Samlade skrifter / Sjette bandet. Literära och strödda uppsatser / Till författaren af "Svar till den gamle trädgårdsmästaren" (1870) Author: Johan Ludvig Runeberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Till författaren af "Svar till den gamle trädgårdsmästaren."[1]

(1838.)

Med förvåning och, jag måste säga det uppriktigt, med ledsnad läste jag för någon tid sedan ert "Svar till den gamle trädgårdsmästaren," isynnerhet ert postskriptum, hvari ni af obekant anledning påstår er vara den, till hvilken min gamle vän skrifvit de underrättelser om sin dotters sorgliga öde, dem jag, låtit införa i Helsingfors’ Morgonblad och kallat "Den gamle trädgårdsmästarens bref." Då många af mina och den numera aflidnes gemensamma vänner, boende i skilda orter af landet, känt min föresats att offentliggöra dessa bref, och samma aktningsvärda personer nu öfverraskas af ett svar, utgifvet för dens, som fått brefven, och fullt af hårda beskyllningar mot den fromme och fridsamme mannen, hvad skola de väl, åtminstone i första ögonblicket, tänka om mig? Att jag genom ett trollslag blifvit helt och hållet förändrad, eller att jag gjort mig skyldig till det svåra fel, att under sken af deltagande hafva låtit den gamle nedlägga i min

231

hand sin bekännelse och sina sorger, för att sedan bryta lös och anfäkta hans vördnadsvärda och skuldlösa minne. Må ni derför sjelf dömma, om min ledsnad varit billig, och om jag icke haft skäl att så fort som möjligt protestera mot er besynnerliga uppgift, att ni, som skrifvit svaret, äfven vore den, till hvilken brefven varit skrifna. Huru det kunnat falla er in att yrka sådant, förekommer mig verkligen oförklarligt, så mycket mer som stor anledning är att förmoda, det ni alldeles icke känt den person, från hvilken ni säger er hafva fått brefven. Åtminstone har man i annat fall svårt att begripa er fullkomliga okunnighet om hans redan för en god tid tillbaka inträffade frånfälle. Det är dock vanligt bekanta emellan, att den ena får veta af den andras död, så att, då man ser någon skrifva bref till en, som redan en längre tid legat i grafven, man med allt fog sluter, att förtroligheten varit ringa eller ingen. Också bestyrker ert svar i flere punkter sannolikheten af en sådan förmodan. Ni tyckes nemligen antaga, att min aflidne vän all sin tid varit trädgårdsmästare, och vet ej, att han ända till sitt femtionde år, då hans ålder och andra tillfälliga omständigheter tilläto honom att välja ett oberoende lefnadssätt, varit en nitisk och verksam embetsmän i staten. Att jag kallade honom trädgårdsmästare, kom blott deraf, att han i förtroligare brefvexling plägade underteckna sig så. Väl älskade han ensligheten ända från sin ungdom, då en olycklig kärlek var på väg att krossa hans hjerta, och sant är äfven, att han någon gång fick anledning att beklaga den förlust, han genom sitt indragna lif gjort på verldserfarenhet i yttre mening, men detta störde icke hans lugna

232

verksamhet i ett kall, som var af vida vigtigare inflytande i samhället än vården af en trädgård. Han var en vän af blommor, och han var det redan som ung; orätt tror ni dock, att han lefvat ett äkta medvetslöst lif, likasom begrafven i ett blindt tycke för dem. Han älskade dem såsom oskyldiga bilder af den frid, till hvilken han sjelf genom strider kommit, eller han älskade dem för deras anspråkslösa skönhet, eller kanhända mest af det menskliga behofvet att äga någonting på jorden att gifva trefnad och lycka åt. Sådan var han, sådan skall han åtminstone till grunddragen återfinnas i sina bref, dem ni, min herre, verkligen icke haft om händer förr, än ni läste dem i Morgonbladet. Och denna försäkran torde ni äfven utan vidare bevis låta gälla såsom sann, om ni besinnar, huru orimligt det måste förefalla hvar och en, att min vän skulle i åratal underhållit brefvexlingar med en man, som med sådan intolerans betraktar hans åsigter af lifvets vigtigaste förhållanden. Låt oss derför komma öfverens derom, att ert postskriptum är allenast en dikt, och att orsaken, hvarför den icke lyckats fullkomligare, endast är att söka i den köld, att icke säga den afsky, hvarmed ni tror er böra förkasta diktens hela konst, öfver hvilken ni i ert svar, ty värr, uttalat en alltför hård fördömmelse.

Skulle ni anse mig i mina anmärkningar mot ert postskriptum hafva gått till väga med för stor vidlyftighet och ifver, må jag sluta dem med den bekännelse, att jag i denna mindre vigtiga del af min skrifvelse till eder både velat nedlägga och verkligen nedlagt all den lilla vrede, ert svar väckt hos mig, för att icke störas af någon ovänlig stämning vid

233

affattandet af den berättelse och de anmärkningar, jag nu går att framlägga för eder.

Redan länge hade jag fägnat mig åt hoppet att få träffa min gamle vän. En resa, som jag för angelägenheter ärnade företaga till de trakter, der han bodde, gaf mig utsigt att vid förbifarten kunna besöka hans hem och efter flere års frånvaro åter tillbringa någon dag i hans trefliga sällskap. Budet om hans död nådde mig, innan jag hunnit begifva mig på min färd, men min föresats att ännu en gång se mig omkring i den stilla verld, der den åldrige tillbragt aftonen af sin lefnad, och der jag sjelf fått fägna mig öfver så många angenäma stunder, rubbades dock icke. Vintern hade redan länge herrskat med mörker och kulna dagar; det var afton, då jag nådde min boning. Tystnad rådde i nejden; jag hörde blott suset af vinden, som då och då flög med snö genom de kala träden. Jag stannade ovilkorligt en stund på gården och vill icke försöka att skildra de känslor, som i denna ödslighet genomströmmade mitt hjerta. Ingen vänlig strimma af ljus inbjöd mig nu till min väns rum, Rosas kammare var äfven mörk som grafven, och blott i den gamle tjenarens låga fönster såg jag eld. Jag inträdde till honom. Han satt ensam vid sitt bord framför en uppslagen bok, som jag såg vara en bibel. Den gode mannen syntes öfverraskad af ett besök, som säkert var alldeles ovanligt under nuvarande omständigheter; men då han igenkände mig, bröt en tår fram från hans öga, och jag märkte tydligt, att hans röst darrade, då han bad mig vara välkommen. Jäg beklagade de förluster, han gjort; han svarade icke ett ord, utan skakade blott sorgligt sitt gråa hufvud och kramade hårdare min hand.

234

Samtalet under qvällen ledde från den ena omständigheten vid Rosas och hennes fars död till den andra, och det var mig på en gång sorgligt och kärt att få höra de närmare uppgifterna om båda. Jag hade icke tilltrott den gamle tjenaren den klarhet och verkliga insigt, han under vårt samtal i all sin enkelhet röjde. Väl var det mig bekant, att det förhållande, som ägt rum emellan honom och hans husbonde, isynnerhet de senaste åren, varit mera det förtroliga mellan tvenne vänner än det aflägsna mellan den befallande och lydande; men att han skulle äga bekantskap med frågor, som vanligen ligga helt och hållet utom den tjenande klassens område, var en sak, som jag aldrig kunnat vänta. Jag tillkännagaf min förundran häröfver och tillade den anmärkning, att jag icke kunnat föreställa mig honom, som jag i min aflidne väns bref sett skildrad såsom intagen af en blind tro på förebud och dylikt, så långt fram om den bildningsgrad, på hvilken vidskepelsen eljest plägar vara hemmastadd. Till svar yttrade han blott, att han på sin ålderdom fått af sin herre inhemta många goda lärdomar, emedan denne icke försmått att i sin ensamhet tala med honom i allahanda ämnen, och i afseende å sin vidskepelse sade han sig redan från barndomen hafva sett och hört omtalas underliga tilldragelser i verlden, äfvensom han märkt, att mången spådom besannats. Jag åtnöjde mig med denna förklaring, och då jag nu erinrade mig, att jag under resan bekommit de båda numren af Helsingfors’ Morgonblad, hvari ni, min herre, nedlagt er skarpa protest mot min väns åsigter, och tillfälligtvis äfven hade till hands de bref, som föranledt ert svar, beslöt jag att meddela den gamle mannen dessa båda akter,

235

för att se hans sätt att upptaga och betrakta dem. Det vigtigaste af hvad som i anledning häraf föreföll emellan oss, har jag behållit i minnet och ber att få framlägga det i trogen teckning för er. Om ni på ett eller annat ställe finner, att ett hårdare ord undfallit den gamle, så må ni tillskrifva det hans af sorgen och olyckan skakade lynne. För min del underlät jag icke att, så mycket i min förmåga stod, söka mildra hans ifver, så ofta jag befarade, att den kunde förleda honom till något bittrare utbrott, hvilket ni lätt torde kunna inhemta, om ni behagar följa gången af vårt samtal.

Jag gjorde början med att uppläsa för den gamle min väns bref. Han åhörde mig med tystnad, och jag visste icke, huruvida han förstod att med djupare deltagande följa de skildringar, som i dem förekomma. Men då jag slutat läsningen och från papperet kastade min blick på den åldrige, såg jag honom sitta i sitt hörn, orörlig som en bildstod, med ögonen riktade mot höjden, medan stora tårar, som i hvarandras spår föllo ned öfver hans kinder, gjorde ett sällsamt afbrott mot hans stela, oförändrade anletsdrag. En stund förflöt, och jag började läsningen af ert svar. Då jag hunnit ett stycke fram, hörde jag den gamle då och då yttra ett sakta ljud af missnöje, och då jag slutat, såg jag honom stiga upp och med häftighet gå några hvarf fram och åter i den trånga kammaren, tills han slutligen satte sig ned och liksom tröstad sade: "Låt det vara skrifvet. Hvar och en söker sitt bästa på sin väg; men väl gör den, som ej fördömmer." Då jag sålunda såg honom åter lugnad, beslöt jag att, liksom från er ståndpunkt, göra honom några frågor i anledning af min väns bref. Jag började med att antyda

236

ett lätt tvifvel om, huruvida den aflidne ställt menniskans omsorg om sitt eviga väl så högt, gom denna vigtiga angelägenhet borde ställas, och sporde honom, om han ansåg något annat än Guds uppenbarade ord vara värdt att älskas och betraktas?

Afgörandet af den första punkten hemställde den gamle till den evige domaren; i afseende å den andra utlät han sig vidlyftigare. -- "Hvarför," sade han, "skulle den verld, som omger menniskan, så herrlig, hvarthelst hon skådar, vara skapad, om icke äfven den vore värd att älskas och uppbygglig att betrakta? Och hvad är väl bibeln annat, än en förklaring öfver denna verld, i hvilken och öfver hvilken Gud är uppenbar och herrskar? Vi kalla ju bibeln ordet; och hvilken annan mening kan derunder ligga än den, att den innehåller liksom ord till och benämningar på alla de förhållanden, som förefinnas mellan Gud och hans skapade verk? Skulle nu ordet icke hafva sin motsvarighet i verlden, så vore det ett tomt ord och skulle likna ett namn, som icke betecknade någonting i naturen. Om nu så är, hvarför skulle det vara menniskan förmenadt att med kärlek och tröst skåda in i verlden och der finna i verk, hvad Gud i sitt ord förkunnar?"

Dessa den gamle mannens åsigter väckte hos mig ett särdeles intresse, och jag önskade att qvarhålla honom än vidare vid samma ämne. "Menar ni då," sade jag, "att blotta betraktandet af verlden och lifvet är tillräckligt för menniskan till sanningens inseende, och är således ordet öfverflödigt?"

"Ingalunda," svarade den gamle och lade sin hand på den uppslagna bibeln. "Att se in i verlden, utan att urskilja de föremål som i den finnas, utan att äga

237

ord och namn för dem, det är som att se in i en sol eller en natt, der allt sammansmälter i hvartannat; derför säger det uppenbarade ordet: sådant finnes i Gud och skapelsen, se och förnimm det till din uppbyggelse och frid. Men om jag, som nu allenast upprepar ur minnet, hvad jag ofta hört min aflidne herre säga, och som sjelf är ovan att tala i så höga ämnen, får bruka ett enfaldigare sätt och likna stora ting vid små; så ville jag gifva er i handen denna bok, som innehåller en förteckning på de blommor och örter, som vi alla somrar plägat odla. Om ni nu föreställer er, att ni aldrig sett sådana, och icke heller finge se upp från denna bok för att betrakta dem i sin växt och blomning, så kunde ni läsa, så länge ni lefver, deras namn och skulle dock ingen uppbyggelse och kunskap vinna. Likaså vore det eder onyttigt, att sommaren igenom hålla edert öga på denna trädgård, om ni icke urskilde den ena blomman från den andra, eller, hvad som är det samma, hade namn på dem och deras egenskaper. Ordet behöfver derför saken och saken ordet, och båda måste i hvarandra sökas och finnas. Derför må man icke läsa endast, utan äfven lefva och skåda in i Guds verld, och der se hans ord i lif och verk, i tro och tanke, såsom vi hvarje sommar kunna se orden i denna bok likasom blomstra och lefva i vår trädgård."

Ännu ville jag göra ett inkast. "Ni har," sade jag, "jemfört ordet med verlden och sagt, att de båda höra tillsammans, såsom namnet hör till den sak, det betecknar; men säges det icke sant, att verlden är ond, förderfvad, från Gud fallen? Huru kan den då hafva något gemensamt med Guds heliga ord?"

238

"Man kan," svarade den gamle, "med verlden mena allenast det, som är fallet och förtappadt; men man kan också med den mena Guds heliga och försonade verld, såsom man med ordet kan förstå den döda bokstafven, men äfven andens ord."

Så ungefär erinrar jag mig hans uttryck, så förstod jag dem åtminstone. Jag fann, att han såg verlden i ett mildare ljus, än ni tycktes se den, att den för honom var en lefvande uppenbarelse af Gud, lika så helig som det uppenbarade ordet, hvars läror han trodde den i sig innehålla, likasom en sak i sig innehåller alla de sanningar, söm om den kunna sägas. Vidare fann jag, att han lika rent och varmt som ni erkände det uppenbarade ordets nödvändighet och trodde, att menniskan icke af egen makt kunde komma till insigt af det trösterika lif, som i skapelsen möter hennes ögon; men att han tillika ansåg det vara nödvändigt till vinnande af en sann och båtande kunskap att med ordets ledning uppsöka i verlden motsvarigheter till de »läror, detta lemnar. Ändtligen finner jag såsom en följd af hans satser, att då ordet förkunnar försoningens sanning såsom den högsta, en försoning måste vara till i verlden och i den evigt fira sin höga seger.

Frågar ni nu, hvarthän allt detta syftar, så svarar jag: först att bota den förfärliga söndring, i hvilken man råkar, om man antager, att verlden blott och endast står såsom en fiendtlig myndighet mot Gud och icke besinnar, att försonaren söndertrampat ormens hufvud, det är, brutit verldens makt och gjort den underdånig; sedan att inleda den öfvertygelse, att verlden, sådan den andas omkring oss, är likasom ordet

239

en helig källa till vår frid och förtröstan, endast vi med ordets ljus och försoningens tro i våra hjertan betrakta dess företeelser: och sist att skydda min aflidne vän för beskyllningen att hafva vandrat förtappelsens väg, för det han älskat naturen och gladt sig åt att äfven i dess minsta verk se speglas de stora sanningar, han i fromhet och frid dyrkade.

Ser ni, min herre, såsom verlden, tagen i högre och heligare bemärkelse, kan söndras i Gud och verld, så kan äfven ordet söndras i anda och ord. Ty huru se vi alla de föremål, som mota oss, om icke ur dem en strimma af den Eviges ljus strålar emot oss? Jo, såsom mörka och fallna, ofruktbara för vårt högre behof och rika blott på förtviflan och död. Och hvad är för oss bibeln, om icke ur den samma den gudomliga sanningens ande skiner emot oss? Likaså endast en samling af ord, icke mer bidragande till vår uppbyggelse, än de äro det i en ordbok, der de alla kunna återfinnas. Nu är det kristendomens milda och segrande lära, att man icke får slafviskt fasa tillbaka för denna söndring, att man icke får frukta för bibeln, derför att man i den finner ord, som i och för sig sjelfva och utom sitt förbund med anden vore tomhet och mörker, och likaså icke bäfva för verlden, derför att den är död utom Gud; utan att man bör tro och med lefvande öfvertygelse bekänna, att söndringen af försonaren är upphäfven, att det fallnas makt att vara fallet är bruten, ordet såsom stridigt kufvadt och fredligt gjordt af anden, verlden såsom ond öfvervunnen af Kristus. Och då så är, hvarför skulle man envist vilja se strid och splittring i allt, såsom om ingen seger öfver söndringen vore vunnen, hvarför icke hellre

240

med trons fasta förhoppning dröja vid allt, tills man sett denna seger af det samma bevittnas?

Min gamle vän har på något ställe i sitt bref yttrat, att lifvet skapar sin skönhet af mörker och ljus. Han betraktade blomman i sin trädgård och såg, att stoftet, som ingick i hennes varelse, icke var i en sjelfmäktig, oförenlig strid med ljuset, utan tvärtom i försoning med detta, -- och denna iakttagelse, ledde väl den honom till en okristlig tanke?

Ett den skarpa söndringens sätt att se jorden är att se henne såsom ett dystert fängelse för anden, ur hvilket denne, blott genom att ändtligen upptagas till en jorden motsatt himmel, kan befrias. Kristendomen erkänner icke en sådan andens träldom, ty den vill hafva vunnit seger öfver fängelsets tvång och gjort det till en glädjeboning. Ett exempel: ni har i ert fädernesland arbetat för hvad ni ansett rätt och godt, ni har der fullbordat ert verk och vill nu komma till en aflägsen del af jorden, för att äfven der uträtta det goda. Då äro de länder, som ligga mellan er och det ställe, dit ni syftar, de haf, som skilja er derifrån, onda tvingande makter, hvilka hämma er frihet, om icke er ande har medel att öfvervinna deras tvång. Akta er då att bäfva tillbaka! Denna bäfvan föder af sig den grymma önskan att en gång se alla dessa länder, alla dessa haf, som ligga i vägen för er goda sak, borta och alldeles upphäfda ur skapelsen och den punkt, till hvilken ni ville vara förflyttad, sammanfallen med den, på hvilken ni befinner er. Hvart skulle det väl leda, om uppfyllandet af en sådan önskan vore tänkbart, hvart om icke till att upphäfva allt? -- Nej, låt er ande fatta sig sjelf i mod och förtröstan, och den

241

skall äga krafter att kufva det fiendtliga i afståndet och dock låta den rika herrligheten, som bildar detta afstånd, vara qvar till er hugnad och glädje. Vill ni nu, om ock endast såsom i en spegel eller ett mörkt tal, se, huru försoningen segrar öfver verlden, utan att tillintetgöra den, ja, utan att göra den till annat än skönare och mera himmelsk, så betrakta de medel, menniskoanden i lugn och långsam, men evigt säker fortgång funnit och finner att besegra afstånden och dock hafva till sin fröjd i behåll den jord, som bildar dem. Märk, huru en rymd, som fordom antingen helt och hållet gäckade eller med långa tiders tvång belade den menskliga viljan, nu likasom böjd och kufvad åtnöjer sig med offret af några dagars ansträngningar och försakelser, om man ens får bruka så allvarsamma benämningar, om man icke snarare bör säga några dagars segrar. Och sålunda, när skall väl menskligheten upphöra att i stigande klarhet realisera den lära, att menskoanden måste vara jordens herre och icke jordens slaf, taga af den sin glädje och icke sina bojor?

Jag nämnde, att menniskans fortgång till frihet, eller om ni så vill, till sitt högre lif, sker i likhet med växtligheten långsamt och utan språng. Här möter oss den bild, min aflidne vän begagnade för att läka sin sjuka dotter; jag menar bilden af liljan, som han lösryckte från jordens stoft och blottade för solen, för att låta den på en gång tillegna sig alla dess strålar, och som vissnade i stället för att fullkomnas. Af edra åsigter följer, och ni torde äfven tillåta mig säga, att ni påstår, det ett sådant blott steg för steg skeende fortskridande till det högsta och till målet är af

242

alldeles intet värde. Ja, de mest beslutsamma bland dem, som dela edra åsigter, kalla det blott synd och skam. Låt oss då närmare betrakta denna sak. Frågan kan i biblisk ande framställas så: hvad är en sann omvändelse?

Att omvändelsen är den fallna menniskans återgång till Gud, derom kunna vi icke vara oense. Men nu blir det att betänka, huru denna återgång är för menniskan verkställbar, och huru den visar sig. Er tanke är den, att omvändelsen är half eller snarare ingen, om icke menniskan på en gång flyr till Gud och når honom; min tanke åter är, att den är half och ingen, om icke menniskan flyr till Gud. Skilnaden är här i orden ringa, men i tillämpningen stor och vigtig. Föreställ er, att ni aflägsnat er från ert hem och gått vilse, men kommer ändtligen på en höjd, ser ert misstag, ser ert mål och vänder tillbaka med längtan att uppnå det åter. Är då er omvändelse half, derför att ni ej ögonblickligt kan vara der ni önskar, och äro de steg, ni tager för att hinna fram, utan värde och förlorade? Ingalunda! Vägen är lång, den måste med tålamod tillryggaläggas. Menniskans väg till Gud är evigt längre; hon kan ej öfverspringa den i en blink, hon måste vandra framåt med ögat på sitt mål, hopp och saktmod i sitt hjerta och med glädje öfver hvarje steg, hon gör, om hon icke skall störta med brustna krafter, innan hon hunnit hälften af sin bana. I det hem, från hvilket ni gått vilse, sitter en vän, som ser er återvända. Var säker, att han icke försmår de steg ni gör, utan tvärtom räknar dem alla och glädes öfver hvart och ett, såsom om han redan hade er i sina armar. Så ligger visst i hvarje steg, som menniskan gör på

243

lifvets väg, en hel omvändelse, och hennes varma sträfvande till Gud är af honom icke förkastadt, utan upptecknadt, henne till salighet.

Jag återkommer till mitt samtal med den gamle tjenaren, från hvilken jag nog länge varit borta. Den häftighet, den sinnesrörelse, hvarmed min aflidne vän emottog upptäckten af sin dotters själstillstånd, förekom mig främmande för hans karakter. Jag frågade i anledning deraf, om hans förhållande mot den goda flickan icke någon gång varit mindre mildt, än det bort vara.

"Han var menniska," svarades mig, "och då han såg sitt enda barn och sin ålderdoms glädje förstöras, kan ingen undra, att hans sinne upprördes. Han hade, så plägade han ofta säga, skickat sin blomma bort för att uppammas i ljus, och man hade planterat henne i eld; han ville se sin dotter ledas till Gud, och man kastade henne handlöst fram, utan att betänka, att hon måste krossas. Jag säger eder, herre, att då detta folk ser en menniska, som lefver som andra, är det dem, som om de skulle se henne gå på kammen af ett kyrkotak. De frukta hvar stund, att hon skall falla och ohjelpligen förderfvas; men de råka så utom sig sjelfva af fruktan, att de ropa till henne, icke: kom ned, utan: hoppa".

Ehuru jag önskat, att den gamle brukat mera blidhet i uttryck, kunde jag dock icke neka, att hans liknelse inträffade med verkliga förhållandet. Det är också afgjordt, om man en gång antager, att ett återgående stegvis från den vådliga, ställning, i hvilken menniskan genom sitt naturliga affall befinner sig, icke är annat än synd och skam, att man tillika måste uppmana henne att göra ett språng till den rätta punkten,

244

äfven då hon derigenom måste helt och hållet krossas. Och med en sådan förstöring menar jag det tillstånd, i hvilket menniskan råkar, om allt, som omger henne i verlden, blir för henne likgiltigt, vetande, krafter, sträfvanden och förhållanden förlora sin betydelse och för henne likasom falla bort och försvinna, och om hon sålunda antingen i sin inbillning sofver en ljuf sömn i Gud eller, svigtande mellan fruktan och hopp, arbetar ensamt med sig sjelf, af längtan att en gång i honom få sofva. Just i anledning af denna sista tanke frågade jag den gamle mannen, hvad han mente om den oro för sig sjelf, hvaraf den goda Rosa tycktes plågas, och den ängsliga omtanke, hvarmed hon nästan uteslutande sysselsatte sig, jag menar omtanken om, huru hennes räkning inför den evige domaren en gång skulle komma att utfalla, till hennes väl eller till hennes förderf?

"Hon var," svarade den gamle, "ett godt barn, och frid vare med henne. Hon var vår glädje, likasom hon hade sin glädje af att tänka på oss och för oss lefva och verka. Ty jag kan säga, att också jag var för henne kär. Sedan blef det annorlunda; hon hann då endast tänka på sig sjelf. Det var icke hennes fel, det var deras, som skrämde hennes oerfarna sinne och genom fruktan lärde henne att bli lika egennyttig som de sjelfva. Men," tillade han med en nästan triumferande förtrytelse, "jag hoppas, att det skall gå dem så, som jag hört, att det gått med en annan af deras trosbröder."

Denna sista vändning i hans lynne och tal väckte min nyfikenhet, och jag frågade, hvad som då händt denne? "Det var," svarade han halft leende, "en krigare, som drog ut i fält. När striden böljades, öfverkom

245

honom en oro, ingalunda af fruktan för farligheterna, som han borde gå till mötes, utan fastmer af bekymmer om, huru han vid stridens slut skulle kunna inför fältherren redogöra för sitt förhållande under den. Han begynte att ängslas, skilde sig från de andra, satte sig ned, betraktade med ömkan sina kamraters käcka framtågande och talte: o, trummans och gevärets barn, huru litet besinnen I, att ett ansvar kommer efter striden, och att man måste vara betänkt på att då kunna hafva bestånd! Räkenskapsstunden nalkas: väl den, som sett sig före så, att han då icke förkastas. I sådana tankar glömde han, af ångest för sig sjelf, att verka och handla efter fältherrens vilja, och det säges, att prygel blef den arme mannens lön för hans bekymmer om räkenskapsstunden."

Detta utfall af den gamle var både i ton och ord en uppenbar bitterhet, och jag hade önskat, att den verkliga sanning, han uttalade i sin saga, hade tillätit mig att skarpare beifra det sårande i hans uttryck. Nu måste jag inskränka mig till att blott bedja honom med större skonsamhet betrakta menniskor, som, om de än fara vilse, likväl alltid måste värderas för den värme for lifvets dyrbaraste intressen, hvaraf de drifvas och ledas. Den gamle ville icke låta förmå sig att antaga en blidare stämning, och jag kunde icke annat än ursäkta denna hans oförsonlighet, då jag betänkte de smärtande förluster, som stört hans ålderdoms lugn, och dem han nödvändigt måste tillskrifva de personer, mot hvilka han nu var uppbragt. Emellertid ledde mig vårt samtal om försonlighet och mildhet i bedömmande af andra till tanken på ett vigtigt moment i er bekännelse. Jag gjorde mina slutsatser på följande sätt. Om man

246

antager, att hvarje steg, som menniskan gör mot ett högre ljus, utan att genast fullkomligt nå och omfatta det, är, såsom om det icke vore gjordt, utan värde och alldeles icke bidragande till hennes frälsning, så måste man också uttala fordömmelse öfver hvar och en, som under sin vandring här icke uppnått detta ljus.

Den gamle mannen, för hvilken jag framställde detta resultat, tog med ifver ordet: "Säg icke," började han, "om man antager; man må hafva antagit eller icke, så finnas sådane, som tro sig med all visshet kunna fördömma er och mig och hvar och en, som med oss framhärdar i samma tankar. Jag har hört folk säga, att hedendomen, som funnits förr, än uppenbarelsens ljus kom öfver menniskoslägtet, icke varit annat än en styggelse för Gud, att" -- -- -- dock vill jag skona er från att höra flere af dessa skärande föreställningar. Jag vill hellre söka utreda den frågan: huru får menniskan dömma sin like? Det är afgjordt, att, då hon äger förmåga att urskilja rätt och orätt, hon äfven bör och måste kunna bedömma en annans handling eller tanke, huruvida den är öfverensstämmande med det rätta eller icke. Men då denna tanke, denna handling icke utgör den tänkande eller handlande personens hela väsendtlighet, utan blott en yttring af den samma, så är klart, att den dom, som öfvergår yttringen, icke kan uppsvälja hela väsendet. Och då detta väsende evigt är ett fält för menniskan att uppdaga, så kan hon väl icke tillvälla sig rättighet att dömma öfver annat än det, som hon i det samma upptäckt, det vill säga: hon kan dömma öfver personens handlingar m. m., men domen öfver personen sjelf måste hon öfverlemna åt Gud. Huru förfärlig är icke

247

derför föreställningen, att en menniska skulle våga säga åt sin like: du är nu, i detta nu, förtappad! Vi kunna glömma oförrätter, vi kunna älska dem, som gjort oss skada, som felat: huru påminner icke detta oss om, att den felande icke är det samma som felet, att vi i honom se och i ett sammansmälta djup, hvilka felet icke mäter! Sjelfva språket varnar oss för att fälla en dom, som ett menniskohjerta aldrig bör fatta, en menniskotunga aldrig uttala. Det tillåter oss säga, denna menniska är syndig, men nekar oss att säga: denna menniska är synd. Och hafva vi vågat bruka ett sådant uttryck, så hafva vi tillika uttalat den fasaväckande lögnen, att Gud gifvit väsende åt en synd.

Så tillfredsställande det vore för mig att än längre få fortsätta mitt bref, måste jag dock, af billig fruktan att trötta ert tålamod, tänka på att förkorta mina andraganden och vill derför förbigå det samtal, som än vidare och långt inpå natten ägde rum mellan mig och den gamle tjenaren. Jag finner också, att de vigtigaste satser, i hvilka er åsigt af lifvet blottar en svaghet, redan äro af mig berörda; jag menar den skarpa söndringen, som bortskär skapelsen från skaparen, det sjelf viska bekymret, som afser blott en egen individuel salighet, och den stolta ofördragsamhet, som uttalar förtappelsens dom öfver varelser i Guds verld. Dessa tre förvillelser höra nära tillsammans och framspringa den ena ur den andra. Tillåt mig att ytterligare nämna blott några ord om hvar och en af dem. Ni bestämmer med så trånga gränser salighetens område, att ni, om jag får bruka en bild, likasom säger till blodet i edra ådror: "håll dig i hjertat allenast; hjertat är lifvets källa, och du är på en afgrundsväg, om du befinner

248

dig utom detta." O min herre, låt ni blodet strömma fritt i sina ådror; det skall vända om till hjertat för att hemta lif, men också gå utom det för att lefva och lifva. Säg icke, att menniskan i den menskliga handlingen, i konsten, i vetenskapen är stadd på förtappelsens väg: äfven dessa äro ådror, utgående i grenar ur samma hjerta, religionen , och hon måste lefva äfven i dem och genom dem sprida lif i en kropp, som icke består af hjerta ensamt.

Vidare ville jag varna hvar och en för den sjelfviskhet, att göra sin egen begränsade personlighet till ett föremål för all sin omtanke, äfven om denna omtanke afser blott höga intressen. En kristen lefver sitt sanna lif i sin tro, sin kärlek, i sina tankar och handlingar. Att tro med ljus, att älska med rikedom, att tänka sant och handla rätt, detta är den eviga salighet, den kristne bör eftersträfva, och i den lefvande tjusningen öfver sin tankes, sin handlings öfverensstämmelse med det rätta glömmer han lätt och ljuft, att det är han, som tänker och gör. Och denna glömska af vårt eget sjelf är det milda offer, vår lära bjuder oss nedlägga på den Högstes altare. -- Sist några rader i afseende å er stränghet att dömma andra. Det förtäljes i en skon legend, att en yngling begaf sig från sitt hem, för att tjena den mäktigaste herre på jorden. Han kom till en konung, denne älskade hans frimodiga väsende, hans friska kraft, och tog honom i sin tjenst. Under qvällen nämndes satans namn, och konungen korsade sig dervid. Ynglingen märkte deraf, att det fanns en mäktigare herre än den, han nu hyllade, och gick ut att uppsöka honom. Men äfven denne såg han undvika ett kors vid vägen, och då han frågade, hvarför sådant

249

skedde, fick han till svar, att afgrundsfursten fruktade det träd, på hvilket hans eviga fiende lidit. Då ville den unge kämpen söka Kristus och tjena honom. Han kom till en eremit i skogen och frågade, hvar han kunde finna försonaren, för att egna honom sina krafter. Den fromme mannen bad honom söka Herren i hans ord och i bönen. Snart märkte dock ynglingen, att han icke var skapad med förmåga att på denna väg finna den, han sökte, och han bad eremiten visa honom ett arbete, som han finge påtaga sig för Kristi skull. Den gamle förde honom till stranden af en flod och ålade honom att der bära öfver den farliga böljan fromma pilgrimer. Legenden säger, att Kristus under natten kom till stranden och begärde hans hjelp, och att den samme, som icke kunde läsa eller bedja, dock befanns värdig att bära verldens försonare.

Krafterna äro mångfaldiga, gåfvorna mångfaldiga, och sätten att arbeta i Guds ändamål likaså. Säg derför icke, då ni ser en broder, som icke vakar och tänker i böner såsom ni: se, denne är en förtappad. Säg snarare: låt mig se efter, om icke äfven denne står vid den brusande flodens strand och trotsar vakor, mödor och faror och kämpar med sina friska lemmars krafter, för att bära deröfver Kristi utkorade och arbeta för hans sak. --

Jag slutar här. Måtte ni i dessa mina utan bitterhet framkastade tankar se en fridsam helsning äfven från min bortgångne vän. Dessa åsigter hafva under hans jordiska lefnad varit hans, och då han nu ser i en än högre förklaring deras sanning, skall han säkert icke fördömma er för den hårda dom, ni om honom uttalat, att han icke känt det minsta, af hvad kristendom är.