalem, Berût och andra städer, men för sitt godtyckliga ombyte af öfversteprester var han ej väl omtyckt af judarna. Då sista kriget mot romarne bröt ut, slöt han sig till dem och dog vid 70 års ålder år 100 e. K. Det var inför honom och hans syster Bernice, Ap. 25:13, som Paulus höll sitt försvarstal, Ap. 26, då Agrippa sade: Föga fattas att du talar så till mig, att jag varder en kristen.

Herodianer, sannolikt sadduceiskt sinnade anhängare af Herodes Antipas, hvilka, ehuru i politiskt afseende romerskt sinnade i motsats till fariseerna, likväl i fråga om att fälla Jesus med list, gjorde med dem gemensam sak, Mat. 22:16; Mar. 3:6; 8:15; 12:13.

Herodias, dotter till Herodes den stores son Aristobulus, var först gift med sin farbroder Herodes Filippus, men öfvergaf honom och gaf sig sedan åt hans styfbroder, tetrarken Herodes Antipas; hvilket föranledde Johannes Döparens död. Det var denna Herodias' dotter hvars dans kostade honom hufvudet. Hon hette Salome och blef sedan gift med tetrarken Herodes Filippus. Mat. 14:3 f.; Mar. 6:17 f.; Lu. 3:19. Herodias följde sin man Antipas i landsflykt till Lyon.

Herodion, Pauli frände, helsas Ro. 16:11.

Herre. Detta ord som stundom är en mensklig ärebenämning (eb. adon), förekommer ofta för att utmärka Gud allsmägtig och motsvarar, då det i Sv. B. är skrifvet HERren, det eb. Jehova (den Evige), hvaremot skrifsättet HErren utmärker det eb. Adonai (den store herren). Se 1 M. 18:3; 39:2; 2 M. 4:10. Jfr Jehova. Det motsvarande gr. ordet är kyrios, hvilket i N. T. tillägges både Fadren och Sonen, Jh. 20:28; Ap. 10:36; Up. 1:8; 19:6, 16.

Herren frid, se Altare, Jehova.

Herrens berg, se Sinai.

Herrens bön, se Fader vår.

Herrens dag. 1. Domens dag, om hvilken profeterne flerestädes predika, Es. 2:12 f.; 13:6, 9; Joel 2:31; 1 Tes. 5:2; 2 Pe. 3:12; Herrens stora dag, Zef. 1:54 f.

2. Söndagen, Up. 1:10; se Sabbat.

Herrens engel, se p. 102.

Herrens nattvard, se Nattvard.

Hesbon, amnoreerkonungen Sihons laufvudstad, 4 M. 21:26; sedan gifven åt Rubens eller Gads stam och anvisad åt leviterna, Jos. 13:17; 21:39. Nämnes sedan som moabitisk stad, Es. 15:4; Je. 48:2. Dess ruiner finnas under namnet Hesbân 2½ mil ö. om Döda hafvets norra ände, med ansenliga lemningar af de beryktade cisternerna eller dammarna, Hö. 7:4.

Hesekiel, presten Busis son, som vid Nebukadnezars andra anfall på Jerusalem jemte Jojakim bortfördes i fångenskap, 599 f. K., och fick sin plats vid floden Kebar, började i femte året af sin landsflykt på Herrens kallelse att verka som profet bland sina fångna landsmän, omkr. år 595, och fortsatte dermed under mer än 20 år. Han egde stort anseende och inflytande bland sina medfångar, hvilka hos honom sökte råd och ledning. He. 1:1 f.; 3:15; 8:1; 14:1; 20:1; 33:31. Af en tillfällig anmärkning den enda hänsyftning han gör på sina personliga förhållanden lära vi att han var gift (24:18) och hade ett lans (8:1) i sin landsflykt, men förlorade sin hustru genom en hastig hemsökelse. Under de första åtta à tio åren var han samtidig med Jeremia. Äfven Daniel lefde vid samma tid, He. 14:14; 28:3, ehuru de flesta af hans profetior äro af något senare datum.

Hesekiels profetia, den tredje af de s.k. »större profeterna», kan indelas i trenne afdelningar:1) kap. 1 - 24, meddelar, efter berättelsen om profetens kallelse (1:1 - 3:27), åtskilliga förmaningstal som höllos före Jerusalems förstöring, bestraffande folkets afguderi och förkunnande Guds hämdedomar; 2) kap. 25 - 32, bestraffningstal till åtskilliga hedniska folkslag, ammoniter, moabiter, Tyrus, Zidon m.fl.; 3) kap. 33 - 48, profetiska tal som höllos efter Jerusalems förstöring, förkunnande i majestätiska bilder Guds folks återupprättelse, dess fienders nederlag, landets och templets tillkommande skönhet och prakt. Särskildt beaktansvärda äro kap. 34 om en rätt herde, 37 om de döda benens uppväckande och 47 om det nya templets helsogifvande vatten. I hvad mån profetens skildringar af det nya templet, 40 - 44, och af landets delning, 48, böra bokstafligen fattas, torde vara svårt att tillfullo afgöra.
Hesekiels syner och profetior meddelas oss i förening med en mängd symboliska handlingar, hvilka jemte det egendomliga i hans stil och det af främmande element starkt berörda språket gifva hans framställning en dunkel pregel, som stundom försvårar uppfattningen. Hengstenberg skildrar honom som »en väldig, gigantisk natur, hvilken just derigenom var egnad att kraftigt bekämpa den babyloniska tidsanden som fann behag i väldiga, gigantiska, vidunderliga former. Ensam stod han men gälde lika mycket som ett hundratal profetlärjungar». Såsom författade af en prest innehålla Hesekiels profetior en mängd uttryck och antydningar som syfta på tempeltjensten; på sabbatens helgande lägger han särskild vigt.

Hesmon, stad i södra Juda, Jos. 15:27.

Het, Kanaans andre son, 1 M. 10:15, stamfader för heteerna eller Hets barn, ett kananeiskt folk i trakten af Hebron, 1 M. 15:20; 23:3; som oaktadt utrotningsdomen öfver dem, Jos. 3:10, höll sig län ge qvar i landet, 1 S. 26:6; 1 K. 9:20; 11:1; de omnämnas ännu i Esr. 9:1.
De heteer, som nämnas i 1 K. 10:29 och 2 K. 7:6, såsom hafvande egna konungar, voro kanske en annan större gren af samma folkstam (eller ett helt annat folk?), boende norr om Palestina.

Heva, se Eva.

Heveerne, dets. som Hivveerne.

Hezron. 1. Rubens son, 1 M. 46:9.

2. Perez son, Rams fader, 1 M. 46:12, kallas Esrom (Hesrom) i Mat. 1:3; Lu. 3:33.

Hiddekel, en af Edens strömmar, 1 M. 2:14; af Daniel kallad »den stora elfven», Da. 10:4, floden Tigris, som skilde Assyrien från Mesopotamien, och hvars nuvarande namn Didjle tydligen erinrar såväl om det gamla ebreiska namnet som om dess assyriska former Diglat och Hidiglat. Det grekiska namnet Tigris kommer kanske af det persiska Tigrâ. Floden upprinner icke långt från Evfrats källor och löper parallelt med densamma, tills båda floderna slutligen förena sig. Fordom voro de sammanbundna genom kanaler, som vattnade och förskönade det mellanliggande landet. Tigris rinner nu genom en ödemark. Se vidare Evfrat.

Hiel af Betel, uppbyggde Jeriko i Ahabs tid, 1 K. 16:34; det kostade honom hans förste son Abiram, då han lade grundvalen, och hans yngste son Segub, då han satte in portarna, efter Herrens ord flera hundra år förut genom Josua, Jos. 6:26.

Hierapolis, stad i Frygien nära Kolossä och Laodicea, i en ort, rik på varma källor och bad. Här fans en kristlig församling, som låg Epafras ömt om hjertat, Kol. 4:13. Stadens ruiner finnas vid det nuvarande Pambuk kulasi (bomullstorn), så kalladt efter de hvita klipporna.

Hilkia. 1. En trogen öfversteprest i konung Josias tid, påträffade lagboken i templet och ledde den af konungen anordnade reformationen och den härliga passah-festen. 2 K. 22:4, 8 f.; 23:4 f.; 2 Kr. 34:14 f.; 35:8.

2. Jeremias fader, Je. 1:1.

Himmel. Detta ord förekommer flera olika bemärkelser, som man må väl skilja.
1. Lufthimmelen, i hvilken molnen sväfva och foglarne flyga; så t.ex. »himmelen blifver röd», Mat. 16:2; »tecken af himmelen», Lu. 11:16; om denna himmel heter det att den tillstänges, så att regn ej faller, Lu. 4:25, och att den öppnas, så att ögat skådar in i härligheten der ofvan, Ap. 7:56.

2. Stjernhimmelen, den rymd, i hvilken de otaliga himlakropparne röra sig, »himmelens stjernor», Eb. 11:12, eller »himlarnas krafter», Mat. 24:29. Jfr 1 K. 8:27.
I en bemärkelse som omfattar de nu nämda är ordet att fatta på de ställen, der »himmel och jord» nämnas tillsamman för att uttrycka hvad vi mena med »verlden» eller »verldsalltet». Så i 1 M. 1:1, »Gud skapade himmel och jord», och Mat. 5:18, »Himmel och jord skola förgås»; Up. 20:11. Så talas om de himlar och den jord sons nu äro, 2 P. 3:7, och den första himmelen och den första jorden, Up. 21:1, i motsats till nya himlar och ny jord, 2 P. 3:13; Up. 21:1. Då man tänkte sig himmelen som ett hvalf, hvars nedre rand vidrörde jordens yttersta kanter (se Himmelens fäste), gaf detta anledning till sådana talesätt som: från himmelens ena ände till den andra», Mat. 24:31; »från jordens ände till himmelens ände», Mar. 13:27; »under himmelen», Ap. 2:5; Kol. 1:23; Mat. 11:23.

3. Härlighetshimmelen, der Gud sjelf bor, 1 K. 8:49, »himmelens Gud, Ps. 136:26; Up. 11:13; 16:11; »den himmelske fadren», Mat. 6:9, 14; och hos honom den »himmelska härskaran», Lu. 2:13, »himmelens englar», Mat. 24:36, samt de frälstas andar, Eb. 12:23. Denna himmel, i hvilken Guds vilja sker fullkomligt, Mat. 6:10, från hvilken Kristus kom ned, Jh. 3:13, till hvilken han uppför, Lu. 24:51. »öfver alla himlar», Ef. 4:10, och hvarifrån han återkomma skall, 1 Tes. 4:16, denna himmel är för syndare öppnad och beredd, Jh. 14:2, genom honom som med sitt eget blod ingick »i sjelfva himmelen., hafvande vunnit en evig förlossning, Eb. 9:12, 24.
Denna himmel är det kanske Paulus åsyftar i 2 Kor. 12:2, der han berättar att han i en hänryckning vardt upptagen till »tredje himmelen» eller »paradiset», v. 4, och hörde outsägliga ord, dem ingen menniska tala må.

4. Någon gång står himmelen istf. himmelens invånare, t.ex. Up. 18:20, »fröjda dig, himmel»; jfr 12:12; eller istf. himmelens herre, t.ex. »jag har syndat mot himmelen», d. ä. mot Gud, Lu. 15:18; så ock »från himmelen», d. ä. från Gud, Jh. 3:27; Lu. 20:4, etc.

Himmelens drottning, se Astarte.

Himmelens fäste, eb. rakîa, utsträckning, framställes i bibelns bildspråk såsom en ofantlig kristallklar hvalfbåge eller kupol, som utsträcker sig åt alla håll öfver jorden. Så t.ex. i Eli-hus fråga till Job, »Förstår du den allvises under - -? Spände du med honom himlarymden, fast såsom en gjuten spegel?» Job 37:16, 18. Detta hvälfda fäste framställes vidare såsom skiljande vattnen der ofvan från vattnen här nere, 1 M. 1:6 f.; Es. 40:22; Ps. 104:2 f., försedt med fönster, 1 M. 7:11; Es. 24:18, eller dörrar, Ps. 78:23, genom hvilka regnet faller ned, Mal. 3:10, och uppbärande himlakropparne som äro fästa deruppå, 1 M. 1:14; jfr Es. 14:12; Mat. 24:29. Att jemte den nu anförda poetiska uppfattningen om regnets ursprung äfven en annan gjorde sig gällande, synes af 1 M. 2:6; Job 36:27 f. Jfr 1 K. 18:44 f. om det lilla molnet Elia såg, samt Or. 25:14, om moln utan regn.

Himmelriket, »eg. himlarnas rike», Mat. 3:2, är den endast i Mattei ev. förekommande benämningen för det i Dan. 2:44; 7:13 f. profeterade rike, som oftast kallas Guds rike, Mat. 12:28; Mar. 1:14 f.; Lu. 6:20; Jh. 3:3; Ro. 14:17, och äfven någon gång Kristi rike, Lu. 1:33; Ef. 5:5; Kol. 1:13. Flere äro af den meningen, att dessa termer, himmelriket, Guds rike o.s.v. uteslutande afse det Kristi rike som härefter skall uppenbaras, det s.k. härlighetsriket. Visst är det ju att på många ställen måste de så förstås, t.ex. Mat. 8:11; 13:43; 16:28; 25:1, 34; Mar. 14:25; Lu. 13:29; 19:11; 22:16, 18; sammalunda der vi manas att bedja om Guds rikes tillkommelse, Mat. 6:10, och der Paulus uttalar sitt hopp, att Herren skall förlossa honom till sitt himmelska rike, 2 Tim. 4:18, jfr v. 1, m.fl. st. Men visst är ock att dessa termer på andra ställen brukas om något redan förhanden varande, så att äfven det herravälde öfver själar som Kristus nu utöfvar, »rättfärdighet, frid och fröjd i den helige anden», Ro. 14:17, inbegripes under benämningen himmelriket eller Guds rike. Då t.ex. Kristus säger: »himmelriket är nära», Mat. 4:17; 10:7; »Guds rike har kommit till eder», 12:28, eller: »skall tagas ifrån eder», 21:43; »de väldige rycka himmelriket till sig», Mat. 11:12; »en hvar tränger sig derin», Lu. 16:16; då han säger till ynglingen: »du är icke långt från Guds rike», Mar. 12:34, och då Paulus uppmanar de trogne att tacka fadren, som ur mörkrets rike flyttat dem in i sin älskade sons rike, Kol. 1:13, så kan intet af dessa ställen närmast förstås om ett tillkommande rike, utan om ett redan nu närvarande rike. Mot fariseernas mening, att Gudsriket skulle komma på ett sätt som skulle väcka uppseende, svarar Jesus: Guds rike är (redan) midt ibland eder, Lu. 17:21. »Midt ibland dem var Messiasriket, för så vidt han, Messias, var ibland dem (Jh. 1:26) och verkade, rikets laglige konung och bärare, af fadren dertill förordnad (Lu. 22:29), der var Messiasriket (hvilket vid hans tillkommelse skall formligen och i fulländning upprättas) redan förhanden i sin tidliga utveckling, likt säden, senapskornet, surdegen o.s.v.» (Meyer). Och detta Messiasrike eller himmelrike är, korteligen sagdt, ingenting annat än »att allting varder Gud uti Kristus underlagdt» (Tholuck), så att »Gud varder allt i alla», » 1 Kor. 15:25 f.

Himmelsfärd, Kristi. På fyrtionde dagen efter sin uppståndelse, efter att hafva gifvit sina lärjungar och vänner det säkraste bevis på dess verklighet och de vigtigaste lärdomar och uppdrag, skildes Kristus från de sina i närheten af Betania på Oljoberget. Lyftande sina händer och välsignande dem, uppfor han ifrån dem i himmelen. Mar. 16:19; Lu. 24:50 f.; Ap. 1:9 Ej plötsligt försvann han, utan sakta och småningom var det hans förklarade kropp höjde sig för deras blickar allt högre upp, tills ett klart ljusmoln som en triumfvagn mottog honom och på ljusets vingar införde honom i himmelens helgedom, ledsagad af jublande skaror. Ps. 68:18 f.; 47:6. Så uppfor han öfver alla himlar för att allt uppfylla, Ef. 4:10, Hans himmelsfärd vittnar om fadershusets många boningar, Jh. 14:2; om hans fullbordade verk, 1 P. 3:22; om den nya öppnade vägen, Eb. 10:19 f.; samt om de heligas kallelse, uppgift och utsigter, Kol. 3:1; Fil. 3:20; i förbidan på hans ljufliga återkomst, Ap. 1:11; 1 Jh. 3:2.

Hin, 4 M. 15:4, se Mått.

Hind, se Hjort.

Hinderfat, Ap. 27:17, se Skepp.

Hinnoms dal, eb. Gehinnom, Jos. 15:8; Ne. 11:30, äfven kallad Hinnoms barns dal, 2 K. 23:10, eller Hinnoms sons dal, Jos. 15:8, m.fl. st., den fruktbara dalen s. om Jerusalem, just i gränslinien mellan Benjamin och Juda, Jos. 18:16; Ne. 11:30. Dalsänkningen börjar v. om staden, s. om vägen till Jaffa, går sedan söder ut, vänder sig vid Zions vestra hörn mot öster och öfvergår till slut i den djupare Kidrondalen. I denna med lundar och trädgårdar fylda dal, enligt Hieronymus, just i sydöstra änden nära Siloadammen, låg den plats som hette Tofet (d. ä. spott eller brand), der de afgudiske judarne brände upp sina barn åt Molok, Je. 7:31 f.; 19:6, 14; 32:35; 1 K. 11:7, och der tillochmed den gudlöse Manasse offrade sina barn, 2 Kr. 33:6. Josia afskaffade dessa skändligheter och orenade platsen, 2 K. 23:10, så att den sedan betraktades med afsky, Je. 19:11 f.* Platsen fick sedan namnet »eldens Ge-hinnom» eller det brinnande Ge-hinnom, med grekiskt uttal Geenna, och blef en sinnebild af de fördömdas straff. Så brukas i N. T. ordet geenna eller eldens geenna, i Sv. öfversatt med helvete eller helvetets eld, på 11 ställen i de 3 första evangelierna samt i Jak. 3:6.

* Att denna dal sedan skulle varit en samlingspöl för stadens orenlighet, till hvars förbrännande man underhållit en ständig eld, är ett obevisadt antagande.

* Jfr noten till Sanherib.

* De orden: »af en annan kränkt» i Sv. B. heta efter eb. »fäst (genom trolofning) vid en man.»