| 166 |
När den rike Aron Bertila satte sig i sin präktiga kärra, för att på en dag inresa till Vasa, beslöts, såsom en underpant på den återställda vänskapen mellan far och dotter, att Meri skulle taga plats vid hans sida,
| 167 |
Det var just vid denna tid Gustaf Adolf och Wallenstein stodo mot hvarandra vid Nürnberg. Soldater behöfdes mer än någonsin, och Oxenstierna skref från Sachsen bref på bref, för att påskynda ankomsten af nya förstärkningar. Oaktadt man således befann sig i brådaste skördetiden, gjorde kriget, som ock hade sin brådaste skördetid, att en mängd af det utskrifna unga manskapet från kringliggande socknar strömmade till Vasa, för att därifrån öfverskeppas till Stockholm och så vidare mot Wallensteins hotande skaror i Tyskland. Den tiden var exercisen långtifrån så invecklad och konstmässig som nu; att stå behjälpligt i ledet, att vid första kommando rusa rakt på fienden, att skjuta säkert -- som österbottningarne på förhand lärt sig af själskyttet -- och att hugga friskt uppå, det var hufvudsaken. Och sålunda kan man begripa, att mången af dessa bondegossar, nyss tagne från plogen, ännu hann tids nog fram, för att med ära stupa vid sin konungs sida på slagfältet vid Lützen.
Vasa stad var blott tjugu år gammal och mycket mindre till omfång än nu, icke blott för dess ungdom, utan ock emedan Korsholms ägor, som tillhörde kronan, hindrade allt utvidgande åt södra sidan. Kring gamla Mustasaari kyrka, ungefär längs norra sträckningen af nuvarande Köpmans- och Stora lång-gatorna, höjde sig
| 168 |
Den länge trodda och af Messenius bekräftade sägnen, att Korsholm skulle blifvit byggdt af Birger Jarl och erhållit sitt namn af ett stort träkors, hvilkef där varit upprest både som symbol, segertecken och asyl, grundar sig på den lika gamla traditionen, att den berömde jarlen vid sitt tåg till Finland landstigit just på denna kust. Senare undersökningar ha dragit denna sägen och med detsamma Korsholms upphof i tvifvel; men visst är, att fästet är mycket gammalt, ja så gammalt, att man föga minns det annorlunda än som kvarlefva af något äldre. Det har veterligen aldrig bjudit någon fiende spetsen, dess läge gjorde det utan betydelse för Finlands försvar, och sedan Uleå och Kajana borgar blifvit uppförda kort före vår berättelses tid, upphörde man alldeles att betrakta Korsholm som militärisk position. Dess egentliga bestämmelse var numera dels att tjena till residens för höfdingen öfver Norrlanden, dels att härbergera andra kronans tjenstemän, tjena som fängelse och, jämte dess s. k. ladugård, gifva en nätt sportel till höfdingenn underhåll. Dåvarande ståthållaren öfver Norrlanden, tygmästaren Johan Månsson
| 169 |
Mellan bönder och borgare i de nya städerna rådde den tiden en onaturlig och för båda parterna skadlig rivalitet, uppkommen af regeringens bemödanden att till städernas förmån undertrycka landthandeln och på ett besynnerligt småaktigt vis reglementera varuutbytet. Därför, när den gamle mäktige bondechefen med sin dotter åkte in genom landttullen på Lillkyro sidan, hände väl att en och annan af stadsborna åt den välbekante mannen nickade en hälsning för hans rikedoms skull; men de mera högdragne bland köpmännen, som fruktade Bertilas personliga inflytande hos konungen, sågo honom med föga blida ögon och gåfvo sin harm luft i speord, nog högljudda, för att komma till den gamle mannens öron.
-- Där, sade de, kommer Storkyro bondekungen, och Vasa har icke tänkt på någon äreport! Han håller sig för god att tröska i rian, han tänker gifva sig in i knekthopen och bli på fläcken generalissimus! Akten er, se bara huru onådig han ser ut, det pörtmajestätet! Får han råda, så gräftar han upp Vasa till kyttland!
Hos den hetsige gamle Bertila var vreden sällan långt borta, men han dolde sin harm och pådref hästen, för att snart komma till den sjömansänka, där han vanligen hade sitt kvarter i staden. Han hade likväl ej kommit långt på nuvarande Köpmangatan, som äfven nu i vår tid ej är af de bredaste, men då var ytterst smal, innan vägen stängdes af en hop druckne rekryter, som
| 170 |
Härmed var fejden gifven. Den slagne störtade mot kärran, och hela skaran följde honom.
-- Jaså, min gubbe, utropade den förolämpade krigaren, som var ingen annan än den muntre sergeanten Bengt Kristerson, hvilken Bertila så snöpligt affärdat i Storkyro -- nu ha vi dig här mellan skål och vägg, nu skall jag tacka dig för ditt goda napptag i går. Gen rum, gossar, gubben är min, den lutfisken vill jag ensam fjälla.
Bertila var för gammal, att vidare pröfva lyckan i handkraft och såg sig om efter reträtt. Från kärran, som stannat tätt vid en bodtrappa, hoppade han, väpnad med pisken, ned på trappan och gaf därvid hästen en snärt, så att denne med kärran och dottern banade sig väg genom den vikande skaran och galopperade gatan fram. Men om Bertila ämnat söka en tillflykt i boden, blef han bedragen, ty midtför hans ögon stängdes dörren af dess ogine ägare. Den gamle kämpen såg flykten stängd, ställde sig raklång med ryggen mot boddörren och hotade med sin långa piske de anfallande.
-- Låt oss tröska den högfärdige Storkyrobon! skrek en ung Laihelapojke, som under den enda vecka han burit musköten väl hunnit glömma sitt bondenamn, men icke sitt bondespråk.
| 171 |
-- Bättre karl var far din, Matts Hindrikson, sade Bertila föraktligt. I stället att skräfla mot eget folk, hjälpte han oss som en ärlig bonde att klappa ryttarnes kyller hos Peder Gumse fordomdags.
-- Hören I, gossar? ropade en af underofficerarne, den hunden skryter af att ha gifvit tappre soldater stryk.
-- Vi låta ej kujonera oss!
-- Bonden skall dansa efter vår piske!
-- Och inte vi efter hans!
Och fem eller sex af de ifrigaste, som själfve nyss hade burit bondejackan, störtade fram för att neddraga Bertila från bodtrappan. Den gamle hade varit förlorad, om icke hans motståndare sen i går, den muntre sergeanten, kastat sig mellan honom och de angripande.
-- Halt, gossar! ropade Bengt Kristerson med dundrande stämma. Hvad d-n tänken I på? Ären I ärlige krigsbussar? Sen I icke att gubben är sjuttio år, och ändå gån I sex mot en! Blitz-donner-kreutz-Pappenheim! -- sergeanten hade på ort och ställe lärt denna mustiga svordom, som aldrig förfelade sin kraftiga verkan -- är det krigsmannased? Hvad menen I att kungen skulle säga därom? Ur vägen, bussar, gubben är min, jag ensam har rättighet att byka hans tvätt. Ni skulle ha sett huru han lyfte mig i går som en lappad vant och kastade mig utför trapporna. Det var ett karlatag, och nu skall det likvideras.
Raskhet och ädelmod förfela sällan sitt intryck. De närmast stående gåfvo villigt rum. Sergeanten steg fram till trappan. Bertila hade kunnat nå honom med pisken, men slog icke. Han kände sitt folk.
-- Vet du hvad det vill säga, bonde, utropade sergeanten med en myndighet, som skulle ha anstått själfva
| 172 |
öfverste Stålhandske -- vet du hvad det vill säga, att kasta konglig majestäts och kronans krigsfolk utför trapporna? Vet du hvad det vill säga, att slå hatten af den evangeliska trons försvarare och den stormäktige romerske kejsarens besegrare, som med egen hand vunnit fjorton slagtningar och ränt värjan igenom sexton eller sjutton lefvande fältmarskalkar? Vet du det, bonde, hvad? Om jag vore i ditt ställe ...
-- Om jag vore i konglig majestäts och kronans krigsfolks ställe, svarade Bertila kallblodigt, skulle jag respektera en ärlig man i hans hus och en gubbe på hans ålderdom. Och om jag vore Bengt Kristerson, och om jag än hade besegrat romerske kejsaren och ränt värjan igenom sjutton lefvande fältmarskalkar, så skulle jag ändå icke förglömma att Bengt Kristersons fader Krister Nilsson, var bonde i Limingo och stupade på Ilmola is som en ärlig stridsman mot Flemingens tyranni.
Sergeanten syntes ett ögonblick förbluffad. Därefter trädde han sin motståndare på lifvet och sade med grym uppsyn:
-- Vet du väl, bonde, att jag kunde spetsa dig på den här!
Och därvid utdrog han till hälften ur slidan sin förfärligt långa plit. Hertila betraktade honom kallt med korslagda armar.
-- Är du ej rädd, gubbe? återtog romerska rikets besegrare, synbarligen dekontenanserad af bondens fasta hållning.
Bertila kände sitt öfvertag. -- När har du sett en ärlig finne rädd? sade den gamle nästan småleende.
Sergeanten var ingen elak karl. Han kände sig i hast mycket böjd för ädelmod, hans bistra min förbyttes till den framfusigt jovialiska uppsyn, som klädde honom så väl.
| 172 |
-- Vet ni, gossar, sade han med en blick på kamraterne, den där gamla oxen har både horn och klöfvar. Han hade kunnat bli något i världen, om han kommit bland kavaljerer. I går, när de voro femton mot en -- ty det bör ni veta, gossar, att alla fjorton drängarne hjälptes åt att lyfta mig på krabatens rygg, och märken hade de efter det allihop -- ja jag säger att i går hade jag bultat gubben brun och blå, om det ej varit i fruntimmerssällskap, ty töserna sutto med till bords. Men i dag äro vi femton mot en -- och så menar jag att vi låta farsgubben löpa.
-- Han är rik som belsebub, skreko några af sällskapet, han skall bestå en tunna öl.
Bertila drog upp en liten pung af läder, framtog
några af Carl IX:s silfvermynt och kastade dem föraktligt
i hopen. Detta retade soldaterne ånyo, flera armar
höjdes, stormen hotade att ånyo brista lös, då i hast
hela skaran satte af att springa åt hamnen. Man hörde
en kanonad; det var briggen Maria Eleonora som saluterade Korsholm.
