Far och son: Ett hems historia / XIII. Theodors upprop till Sachsarna. För sista gången hemma. Goethe och Arndt. »Lyra och svärd». Överfallet vid Kitzen. Theodor svårt sårad. Underbar räddning. (1915) Author: Cecilia Bååth-Holmberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

XIII.
THEODORS UPPROP TILL SACHSARNA. FÖR SISTA GÅNGEN HEMMA. GOETHE OCH ARNDT. »LYRA OCH SVÄRD». ÖVERFALLET VID KITZEN. THEODOR SVÅRT SÅRAD. UNDERBAR RÄDDNING.

LÜTZOWARNAS otålighet att snart få sammandrabba med fienden blev emellertid satt på hårt prov.

Händelserna hade utvecklats långsamt, enär både konung Fredrik Wilhelm och kejsar Alexander i det längsta väntade, att Rhenförbundet skulle upplösas och dess furstar lämna Napoleon för att sluta sig till Tysklands sak. Sachsen, som de säkert räknat på, fortfor, som sagt är, ännu någon tid att vara Napoleons bundsförvant men beslöt sig sedan att följa Österrikes avvaktande »neutralitetspolitik». I Österrike rådde nämligen icke längre ärkehertig Karls vilja som 1809, men väl Metternichs mera sluga beräkning. Under dessa väntans och dröjsmålets veckor hann

172

Napoleon samla nya stridskrafter, vilka voro ansenliga, änskönt sachsarna omsider skilde sina trupper från fransmännen.

Blüchers armé hade emellertid ryckt in i Sachsen, och själv hade han utfärdat sina tre proklamationer, i vilka han dels manade sitt folk att i sachsarna se bröder och blivande bundsförvanter, dels uppfordrade sachsarna att göra gemensam sak med de förbundna: »Varje vän till tyskt oberoende skola vi betrakta som en broder; den vilseledde svagsinte skola vi med mildhet återföra på den rätta vägen, men det främmande tyranniets ärelösa, usla hantlangare skola vi oeftergivligt förfölja som förrädare mot det gemensamma fäderneslandet.»

Klenmodets ande rådde dock i Sachsen; patrioternas antal var för ringa för att kunna verka i större kretsar, och Blüchers proklamationer klingade ohörda. Den 31 mars hade han intågat i Dresden, och inom kort hade han med sitt rättframma glada krigarväsen vunnit befolkningens tillgivenhet och därmed fått ett starkt grepp i tidsläget.

Men nu gällde det att tända också själva landet och vinna detta för den goda saken. Fördenskull beordrades lützowarna att tåga in i Sachsen. Åt Theodor Körner uppdrogs att genom ett upprop försöka väcka en folkresning. Han skrev därför ett sådant: »Till Sachsens folk», som genast trycktes och spreds överallt:

»Bröder, landsmän», hette det bl. a. häri,

173

»knutna till eder med ett trefaldigt band, blodets, språkels, förtryckets, komma vi till eder. öppnen för oss edra hjärtan, såsom I öppnat oss edra dörrar; smälekens långa natt har gjort oss till förtrogna, en bättre tids morgonrodnad skall finna oss förbundna. — — I fast tillit till er anslutning till Guds och fosterlandets goda, heliga sak berömma sig många av oss att tillhöra er, att vara födda i eder mitt, att vara uppfostrade till edra seder. — — För detta lands frihet vilja vi strida och, om Gud vill, segra eller dö. Eller skall det främmande tyranniet ännu längre håna edra heliga lagar, edra fäders vördnadsvärda traditioner? — — Tänken på edra fäders stora handlingar! Tiden fordrar, att ur er mitt skola framstråla lysande namn. Edra fäder ha inbetalt denna heliga skuld. Låten icke denna stora tid finna endast små människor! Betrakten eder själva, vad I nu åren: ett uppoffrat folk, sålt åt en enda barbars tygellösa vilja! — — Och kunnen I vänta försköning, kunnen I vänta trohet av dem, som äro födda i ett främmande land, dem, som icke rätt och kärlek, men rovlystnad och djuriska begär fört till eder? — — Har du sett moskoviten, hur han slungade den brinnande facklan i sina palats? Ser du Preussen, din broder och närmaste bundsförvant, hur han rustar sig, hur lantvärn och landstorm, hur alla vapenföra män äro ett i det besvurna beslutet att dö eller bli fria? Och du skulle vilja tveka! — — Skåda vår modiga skara! I Guds hus ha vi svurit att

174

kämpa för vår, för eder frihet; kyrkans välsignelse och alla trogna och redliga hjärtans böner och välönskningar äro med oss. Sluten er till oss, I, ett duktigt folks duktiga söner! — — Edra bröder i Westphalen vänta oss, Preussens och Rysslands örnar kämpa med oss, och Gud hjälper oss till seger! — — I vår skara är ingen skillnad till börd, stånd eller land. Vi äro inga soldenärer. Friden, lyckan skola skingra oss, liksom hämnden och striden sammanfört oss. När fienden är slagen, när signaleldarna flamma från bergen vid Rhen, och det tyska baneret fladdrar i den franska luften, då hänga vi våra svärd i det befriade fosterlandets ekskogar och draga hem i frid. — — —»

Verkan av detta upprop blev ej så stor, som man hoppats; men redan inom en eller annan dag stodo 500 sachsare med i Lützows kår och Theodor Körners namn erhöll från denna stund sin folkliga klang; han var ej längre hovteaterdiklaren, han var endast och allenast en hela folkets försångare. Aktning och förtroende för honom växte allt mer liksom kamraters och förmäns beundran och kärlek; från alla håll rönte han utmärkelser och hyllning.

Som en sådan kan man också anse den uppmärksamhet, som Napoleon skänkte honom, när han i franska tidningen Moniteur lät förklara »le brigand» Theodor Körner i akt. Hela lützowska kåren kallades av honom »les brigands noirs» och skulle behandlas som stråtrövare.

Den 6 april tågade »de svarta jägarna» in i

175

Dresden, där de skulle vistas en vecka; Theodor erhöll under denna tid permission för att få vara med de sina. Ännu en gång skulle han få återse detta kära hem. Han var djupt gripen, när han på dess tröskel åter slöts i sin faders famn; denne senare var lugn och behärskad, men hans ögon voro fuktiga, och det ryckte kring hans läppar, när han blickade in i sonens manliga, upprörda ansikte. Minna, Emma och Dora snyftade omkring dem, och det dröjde länge, innan någon förmådde tala, ty mitt i återseendets glädje sammanpressades deras hjärtan av fruktan för vad nästa stund skulle medföra: säker skilsmässa, kanske död åt deras älskling.

Förhållandena i Dresden hade förändrats; i och med Blüchers intåg vågade de sachsiska fosterlandsvännerna att öppet stå för sina tankar; i spetsen för dem alla var appellations- och justitierådet Körner, »den bäste man i staden», som nu äntligen tyckte sig kunna andas ut, och med kraft talade han för sachsarnas anslutning till det preussisk-ryska förbundet. Liksom hans hem varit samlingsplatsen för konstens och litteraturens målsmän, så blev det nu centralhärden för de tysksinnade.

Bland de gäster som just i dessa dagar befunno sig i hans hus, voro Arndt och Goethe, två män, så helt skilda i tankar och hjärtan. För den unge Körner var det just då av betydelse att sammanträffa med den man, som jämte honom själv var den pågående stridens sångare och liksom han

176

själv fast trodde på seger för den tyska saken. Arndt hade efter den »stora arméns» undergång i Ryssland skyndat hem tillsammans med friherre v. Stein för att vara med, vara nära, vara mitt i händelserna. Goethe befann sig på flykt från dessa, på väg till Karlsbad för att sköta sin hälsa och för att komma bort från krigets högst oangenäma oro.

Theodor Körner hade ingen aning om, vad den store diktaren tänkte om tidsförhållandena; men den man, som så härligt besjungit frihet och fosterlandskärlek, måste ju också ha ett varmt hjärta för denna stora strid! Och därför aktade Theodor icke på sin fars menande blickar, utan riktade under samtalet sina eldiga ord ej blott till Arndt och de sina, utan ock till Goethe. Men hans, »den härligastes», anlete förblev kallt och orörligt, och till slut avbröt han kärvt den unge lützowaren:

»Sådant barnsligt svärmeri! Ja, skaka ni edra kedjor, ni skola ändå aldrig kunna slita dem — den mannen är er för stor!»

Ty Goethe hade ingen känsla för, ingen tro på sitt folks framtid; dess resning väckte intet glatt genljud i hans hjärta. Han hade sett det i dess smälek och ringaktade det därför. Den store diktaren, vars omfattande ande eljest förmådde intränga i livsförhållandenas djup, hade ingen aning om den våldsamma kraft, som låg dold i hans folk. För nationaliteten — ehuru givetvis icke för den internationella kulturen — erhöll han, Fausts och Mahomets universelle diktare, som i

177

stridens stund studerade kinesiska och ej hade ett det minsta lilla ord för de tyska hjälteskarorna, vida mindre betydelse än den unge sångare, som med genomborrat bröst blev nedsänkt ej i en »furstegrift», men i fri, tysk jord.

Enligt Scharnhorsts plan skulle lützowarna tåga genom norra Thüringen till Harz och i dessa trakter organisera ett av allmän folkresning understött partigängarkrig i franska arméns rygg. Kåren bröt därför upp från Dresden, men det befanns vara omöjligt att komma igenom de franska linjerna — vicekonung Eugen stod med sin armé mellan Magdeburg och Halle — varför Leipzig en liten tid blev de svarta jägarnas kvarter.

Avskedet från hemmet hade varit djupt smärtsamt för Theodor; hans far var som alltid lugn och samlad, men hans mor var nedbruten av sorg och tårar. I Leipzig erhöll han kärleksfulla brev från fadern, däri denne med frikostig omsorg ordnar allt ekonomiskt för honom, »ty det skulle smärta oss alltför mycket, om du skulle försaka någon hjälp eller lättnad, som kunde anskaffas för penningar — — skratta icke åt vår omsorg! Dig skadar den icke och oss lugnar den — — — våra tankar äro alltid hos dig, och åsynen av varje brev från dig är en ljuspunkt i vårt nuvarande liv. — —»

Av breven mellan far och son framgår det också, att brevväxlingen mellan den senare och hans Toni gick genom föräldrarna, som med kärleksfull samvetsgrannhet förmedlade alla bud och hälsningar

178

mellan de trolovade. Längtan till det »kära, älskade Wien» höll ofta på att överväldiga Theodor; i sådana stunder greps han även av aningen, att han aldrig skulle återse sin älskade; han tänkte sig ofta in i dödsmöjligheten och försökte göra sig förtrogen därmed utan att därför bli modlös eller dyster. Ty han kände, att av hans käcka tillförsikt, av segervissheten i hans sånger och diktning berodde till stor del den anda, som gav hela kåren dess oemotståndliga kraft.

Den nödtvungna vilan i Leipzig var honom ej i smaken, om han också, som han skrev i ett brev, fann glädje av att »i full krigarprakt intåga i den stad, varifrån han för 2 ½ år sedan blev driven i landsflykt». Naturligtvis blev han med värme mottagen av många vänner från sin vilda studenttid.

För övrigt var han i Leipzig ytterst verksam dels i kårens intressen, dels med ordnandet av den diktsamling, »Lyra och svärd», som han hoppades skulle för Tysklands ungdom bli, vad en gång Tyrtæi stridssånger voro för lakedämonierna. Hans hopp slog ej heller fel, ehuru han aldrig själv fick uppleva, höra och se dess förverkligande; han fick ej ens se sitt lilla häfte färdigtryckt. Många av dessa sånger ha med Webers verkningsfulla musik bidragit att mäktigt sporra och hänföra den tyska ungdomen. En av de mest berömda skrevs här i Leipzig.

Kåren valde själv sina officerare, och därför kände Theodor Körner så mycket större glädje

179

över den löjtnantsutnämning han erhöll den 24 april. Detta bevis på förtroende kom hans bröst att svälla, han måste ut i vårluften, i skogen, han måste klargöra den sång han ett par dagar haft i tankarna:

»Was glänzt dort vom Walde im Sonnenschein?
Hör’s näher und näher brausen,
Es zieht sich herunter in düstern Reih’n
Und gellende Hörner schallen darein
Und erfüllen die Seele mit Grausen.
Und wenn ihr die schwarzen Gesellen fragt —
Das ist Lützows wilde verwegene Jagd.
— — — — — — — — — — — — — — —
Die wilde Jagd und die deutsche Jagd.
Auf Henkersblut und Tyrannen!
Drum, die ihr uns liebt, nicht geweint und geklagt;
Das Land ist ja frei und der Morgen tagt,
Wenn wir’s auch nur sterbend gewannen!
Und von Enkeln Zu Enkeln sei’s nachgesagt:
Das war Lützows wilde verwegene Jagd!»

Det blev ett jubel bland kamraterna, når deras unge löjtnant senare på kvällen plötsligt stod mitt ibland dem med lutan på armen och sjöng för dem denna lützowarnas stolta äredikt; inom kort kunde alla sjunga med, och denna afton har av deltagare förklarats vara en av fälttågets både gladaste och högtidligaste. Den melodi, till vilken man sedan och i våra dagar lärt känna den berömda dikten, fick Theodor Körner aldrig höra. Först efter hans död satte Weber 1814 till den, till svärdsången (på svenska illa översatt: »vad

180

blixt ur sköldmöns blickar») och till flera andra den härliga musik, som vi ännu i dag så högt beundra. Weber hade då ännu ej komponerat sin »Friskytt»; det var just melodierna till dessa Theodor Körners stridssånger, som först i Tyskland fäste uppmärksamheten vid den då unge tonmästaren.

En av de sista dagarna i april lämnade lützowarna Leipzig för att draga norrut och över Elbe falla fransmännen i ryggen. Samtidigt började preussare och ryssar från Dresden sin frammarsch med 100,000 man mot Napoleon, som med Rhenförbundets hjälp nu ägde en armé av 180,000 man. Theodor Körner var förtvivlad att ej få vara med i den stundande huvuddrabbningen: fosterland, ropade han, du kallade sångaren mitt i hans lyckas unga dagar, och varken sång eller kärlek kunde hålla honom tillbaka; med svidande hjärta slet han sig ur vännernas kära krets och blev din! Och vad ger du honom? Skall jag då dö i prosa? Poesi, giv mig döden på slagfältet, och den skall stråla mot mig som dagen. Ty: »Was soll er im Gedränge Ohne Schlachten-Morgenroth? Gieb die friedlichen Gesänge, Oder gieb des Krieges Strenge: Gieb mir Lieder oder Tod! Lass mir der Begeistrung Thränen, Lass mir meine Liebes-Nacht, Öder wirf mein freudig Sehnen In die Schlacht!»

181

Drabbningen utföll emellertid icke väl för den tyska nationen. Napoleon blev segrare vid Gross-Görschen, om ock de föraktade preussiska »stymparnas» dödsmod avlockade honom det utropet: »de kräken ha ändå lärt något!» I samma riktning, om ock i något olika ordalag, yttrade sig greve Nesselrode i sin rapport hem till Wien: »de preussiska trupperna ha höljt sig i ära. De ha åter blivit den store Fredriks preussare!» Tyvärr erhöll Scharnhorst här det sår, av vilket han kort därefter dog i Prag, på väg till Österrike, som han ville vinna till bundsförvant. Preussare och ryssar drogo sig tillbaka till Lausitz, och Napoleon besatte åter Dresden. Sex timmars frist fick nu Sachsens konung: »Med eller mot mig!» Och i förskräckelsen blev han åter kejsarens tjänare.

Nu såg Körner sitt hem och alla sina kära i stor fara. Napoleon hade öppet hotat honom med hämnd, liksom han förklarat hans son i akt. Familjen måste därför fly till Teplitz i Böhmen.

Körner valde denna plats för den av sorg och ängslan nedbrutna Minnas skull. Här mottog han några lugnande ord från sin son: »Mina älskade! Jag hoppas till Gud, att ni ha vetat, att jag ej var med den 2 eller 3,[1] ty onödigtvis skola ni då icke oroa er! Men det smärtar mig djupt att ha gått miste om denna stora dag. I stället sitter jag här vid Elbe och rekognoscerar och finner ingenting, ser över till Westphalen och ser

182

ingenting, laddar mina pistoler och skjuter ingenting! Just nu kommer jag med mitt kompani, med vilket jag är kommenderad till bevakning av Elbe-stranden, från kyrkan, där vi gått till nattvarden. Predikanten talade som man och tysk kristen. Mitt folk tycktes mycket rört. — — —»

Fadern lät genast sända »den kära Toni» i Wien det lugnande budet och utarbetade sedan den i Leipzig strax därpå tryckta, då mycket uppmärksammade flygskriften: »Tysklands förhoppningar», vari hans tänkesätt klart ådagalades. De ädla ord, som här modigt uttalades om ett enat Tyskland, visa den anda, som rådde i det Körnerska hemmet och vad Theodor också i denna punkt hade att tacka sin far för.

Det är dock icke troligt, att den flygskrifter så fruktande Napoleon härigenom blev mildare stämd mot någon bärare av namnet Körner.

Efter Napoleons inryckande i Dresden trodde emellertid Metternich tiden vara inne att upptaga förhandlingar i Österrikes enskilda intresse. Napoleon skulle få högt betala Österrikes fortsatta neutralitet. Segraren vid Gross-Görschen befann sig just ej i något gynnsamt läge med sin utmattade och oordnade armé — hade preussarna i det stora slaget förlorat 10,000 man, så hade också deras fiende gjort förlust: 12,000 fransmän lågo på valplatsen; han var för sin del ytterst angelägen att nu vinna Österrike för sig, och han hyste intet tvivel att lyckas häri.

183

Under det dessa förhandlingar pågingo, utkämpades slaget vid Bautzen med samma nästan oavgjorda resultat som nyss vid Gross-Görschen; om de förenade än icke vunno seger, så visade de dock världen, att man numera kunde bjuda fransmännen motstånd. Men Preussen fruktade att övergivas av Ryssland och var dessutom i behov att få sin här förstärkt genom nya uppbåd av lantvärnet. Å alla håll syntes därför ett vapenstillestånd önskvärt. Ett sådant ingicks också från 4 juni till 20 juli; en neutral zon utstakades mellan de båda fientliga härarna, och till den 12 juni skulle å båda sidor trupperna vara tillbakadragna bakom denna gränslinje.

Under tiden hade major v. Lützow fått veta, att han i Timringen kunde påräkna kraftig anslutning av befolkningen. Han beslöt därför att nu försöka sätta Scharnhorsts tanke i verket och i denna del av landet, som ovan sagts, organisera ett ordnat partigängarkrig. Med sitt rytteri av 400 man tänkte han således nu tåga ned till Thüringen. Brinnande av önskan att få vara med, anhöll Theodor Körner att få övergå från infanteriet till rytteriet, vilket genast bifölls, enär han var känd som skicklig och oförvågen ryttare. Major v. Lützow, som för övrigt gärna önskade hava honom i sin närhet, utnämnde honom därjämte till sin adjutant.

»Klein ist die Schaar; doch gross ist das Vertrauen
Auf den gerechten Gott. — —»

Med denna Theodor Körners och de svarta jägarnas sång samt med lustigt mod tågade skaran åstad på sin farliga färd mellan de stora fientliga kårer, som stodo i trakten. Men vart de drogo fram, slöt sig befolkningen till dem; å ömse sidor kände man landsmanskapets band gentemot främlingarna. En mängd thüringare samt till och med hela kompanier av Rhenförbundets trupper gingo med dem; de funno råd, anvisningar, vägledning överallt, och de utförde också mången liten tapper bragd, lade beslag på fransmännens krigsförråd och vapenforor, uppfångade deras viktiga kurirer, avbröto kommunikationerna för fienden, revo broar o.s.v.

Den djärva truppens framfärd väckte också stort uppseende och en rasande förbittring bland fransmännen. Napoleon utfärdade en särskild order, att å »les brigands noirs» skulle statueras ett avskräckande exempel: ingen enda av dem skulle få undkomma med livet.

Okunniga eller obekymrade härom fortsatte lützowarna sitt lilla segertåg. Utan svärdslag avväpnade och tillfångatogo de en trupp av Rhenförbundet på 400 man, av vilka de allra flesta självmant slöto sig till dem och bildade infanteri; därpå ställdes kosan till staden Plauen, som major v. Lützow tänkte taga till utgångspunkt för vidare expeditioner; särskilt hade han planlagt dels ett anfall mot de bayerska trupper, som stodo vid Hof och som man framför allt ville vinna för frihetskampen, dels också en attack mot 2,000

185

polacker, som genom Böhmen voro på väg till fransmännen. Enär de icke fingo tåga beväpnade genom det neutrala landet, utan måste låta forsla sina vapen på vagnar, ämnade lützowarna passa på, just innan de på gränsen hunno återtaga dessa.

Från bivacken mellan Plauen och Hof skrev Theodor den 8 juni till baronessan von Pereira: »Jag är frisk och sund och har som majorens adjutant varit med om det mest oförvägna tåg man väl kan tänka sig. En liten flock, som vi äro, ha vi mitt genom fienden jagat från Stendal vid Niederelbe hit till Bayreuths gräns. Sedan den 29 maj har jag ej varit av hästen, jag har endast sovit ridande och har med egna händer gjort flera fångar. Trots dessa oerhörda ansträngningar är jag stark och glad och fröjdar mig åt mitt oförvägna liv.»

Lützowarna hade just omringat den lilla staden Hof, tillfångatagit fältvakten och voro i begrepp att börja anfallet, när en parlamentär syntes och underrättade dem om det den 4 juni avslutade vapenstilleståndet. Vad de däremot icke fingo veta, var Napoleons order till hertigen av Padua, d. v. kommendanten i Leipzig, att trots vapenstilleståndet »låta tillräckligt många kolonner tåga ut för att kunna fånga eller nedgöra det svarta rövarbandet». Hertigen av Padua gav utan dröjsmål den würtembergske generalen Norrmann, som med sin armé stod vid Zeitz, order att genast överfalla lützowarna. Till major von Lützow sände han däremot en försäkran om

186

full trygghet och löfte att låta en sachsisk marschkommissarie säkert ledsaga kåren över Elbe.

Samma förintande verkan, som första underrättelsen om vapenstilleståndet hade i Berlin och för övrigt på alla tysksinnade män, hade den ock på Lützow och hans kår. Emellertid var redan den tid ute, då de enligt fördraget borde befinna sig bakom den neutrala gränslinjen. Det kloka förslaget att hastigt begiva sig in i det närliggande Böhmen förföll inför hela kårens livliga önskan att återförenas med sina kamrater uppe vid Elbe. Vägen dit ledde visserligen tvärs genom det av fienden besatta landet; men major v. Lützow litade på den honom nyss givna försäkran om lejd.

Den 15 juni anträdde alltså kåren sitt återtåg från Plauen. Djup tystnad rådde i alla leden; den annars så hurtigt sjungande skaran red mörk och allvarlig framåt. Man hade en instinktlik känsla av misstro mot den sachsiske kommissarien. Utan att möta hinder ankom emellertid skaran till Zeitz, i vars närhet den bivackerade, medan Lützow sände kommissarien till den i staden varande kommendanten över de würtembergska trupperna med anmälan om kårens marschplaner och dess förväntan om fredligt avtåg.

Kommendanten, överstelöjtnant v. Kechler, lät svara, att kåren kunde lugnt marschera, ingen skulle oroa den. Lützowarna hade dock knappt hunnit avtåga, förrän kommendanten fick order att icke låta major von Lutzow undkomma; med

187

sin avdelning måste han därför genast bryta upp och förfölja de bortdragande.

Dessa redo lugna framåt. Vägen gick förbi trakten av Gross-Görsehen. Det började lida mot aftonen. Theodor red i spetsen bredvid sin major, och kåren följde i fyra kompanier efter. Längs vägen var fullt av nyss igenkastade gravar över de för fyra veckor sedan här stupade.

Plötsligt sjönk Körners häst med båda frambenen ned i en sådan grav: »Det var en obehaglig känsla», skrev han sedan i ett brev, »och något förstämd följde jag åter majoren. Jag sade till honom, att jag kände på mig, att i dag skulle det gå oss illa. — — Men han skrattade åt mig och bad mig förjaga poesin ur verkliga livet.»

Ännu ett dåligt förebud tycktes det honom dock, när även major von Lützows häst, »den bäste springaren i kåren», kort därefter stupade vid språnget över en annan grav, och hans ryttare endast med möda kunde arbeta sig fram under honom. Det var, som om de döda utsträckte osynliga händer för att rycka dem ned till sig. »För andra gången i dag hade jag samma pinsamma känsla av en nära olycka», yttrade Körner.

I detsamma märkte truppen, som just hunnit till byn Kitzen, att en fientlig kolonn nalkades bakifrån, medan samtidigt väldiga dammoln syntes på vägen från Leipzig, bebådande anryckandet av en större truppstyrka. Till yttermera visso kom en av fienden sänd officer med bud, att det var general Norrmann med würtembergarna, som var i

188

antågande. Generalen lät dock nu uppmana major von Lützow att ögonblickligen sätta sig och sin kår i snabb marsch, ty det var general Fournier, som hade överbefälet, och om han gåve order därom, vore würtembergarna tvungna att anfalla.

Major von Lützow litade dock fortfarande på den honom förut givna försäkran och förbisåg varningen. När de anryckande würtembergarna nalkades, lät generalen sina trupper såsom ännu en varning draga sina sablar.

Men majoren förstod ej vinken. Han red i stället med sin stab fram till den längst bort bakom marschkolonnen ridande general Fournier och erhöll av denne hans hedersord, att intet ont skulle vederfaras kåren, om den endast lugnt marscherade åt Leipzig.

Marschen fortsattes således; men plötsligt kommo från alla sidor würtembergarna framstormande, skott smällde, sabelhugg veno, striden var i full gång. I egenskap av adjutant sändes Theodor Körner tillbaka bort till Fournier för att erinra om hans nyss givna hedersord, men avsnästes nu med ett: »L’armistice pour tout te monde, excepté pour vous!»

I samma ögonblick och innan han själv hunnit draga sin sabel till försvar, erhöll han tre svåra sabelhugg, som klövo hans schakå och alldeles sönderhackade hans huvud. Han sjönk ned mot halsen av sin häst och endast ett raskt språng av denna räddade honom undan det fjärde dödande hugget. I ett nu hade hästen fört honom över

189

åkern, in i ett skogssnår, där några hans kamrater redan befunno sig; med deras hjälp försökte han hämma blodflödet från sina sår, då en fientlig trupp störtade fram; utan att förlora sinnesnärvaron ropade han med all sin kraft inåt skogen: »Fjärde skvadronen rycker fram!» Fienden studsade, stannade och drog sig tillbaka. För att rädda kårens krigskassa, den han som adjutant förde med sig, lyckades det den svårt sårade, över vars ansikte blodet alltjämt strömmade, att tack vare sin snabba häst uppnå en skog invid den ganska långt från Kitzen belägna byn Gross-Zschocher.

Men här var det slut med hans kraft Han sjönk från hästen ned på skogsmarken; sårad till döds, ensam och hjälplös, såg han sin sista stund kommen och förlorade medvetandet.

Under tiden hade hans så lömskt överfallna kamrater utkämpat en hård strid; på alla sidor omringade, många nedhuggna, innan de ännu hunnit sätta sig till motvärn, tycktes de alla förlorade, och fransmännen trodde sig redan ha nått sin avsikt: kårens fullkomliga nedgörande. Det inbrytande mörkret räddade dock en del, medan 300 tillfångatogos. Major v. Lützow fick sin häst skjuten; själv undkom han med möda och svårt sårad. Först efter många dagar lyckades det honom och de andra spillrorna av kåren att uppnå Elbe och de där väntande kamraterna.

De fångna fördes först till Leipzig, där de insattes i slottet Pleissenburg. Stadens borgerskap utbad sig tillstånd att förse dem med mat, men i

190

matkorgarna insmugglades kläder, rakknivar m.m., som kunde underlätta en flykt, samt biljetter med anvisningar till de hus i staden, i vilka de flyende skulle finna en tillflykt. En hel mängd lützoware lyckades på detta sätt att undkomma.

Men Napoleon straffade staden med att förkunna den i belägringstillstånd, och resten av fångarna fördes till Frankrike.

Under vägen gjorde den tyska befolkningen allt vad den kunde för att hjälpa sina landsmän på flykt, endast ett hundratal kommo till Frankrike, där de fingo dela många andra tyska krigsfångars öde att brännmärkta fastkedjas vid galérerna.

I hela Tyskland och — till stor skada för Napoleon själv — ej minst i Rhenförbundets stater var man djupt upprörd över det skurkaktiga anfallet på lützowarna; dessas tapperhet var på allas läppar, och sympatierna för dem voro lika stora som den allmänna sorgen över den stupade och spårlöst försvunne unge hjälten, diktaren Theodor Körner.[2]

Hela den långa sommarnatten hade denne legat

191

i vanmakt inne i det skyddande skogsdunkel, dit hans raska häst fört honom. Mot morgonen hade han vaknat till liv, matt av blodförlust, svindlande när han försökte röra sig. Men hans inre feberheta trängtan var för stark. Med möda framtog han sin lilla bok, och med svag darrande hand nedskrev han med blyertsen på de bloddränkta bladen den gripande dikt, som börjar så:

Die Wunde brennt, die bleichen Lippen beben,
Ich fühl’s an meines Herzens mattem Schlage,
Ich stehe an den Marken meiner Tage!
Gott, wie Du willst! Dir hab’ ich mich ergeben.

Den nästan oläsliga skriften, de många överstrykningar och parenteser, som annars aldrig finnas i hans ögonblickligen helstöpta dikter, allt vittnar än i dag för den, som med rörelse betraktar den dyrbara, blodiga lilla boken, om det svaghetstillstånd, vari han befann sig.

Som genom ett under blev han dock räddad. Nära den plats, där han sjunkit ned, fanns en bäck med en kvarndamm. Tidigt på morgonen kommo ett par arbetare genom skogen på väg till kvarnen. Förvånade hörde de en häst fnysa och stampa inne i ett snår; när de sågo bättre efter, upptäckte de på marken den medvetslöse officeren. Skyndsamt ilade de till det närliggande godset Gross-Zschocher, vars trädgårdsmästare, Johann Friedrich Häuser, ögonblickligen skyndade den sårade till hjälp, försedd bland annat även med en arbetsdräkt till utbyte mot uniformen.

192

Sedan han vid kvarndammen tvättat och förbundit de svåra såren, avklädde han den unge officeren uniformen, som väl doldes i skogen; i de medförda kläderna lades den sårade på en bår, betäcktes med kvistar och löv och bars till trädgårdsmästarens boning, där han nedbäddades och fann den ömmaste vård såväl av husets folk som av byläkaren, dr Dietze.

Detta var så mycket modigare, som i händelse av upptäckt strängt straff till liv och egendom hotade var och en, som kom en lützoware till hjälp. Och hertigen av Padua lät från Leipzig noga genomspana trakten för att om möjligt få tag i de få av kåren, som undkommit.

När Theodor efter några dagar kände sig starkare, var hans första omsorg att underrätta föräldrar och trolovad om sin räddning. Detta var dock farligt och måste ske på omvägar. Brevet lydde:

Enär Ers Högvälborenhet på grund av varjehanda underrättelser torde vara bekymrad för mitt tillstånd, tager jag mig friheten försäkra, att jag är frisk och ännu min egen herre. Jag ämnar från denna min säkerhetsplats begiva mig till mitt andra fädernesland, och för det första endast till Karlsbad. Jag ber Ers Högvälborenhet härom underrätta min fru i Wien, enär tillfälle därtill torde fattas mig själv. Må alltså inga rykten förskräcka Eder; jag befinner mig hos förträffliga

193

människor, som komma mig att glömma alla smärtor. Emottag jämte hela Er familj försäkran om min utmärkta högaktning.

Detta var namnet på en av skådespelet Zrinys unga hjältar; Theodor hoppades, att om brevet fölle i franska händer, skulle censuren dock ej vara nog litterärt bildad att förstå sammanhanget. Brevet kom dock riktigt fram till hans vän Kunze i Leipzig, som skulle förskaffa det vidare.

Denne begav sig till ägaren av godset Gross-Zschocher, en tysk man, vilken dock blev utom sig av förskräckelse och befallde, att den sårade genast skulle avlägsnas från hans gods.

Kunze vände sig då till en berömd läkare, dr Wendler, en vän till familjen Körner, och denne var genast redo att hjälpa. Svårigheten var att få den sårade in i Leipzig, som var besatt av fransmännen och i belägringstillstånd. En i hemligheten invigd, pålitlig fiskare rodde en morgon de båda med fiskedon försedda herrarna utför Elstern; länge rodde de hit och dit, prövande fiskeställena, tills de slutligen lade till vid utvärdshuset Schleussig för att pro forma frukostera. Därifrån togs en promenad in i skogen, Theodor uppsöktes, förkläddes, praktiserades i båten, och denna roddes långsamt och makligt till en äng, som gränsade till ett dr Wendler tillhörigt sommarnöje, i vars trädgård fanns ett

194

lusthus. Här inne doldes nu Körner och sköttes så väl av den skicklige läkaren, att han snart kunde företaga den nog så farliga resan till Karlsbad.

Försedd med en väldig peruk, som dolde såren, for han i promenadvagn med dr Wendler och två damer en vacker dag ut från Leipzig för att så småningom över Chemnitz uppnå den böhmiska gränsen, där han äntligen var i säkerhet. Efter ytterligare ett par dagar var han i Karlsbad, med öppna armar emottagen av de många högtstående personer, som där vistades och som med spänning och deltagande följt hans öde, bland dem främst hertiginnan av Kurland och hennes syster. Såren hade under resan brutit upp, svår feber stötte till, men under sina båda moderliga vänners och en skicklig läkares vård tillfrisknade han snart åter. Och nu var hans första omsorg att lugna sina kära i hemmet och sin trolovade i Wien.

I Teplitz hade Körners levat ett par tunga månader. Till Dresden varken kunde eller ville de återvända; där härskade Napoleon. »Dresden är som ett lasarett, ett stall, en kloak», skrev Körner, »på alla gator och i husen stå hästar, och orenligheten hopar sig i massor på gatorna. — —» Sedan i början av maj hade intet av sonens brev nått dem; deras ångest växte för varje dag, och Minna sörjde sig sjuk för sin ende son. All glädje, sång och musik hade tystnat i den fordom så lyckliga familjen. Underrättelsen om fransmännens överfall vid Kitzen träffade dem fruktansvärt, och det dröjde ganske länge, innan deras

195

ångest blev lindrad. »Lorenz Juranitschs» brev nådde dem aldrig. Men det lyckades dock till slut den trogne Kunze att från Leipzig meddela dem deras älsklings räddning och flykt till Karlsbad.

När omsider hans brev därifrån, skrivet den 29 juni, nådde dem — vilken fröjd och lycka! Körner tryckte sin hustru i sina armar, och Emma läste med skälvande röst de kära raderna:

»Mina älskade! Jag är fri och i säkerhet; blev sårad, men ej svårt. Dr Sulzer botar mig, och ädla vänner åtaga sig mig. Kunde jag tåla vid att färdas, så komme jag till er! Men jag är ännu så angripen av resan hit och måste, om också mot min vilja, stanna några dagar. — — Mina stora sår i huvudet hindra mig att berätta utförligt om mitt öde. — — Varen icke oroliga för mig!»

Ett par dagar efter erhöll fadern på sin födelsedag ett nytt brev: »Älskade fader! Min varmaste lyckönskan, dyre vän, på din födelsedag! Gud give, du må fira din nästa högtid i ett fritt fosterland! — — Jag sänder alla vänner en hälsning och dig ett ärligt tyskt handslag med den heliga försäkran, att jag under de gångna dagarnas fruktansvärdaste ögonblick aldrig ens med en tanke varit den goda saken otrogen.»

»Min älskade son», skrev å sin sida fadern, »min första tanke är i dag på dig. En bättre födelsedagsgåva kunde jag aldrig få än att veta dig utom fara och i bästa vård. Jag kan ej nog tacka Gud, som på ett fast underbart sätt räddat dig ur de största faror. Av dig och mig kommer ännu

196

mycket att fordras, då det beskärts oss så stora välgärningar, och vi skola ärligt göra rätt för oss, så långt våra krafter det medgiva. — —»

Föräldrarnas brinnande längtan att genast resa till honom i Karlsbad kunde dock icke fyllas, »enär mamma är så ytterst svag genom sin sorg för dig». Hoppet om ett snart återseende lyste dock för dem med en styrka, som kom dem att glömma all den gångna tidens bittra smärta, ett hopp, som aldrig skulle komma att gå i fullbordan.

[1] Slaget vid Gross-Görschen.

[2] Då general Norrmann den 18 okt. 1813 utan sin konungs medgivande på torget i Leipzig anhöll hos Gneisenau att med 800 man würtembergare få övergå till de allierade, framträdde general York och ropade, skälvande av vrede:

»General Norrmann är icke värdig att i tyska hjältars led kämpa för frihet och rätt! På honom tynger förbannelsen över att mitt under freden ha överfallit den lützowska kåren och att ha lönnmördat tyska söner!»

General Norrmann dog ensam, vänlös och bortglömd.