»Nu har jag sett den igen, sade delfinen till valfisken, då de möttes ute i världshavet ganska nära vattenytan.
Delfinen var upprörd. Han var en smula blekare under buken än vanligt, och hans stjärtfena darrade.
»Jag begriper inte det här», svarade valfisken. »Det är så underligt, så underligt, ja, jag tror nästan det är besynnerligare än det där som gav mig mitt bibliska anseende.»
»Aha -- du menar det med Jonas? Ja, vet du det här är mycket märkvärdigare. Jonas var bara en människa, och sådana finns det gott om -- men detta, det är ju något alldeles spritt språngande nytt, något som ingen fisk begriper.»
»Nej, du har rätt, kusin delfin», pustade valen och lät en tjock stråle spruta högt upp i luften. »Men tala då om, vad du såg, och låt oss resonera om saken. Sista gången du fick öga på den, kunde du ju inte se något av själva kroppen -- eller hur?»
»Nej -- och inte mycket mera nu heller.»
»Vad? Såg du ingenting av den? Och ändå skälver du som en kompassnål. Men berätta i alla fall vad du vet -- jag är så nyfiken.»
Delfinen teg en stund.
Så svängde den ett slag på ryggfenan och sade:
»Jag såg något hemskt -- den var inte vit på buken. Tänk dig, den var absolut inte ljusare under buken än på sidorna och ryggen.»
Nu blev det valfiskens tur att förvånas. Den blev så häpen att den i hastigheten drog in en stor klunk saltvatten.
»Så är det då övervattenskrafter med i spelet», sade den dröjande, och med det ordet förstå fiskarna det samma som människor, när de kalla något övernaturligt eller 'spökeri’.
»Ja, den var svart och lång och alldeles stel och hade samma svarta färg över hela kroppen», svarade delfinen. »Så mycket såg jag.»
»Jag tycker det här låter riktigt kusligt. Låt oss taga en funderare, innan du går vidare i berättelsen», föreslog valfisken.
Och de bägge havsdjuren tänkte, djupt som havet och klart som saltvattnet i oceanen.
De begrepo, att den nya fisk, som delfinen nu för andra gången sett susa fram genom vattnet, icke kunde vara skapad av den natur, de kände till, eller av samma krafter, som iklätt fiskar och andra havsdjur deras dräkter. Ty denna allvisa natur styrde alltid om, att fiskarnas undersidor voro ljusare än ryggen. Och de bägge djuren visste mycket väl varför: för att skydda dem mot fiender.
Kom fienden ovanifrån, så doldes den under honom gående fisken genom ryggens mörka ton. Och närmade fienden sig underifrån flöt bytets ljusa underdel samman med den ljusare havsytan. Till och med sillen, mörten och löjan äro skyddade, fast deras buk och sidor glänsa som silver, ty sedda underifrån smälta de fullständigt samman med solglittret på vågorna. Guldfisken lever under en mera glödande sol, och solens silver i nordliga trakter blir till en rik förgyllning på ekvatorns böljor.
Allt detta visste de bägge vatteninnevånarna, och de begrepo, att en alldeles mörk fisk måste vara något hemskt och onaturligt.
»Fortsätt du», sade valen till slut, »jag kan inte få någon klarhet alls i den här saken. Låt mig höra, hur den där spökfisken bär sig åt, så få vi sedan rådslå om, vad som är att göra.»
»Jag skall gärna tala om allt jag vet och glad är jag, att jag slapp helskinnad undan, ty det höll på att kosta mig livet.»
»Vad säger du? Rovfisk alltså?»
»Mja -- men det var inte mig, den besten ville åt -- Nå -- nu skall du höra. Jag gick, som min vana ju är, bredvid ett stort skepp, som klöv vågorna ute på Oceanen. Jag sam i kapp med det, så att vattnet bubblade om mina sidor, jag nosade det på fören, dök under dess röda buk och kom upp på andra sidan -- ja, du vet ju, hur jag brukar.»
»Javisst», svarade valen.
»Nå -- hast du mir gesehen -- innan jag vet ordet av gripes jag av en så underlig förnimmelse; det var, som: skulle någon sagt mig: 'Försvinn!’
Jag klatschade till med stjärten och satte full fart, så att jag snart var långt borta från fartyget.
Jag gick mina 3 meter under vattenytan med rätt god fart. Då mötte jag den. Rätt som det var susade det något tätt, tätt förbi mig. Jag vände på huvudet. En vit rad av bubblor var allt jag varsnade; men just som besten rände förbi mig såg jag dess längd, som var omkring fem, sex meter och dess bredd, som uppgick till ungefär en halv meter. Den var jämntjock, tycktes det mig. Den fortsatte sin färd, rakt, som ett aftonmoln vid horisonten, och med ens stod det klart för mig: den hade ont i sinnet mot fartyget, som jag nyss lämnat. Detta var varslets betydelse. Det var därför jag hört den där besynnerliga rösten. Men vilken fart spöket hade! Tio gånger fortare än den smäckraste delfin. Stel av fasa backade jag med båda bröstfenorna, stjärt- och ryggfenan på en gång och steg blixtsnabbt upp till ytan.
Ögonblicket därefter inträffade katastrofen. Det gick en stöt igenom vattnet, så våldsam, att jag nästan bedövades, och samtidigt hördes ett förfärligt dån.
Det stora fartyget -- jag såg nu, att det var en örlogsman med pansartorn och kanoner -- skakade till i alla sina fogningar, en väldig vattenpelare slungades högt upp i vädret -- -- --»
»Som min stråle?» avbröt valen.
»Åh nej -- hundra gånger större och kraftigare», avvisade delfinen. »Nå! Så delade skeppet sig i två delar -- precis på mitten och sjönk ögonblickligen till bottnen. Det var en hemsk syn.»
»Halt frände», skyndade valen att säga, »halt, jag har det.»
»Vad har du?»
»Odjuret! Säg, är du säker på, att det inte hade en lång lina efter sig. Det, som du trodde var bubblor, det var kanske just linan det?»
»Nej, visst inte -- det fanns ingen lina alls. Hur så?»
»Jo, för då kunde det ha varit en harpun, ser du. Jag känner till de där vapnen jag. Det är hemska saker.»
»Nej, det var alls ingen harpun. Det sam som en fisk, självständigt och utan att ha något släptåg.»
»Underligt», tyckte valen. »Den så kallade sågfisken var jag utsatt för en gång nere i tropikerna. Det är en ful fisk. Den har en stor såg i munnen; väl över en meter lång är den apparaten. Jag låg där och gassade mig och väntade på ett sillstim, som jag hört skulle komma. Så helt plötsligt sticker det till i min vänstra sida -- ohyggligt. Det var inte mina gamla vallöss, förlåt det fula namnet, men de heta tyvärr så; nå, det var inte de, ty dem hade jag gnidit av mig, och smärtan var dessutom helt annan -- oerhörd. Nej, en sågfisk var det, och ett stort stycke kött sågade den ur min stackars kropp. Se här», fortsatte valen och vände bredsidan till.
»Det är läkt nu», tillade den, då delfinen uttryckte sitt beklagande. »Men kunde inte odjuret vara en släkting till den där sågfisken tror du? För sågfisken har också en ofantlig kraft. Jag har sett en sågfisk, som ränt sin såg fast i en stigande bank av lera. Den hade skjutit fart och anade icke, att bottnen plötsligt skulle stiga nästan rätt upp och vips satt den fångad i leran. Den kunde icke komma loss, utan omkom jämmerligen. Och jag har hört talas om hur både den och svärdsfisken kunna ränna sina sågar och svärd genom hela skeppssidor. Så kanske det är en släkting, som vi aldrig hört talas om, till någon av dem.»
Delfinen såg stort och runt med sina vattniga ögon på valen.
»Du glömmer ju det viktigaste», sade den -- med något litet förebrående i rösten.
»Nej, vad då?»
»Att odjuret inte hör till vår natur, att det var jämnsvart både ovan och under. Det är människoverk, ser du.»
»Aj, det var ju så sant», hajade valen till. »Men -- hur skall väl detta kunna förklaras, frände. Skeppet, som odjuret anföll och förstörde, det veta vi, att det är människors verk -- ja, deras stolthet. Hur kan då människan själv förfärdiga ett redskap, som så förstör det vackra fartyget. Människans kamp mot oss djur, det förstår jag. Av mig får man späck och tran, av fiskarna mat och av de fyrfota djuren hudar till kläder -- och människans strid mot elementen, mot stormar, kyla och värme, det begriper jag också -- men -- att först bygga det härliga fartyget och sedan en apparat att förstöra det med -- se det, det övergår alldeles mitt förstånd. Ty antingen är jag oerhört inskränkt, som inte begriper det fina i detta människans handlingssätt, eller också är människan galen. -- Nå väl! För att avgöra denna fråga och få litet klarhet i saken, så låtom oss undersöka den.»
»Mycket gärna, frände, men hur? Odjuret går så fort, att man omöjligt kan gå i kapp med det och språka -- även om man skulle ha lust», menade delfinen.
»Nej», skrattade valfisken, »men jag har en idé. Och den skall du få höra. Att det finns flera än ett av de där odjuren är tydligt, då du redan har sett två av dem. Och om de äro avsedda att vara mordredskap för fartyg, så måste det väl åtminstone finnas någorlunda lika många av dem, som det finns fartyg på haven.»
»Javisst.»
»Där ser du. Och givetvis ha väl inte alla träffat sitt mål -- jag minns hur ofta jag själv gått fri för harpunerna. Således ha de fortsatt, intill deras kraft tagit slut, och då ha de helt enkelt sjunkit till bottnen. Alltså, frände delfin, förstår du, vad jag menar?»
»Ja. Att vi sänka oss ned till bottnen och försöka att få fatt i ett sådant där dött odjur.»
»Just precis», svarade valfisken.
Och så bar det i väg. De bägge djuren satte kurs rätt nedåt genom det klara, gröna vattnet. Snart uppnådde de bottnen, och nu började ett ivrigt sökande. De jagade fram och tillbaka -- men måste snart åter stiga upp till ytan för att hämta frisk luft och för att vila sig.
Ty ju längre ned de kommo mot bottnen, där det var som djupast, desto hårdare tryckte vattnet mot deras kroppar, så att de ibland trodde att de skulle tryckas samman, och fort måste uppåt, där trycket lättade.
Så pilade de upp och ned, den väldiga 20 meter långa valen och den endast 2 meter stora delfinen. Vid ett hastigt påseende föreföll det nästan, som vore de mor och barn, de bägge.
Till slut funno de verkligen det de sökte. På en öppen, vit sandplats mellan omgivande täta algsnår låg den där konstiga fisken, stilla och orörlig, utsträckt på bottnen. Den liknade till formen en jättestor lancettfisk. Dess längd var mer än två och en halv gånger delfinens och dess form var som en cigarr. Nosen var spetsig som en cigarrs munända och stjärten hade fenor av en konstbesynnerlig form. Hela den underliga fisken var gjord av stål och mörk och svart.
»Jag skall se om den är riktigt död, frände», sade delfinen och sam försiktigt fram och ville nosa den på munnen.
Men i det samma spratt den förskräckt tillbaka; ty från spökfisken hördes en röst som sade:
»Tillbaka! Jag är ej avsedd för er, havsdjur. Rör inte vid mitt tändstift, det där som ser ut som torskens bihang på underläppen, ty då exploderar jag.»
»Förlåt», sade då valfisken, »förlåt... tack för upplysningen. Med vem hava vi äran att tala?»
»Jag är den modärna distanstorpeden», svarade stålfisken. »Jag är sjökrigets farligaste vapen, men jag vill inte fiskarna något ont.»
De bägge havsdjuren förstodo ej mycket av detta, men de kände sig nu litet lugnare och stannade kvar. Valen frågade:
»En slags harpun, som går av sig själv?»
»Just det ja», svarade torpeden.
»Och användes för att harpunera krigsskepp med?»
»Rätt gissat.»
»Men vad tjänar det till?»
»Ja, se det har jag då aldrig funderat över. Men det är väl någon mening med det också, tänker jag. Människan gjorde mig sådan som jag är, och jag har bara att uppfylla min plikt och göra så gott jag kan.»
»Nåja», menade valfisken. »Du har kanske rätt i det. Men ursäkta mig än en gång. Jag tyckte att ditt namn var så invecklat.»
»Jag är torpeden, torpedon.»
»Aha -- ja så var det. Då känner jag er namne inom fiskvärlden», fortsatte valen och kände sig straxt riktigt hemmastadd med spökfisken.
»Det tror jag inte, ty jag är av en alldeles ny familj och har ingen förbindelse med vanliga fiskar.»
»Jo, jag försäkrar. Det finns ett slags fiskar, som äro laddade med elektricitet, och deras latinska namn är torpedo. De kallas annars för darr-rockor och kunna utdela förlamande elektriska stötar. Och namnet 'torpedo’ betyder just förlamning eller bedövning. Kanske är du också laddad med elektricitet och framkallar bedövning?»
»Nog åstadkommer jag bedövning alltid», svarade torpeden, »både förlamning och död med, men jag är ej alls elektrisk. Min laddning är tvåfaldig. Huvudet, alltså min koniska framdel, är laddat med ett explosivt ämne, ungefär 100 kilogram har jag i mig av det. Så har jag en stor reservoar i magen. Den innehåller komprimerad -- sammanpressad -- luft. Det är den, som verkar på det maskineri i min stjärt, som sätter propellerna i rörelse, och på så sätt driver mig fram med rasande fart genom vattnet. Den sammanpressade luften liknar i viss grad ångan, men på ett helt annat sätt, förstås.»
»Du var mig då en invecklad en», avbröt delfinen.
»Åja, men nog är en levande varelse mera krånglig.»
»Kanske. Men låt oss nu höra litet mera om er själv. Den där explosiva blandningen i huvudet -- -- --»
»Det är väl den, som spränger sönder skeppen?» undrade valen.
»Javisst.»
»Och den är väldigt stark?»
»Mycket. Om vi räknar med bomullskrut -- -- --»
»Vad är det för något?»
»Det är ett explosivt ämne, som framställes, när högst koncentrerad salpetersyra får inverka på bomull.»
»Vidare», sade valfisken litet viktigt, fast det troliga var nog att han inte begrep så mycket av kemin.
»Vi räkna med 100 kilogram bomullskrut», fortsatte torpeden. »När nu mitt tändstift stöter mot skeppssidan och explosionen sker, utvecklas en så stor kraftmängd, att den på en sekund skulle kunna lyfta 43,000,000 kilogram 1 meter upp i luften. Detta kallas 43 millioner kilogrammeter.»
»Det var väldigt», pustade den kolossala valfisken. »Hur mycket blir det i valfiskar? Det kunde vara roligt att veta.»
»Låt mig fundera», svarade torpeden, som blivit mäkta styv i matematiken tack vare alla fiffiga ingenjörer, som konstruerat varenda detalj i den. Och i en handvändning hade den allt klart.
»Jag är så ovan att räkna i valar», tyckte den. »Jag räknar hellre i fullastade järnvägsvagnar. Hur mycket väger du, att börja med?»
»Jag! Jag är 20 meter lång och väger 150,000 kilogram precis», svarade valfisken.
»Det blir 15 järnvägsvagnar, var och en på 10 ton det, ifall du verkligen talar sanning», sade torpeden. »Du var mig en bjässe -- jag för min del väger inte mer än 900 kilo och ändå är jag en jätte bland torpeder. Nå, låt oss fortsätta. Mitt huvud förmår att på en sekund kasta 4,300 stycken fullastade järnvägsvagnar samtidigt en meter upp i luften. Så att nog finns här kraft.»
»Ja, det var svårt», medgav valen och ville inte fråga vad detta blev i valfiskar, för att inte blotta sin svaghet i division med 15. Ty så enkelt var det.
»Nå, då är det då inte att undra på, att du kan bräcka ett krigsskepp i två delar», menade delfinen.
Å -- så direkt går det nog inte», svarade torpeden. »Jag håller mig ungefär tre och en halv meter under vattenytan. När jag nu träffar båtens skrov, förorsakar explosionen först och främst en remna i detta; men det inträffar även något annat, och det är just det viktiga. Vattnet giver efter och slungas från fartyget vid explosionen.»
»Men det är väl bra för skeppet det.»
»Tvärtom. Ty i nästa sekund rusar hela den bortträngda vattenmassan med en ohygglig styrka tillbaka mot bräckan och bryter sig in genom remnan med våldsam kraft. Fartyget kränger över och sjunker slutligen. Det kan också hända, att explosionen intränger till sådana explosiva ämnen, som finnas ombord på krigsskeppet, och då hjälper denna nya explosion till; fartyget delas i tu och sjunker ögonblickligen.
»Förfärligt!»
»Underbart!»
Så utropade delfinen och valen; och de lade sådan kläm i utropen, att de nästan tappade andan, och hals över huvud måste begiva sig upp till havsytan för att få sig några nosar frisk luft.
»Ja, luft är skönt att ha», sade valen, då de pustat ut.
»Luften är härlig», kom det som ett eko från delfinen.
Så betraktade de varandra helt plötsligt. Hur var det? Torpeden hade ju också talat något om luft -- jo, så sannerligen. Den ägde ju en luftblåsa i magen.
Och så döko de åter ned till den cigarrformade fisken på sjöbottnen.
»Jo», svarade torpeden på deras frågor, »jo, jag har, som jag nämnde, en reservoar, fylld med sammanpressad luft. När nu en kran till den reservoaren öppnas, så gör det stora trycket, som luften fått just genom sammanpressningen, att luften med förtvivlad kraft söker sig ut genom den öppnade kranen. Men kranen fortsättes av ett rör; röret leder luftströmmen till en invecklad maskin i min bakre ända. Det är en maskin med minst fyra cylindrar, i stort sett något liknande aeroplanens mångcylindriga motorer -- fast i detalj alldeles olika. »
»Ja ha», sade valfisken med stor säkerhet, »och den maskinen driver axeln runt, och på axeln sitta vinghjul, s. k. propellrar, liksom i aktern på båtar -- så nu kan vi det.»
»Visst inte», protesterade torpeden, »visst inte. Jag har två axlar och två vinghjul.»
Delfinen gick bakåt ett slag och tittade torpeden på svansen.
»Att du har två vinghjul, det ser jag. Och de stå med vingarna åt motsatt håll. Men de sitta ju på samma axel, din filur. Du har bara en axel.»
»Nej. Jag har två. Den ena är nämligen ihålig. Och den andra axeln löper inuti denna. På så sätt kunna de bägge vinghjulen löpa åt motsatt håll. Funnes det bara ett vinghjul, skulle jag få »slagsida», och hela torpeden komme då lätt att också den vridas runt med vinghjulet. Men när jag har tvenne vinghjul med vingar, vända åt motsatt håll, så upphäver den ena vridningen den andra och jag håller mig i min ställning.»
»Så enkelt», tyckte valfisken.
Men delfinen, som var litet mera sanningskär, såg litet fundersam ut.
»En sak begriper jag ändå inte», sade den till slut. »Och det är, hur du kan gå så långt som du gör och inte sänka dig mera än vad du gör. För nog gick du -- eller rättare sagt, bror din som jag mötte här om dagen -- minst ett par tusen meter bort till fartyget, sedan jag träffat honom. Och när vi råkades, var han ungefär tre och en halv meter under havsytan. Det såg jag. Nå, så kilade han i väg sina modiga två kilometer -- men så sannerligen träffade han inte skeppet ändå precis tre och en halv meter under vattenytan. Det där är, fördubbla mitt späcklager, nästan en omöjlighet. Om man skjuter en kula alldeles vågrätt, så sänker den sig snart mot jorden, och detsamma sker med allting. Men du, du trotsar ju tyngdlagen. Du väger hela 900 kilogram och kan gå två tusen meter på precis samma djup under vattnet -- det är det, som jag absolut inte kan begripa.»
Torpeden smålog.
»Prata smörja», sade han, »två tusen meter; tror du vi leva i barbariets dagar, år 1892?! Då gick jag endast 2,000 meter långt. Nu, år 1915, går jag säkert och utan mankemang hela 6,000 meter.»
»Det var svårt», tyckte de bägge djuren och stego till ytan för att andas igen.
Men när de, efter ett ytterligare besök nere hos torpeden, åter nådde vattenytan, hade de hört mycket. Torpedens hela historia så gott som.
De hade fått veta, att torpeden uppfunnits år 1868 av ingenjör Whitehead och att den år 1877 för första gången använts i krigets tjänst. Det var då Chile och Peru bekrigade varandra. Denna första torped nådde ej längre än 200 meter, och dess hastighet var endast 6 till 10 knop. (Att en knop var en engelsk sjömil (1,852 meter) i timmen visste sjödjuren redan förut). Laddningen av explosivt ämne vägde då ej mera än 18 kilogram. Sedan hade torpeden utvecklats genom tiderna och nu -- ungefär 40 år senare -- hade talen stigit: I genomskärning var den förr 331 millimeter och nu mellan 450 och 533 millimeter. Hastigheten kan nu uppdrivas till 45 à 48 knop och väglängden, som torpeden utan att sänka sig kan tillryggalägga, är 6,000 meter. Samtidigt har sprängämnets vikt stigit till 100 kilogram.
När valen och delfinen nu summo omkring uppe vid ytan, kom delfinen att tänka på, att torpeden ju ännu inte talat om den där hemligheten med huru den kunde gå så långa vägar utan att sänka sig mot bottnen.
»Se, jag tycker», sade den, »att människorna gjort en dumhet. Det hade varit bättre att haft bara ett enda vinghjul och så gjort torpeden refflad. Det vet jag att de göra med sina gevärskulor, för jag fick en gång en sådan genom späcket. Det var en passagerare som hade tråkigt ombord på en ångare och då sköt han på mig, som sam bredvid båten, för att få litet omväxling. Den kulan snurrade och var refflad. Och det borde torpeden också vara.»
»Det tycker jag med», sade valen och därmed döko de ned igen till torpeden.
Men torpeden bara hånskrattade åt dem.
»Ånej», sade den, »i så fall skulle jag nog aldrig kunna hålla mig uppe; jag skulle dessutom bli uppehållen av det ideliga snurrandet. Nej, kära havsdjur, det är allt etwas finare, som håller mig au niveau. Det är en balansinrättning. Jag har en fjäder och en elastisk membran?»
»Membran?»
»Just så -- och med tonvikt på sista stavelsen,» upplyste torpeden spydigt.
»Tack! Jag vet», sade valen.
»Men vad betyder det?» undrade den sanningskäre delfinen.
»Hinna, helt enkelt. En tänjbar hinna alltså, och denna står i förbindelse med vattnet och fjädern. Den inställes så att den verkar på fjädern under den -- på andra sidan om vattentrycket alltså -- och inpassas just för ett vattentryck av tre och en halv meters höjd. Fjädern styr en liten, framspringande tunga utanför min kropp. Sjunker jag, så verkar det ökade vattentrycket på membranen, denna på fjädern, den på tungan; och tungan styr inte bara människor, utan även mig -- jag stiger. Vid tre och en halv meters vattenhöjd skär tungan vattnet alldeles parallellt med min längdaxel -- jag går alltså då hela tiden precis tre och en halv meter under ytan. Kommer jag för högt upp, för nära ytan, balanserar membranen, fjädern och tungan mig nedåt -- jag intager, ja måste intaga en medelställning av just tre och en halv meter.»
»Rasande enkelt», tyckte valen.
»Charmant», bekräftade delfinen -- som alltid ville vara en del finare.
Att man, vid avlossandet av ett torpedskott dels måste beräkna torpedens hastighet, dels det fartygs som skall beskjutas, så att man alltid siktar tillräckligt långt framför stäven -- det begrepo de bägge djuren.
Och den stora valen upplyste om, att sådant var den väl van vid, när det gällde att taga ett sillstim »på snedden», som den uttryckte sig.
Men vad ingen av de tre »fiskarne» begrep, den stora, olösliga gåtan, som de aldrig kunde tyda -- det var varför människa förstörde något för människa, när de icke direkt använde det till föda.
Denna stora gåta är det uteslutande människan förunnat att lösa.
Och under det hon funderar på tydningen, susa dag och natt de
hemska spökfiskarna fram genom det klargröna havsvattnet till stor
förundran och skräck för havets infödda medborgare.
