* Somlige fatta det så, att vaklarne kommo flygande så lågt som 3 fot öfver marken. Denna mening hyllas t.ex. af Schaff.
Bibelns uppgifter på de anförda ställena bekräftas af hvad man eljest har sig om vaktlarna bekant. Resande berätta att öarna i Medelhafvet vissa tider äro höljda med sådana foglar. På Capri nära Neapel togos de en gång sådan mängd, att de gåfvo biskopen en präktig inkomst som skaffade honom namnet »vaktlarnas biskop». Vid ett tillfälle togos på den lilla ön 160,000 vaktlar.
Åm, se Mått, sid. 318, 319.
Ånger. På några ställen talas om att Gud ångrar sig, såsom i 1 M. 6:6, 7, om att Gud ångrade sig att han skapat menniskan, och 1 S. 15:11, att han ångrade sig att han gjort Saul till konung. Jfr 2 M. 32:12, 14; Joel 2:13, 14; Je. 18:8; 26:13, 19; Jon. 3:9, 10, om att Gud ångrar straffet, d. ä. skonar syndaren, o.s.v. Å andra sidan betonar skriften att Gud icke kan ångra sig såsom en menniska, Ro. 11:29, och äfven Bileam förstod det, 4 M. 23:19; hvadan uttrycken om Guds ånger måste förstås som en bild, såsom Melin säger om 1 M. 6:6, ett det »starkaste uttryck för betecknandet af menniskans förändrade ställning till Guds välbehag; men i Gud sjelf sker ingen förändring, ty misshaget till det onda hör till hans väsende.» Ja, i ett och samma kap., 1 S. 15, heter det både att Herren ångrar sig, v. 11, 35, och att Herrems ångrar sig icke, v. 29. Fjellstedt (till 1 M. 6:6) jemför Pauli ord om att bedröfva och utsläcka Guds ande, Ef. 4:30; 1 Tes. 5:19, och anför Luthers ord: »Noah och fäderne blefvo gripna af den lifligaste smärta, då anden uppenbarade för dem Guds vrede. Dessa outgrundliga suckar tillskrifvas Gud sjelf, emedan de komma från hans ande.»
År, eb. schanah, det »sig förnyande» eller »återkommande». Att ebreerne räknade månår om nära 354 ½ dagar, och att de under hela tiden från utgången ur Egypten ända till efter fångenskapen började året med månaden Nisan eller April, är visadt under art. Månader. I motsats härtill hafva någre sökt visa att de gamle ebreerne från början kände till det egyptiska sättet att räkna solår med 12 månader om 30 dagar samt 5 öfverskottsdagar, och till stöd härför har man hänvisat till berättelsen om den stora floden som räckte i 365 dagar från 17:e dagen 2:a mån, af Noahs 600:de år till 27:e i 2:a af hans 601:sta, 1 M. 7:11; 8:14; och äfven till uppgiften om Enoks 365 år. På samma gång man enligt lagens bud i 2 M. 12:2 alltid räknade årets början från Nisan, finner man några få ställen, som tyckas antyda en räkning från Tisri eller Oktober om hösten, såsom der vi läsa om skördens afslutande i årets utgång», 2 M. 23:16, eller »årets hvarf» eller »vändning», 34:22, och såsom i bestämmelserna om att sabbatsår och jubelår skulle räknas från Tisri om hösten, 3 M. 25:9, 20 f. På dessa ställen framhålles dock allenast denna tidpunkt såsom lämplig utgångspunkt för landtbruksarbetenas ordnande, slutet af ett gammalt skördeår och början af ett nytt, jfr Es. 37:30; men att dermed skulle afses ett särskildt s.k. »borgerligt år», kan ej bevisas. Det var först efter fångenskapen som judarne började räkna året från Tisri och i denna månad fira sin nyårsfest. Jfr Basunfesten. En förmodan är, att denna räkning var äfven den af ålder brukade, före förändringen i 2 M. 12:2.
Sannolikt var det tillföljd af sin politiska ställning som judarne efter fångenskapen antogo den förändrade räkningen. Ty då de förut under G. T:s historia räknade årens lopp från patriarkernas födelse, 1 M. 7:11; 8:13, eller från vigtigare händelser, såsom utgången ur Egypten, 4 M. 33:38; 1 K. 6:1, templets byggande, 2 Kr. 8:1, babyloniska fångenskapen, He. 33:21; 40:1, konungarnas tillträde, Da. 10:1; Hag. 1:1 o.s.v., så måste de under det syriska väldet tillegna sig den syriska eller selevkidiska tideräkningen, som daterade från Babels eröfring genom Selevkus i Oktober 312 f. K. Dock finner man ännu Mack. -böckerna den gamla månadsräkningen från Nisan, 1 Mack. 10:21; 2 Mack. 15:36. Sedan brukades den mackabeiska tideräkningen, från 143 f. K., men blott för en kort tid. Derpå antogs åter den selevkidiska tideräkningen ända till ung. 11:te seklet, då man började räkna åren från verldens skapelse, »3,761 år före Kristi födelse», så att året 1896 efter judisk räkning är år 5656 - 5657.
Årstider fans det för den ebreiska föreställningen egentligen blott två: sommar och vinter, 1 M. 8:22; Ps. 74:17; Es. 18:6; Sa. 14:8; Hö. 2:11. Se Palestina, sid. 350. Föröfrigt hade man närmare bestämningar af årstiden efter de i densamma infallande landtgöromålen, såsom bjugganden (kornskörden), Rut 1:22; hveteanden, Do. 15:1; trösketiden, vmnanden och såningstiden, 3 M. 26:5; jfr Am. 7:1.
Ordet årstid står stundom i Sv. för högtid, t.ex. Es. 1:14; Os. 9:5.
Åsnan var från gråaste forntid för österländingen ett värderadt husdjur och är dernere skönare, lifligare och mera uthållande än i Europa; till färgen mörkt rödbrun eller ock glänsande gråhvit. Om ej så snabb som hästen, för han dock sin ryttare lika långt och har på de branta bergvägarna en säkrare fot. Åsnan nämnes ofta som en del af österländingens förmögenhet, 1 M. 24:35; 30:43; 32:5, äfven i lagens ord i det tionde budet, 2 M. 20:17. Isynnerhet värderade som riddjur voro åsninnorna. Abraham fick af Farao både åsnor och åsninnor, 1 M. 12:16. Job egde 500 åsninnor, Job 1:3, och David hade en särskild fogde öfver sina åsninor, 1 Kr. 27:30. De med Serubbabel återkommande judarne hade med sig 736 hästar, men 6,720 åsnor, Esr. 2:66, 67. Såsom riddjur begagnades åsnor och åsninnor allmänt, äfven af förnäme och krigare i de äldre tiderna, innan hästen kom mera i bruk, 4 M. 22:21; 2 K. 7:7 Es. 21:7, hvaremot i senare tider ridande på en åsna gaf intrycket af lugn och frid, Sa. 9:9. Så gjorde Jesus sitt intåg i Jerusalem ridande på en åsnefåle, Mar. 11:2 f.; Lu. 19:30 f.; Je. 12:14f., som åtföljdes af sin moder, Mat. 21:2 f. Äfven qvinnor redo på åsnor, Jos. 15:18; 1 S. 25:23. Att drifvaren sprang bredvid eller efter i forntiden alldeles som ännu i dag, synes af Do. 19:3, och af 2 K. 4:24, der sunamitiskan sadlar åsninnan och säger till tjänaren att drifva på. Stundom gick mannen så bredvid, om han bara hade en åsna för hustru och barn, som Mose gjorde, 2 M. 4:20. Dessutom som de mera färgskimrande, lättare bebegagnades åsnorna som last- och drag- djur till att bära bördor, 1 M. 42:26; Ne. 13:15, för plogen, Es. 30:24, hvarvid det var förbjudet att oka samman oxe och åsna, 5 M. 22:10, samt till att draga qvarnen, hvarföre den stora tunga qvarnstenen i Mat. 18:6; Lu. 17:2 efter gr. heter »åsneqvarnsten». Kanske det är arbetsåsnan som kallas »benåsna» eller stark, knotig åsna, en bild af Isaskar i 1 M. 49:14. Åsnans kött var orent enligt 3 M. 11:26, och dess förstföding måste lösas med ett får, 2 M. 34:20. I hungersnöd kunde dock äfven ett åsnehufvud betalas dyrt, 2 K. 6:25.
Vildåsnan, Job 39:8, eller skogsåsnan, som är större, smärtare och snabbare, uppehåller sig i vildmarkerna, Es. 32:14, eb.; Job 24:5, eb.; Da. 5:21, ostyrig och okynnig, en bild af Ismael, 1 M. 16:12, eb., och iallmänhet af ett gudlöst folk, Job 11:12; Je. 2:24; Os. 8:9. Vildåsnans försmäktande är en bild af ytterlig torka, Je. 14:6; jfr Ps. 104:11.
Åtel, Job 39:33; Mat. 24:28, as.
Återlösare, se Förlossare.
Åtta strängar, se Musik, sid. 314.
Ädelstenar. Från de äldsta tider kände israeliterne ädelstenarnas värde och bruk, såväl de egentliga äkta, hårda och genomskinliga ädelstenarna, som de mera färgskimrande, lättare bearbetade halfädelstenarna. Redan i 1 M. 2:12 omtalas ädelstenar i landet Havila. Dessa dyrbarheter, som genom köpmän fördes hem från främmande länder, såsom Arabien och Indien, jfr 1 K. 10:11; 2 Kr. 9:10; He. 27:22, nämnas bland konungars och furstars presenter och skatter och bland byten, tagna i krig. Drottningen af Saba gaf Salomo äfven ädelstenar, 1 K. 10:2, 10; Hiskia hade sådana i sin skattkammare, 2 Kr. 32:27; ammoniterkonungens krona, som togs af David, var af guld och ädla stenar, 2 S. 12:30. Om konsten att gravera ädelstenar till sigill, sigillringar vittna flera ställen, såsom 2 M. 28:17 f.; 39:10 f.; Hö. 5:14; jfr Insegel. Ädelstenar begagnades icke blott som Es. 32:14, oh.; Job 24:5, oh.; Da. prydnad för högtids- och emhetsskrudar, såsom på öfversteprestens axelstycken och bröstsköld, utan äfven till byggnader. David samlade ädelstenar till tempelbyggnaden, 1 Kr. 29:2, och Salomo klädde templet med sådana, 2 Kr. 3:6.
I bildspråket nämnas ädelstenar bland de största dyrbarheter för att måla vishetens än högre värde, Job 28:16 f., det tillkommande gudsrikets härlighet, Es. 54:11 f.; Up. 21:19 f., och Guds eget majestät, He. 1:26; Da. 10:6; Up. 4:3; 21:11;
De ställen der vi finna bibelns ädelstenar fullständigast sammanförda och uppräknade, äro följande tre:2 M. 28:17 f. (och parallelstället, 39:10 f.), om de tolf ädelstenarna på öfversteprestens bröstsköld, vidare He. 28:13, der nio af dessa stenar uppräknas bland Tyrus-konungens prydnader, samt slutligen Up. 21:19 f., om de tolf ädelstenar som utgjorde grundvalarne i det nya Jerusalem, Johannes såg på Patmos. Efter dessa och öfriga ställen anföra
1) Agat, eb. schebô, den åttonde stenen på bröstskölden. Hvad vi nu kalla agat (efter floden Akates på Sicilien), är en af flera olikfärgade qvartsarter, ametist, kalcedon, jaspis etc., blandad halfädelsten med sköna och mångfaldigt vexlande färger och teckningar, som förete alla möjliga gestalter, moln, strömmar, murar, blommor o.s.v. Agaten var hos de gamle högt värderad.
2) Ametist, eb. achlamah, den nionde på bröstskölden, den tolfte Up. 21, en genomskinlig krystallinsk qvartsart, vanligen violblå, stundom purpurfärgad; i forntiden värderad såsom medel mot berusning, hvaraf det grek. namnet ametystos, »ej berusande», och såsom drömgifvande, hvaraf enligt några det eb. namnet. En nyare mening är att achlamah betecknar den egyptiska stenen malakit, utmärkt för sin behagliga gröna färg.
3) Beryll, den åttonde i Up. 21, äfven kallad aquamarin, en sämre art af smaragden, till färgen grön i olika nyanser, äfven skiftande i gult och blått; de gamle värderade högst den sjögröna från Indien.
4) Diamant, den dyrbaraste af alla ädelstenar, som med vattnets klarhet förenar eldens glans och en hårdhet som ej angripes af den bästa fil, omnämnes på tre ställen under det eb. namnet schamîr. i He. 3:9, om en panna (ansigte) hård som diamant, en bild af fast frimodighet; vidare i Sa. 7:12, om hjertan hårda som diamant, samt i Je. 17:1, om skrifstift med spets af diamant. Diamantens slipning som så betydligt höjer dess värde, var för de gamle ej bekant; de kände den blott såsom obearbetad, ren kristall.
I Sv. står diamant äfven som öfversättning af det eb. jahalom, den sjette af bröstsköldens ädelstenar och den tredje i He. 28; men att diamanten ej kunde hafva en plats på bröstskölden är klart deraf att den ej medgifver någon ingravering alls. Man har gissat att jahalom betecknar jaspis, en ogenomskinlig, vaxglänsande qvartsart af skön färgskiftning, som af de gamle ofta begagnades till signeter o. d.
Om diamant i Job 28:17 se Glas.
5) Hyacint, den elfte stenen i Up. 21, en rödbrun eller rödgul ädelsten med glaslik eller diamantlik glans, men elden förlorande sin färg; de gamle fingo den från Etiopien. I Da. 10:6 står hyacint i Sv. för tarschisch, se nedan n:o 19.
6) Jaspis, eb. jaschpeh, den tolfte stenen på bröstskölden och den första Up. 21, nämnes äfven i Up. 4:3 och 21:11, der han kallas den allra ädlaste och kristallklar, hvadan somlige bär tänka på diamant. Om jaspis, se ofvan under diamant. Någre anse att jaschpeh betecknar den starkt glänsande, ofta mjölkhvita och i rödt och blått. skimrande opalen; andre annorlunda.
7) Kalcedon, den tredje i Up. 21, enligt några dens. s. schebô eller agat de gamle gåfvo åtskilliga arter namnet kalcedonier eller kalcedonisk, efter staden Kalcedon nära Byzantium (Konstantinopel), emedan de derifrån kommo ut i handeln. Nu betecknar namnet en tät qvartsart.
8) Kristall (krystall), Up. 4:6; 22:1, som ock står i He. 1:22 för det eb. kerach, is, betecknar sannolikt bergkristall, som enligt de gamles mening var en genom häftig köld ytterligare tillhårdnad is. Samma betydelse torde ock ordet Gabis i Job 28:18 hafva.
Deremot är det med kristall återgifna kadkod i Es. 54:12, en vara som syrierna förde till Tyri marknad, He. 27:16, enligt etymologien att förstå om en röd och gnistrande ädelsten, enligt somliga rubinen.
9) Krysolit, den sjunde i Up. 21; namnet betecknar nu en genomskinlig, ljusgrön ädelsten från Indien, Egypten och Brasilien. Någre mena att krysolit är ett annat namn för tarschisch eller »turkos», se nedan.
10) Krysopras, den tionde i Up. 21; namnet betecknar nu en genom nickeloxid grönfärgad, fettglänsande, genomskinlig kalcedon eller qvartsformation.
11) Lynkurer, eb. leschem, den sjunde på bröstskölden, enligt allmänt antagande dens. s. hyacinten, se n:o 5. Enligt Plinius var lynkurern en sten med magnetisk kraft som drog till sig lättare föremål likasom bernstenen.
12) Onix eller Onyx, eb. schoham, den elfte på bröstskölden och den femte i He. 28, omnämnes redan i 1 M. 2:12 och bland de israelitiske furstarnas gåfvor till helgedomen, 2 M. 25:7; 35:9, 27. Två onyxstenar, infattade guld, med stammarnas namn inristade, sex på hvardera, prydde axelstyckena på öfversteprestens lifrock, 2 M. 28:9 f.; 39:6 f. Onyx nämnes äfven bland dyrbarheter i 1 Kr. 29:2; Job 28:16. Enligt de gamla öfversättningarna är onyx ett annat namn för beryllen, se n:o 3; andre gissa på den lökgröna krysoprasen. Namnet onyx (d. ä. nagel) tillades iallmänhet sådana stenar, som företedde ljusare lager af ljusröd nagelfärg, varierande med mörkare lager af skiftande nyanser eller försedda med strimmor eller fläckar af olika färg.
13) Rubin, eb. nofek, den fjerde på bröstskölden, den åttonde i He. 28, en sten som fördes af syrierna till Tyri marknad, He. 27:16; ovisst är huruvida det eb. ordet betecknar karbunkeln (gr. antrax, glödkol) från Afrika och Indien, eller den äkta indiska rubinen, eller den mera lätt bearbetade granaten.
I 1 Kr. 29:2, Sv. »infattade rubiner», står i eb. puk-stenar, infattningsstenar», eller egentl »sminkstenar»; jfr Es. 54:11, »jag vill lägga dina stenar såsom en prydning», Sv., egentl. »jag skall infatta dina stenar i puk 1. blyglans».
I Es. 54:12, om att Zions portar skola byggas af rubiner, står i eb. ordet ekdach (af en rot, tända eld), alltså något slags glödglänsande stenar, kanske karbunkeln
14) Safir, eb. sappir, den femte på bröstskölden, den sjunde i He. 28 och den andra i Up. 21; en af ålder högt värderad ädelsten från Etiopien och Indien af skönt glänsande himmelsblå färg, hvarföre den ock nämnes skildringarna af Guds majestät, He. 1:26; 10:1, och af Zions kommande härlighet, Es. 54:11. Salomos skönhet liknas vid elfenben, prydt med safirer, Hö. 5:14, hvarmed syftas antingen på den blåa purpurmanteln eller på de blåa ådror som gåfvo den elfenbenshvita kroppen ökadt bohag; så liknas ock Israels nasirer i Kl. 4:7 vid safirens glans, och i Job 28:6, 16 står safiren iallmänhet som bild af det sällsynta.
15) Sarder, Sardis, Sardius, eb. odem, den första på bröstskölden och He. 28, den sjette i Up. 21, äfven nämd i Up. 4:3 jemte jaspis som en bild af Guds härlighet, är den af de gamle efter staden Sardes så benämda, isynnerhet till insegel och signeter begagnade karneolen, en halfädelsten af röd färg från Babylonien, Indien, Egypten o.s.v.
16) Sardonyx, den femte i Up. 21, en varietet af kalcedonen, med hvit genomskinlig glans, skiftande i fingernagelns färg, kom från Indien och Arabien.
17) Smaragd, eb. bareket, blixt, den tredje på bröstskölden, den nionde He. 28, och den fjerde i Up. 21, en klart strålande ädelsten af tjusande gräsgrön färg, näst diamanten skattad högst af de gamle, som fingo den ifrån Skytien och Etiopien etc. Regnbågen kring Guds tron glänste som en smaragd, Up. 4:3.
18) Topas, topazier, eb. pitdah, den andra på bröstskölden och i He. 28, och den nionde i Up. 21, enligt några den ädelsten som nu kallas topas, starkt glasglänsande, än vattenklar, än lysande i alla nyanser af gult; enligt andra åter dens. s krysoliten, se n:o 9. De gamles topas erhölls isynnerhet från öarna i Röda hafvet, som af Plinius kallas »Topas-öarne». Topas från Etiopien nämnes i Job 28:19 bland de ädlaste skatter.
19) Turkos, eb. tarschisch, den tionde på bröstskölden, den fjerde i He. 28. Då det eb. namnet torde hänvisa på Tarsis i Spanien (se Tarsis), har man dragit i tvifvelsmål, huruvida det kan afse den sten som vanligen kallats turkos och som nu i mineralogien kallas kalait, en matt, ogenomskinlig halfädelsten, skiftande i blått eller grönt, som träffas här och der på Sinaihalfön, och man har derföre gissat på någon annan sten såsom krysolit eller topas; en judisk tradition tänker på en hvit sten, lik hafvets skum. Tarschisch eller tarsis-sten (Sv. turkos) nämnes vidare skildringen af hjulen i Hesekiels syner, He. 1:16; 10:9. Den man Daniel skådade i sin syn vid Hiddekel, hade en gestalt strålande som en tarsis-sten, Da. 10:6 (Sv. hyacint), och Salomos händer liknas vid guldringar, med den infattade tarsis-stenar, Hö. 5:14.
Ordningen af de tolf ädelstenarna på öfversteprestens bröstsköld framgår af följande öfversigt, i hvilken vi sätta först de eb. namnen och derunder de motsvarande svenska namnen, dels i Sv. B., dels hos Melin, dels i Bibelkommissionens öfversättning af 1878, en vink om svårigheten af att häruti komma till full visshet.
1. |
2. |
3. |
|
| Odem. | Pidah. | Bareket. | |
| Sv. B., | Sardier. | Topas. | Smaragd. |
| Melin, | Karneol. | Topas. | Smaragd |
| Bibelk., | Karneol. | Topas. | Smaragd |
4. |
5. |
6. |
|
| Nofek. | Sappir. | Jahalom. | |
| Sv. B., | Rubin. | Safir. | Diamant. |
| Melin, | Rubin. | Safir. | Kalcedon. |
| Bibelk., | Karbunkel. | Safir. | Kalcedon. |
7. |
8. |
9. |
|
| Leschem. | Schebô. | Achlamah. | |
| Sv. B., | Lynkurer. | Agat. | Ametist. |
| Melin, | Opal. | Agat. | Ametist. |
| Bibelk., | Hyacint. | Agat. | Ametist. |
10. |
11. |
12. |
|
| Tarschisch. | Schoham. | Jaschpeh. | |
| Sv. B., | Turkos. | Onyx. | Jaspis. |
| Melin, | Krysolit | Onyx. | Jaspis. |
| Bibelk., | Krysolit | Onyx. | Jaspis. |
Om den ordning, i hvilken stammarnas namn voro skrifna på dessa stenar, är intet visst bekant; huruvida det var efter deras ålder, såsom fallet var med namnen på de två onyxstenarna på axelstyckena, 2 M. 28:10, eller om det var efter de olika mödrarna eller efter lägerordningen, 4 M. 2, samt huruvida Levis namn var med eller ej; förra fallet voro väl Efraims och Manasses namn sammanfattade under ett namn, Josefs.
Äktenskap. 1. Instiftelsen af äktenskapet, såsom förening af en man och en qvinna, förskrifver sig enligt bibelns första bok från menniskoslägtets första stunder i Edens lustgård, der Gud gaf Adam en qvinna, danad af hans eget väsende, honom till en hjelp, 1 M. 2:18, hvarföre ock »en man skall lemna sin fader och sin moder och blifva när sin hustru, och de skola vara ett kött», 2:24. Äktenskapet framstår alltså redan från begynnelsen såsom till sin idé och sitt väsende en förening mellan två makar, och trots de exempel på polygami eller månggifte som i bibeln, äfven utan uttryckligt ogillande, omtalas, framstår dock det monogama äktenskapet eller engiftet såsom det i grunden normala, och det är äfven med bilder från engiftet som skriften prisar huslig lycka, Or. 12:4; 19:14; 31:10 f.; Ps. 128, och målar förhållandet mellan Herren och hans folk, Es. 54:5 f.; Os. 2:3; ett undantag är He. 23:4, om att Herren tog till sina de två systrarna Juda och Israel. Tvegifte nämnes först såsom ett tilltag af kainiten Lamek, 1 M. 4:19.
2. Äktenskapslagar. De mosaiska bestämmelserna om äktenskapshinder och förbjudna leder voro ganska stränga, motsats till den slapphet som var radande i hednaverlden. I den patriarkaliska tiden möta vi väl ofta exempel på förhållanden som ej voro af mönstergill art: Abraham var gift med sin halfsyster, 1 M. 20:12; Jakob hade på en gång två systrar; Moses fader var gift med sin faster, 2 M. 6:20, o.s.v.; men så mycket mera anslående är lagens stränghet i dessa hänseenden. I 3 M. 18 förbjudes vid dödsstraff en mängd onaturliga förbindelser såsom med moder, styfmoder, syster, halfsyster, sondotter, dotterdotter, svärdotter, svägerska o.s.v., hvarjemte i detta kapitel såväl som i k. 20 förbjudes en del andra onaturliga förbindelser i detta afseende. Högtidliga förbannelser skulle ock från Ebals berg afkunnas öfver dylika förbrytelser, 5 M. 27:20 f. Vidare förbjöd lagen äktenskap med kananeerna och beslägtade folk, såsom ledande till afguderi, 2 M. 34:16; 5 M. 7:3 f., ehuru vi å andra sidan ofta läsa om äktenskap mellan israelitiska män och hedniska qvinnor eller israelitiska qvinnor och hedniska män. Se Rut 1:4; 2 S. 3:3; 1 K. 7:14; 14:21; 1 Kr. 2:34, 35. Men äfven förbudet mot kananeiska förbindelser öfverträddes ofta, synnerligast af konungarna, Do. 3:6; 2 S. 11:3; 1 K. 11:1 f.; 16:31 Esra och Nehemia ifrade strängt mot alla äktenskapsförbindelser med hedniska folk, ej blott de kananeiska, som i lagen voro förbjudna, Esr. 9:2 f.; 10:3; Ne. 13:23 f.
I motsats till det stränga förbudet 3 M. 18:16 mot förbindelse med svägerska vardt i 5 M. 25:5 f. tydligt förordnadt om ett särskildt fall, då en broder skulle äkta sin aflidne broders hustru. Vägrade brodern att fullgöra detta s.k. svågeräktenskap, så voro särskilda ceremonier föreskrifna, hvarom se under skoafdragning, sid. 450.
Om presterna var föröfrigt föreskrifvet, att de ej fingo äkta en okysk qvinna eller en frånskild; öfverstepresten fick ej ens taga en enka till hustru, 3 M. 21:7, 14; i He. 44:22 göres dock ett undantag för prestenkor. Att en enka ingick nytt äktenskap var ej förbjudet i lagen, men i senare tider synes föreställningen om det mindre passande deruti hafva mera och mera gjort sig gällande, kanske delvis genom påverkan från romarne, hvilka höllo sådana enkor som ej gifte om sig, i särdeles hög aktning, så att sådana stundom utmärkas på grafskrifterna med hedersnamnet univira eller uni nupta (»en som blott haft en man»). Så omtalas särskildt att profetissan Hanna hade lefvat i ett långt enkostånd efter sitt korta äktenskap, Lu. 2:36 f. I de första kristna församlingarna stäldes också på en församlingsföreståndare (len fordran, att han ej skulle vara gift mera än en gång, sen hustrus man», 1 Tim. 3:2; Tit. 1:6,* och de enkor som valdes till särskild församlingstjenst, måste också vara sådana som blott en gång varit gifta, 1 Tim. 5:9. Också finnas hos Paulus andra uttryck som tyckas gifva företräde åt ogift stånd eller fortsatt enkostånd, 1 Kor. 7:8 (jfr Mat. 19:12), ehuru han å andra sidan ej förbjuder nytt äktenskap efter första makans eller makens död, Ro. 7:1 f.; 1 Tim, 5:14.
* Hvilket dock af en del tolkas såsom endast en allmän fordran på obrottsligt förhållande inom äktenskapet. Men då fråga andre: var icke detta en fordran på hvarje församlingsmedlem?
Något bestämdt förbud mot polygami eller månggifte fans ej i den mosaiska lagen. Den gamla seden att hafva flera hustrur eller att jemte den egentliga hustrun äfven hålla frillor eller bihustrur, en sed som möter oss äfven hos patriarkerna, 1 M. 16:3; 22:24; 25:6*; 26:34; 29:16 f.; 30:3 f.; 36:12, upphäfves icke genom något direkt laghud men inskränkes dock genom hvarjehanda bestämmelser. Sålunda föreskrefs, att den kommande konungen ej skulle få taga sig många; hustrur, 5 M. 17:17; vidare förbjöds att gifva den ena hustruns barn vid arfskifte olagligt företräde framför den andras, 5 M. 21:15 f., och slutligen bestämdes, att en af en annan israelit köpt dotter ej fick behandlas som slafvinna, utan skulle, om hon gafs till hustru åt sonen i huset, få åtnjuta dotters rätt, och om sonen tog sig ännu en hustru, ej beröfvas sitt underhåll och sin äktenskapsrätt; i annat fall skulle hon vara fri utan lösen, 2 M. 21:7 f. Ehuru sålunda å ena sidan månggiftet inom Israel var i viss mån tolereradt, så att vi tillochmed läsa, att Gud. sjelf gaf åt David Sauls hustrur, 2 S. 12:8, och att den fromme presten Jojada gaf konung Joas två hustrur, 2 Kr. 24:3, så omgärdades dock denna institution med hvarjehanda skrankor såsom en förberedelse till kristendomens klarare ljus och strängare lag. Efter babyloniska fångenskapen vardt polygami allt mera sällsynt bland judarne, och de äktenskap som möta oss i N. T. äro iallmänhet monogama (med en hustru), Mat. 18:25; Lu. 1:5; Ap. 5:1, ehuru dock undantag funnos. Kristus och apostlarne framhålla tydligt och bestämdt det ursprungliga förhållandet såsom det enda rigtiga, Mat. 19:4, 5; 1 Kor. 7:2; jfr Ef. 5:22 f.
* Obs. att Ketura som i 1 M. 25:1 kallas en Abrahams »hustru», i v. 6 räknas till »frillorna ».
Ett omtvistadt lagrum beträffande månggifte är det stället i 3 M. 18:18, som lyder så: »Qvinna jemte hennes syster skall du ej taga i samgifte, medan denna lefver». Somlige uttolkare fatta det så, att här förbjudes helt enkelt tvegifte med två samtidigt lefvande systrar, sådant som t.ex. Jakobs äktenskap var. Efter hustruns död deremot var det ej förbjudet att. taga hennes syster; ja, i vissa fall var det anbefaldt. Andre uttolkare åter förstå orden såsom ett bestämdt förbud mot månggifte iallmänhet. Så anmärkningen i Carl XII:s Bibel till detta ställe: »du skall icke taga en hustru till hennes syster, hvilket är ett ebreiskt sätt till att tala och är så mycket som taga en till den andra, medan den förra lefvor, hvilket här förbjudes; utan en allena, som i begynnelsen var ordnadt». Deremot invända de förre, att månggifte är dock erkändt i lagen, t.ex. i 5 M. 21:15 f., der det stadgas att om en man hade två hustrur, en kär och en hatad, och hans förstfödde son föddes honom, af den okära, så måste han ändå gifva honom förstfödslorätten afkortad. Nej, säges från förra hållet, meningen är ej att han har de två hustrurna samtidigt, utan efter hvarandra, o.s.v.
3. Äktenskapets ingående. Det var föräldrarnas sak att värfva brud för sina söner, 1 M. 24:2 f.; 21:21; 28:1 f.; 38:6, någon gång efter en af dem uttalad önskan, 1 M. 34:4, 8; Do. 14:2. För flickans val var hennes föräldrars och bröders vilja bestämmande, 1 M. 24:51; 34:11; stundom frågade man ock henne sjelf, 24:58. Gafs bifall, så följde trolofningen, hvarvid fästmannens presenter till både flickan och föräldrarna spelade en betydlig rol, så att det stundom kunde se ut som om det gält att köpa bruden för så och så mycket skänker, såsom saken ock verkligen af en del uppfattats, kanske ej med full rätt.* Jfr 1 M. 34:12; 1 S. 18:23, 25. Möjligt är att fråga om frillor verkligt
* Keil påpekar, huru det var först sedan Abrahams tjenare fått löfte om Rebecka, som han gaf henne guld, silfver och kläder och hennes slägtingar dyrbara skänker, 1 M. 24:51, 53.
köp egde rum, 2 M. 21:7 f. Hemgift åt flickan förekom en och annan gång, Jos. 15:18 f.; 1 K. 9:16. Huruvida trolofningen beseglades med ring, är ej bekant. Emellan trolofningen och bröllopet var vanligen en mellantid, hvars längd var olika, från några få dagar, såsom i den patriarkaliska tiden, 1 M. 24:55, till ett fullt år för jungfrur och en. månad för enkor i senare tider. Under denna tid betraktades fästmön sjelfva verket som sin blifvande mans maka, hvadan otrohet å hennes sida straffades med döden, 5 M. 22:23 f., ehuru likväl mannen hade rättighet till den mildare utväg som en skilsmessa erbjöd, Mat. 1:19; 5 M. 24:1. Om en trolofvad mö kränktes med våld, så gick hon fri, men mannen måste dö, 5 M. 22:25 f. Sjelfva bröllopet firades utan någon bestämd religiös ceremoni. Ehuru vi läsa både om välönskningar, 1 M. 24:60, och vittnen, Rut 4:11 f., jfr orden om förbund i Or. 2:17; He. 16:8; Mal. 2:14, så finnes dock intet spår till presterlig vigsel, hvarken i G. eller N. T. Det väsentliga i giftermålsceremonien bestod brudens flyttning från sin faders hus till brudgummens eller hans faders. Till brudgummens högtidsdrägt hörde turban eller hatt, Es. 61:10 (Sv. prydning), bröllopskrans eller girland, Hö. 3:11; samt myrra, rökelse och allehanda krämares kryddor, Hö. 3:6. Till brudens drägt hörde slöjan, 1 M. 24:65, en sinnebild af hennes underdånighet under mannen, 1 Kor. 11:10; vidare en särskild gördel, hvilken ingen brud kunde förgäta, Je. 2:32 (Sv. hedersgåfvor), samt krona på hufvudet och föröfrigt gyllene smycken, juveler och parfymer, Ps. 45:10, 15; Es. 49:18; 61:10; Up. 21:2. Då den bestämda stunden var inne, hvilket vanligen var sent på qvällen, begaf sig brudgummen på väg, ledsagad af sina »vänner» eller kamrater, bröllopssvennerna, Do. 14:11,* i Mat. 9:15 kallade bröllopsfolket, eg. »brudkammarens söner», jfr Jh. 3:29; 2 Kor. 11:2, samt spelmän och sångare, 1 M. 31:27; Je. 7:34; 16:9. Till bröllopståget hörde äfven brinnande facklor, Mat. 25:7 f.; Je. 25:10; Up. 18:23. Då brudgummen ankommit till brudens hus, hvilken med sina tärnor afvaktade hans ankomst, Mat. 25:6, förde han hela sällskapet tillbaka med sig till sitt eget eller sin faders hus, under allehanda yttringar af glädje och gamman, Ps. 45:15. Gästabudet, hvartill vänner och grannar voro inbjudne, 1 M. 29:22; Mat. 22:1 f.; Lu. 14:8; Jh. 2:2, räckte ofta i flera dagar, Do. 14:12. Brudgummen inträdde nu omedelbar gemenskap med sin brud, och vännens fröjd blef nu fullbordad, då han hörde brudgummens röst, Jh. 3:29. Slutet af ceremonien var att bruden fördes in i brudkammaren, Do. 15:1; Ps. 19:6; Joel 2:16. Bruden var ännu fullkomligt beslöjad, så att det spratt man spelade Jakob, ej var någon omöjlighet, 1 M. 29:23. Den nygifte mannen var under ett års tid fritagen från krigstjenst och annan offentlig tjenstgöring, 5 M. 24:5; frihet från krigstjenst medgafs äfven en blott trolofvad man, 20:7.
* I Do. 14 skiljes mellan de 30 bröllopssvenner som Simsons anhöriga gåfvo honom, v. 11, och en bröllopssven som han sjelf valde sig, v. 20. Man jemför härmed det senare bruket att på bröllopsdagen välja två personer, de s.k. schoschbenim, som skulle bevaka brudens och brudgummens intressen, särskildt med afseende på möjligen efteråt uppstående tvist angående sådana förhållanden som vidröras i 5 M. 22:15 f.
Såsom närmare belysning af Jesu liknelse om de tio jungfrurna som gingo ut emot brudgummen, må följande berättelse af en resande anföras: »Vid ett hindu-bröllop, hvars procession jag för några år sedan bevittnade», berättar hr Ward, »kom brudgummen från långt håll, och bruden bodde i Serampore, dit brudgummen måste färdas sjövägen. Sedan man väntat två eller tre timmar, hördes slutligen nära midnatt ett rop, nästan med samma ord som skriftens, Se brudgummen kommer, gån ut att möta honom. Alla hvilka det gälde, tände nu sina lyktor och skyndade med dem i sina händer att intaga sin plats processionen; några af dem hade förlorat sina ljus och voro oberedda; men det var nu för sent att söka dem, och skaran skyndade framåt till bröllopsgården, der allesamman inträdde på en stor och präktig gård framför huset, öfver hvilken en tältduk var utspänd, och der en stor skara vänner, iklädde sina bästa kläder, sutto på mattor. Brudgummen framleddes nu af en vän och sattes på en hög stol midt i sällskapet, der han satt en kort stund, hvarpå han gick in i huset, hvars dörr genast tillstängdes och bevakades af soldater. Jag och några andra försökte att öfvertala dörrvaktarne, men förgäfves. Aldrig blef Jesu sköna liknelse så talande för mig som i detta ögonblick: och dörren tillstängdes'.»
4. Äktenskapslifver. Hustruns lagliga rättigheter voro enligt 2 M. 21:10 följande tre: föda, kläder och äktenskapsrätt. Om att den israelitiska hustruns ställning icke var slafvinnans, såsom hos många forntidens folk, vittna många ställen i bibeln. Redan den ställning qvinnorna iallmänhet intogo i samhället, var en borgen härför. Icke blott att qvinnorna, både de gifta och de ogifta, gingo omkring obeslöjade, 1 M. 12:14; 24:16, 65; 29:11; 1 S. 1:13; utan de beklädde tillochmed embeten och deltogo i viss mån i offentliga värf, 2 M. 15:20; 1 S. 18:6, 7. Naturligt var då också att hustruns inflytande i hemmet ej skulle vara obetydligt. Vi se henne deltaga i familjens angelägenheter och åtnjuta en viss grad af oberoende, 2 K. 4:8; Do. 4:18; 1 S. 25:14 f. Och hennes pligter inom hushållet voro af mångahanda art; utom att vårda och uppfostra de små, 1 S. 1:24; 2:19; Or. 31:1 f.; Ap. 16:1; 2 Tim. 1:5, hade hon att sköta hvarjehanda sysslor såsom att laga mat, 1 M. 18:6, dela ut mat åt tjenstfolket, Or. 31:15, och bereda nödiga kläder, Or. 31:13 f., och om hon var ett mönster. af flit och skicklighet, så förfärdigade hon ett öfverskott af fina linnen och gördlar hvilka hon sålde åt krämaren, så att hon lik ett välfraktadt köpmansskepp förde rikedom i huset fjerranifrån, V. 14, 24.
En ädel hustru är derföre en synnerlig Guds gåfva, Or. 18:22; 19:14; 31:10, och med bilderna af ett lyckligt äktenskap målas i G. T. förbindelsen mellan Jehova och Israel, Es. 54:5, och i N. T. föreningen mellan Kristus och hans församling, Mat. 9:15; Jh. 3:29; 2 Kor. 11:2; hvadan ock de apostoliska förmaningarna till äkta makar om kärlek och trohet, Kol. 3:18 f.; Tit. 2:4 f.; 1 Pe. 3:1 f.; kraftigast och skönast inskärpas med hänvisning till den stora hemligheten: Kristi kärlek till församlingen, sin brud, Ef. 5:22 f. Den fullkomnade församlingen kallas ock derföre Lammets hustru, Up. 21:9, och den slutliga segerfröjden kallas Lammets bröllop, Up. 19:7, 9 jfr 22:17.
5. Äktenskapsskilnad var endast ett par fall bestämdt förbjuden, neml. om en man efter bröllopet anfört anklagelse mot sin brud, som vid undersökning befans obefogad; han skulle då böta 100 siklar silfver till qvinnans fader, behålla henne som sin hustru och aldrig öfvergifva henne, 5 M. 22:13 f.; samt i den händelse att en man kränkt en oförlofvad jungfru; han skulle erlägga till hennes fader 50 siklar silfver, taga henne till hustru och aldrig öfvergifva henne, v. 28 f.
I ett fall var äktenskapsskilnad anbefald: om en ebreisk träl fått hustru af husbonden under en tjenstetid, så måste han, när han återfick sin frihet sjunde året, lemna hustru och barn åt husbonden, 2 M. 21:4. Ville han behålla sin hustru, så måste han stanna qvar i tjensten, se Trälar.
Föröfrigt var äktenskapaskilnad iallmänhet såsom en gammal inrotad sed, tillåten, utan närmare angifvande af vilkoren, men dock med den bestämmelsen, att den som skilt sin hustru ifrån sig, ej fick taga henne åter till äkta, sedan hennes nye man drifvit henne ifrån sig eller afgått med döden, 5 M. 24:1 f.; en förordning som utan tvifvel hade till syfte att förekomma allt för stort lättsinne i utöfvandet af denna plägsed. Det borde göra en man tveksammare att köra bort sin hustru i en hast, om han visste att han möjligtvis aldrig mera kunde få henne åter. Af ordalagen i anförda ställe synes att äktenskapsskilnaden enligt gammal häfd förmedlades genom utfärdande af ett ordentligt skiljobref. Om de giltiga anledningar som kunde gifva mannen rätt att utfärda ett sådant, var af ålder liflig tvist. I 5 M. 24:1 heter det blott: om mannen beträder sin hustru med något skamligt, eller något fult etc. På Jesu tid hyste de olika rabbinska skolorna vidt skilda meningar om betydelsen af dessa ord.
Å ena sidan stod Schammais skola, som dermed förstod osedliga förbrytelser å qvinnans sida och endast detta fall tillät skilsmessa; å den andra, Hillels skola, som tillämpade detta ordet på obetydligheter af alla möjliga slag, t.ex. om hustrun råkade bränna maten för sin man, o.s.v. Fariseernas qvistiga fråga härom besvarar Kristus så, att endast för deras hjertas hårdhets skull hade Mose tillåtit skilsmessa, men att enligt Guds ursprungliga plan endast äktenskapsbrott vore giltig grund till skilsmessa, och att den en frånskild äktar, gör hor, Mat. 19:3 f.; 5:31 f.
Af ordalydelsen i Mar. 10:12, om att en qvinna som skiljer sig ifrån sin man och äktar en annan, gör hor, synes som hade den judiska qvinnan också haft rätt att begära skilsmessa, hvilket enligt grekisk och romersk lag var tillåtet, 1 Kor. 7:13. Den judiska lagen nämner intet derom, ehuru det någon gång förekom, 1 S. 25:44. Sannolikt är kanske att Markus allenast begagnar ett uttryck af mera romersk färg för att beteckna äktenskap mellan frånskilda makar. En sådan qvinnans rätt skulle enligt Pauli råd i 1 Kor. 7:13 en kristen hustru ej begagna sig af gent emot en hednisk make, om denne ville behålla henne till hustru. Om hon skilt sig, så skulle hon antingen söka förlikning med mannen eller ock förblifva ogift.
En annan bestämmelse i sammanhang med äktenskapsskilnad finnes i 5 M. 21:10 f., om att den som tagit en flicka i krig och ville äkta henne, skulle föra henne hem i sitt hus, raka, putsa och omkläda henne och låta henne sörja en månad; sedan skulle han taga henne till hustru; men om han derefter fick olust till henne, skulle han låta henne gå fri men icke sälja henne till träldom eller sjelf bruka henne så.
Om äktenskapsbrott samt om ceremonierna i det fall att en man misstänkte sin hustru, se under Horeri.
Äldste. Benämningen äldste var hos ebreerna och närgränsande folk en vanlig embets- och äretitel och afsåg embeten af flera olika slag, 2 S. 12:17; He. 27:9; 1 M. 50:7; 4 M. 22:7. Der styrelseformen är patriarkalisk, framstår den äldstes embete såsom grundläggande för hela författningen; så ännu i dag hos araberna, der högsta myndigheten i en stam tillhör scheikhen (= den gamle mannen. Denna inrättning var hos ebreerna af sådan vigt, att de äldste, såsom folkets representanter, ofta nämnas iställerför folket sjelf, Jos. 24:1 f.; 1 S. 8:4 f. Deras myndighet gälde allt som rörde det allmänna bästa. Med tiden skildes genom särskilda benämningar sådane af dem som voro folkombud, distrikt-styresmän 5 M. 31:28; 2 S. 19:11, eller tjenstgjorde som öfverhetspersoner och rättens skipare i landsortastäderna, 5 M. 19:12; Rut 4:9 f.; 1 K. 21:8. De behöllo sin ställning under alla politiska omhvälfningar, under domaretiden, Do. 2:7; 1 S. 4:3; under konungarne, 2 S. 17:4; under fångenskapen, Je. 29:1; He. 8:1; efter densamma, Ear. 5:5; 6:7; 10:8; samt under mackabeerna, 1 Mack. 7:33; 12:6; 2 Mack. 1:10; och i den evangeliska historien, Lu. 22:66; Ap. 22:5. Jfr Rättvisa.
I de kristna församlingarna finna vi strax från början en eller flera äldste omtalade, Ap. 11:30; 21:18; 14:23; 15:2 (Sv. prest), hvilkas embete var att såsom herdar och tillsyningsmän (episkopoi, hvaraf biskopar) vaka öfver hjordens andliga väl, 1 P. 5:2; att undervisa både offentligt och enskildt, 1 Tes. 5:12; Tit. 1:9; 1 Tim. 5:17; att besöka sjuka bröder och bedja med dem, Ja. 5:14; att mottaga främlingar, 1 Tim. 3:2; Tit. 1:8. Ordet äldste (gr. presbyteros) har på flera ställen der det på detta sätt förekommer, Sv. blifvit omskapadt till prest, en tolkning hvars olämplighet isynnerhet synes af 1 Pe. 5:1, jfr v. 5. Föröfrigt visste den första församlingen ej af någon skilnad mellan presbyteroi och episkopoi, »presbyterer» och »biskopar», utan de förre voro det senare, och de senare det förra, Ap. 20:17, 28. För att vara en rätt äldste fordrades enligt pastoralbrefven att föra ett otadligt lif, hafva godt rykte äfven bland hedningarne, hafva gåfvor att undervisa, vara mild och gästvänlig, »en hustrus man» (se sid. 554), egande förmåga att styra sig sjelf och sitt hus, samt icke vara en nykristen.
Älf, Änglar, se under E.
Änne, He. 9:4, pannan, såsom 1 S. 17:49; på andra ställen näsan.
Ännespann i Sv. står vanligen istf. näsring. Se vidare Näsan, Ringar. Öfversteprestens ännespann var en guldplåt på framsidan af hans turban, se Öfversteprest, sid. 560.
Äppelträd omtalas såsom värderade träd i Hö. 2:3 8:5; Joel 1:12, och äpplen prisas i Hö. 2:5; 7:8; jfr Or. 25:11. Om detta träda odling i Palestina vittna ock flera gamla ortnamn såsom Tappuah (äpple), Bet-Tappuah (äpplehus), En-Tappuah (äpplekälla), Jos. 17:7 Möjligt är att det eb. ordet äfven omfattar qvittenträdet; deremot kan det ej syfta på oranger eller citroner, ty med dessa blefvo israeliterne bekante först under fångenskapen, i dessa trädens hemland, Medien och Persien.
Ära, se Härlighet.
Ärter i Es. 28:25, 27 betecknar svartkummin, eb. kezach; jfr Kummin, He. 4:9 står adaschim, lins, se Säd.
Äta, se Gästabud, Mat och dryck. Om att »äta en bok», se Bok, sid. 62, Rö, 4, sid. 402.
Ättika af vin och andra starka drycker som var nasirerna förbjuden, 4 M. 6:3, brukades stundom som läskedryck, Rut 2:14, likasom de romerska soldaternas posca eller surlemonad, som ock frälsaren smakade i sin törst på korset, Mat. 27:48; Mar. 15:36; hvaremot den dryck han strax före korsfästelsen vägrade att taga emot, var »bemyrradt» eller starkt kryddadt vin, Mar. 15:23 (i Mat. 27:34 kalladt »ättika, blandad med galla», jfr Ps. 69:22), en dryck som skulle döfva plågorna, jfr Or. 31:6. Om ättikans bitterhet, jfr Or. 10:26; 25:20.
Öar. Detta ord betecknar iallmänhet beboeligt land i motsats till hafvet, såsom i Es. 42:10, 15; Je. 31:10; Zef. 2:11, och vidare kustland eller öar, Es. 20:6; 23:2, 6; He. 27:15. »Hafvets öar», d. ä. Medelhafvets öar och kustländer, nämnas i profetiorna om evangelii tider, Es. 11:11;. 24:15; 60:9; Ps. 72:10 etc.
Ödlor. Öfver 20 arter af ödlor förekomma i Palestina. I 3 M. 11:29, 30 uppräknas bland orena djur icke mindre än sex olika slags ödleartade djur, hvilka det är svårt att närmare bestämma. De äro följande: v. 29, zab, Sv. padda; v. 30, anakah, Sv. igolkott; koach, Sv. molk; letaah, Sv. ödla; chomet, Sv. stellion; tinschemet, Sv. mullvad.
Zab påminner om det arab. dabb, en art af de s.k. törnsvansade ödlorna; namnet torde emellertid vara ett slägtnamn, ty det heter: »zab och dess arter», v. 29.
Anakah, d. ä. den stönande, torde vara någon art af geckoödlorna, hvilka gifva ifrån sig gälla, klagande läten.
Koach, d. ä. kraft, har man gissat betecknar någon art af varan-ödlorna, af hvilka somliga uppnå en längd af 3 - 5 fot. En större art, vatten-varan eller Nil-ödlan, var isynnerhet värderad, emedan den troddes förtära krokodilägg och krokodilungar. Stekt varan gäller ännu i dag i Afrika för en stor läckerhet. Letaah och Chomet har man försökt bestämma som gecko-ödlor eller sand-ödlor. De senare hafva ett hvitt och smakligt kött och ätas gerna af beduinerna.
Tinschemet, d. ä. flåsaren, torde beteckna den bekanta kameleonten, ett slags ödla af omkring 6 tums längd, som isynnerhet utmärker sig genom sin förmåga att kunna blåsa upp sin kropp till betydligt omfång, hvarvid han blir halft genomskinlig och till färgen skiftande från grått och grönt ända till rödbrunt och nästan svart. Ögonen stå långt frans och äro oberoende af hvarandra, så att djuret kan se med det ena framåt, med det andra bakåt. Kameleonten som är mycket vanlig Palestina, särdeles i Jordandalen, uppehåller sig mest i träd, der han rör sig lätt sned tillhjelp af sin långa svans och föder sig med insekter som han fångar med sin ovanligt långa, klibbiga tunga.
Enligt några är äfven semamit i Or. 30:28 namn på en ödla; andre återgifva det med spindel såsom i Sv.
Öfverengel. Detta ord förekommer i 1 Tes. 4:16 om uppståndelsens härold, samt i Ju. 9 om Mikael, hvilken i Da. 10:13, 21; 12:1 uppträder som judiska folkets skyddsengel och Up. 12:7 såsom anförare för en skara af englar i striden mot draken och hans englar. Somlige hafva menat att det är Kristus som här skildras under detta namn; men detta utan skäl, ty Da. 10:5, 6, 13, 21 skiljes bestämdt mellan Guds son och engeln Mikael, och i Jud. 9 fäller icke Mikael sjelf domen öfver satan utan hänskjuter domen till Herren.
Öfverhet, som är en gudomlig inrättning till det ondas afstyrande och det godas befrämjande, uppmanas de kristne att vara underdånige för Herrens skull, för samvetets skull, Ro. 13:1 f.; 1 Pe. 2:13 f. Det är Gud som sätter konungar af och sätter konungar till, Da. 2:21; och »den öfverhet som är» vore det äfven en Neros skräckregemente, såsom då Paulus skref , »är skickad af Gud», likasom ock Nebukadnezar af Gud var kallad och beklädd med magt för en visa tid. Märk Je. 27:6 f., »alla folk skola tjena honom och hans son och hans sons son, tilldess äfven hans lands tid kommer». Öfverhetspersoner varda ock derföre skriften, såsom beklädde med magt af Gud, sjelfve kallade gudar, jfr 2 M. 22:8; Ps. 82:6; Jh. 10:34; vidare
sköldar, Ps. 47:10, eb.; frälsare eller räddare, Do. 3:9; herdar, 4 M. 27:17; landets fäder, 1 M. 45:8, o.s.v.
Öfverlefvor, 5 M. 28:5, baktråg.
Öfverrisa, vara öfvertalig, gå öfver ett bestämdt tal, 4 M. 3:48; jfr Risa.
Öfverste. Detta ord betecknar antingen en borgerlig myndighet såsom stadsöfverstarne i Ap. 17:6, 8 (se Tessalonika!), eller ock oss kyrklig myndighet, såsom synagogföreståndarne, Mar. 5:22, etc., se Synagogor, sid. 472, medlemmarne af rådet, se Råd, o.s.v. I obestämdare mening förekommer det t.ex. i Esr. 9:2 Ne. 2:16; 7:5. Om de öfverste i Asien, se Asiarker.
Öfversteprest. Högsta värdigheten inom det judiska presterskapet tillhörde öfvorstepresten, hvilken först nämnes i 3 M. 21:10, eb. kohen gadol, storpresten eller öfverstepresten, 4 M. 35:25 f. Såsom föreståndare för hela det öfriga presterskapet och såsom ensam berättigad till vissa heliga handlingars förrättande utom dem som tillhörde presterna iallmänhet, skulle öfverstepresten också genom en särskild drägt och genom ett högre mått af personlig renhet utmärka sig framför dem. Utom de stycken som hörde till den vanliga prestdrägten, underskjorta, benkläder, gördel och turban (se sid. 373) bar öfverstepresten en särskild embetsdrägt, som likaledes bestod af fyra stycken eller plagg, nemligen:
1) Öfverskjortan eller manteln, af mörkblå färg, väfd i ett enda stycke, med öppning för hufvudet och utan armar, samt i nedre fållen den räckte väl ungefär blott till knäna prydd med bjellror eller klockor af guld och granatäpplen af mörkblått, mörkrödt och rosenrödt garn, så att granatäpplen och bjellror vexlade om med hvarandra. Det är denna mantel sona i Sv. kallas silkeskjortel, 2 M. 28:31 f.; 39:22 f. Ofvanpå denna mantel satt
2) Axelbeklädnaden eller kåpan, i Sv. kallad lifkjortel, af två stycken, ett för bröstet och ett för ryggen, sammanhäktade på axlarna med två onyxstenar, på hvilka stammarnas namn voro ristade. Denna kåpa som också var gjord af de heliga färgerna och med inväfda guldtrådar, sammanhölls kring lifvet af ett bälte eller dragband af samma stycke, 2 M. 28:6 f.; 39:2 f. Se Lifkjortel. Ofvanpå denna kåpa, frampå bröstet, satt
3) Bröstskölden af samma konstväfnad som kåpan, dubbelviken i form af en ficka och prydd med tolf. i guld infattade ädelstenar med stammarnas namn ristade derpå, samt Urim och Tummim inlagda uti skölden, 2 M. 28:15 f.; 39:8 f. Se Embetssköld; jfr äfven Urim och Tummim samt Ädelstenar, sid. 552 f.
4) Hatten eller turbanen, som väl liknade de öfriga presternas, enligt Josefus med en blå prydnad ofvanuppå, var framtill försedd med ett diadem eller en skifva af rent guld, som med ett blått snöre var fastbunden dervid. På detta diadem eller ännespann (Sv.) voro ristade de orden: »Helighet åt Jehova», 2 M. 28:36 f.; 39:30 f.
Hela denna drägt, som af rabbinerna kallas den gyllene drägten, emedan guld ingick i en hvar af dess fyra delar, var i sina särskilda detaljer full af symbolisk betydelse. Öfverskjortan skulle vara af ett enda stycke för att vittna om den andliga helgjutenhet som tillhör en sannskyldig gudstjenst. Granatäpplena och klockorna skulle vittna om huru Herrens vittnesbörd är själarnas vederqvickelse och huru det tillhör Herrens tjenare att låta det ordet ljuda med fulltonig klang. Israels stammars namn voro ristade i ädla stenar, ej blott på de smycken som prydde öfversteprestens axlar, utan äfven på bröstakölden som han bar på sitt bröst; en anordning som vittnade både om den kraft, som bär embetets börda på sina axlar (jfr Es. 9:6, »han bär herradömet på sina axlar», 22:22), och den kärlek, som bär de lidandes nöd på sitt hjerta. Slutligen skulle den gyllene hufvudplåten eller kronan, som den ock kallas, 2 M. 29:6; 39:30; 3 M. 8:9, med sin betydelsefulla inskrift, »Helighet åt Jehova», vittna om huru öfversteprestens heliga värdighet skulle hafva kraft att försona och utplåna all den skuld som lådde vid alla Israels heliga gåfvor, 2 M. 28:38.
Öfversteprestens vigning till embetet skedde med samma ceremonier som prestvigning iallmänhet, med badning, påklädning, smörjelse, frambärande af syndoffer, brännoffer och vigningsoffer samt blodsbestänkelse o.s.v., hvilka ceremonier upprepades i sju dagar, 2 M. 29; 40:12 f.; 3 M. 8. Särskildt utmärkande för öfversteprestens vigning var allenast det, att den heliga smörjelseoljan utgöts öfver hans hufvud, 2 M. 29:7; 3 M. 8:12; 21:10, 12 (jfr Ps. 133:2), hvaremot dess vid de andra presternas vigning blott ströks på deras panna (enligt rabbinernas uppgifter). För denna rikligare begjutningen med dess heliga oljan, sinnebilden af andens rikaste snålt, var det också som öfverstepresten företrädesvis kallas den smorde presten, eb. Messias, gr. Kristus, 3 M. 4:3, 5, 16.
I alla dessa så detaljeradt lagstadgade bestämmelser framskymtar åter och åter den profeterande hänsyftningen på honom som i tidens fullbordan trädde fram, en öfversteprest till evig tid, smord med glädjens heliga olja mera än sina medbröder, eb. 1:9.
Utom att öfverstepresten väl iallmänhet förrättade samma offerhandlingar som de öfriga presterne, var det isynnerhet två särskilda embetsåligganden som uteslutande tillkommo honom: att på den stora försoningsdagen förrätta vissa offer och gå in i det Allraheligaste och stänka syndoffersblodet mot nådastolen och bränna rökelse; 3 M. 16, vid hvilket tillfälle han skulle vara iklädd en särskild helhvit drägt, kallad de »heliga kläderna», 16:3 f., samt att förmedelst Urim och Tummim i vigtigare angelägenheter utfråga Herrens vilja, 4 M. 27:21; 1 S. 30:7 f. Dessutom hade han att i sådana rättegångsärenden som skulle afgöras af presterna, 5 M. 17:8 f.; 19:17; 21:5; 33:8, l0; He. 44:24; Mal. 2:7, tjenstgöra som presterskapets öfverhufvud, hvadan han ock i senare tider var ordförande i Sanhedrin eller Stora Rådet.
I öfverensstämmelse med dessa högheliga embetspligter skulle också öfverstepresten iakttaga ännu större noggrannhet än de öfrige presterne i fråga om personlig renhet och helighet. Han fick ej vidröra någon död, ej blotta sitt hufvud eller slita sina kläder af sorg öfver någon död; vidare icke taga till hustru oss enka eller oms förskjuten hustru eller oss vanärad qvinna, utan blott en jungfru af sitt eget folk, 3 M. 21:10 f.
Också stodo öfverstepresterne iallmänhet i högt anseende bland folket, åtminstone i äldre tider. Vi läsa, tillochmed om att öfversteprester äktade konungadöttrar, 2 Kr. 22:11. Se Josabeat. Någon gång blefvo öfverstepresterne, ehuru sådant ursprungligen oj tillhörde deras befogenhet, af omständigheterna föranledde att taga en framstående del i de offentliga angelägenheternas ledning, såsom t.ex. Jojada, Hilkia, Jehosua; ja, tillochmed att taga regeringen sjelf om hand, såsom Eli. Under mackabeerna hade den öfverstepresterliga och den furstliga värdigheten sammanfallit till ett.
Ett åliggande som sannolikt ej tillhörde öfverstepresten ensam utan presterna gemensamt, var att välsigna Herrens folk, se Välsigna.
Jemte öfverstepresten nämnes efter Josias tid en prest af andra ordningen (Sv. andra skiftet), 2 K. 25:18; Je. 52:24; jfr 2 K. 23:4, såsom stående rang närmast öfverstepresten; kanske samma person som annars kallas tempelföreståndare, Je. 20:1; 29:25 f., »öfverste» eller »furste i Guds hus», 2 Kr. 31:13; Ne. 11:11. I Talmud kallas han sagan eller föreståndare (för presterna) och framställes såsom öfversteprestens embetsbiträde; och sannolikt är det samma person som enligt Talmud skulle vara redo att på försoningsdagen förrätta öfversteprestens syssla, i händelse denne fick förfall.
Efter Arons död öfvergick embetet på hans efterkommande af Eleasars linie, 4 M. 3:32; 20:28; 5 M. 10:6; jfr Do. 20:28; under tiden från Eli till Salomo deremot togos öfverstepresterne af Arons andre sona, Itamars, linie, hvarpå embetet sedan åter kom till Eleasars, jfr 1 S. 2:35; 1 K. 2:35. I den mackabeiska tiden efter Jonatan togos öfverstepresterne af Jojariba prestklass, 1 Mack. 2:1; 14:35, 41, tilldess Herodes den store lemnade denna värdighet åt prester iallmänhet. Vanligtvis var ordningen den, att embetet gick i arf från fader till son, och att en hvar behöll embetet till sin död. Exempel på afsättning förekommer blott en gång före fångenskapen, 1 K. 2:35, men deremot efter den syriska perioden mera ofta. Den siste af de i G. T. omtalade öfverstepresterna är Jaddua, på Alexanders tid, Ne. 12:11. Lagliga åldern för inträde i detta embete var enligt traditionen 20 år, jfr 2 Kr. 31:17. En gång bekläddes emellertid embetet af en 17-årig yngling! Hela antalet af öfversteprester ända ifrån Aron, den förste, till den vid sista judiska krigets början tillsatte Fannias, omkr. 68 e. K., utgjorde enligt Josefus tillsamman 83. Under den sista tiden, då de hastigt vexlande landsherrarne af- och tillsatte öfversteprester efter behag, till tjenst för sina politiska syften, och stundom mot kontant betalning af kandidaterna, hände det lätt att man kunde få höra talas om flera öfversteprester på en gång och komma i ovisshet om hvem som var den rätte. Så förklaras det af somliga, att vi i N. T. stundom läsa om flera öfversteprester på en gång, Lu. 3:2; Jh. 11:49; jfr 18:13; Ap. 25:2 (gr.), och så försöker man äfven förklara Pauli förlägenhet i Ap. 23:5. Jfr Ananias 3. Andre mena att öfversteprest var vid den tiden en benämning som äfven gafs åt de personer som hade förut beklädt embetet såväl som åt medlemmarna af deras familjer, jfr Ap. 4:6, eller äfven åt föreståndarne för de 24 prestklasserna. Sammalunda synes också i 2 Kr. 36:14 afses det högre presterskapet iallmänhet.
Ordningsföljden för de judiska öfverstepresterna är tillföljd af källornas bristfälliga och stridiga uppgifter svår att noga bestämma. Utom tillfälliga uppgifter i de äldre bibelböckerna finna vi i 1 Kr. 6:1 f., 50 f., och Esr. 7:1 f. förteckningar öfver den öfverstepresterliga slägtlinien ända till fångenskapen, och i Ne. 12:10 f. en fortsättning deraf ända till Alexanders tid. Andra afvikande förteckningar lemnas af Josefus med flera.
Följande tabell är ett af de många försöken att visa öfverstepresternas ordningsföljd jemte de konungar eller regenter som samtidigt styrde i landet.
| Landets regenter. | Öfversteprester. |
| Mose | Aron |
| Josua | Eleasar |
| Otniel | Pinehas |
| Abisua | Abisua |
| Eli | Eli |
| Samuel | Ahitub (?) |
| Saul | Ahia (Ahimelek?) |
| David | Zadok och Abjatar |
| Salomo | Asarja |
| Abia | Johanan |
| Asa | Asarja |
| Josafat | Amarja |
| Joram | Jojada |
| Ahasja | » |
| Joas | D:o och Sakaria |
| Amazja | ? |
| Ussia | Asarja |
| Jotam | ? |
| Ahas | Uria |
| Hiskia | Asarja |
| Manasse | Sallum |
| Amon | » |
| Josia | Hilkia |
| Jojakim | Asarja ? |
| Zedekia | Seraja |
| Evil-Merodak | (Jozadak ?) |
| Serubbabel (Cyrus och Darius) | Jehosua (Jesua) |
| Mordekai ? (Xerxes) | Jojakim |
| Esra och Nehemia (Artaxerxes) | Eljasib |
| Darius Notus | Jojada |
| Artaxerxes Mnemon | Jonatan eller Johanan |
| Alexander den store | Jaddua |
| Onias I (Ptolemeus Soter, Antigonus) | Onias I |
| Ptolemeus Soter | Simon den rättfärdige |
| Ptolemeus Filadelfus | Eleasar |
| » | Manasse |
| Ptolemeus Evergetes | Onias II |
| Ptolemeus Filopator | Simon II |
| Ptolemeus Epifanes och Antiokus | Onias III |
| Antiokus Epifanes | Josua (Jason) |
| » | Onias IV eller Menelaus |
| Demetrius | Jojakim eller Alkimus |
| Alexander Balas | Jonatan, broder till Judas Makkabeus |
| Simon (Makkab.) | Simon (Mak.) |
| Johannes Hyrkanus | Johannes Hyrkanus |
| Aristobulus | Aritobulus |
| Alexander Janneus | Alexander Janneus |
| Drottning alexandra | Hyrkanus II |
| Aristobulus II | Aristobulus II |
| Pompejus, Hyrkanus, Antipater | Hyrkanus II |
| Pakorus från Partien | Antigonus |
| Herodes den store | Ananelus (Ananeel) |
| » | Aristobulus (den siste af mackabeerna), mördad af Herodes |
| » | Ananelus återinsatt |
| » | Jesus, Fabis son |
| Herodes den store | Simon, Herodes' svärfader |
| » | Mattias |
| » | Joazar |
| Arkelaus | Eleasar |
| » | Jesus, sias son |
| » | Joazar (andra gången) |
| Qvirinius | Ananus (Hannas) |
| Valerius Gratus | Ismael |
| » | Eleasar |
| » | Simon |
| » | Josef eller Kaifas (som förhörde Kristus) |
| Vitellius | Jonatan |
| » | Teofilus (som gaf Paulus bref till Damaskus, Ap. 9) |
| Herodes Agrippa | Simon |
| » | Mattias |
| » | Elioneus |
| Herodes af Kalcis | Josef |
| » | Ananias (inför hvilken Paulus förhördes, Ap. 23) |
| » | Jonatan |
| » | Ismael |
| » | Josef |
| » | Ananus |
| Tillsatt af folket | Jesus, Gamaliels son |
| D:o | Mattias, Teofili son |
| Vald genom lottkastning | Fannias, Samuels son. |
Den siste af denna långa kedja, som valdes af de vildsinnade zeloternas parti, skildras sålunda af Josefus: »Hans namn var Fannias, son till Samuel från byn Afta; han var en man som icke allenast icke var af öfverstepresternas slägt utan tillochmed så okunnig var han knappast visste hvad öfversteprestembetet betydde. Dock släpade de honom mot hans vilja från landsbygden, tvungo honom att uppträda i en lånad rol liksom på en teater, iklädde honom de heliga kläderna och lärde honom huru han skulle bära sig åt. Denna förskräckliga gudlöshet, som för dem intet annat var än löje och lek, vadrt för de öfriga presterna anledning till suckar och gråt, då de på afstånd åsågo, huru deras lag blef föremål för gäckeri och huru de heliga värdigheterna trampades i stoftet.» Romarnes eld och svärd gjorde snart slut på både tempel och prest. Så snöpligt slutade denna långa kedja af öfversteprester, som hade fortgått i en nästan oafbruten linie under den långa tiden af omkring sexton århundraden. De egyptiska, assyriska, babyloniska, persiska grekiska och romerska välden, som de judiske öfverstepresterne hade sett ett efter annat breda sig ut öfver verlden, hade nu allasamman, utom det sista, vissnat af och dött bort och nu vardt Arons siste efterträdare afklädd sin skrud, och det tempel der han tjenat jemnadt med marken för att ej mera resa sig åter. Men detta inträffade icke förrän Israels rätte öfversteprest och konung, tjenstförrättaren i det sannskyldiga tabernaklet, Eb. 8:2, hade framburit sitt ena och evigt gällande offer och intagit sin plats på majestätets högra sida i himlarna, bärande på sitt bröst sitt förlossade folks domarätt och rikssak och förblifvande en öfversteprest till evig tid i en helgedom som aldrig skall falla!
Öga. Såsom själens spegel nämnes ögat ofta i sådana uttryck som »högfärdiga ögon», Or. 6:17, »mildt öga», egentl. »den mildögde», 22:9; »enfaldigt» eller friskt öga, Mat. 6:22 o.s.v. Att låta sitt öga se på någon är ett uttryck för välbehag; så läsa vi oas att herrens ögon se till de rättfärdige, Ps. 33:18; 34:16. Jfr det ofta återkommande bruket af ordet se i betydelsen af segerglädje eller skadeglädje; det förra t.ex. om Messias i Es. 53:11; det senare om hans fiender i Ps. 22:18. Jfr Ps. 35:21, eb.; 54:9. Flera ställen i G. T. åsyfta de österländska qvinnornas angelägenhet att med färg eller smink gifva sina ögon utseende af att vara större, blixtrande och smäktande. Om Isebel heter det att hon färgade sitt ansigte, 2 K. 9:30, egentl. »lade sina ögon i smink». Detta gjordes stundom ända till öfverdrift, Jo. 4:30, egentl. »uppristar dina ögon med smink». Jfr Or. 6:25. Med en liten pinne eller sond af trä, silfver eller elfenben, fuktad i rosenvatten och doppad i ett fint pulver, penslar man insidan af ögonlocken, hvilket lemnar efter sig en svart rand kring ögat. Det för detta ändamål begagnade pulvret beredes af en aromatisk kåda, stundom af blyglans eller andra ämnen. De små sminkhornen eller sminkdosorna kunde väl stundom vara rätt prydliga; man finner ganska nätta exemplar i Synen. Jobs yngsta dotter hette »Sminkdosa» Sn-minknd arabiska, efter fotografi.
(se Keren-Happuk). »Qvinnorna i Arabien», säger Niebuhr, »färga sina naglar blodröda och sina händer och fötter gula, med Alhenna-örten (se Cyperblomman). Äfven färga de insidan af ögonlocken med köchl, ett färgämne, beredt af bly. Icke nog med att de utvidga ögonbrynen, utan de måla också andra svarta figurer såsom prydnader på händer och ansigte. Stundom insticka de i huden hvarjehanda figurer, dem de sedan ifylla med vissa ämnen som äta in sig så djupt, att prydnaderna qvarblifva för hela lifvet. Allt detta anse de arabiska qvinnorna för skönhet.» Den bifogade bilden visar en nutidens arabiska med sminkade ögon.
Ögnatäckelse, se Abimelek 1.
Ögonsalfva, Up. 3:18, gr. kollyrion, små runda kakor af helande ämnen, hvilka tillsamman med olja eller annan vätska rördes ihop till salfva att brukas mot ögonsjukdomar.
Öken. Detta ord som ofta betecknar en på lif och växtlighet utblottad steppmark, sådan den skildras i folkets klagan i 4 M. 20:5 en usel trakt, der hvarken säd eller fikon eller vinträd eller granatträd växa, och intet vatten finnes till att dricka , brukas dock äfven stundom om sådana trakter hvilka, ehuru ej odlade, likväl erbjödo bete åt boskapen, så att det ofta står för hvad vi skulle kalla hagar eller betesmarker. Så talar David om de feta ängarna (Sv. boningar) i öknen, Ps. 65:13; och borden som sökte sitt hundrade får, lemnade de öfriga qvar öknen på betesmarkerna, Lu. 15:4. Så läsa vi ock om städer och byar i öknarna, Jos. 15:61; Es. 42:11. Öknens torka är stundom en bild af andlig nöd, och fulländningens saliga tider malas med sådana bilder som att öken och vildmark skola blomstra som en ros, Es. 35:1, och ödemarken vattnas af källornas flöden, v. 6. I Es. 35:7 heter det att sjelfva hägringen (Sv. torrt) skall blifva en sjö, en hänsyftning på de bedrägliga bilder som möta den resande i öknen, då han tycker sig skåda i fjerran rinnande vatten och grönskande fält, skogar, kollar och hus, hvilket allt dock efterhand försvinner. Evangelii välsignelser icke så: de hålla hvad de lofva, och öfverträffa menniskoandens djerfvaste drömmar. Jfr Es. 55:1; Up. 22:1.
Ökenvandringen. Efter att hafva tillbragt omkring ett års tid vid Sinais berg och i Sinais öken bröt Israels folk på tjugonde dagen i andra årets andra månad upp derifrån, tågade i nordostlig rigtning, passerade stationerna Tabeera eller Lustgrifterna och Hazerot och inkommo i öknen Paran, der de från Kades Barnea nära Palestinas sydgräns skickade spejare att undersöka landet. 5 M. 1:19 f. Då folket vid deras berättelse reste sig upp i trotsigt knot mot Jehova och ville vända åter till Egypten, blefvo de dömde att vandra omkring i öknen tilldess alla de äldre dött bort, 4 M. 14:25, 32; deras barn allena skulle inkomma i löftets land. Då de med våld sökte slå sig in i landet, ledo de ett stort nederlag, 5 M. 1:41 f., och nu måste de i nära 38 år vandra omkring i ödemarkerna mellan Döda hafvet och Röda hafvets östra vik. Dessa vandringens nr, under hvilka folket spisades med manna, och under hvilka deras kläder ej försletos, ej heller deras fötter svullnade, 5 M. 8:3 f.; 29:5 f., äro föröfrigt nästan som ett tomt blad i den heliga historien. Hvar och huru de tillbragte», derom tiger berättelsen. Den hemlighet som hvilar öfver denna tiderymd, synes lik en hemsk graf, hvaruti de upproriske nedsjönko. Mose meddelar en förteckning öfver 17 lägerställen, största delen okända och oigenfunna, der de uppehöllo sig förrän de nådde Ezjon-Geber, 4 M. 33:19 f., och omnämner sedan deras återkomst till Kades, v. 36 f., i första månaden af det fyrtionde året, 4 M. 20:1. Någre hafva förmodat att hufvudqvarteret under hela denna tid varit i Kades, under det folket drog omkring i öknen, sökande bete i dalarne för sina hjordar, 4 M. 14:33; 5 M. 1:46. Då de slutligen åter voro samlade i Kades, sände Mose och begärde af konungen i Edom tillåtelse att resa genom hans land. Då detta vägrades, och folket ej vågade att med våld slå sig igenom till Palestina söderifrån, måste de åter vända söderut, passerade Hor, der Aron vardt död, och kommo ned till Ezjon-Geber vid Akabaviken, der de gingo öfver bergen och drogo sig så öster om Edom och Döda hafvet i nordlig rigtning upp till Abarimsbergen, intogo amoreernas och moabiternas områden, gjorde ett krigståg mot Basan och lägrade sig slutligen på Moabs mark, hvarifrån de gingo öfver Jordan och beträdde löftets jord, 4 M. 20:22; 21:4, 13, 25, 33; 22:1; 33:48.
De olika lägerställena eller stationerna sammanföras sålunda lättast och åskådligast under följande fyra afdelningar:
1. Från Egypten till Sinai: Raamses, Sukkot, Etam, Migdol, genom hafvet, Mara, Elim, vid Röda hafvet, öknen Sin, Dofka, Alus, Refidim, Sinai, 2 M. 12 - 17; 19; 4 M. 33:5 f.
2. Från Sinai till Kades: Tabeera eller Lustgrifterna, Hazerot, Kades, 4 M. 11; 13; 33:16 f.
3. Den trettioåttaåriga vandringen: Ritma, Rimmon-Parez, Libna, Rissa, Kehelata, berget Safer, Harada, Makhelot, Tahat, Tarah, Mitka, Hasmona, Moserot, Bene-Jaakan, Hor Haggidgad, Jotbata, Abrona, Ezjon-Geber, Kades, 4 M. 33:18 f.; 20:1.
4. Från Kades till Jordan: (Beerot-Bene-Jaakan?), Hor eller Moser, Gudgoda, Jotbat, 5 M. 10:6 f.; 4 M. 20:22; 33:37; förbi Röda hafvet, öfver Elat och Ezjon-Geber, 4 M. 21:4; 5 M. 2:8; Zalmona, Punon, Obot, Ije-Haabarim eller första lägerplatsen östra Jordanlandet, 4 M. 33:41 f.; 21:10 f.; bäcken Sered, floden Arnon, Beer, Mattana, Nahaliel, Bamot, Dibon-Gad, Almon-Diblatajim, Pisga-Abarim, der Mose vardt död, Moabs mark vid Jordan, 4 M. 21:12 f.; 22:1; 33:45 f.; 5 M. 2:13 f.
Öknen der Jesus frestades, se under Juda 2.
Öknen vid hafvet, Es. 21:1, profetisk benämning för det vid Evfrats väldiga böljor liggande ökenlika eller till en öken vardande Babel.
Öra. Om örats genomborrande, se Trälar, sid. 510 f. Om örringar, se Ringar.
Örnen, som i 3 M. 11:13; 5 M. 14:12 jemte hafsörnen (Sv. falk) nämnes bland orena djur, möter oss ofta i bibelns bildspråk, der denne foglarnas konung, som stundom mäter öfver 8 fot mellan vingspetsarna och öfver 4 fot från näbben till stjertfjädern, med sin höga och snabba flygt, sina nästen i de höga bergen, och sitt skarpa efter rofvet spanande öga står som en bnild af hvad som är stort, mägtigt eller svårt o.s.v. Se 2 S. 1:23; Job 9:26; 39:30 f.; Or. 23:5; Je. 49:16; Kl. 4:19. Så målas ock de fiender hvarmed Israel hotas i 5 M. 28:49, »ett folk fjerranifrån, likt örnen i sin flygt», och likaså Nebukadnezars rytteri, Je. 4:13. Jfr 48:40; 49:22; Os. 8:1. Örnens seglifvade kraft åsyftas af David der han besjunger sinGuds nåd: »Han mättar dig med sitt goda och förnyar din ungdom såsom örnens», Ps. 103:5; jfr Es. 40:31, »de som vänta efter Herren, skola få en ny kraft, så att de skola uppfara med vingar såsom örnar.»
Å andra sidan framställes örnens omsorg och besvär med att lära sina ungar att flyga, hvarvid han släpper dem ned och så flyger under dem och tager emot dem på sin rygg, såsom en ljuflig bild af Guds trogna vård om sitt Israel. Så heter det i 2 M. 19:4, »Jag har burit eder på örnvingar och fört eder till mig», och i 5 M. 32:11 f., »Såsom en örn väcker upp sitt bo, sväfvar öfver sina ungar, breder ut sina fjädrar, tager dem, bär dem på sina vingar, så ledde Herren honom, han allena, och ingen främmande gud jemte honom.»
På några ställen torde ordet örn beteckna andra roffoglar. Då örnen ej äter as, måste man i Mat. 24:28; Lu. 17:37 tänka på någon roffogel af gamarnas slägte.
Örtagårdar, se Trädgårdar.
Östanväder, se Vindar.
Österlandet eller Östern är i G. T. en vanlig benämning för det öster och sydost om Palestina liggande Arabien, 1 M. 25:6; Do. 6:3, 33; 7:12, men förekommer stundom äfven i vidsträcktare bemärkelse om hela Arabiska halfön i söder och de arameiska Evfratsländerna i nordost, 1 M. 29:1; 4 M. 23:7; 1 K. 4:30 Job 1:3; Je. 49:28. I denna mening bör väl ordet ock fattas i Mat. 2:1, om de vise från östern som gåfvo sin hyllning åt Jesus.
