273 |
275 |
Att skildra den utmärkte man, hvars namn förgängelsen senast bröt ur denna krets, [1] är en uppgift, hvilken för tecknaren af följande korta minnesord innebär äfven andra svårigheter än dem som härflyta af en begränsad framställningskonst. Grunddragen af PAUL GENBERGS lefnad äro oss alla redan välbekanta: vi veta, att han var en hyddans son, som genom lysande själsgåfvor, understödda af ihärdigt arbete, ännu i den första mannaåldern röjde sig väg upp till vetenskapens höjder, monarkens rådsbord och Zions tinnar. Men det gör oss icke till fyllest vid ett tillfälle sådant som detta att höra talas om framgångar, förtecknade i rådslängden och biskopskrönikan; vi vilja därjämte, om möjligt, kasta en blick i hjärtats dagbok. De yttre lefnadshändelserna böra egentligen blott vara randteckningar kring själfva porträttet, i hvars talande uttryck betraktaren framför allt söker en återspegling af andens rika lif. Endast personlig bekantskap med urbilden, endast en lefvande åskådning, sedd genom den egna erinringens mångfärgade prisma, mäktar dock åstadkomma de oefterhärmliga penselstreck,
276 |
Det har ty värr icke varit mig förunnadt att ösa ur en så omedelbar källa. De spridda drag, jag för mitt ändamål kunnat samla, har jag allena ur andra hand. Visserligen har jag rådfrågat ej blott GENBERGS egna handskrifter -- en begrafven skatt, som, en gång framlagd i dagsljuset, skall åt den hädangångne börda de lagrar, hvilka den lefvande med så sällsynt blygsamhet försmådde -- jag har dessutom anlitat andra, än osvikligare källor: trofasta hjärtan, som för lifvet bevara den saknades bild. Men min uppfattning torde icke dess mindre i mycket vara ofullständig, och för dessa brister vet jag mig vara i stort behof af edert öfverseende.
PAUL GENBERG föddes den 13 april 1811 i Odensala i Jämtland. Föräldrarna, af allmogesläkt, hette Anders Paulsson och Anna Persdotter. Namnet GENBERG antog han sedermera efter moderns födelseort Genvalla. Sin första undervisning fick den unge Paul af sin moder, hvars omvårdnad döden dock snart beröfvade honom. De stora anlagen visade sig tidigt; men läxan hade i början att utstå en täflan med hågen för praktiska sysselsättningar och slöjder, bland hvilka han särskildt vid svarfstolen förvärfvade en färdighet, som det ännu på äldre dagar roade honom att underhålla. Mången fattig landtman skulle låtit sådana yttre fallenheter inverka på sonens val af lefnadsyrke; men GENBERGS
277 |
I början af vårterminen 1821 inskrefs den då tioårige i Frösö trivial-skola, en läro-anstalt, hvilken troligtvis längre än någon annan i vårt land i vissa delar bevarat en bild af djäknelifvet från förra århundradet, sådant vi känna det af Samuel Ödmanns lifliga skildring. Våra dagars Sverige, som i sina vackra bemödanden till undervisningens fromma särskildt vinnlagt sig om att göra själfva skolans yttre så bekvämt och inbjudande som möjligt, ända därhän, att vi i detta afseende tjäna till mönster och den Svenska folkskolebyggnaden med sin typiskt prydliga utstyrsel gör runden genom gamla och nya världen, skulle sannolikt icke känt sig hemmastadt i det högnordiska kunskapshemmet på Frösön med de enkla seder, som för mindre än 50 år sedan där ännu voro rådande. I de för skolungdomen upplåtna bostäderna -- så lyder GENBERGS egen berättelse -- voro 8 till 10 gossar sammanpackade i hvarje rum. Deras kosthåll besörjdes af gamla gummor, som förestodo hvar och en sitt matlag. Hvarje lärjunge skulle medföra vissa kvantiteter mjöl, gryn, fisk, humle o. s. v., hvilket allt sammanslogs och bildade det gemensamma hushållets tillhörighet. Mellan de åldriga förestånderskorna rådde oftast split och osämja genom ömsesidig åtrå att draga till sig dem, som medfört de bästa förråden. Äfven
278 |
Efter sex års vistelse vid Frösö skola, under hvilken tid han genomgått alla dess tre klasser, beslöt han, med bifall af fadern, hvars tillgångar blefvo allt mer och mer otillräckliga för sonens uppfostran, att gå förbi gymnasium och i stället företaga en resa till Skåne, där han vid Lunds universitet hoppades med minsta kostnad kunna fortsätta studierna. En vän och beskyddare, major Örbom, hade nämligen till det bästa anbefallt den lofvande ynglingen hos sin svåger, prosten Eurenius i Skartofta, nära Öfveds kloster, hvilken då snart skulle skicka sina båda söner till Lund i skola, och för dem behöfde en pålitlig ledare.
Det var den tiden ingen lätt sak att komma från hjärtat af Jämtland till Sveriges sydligaste provins. För postgången dem emellan åtgingo
279 |
I Sundsvall togos de båda ynglingarne om bord å en skuta för att sjöledes fortsätta färden till Malmö, där de landstego efter att en gång på det våta elementet hafva sväfvat i öfverhängande lifsfara. När GENBERG, allt jämt åtföljd af sin trogne Achates, trött och nerdammad omsider ankom till Skartofta, -- sista milen hade de båda vännerna tillryggalagt till fots, emedan de trodde det vara anspråksfullt, att unga konditions-sökande infunno sig på bestämmelseorten med betalda fortskaffningsmedel, -- hade, genom en egen tillfällighet, det anbefallningsbref, som skulle för GENBERG öppna dörrarna till hans nya hem och som på vägen råkat blifva många dagar försenadt, just ett par timmar förut kommit prosten Eurenius till handa: -- »en praktisk utläggning af Guds försyn!» utbrister GENBERG, då han i en af sina dagböcker vidrör denna vändpunkt i sin ungdom. Den vördnadsvärde prästman, hvars familj GENBERG från den stunden betraktades tillhöra,
280 |
GENBERG flyttade nu med sina disciplar till Lund, vid hvilket universitet han, tack vare sin säkra underbyggnad, redan i början af 1828 kunde aflägga studentexamen. Här framlefde han i stillhet flera år, känd af få, af ännu färre bemärkt, men rastlöst arbetande på sin utveckling. Mellanterminerna tillbragte han på Skartofta, där han biträdde sin välgörare i upprättandet af kontraktets mortalitetstabeller och äfven understundom beträdde predikstolen. Under en exkursion, företagen i ändamål att samla insekter, drabbades han af en olycka, som hotade att göra honom till krympling för lifstiden. Han råkade nämligen att falla och så illa skada sin höft, att han i många månader blef sängliggande och ännu lång tid därefter måste begagna kryckor. Ännu lidande efter fallet, ådrog han sig en farlig nervfeber. Följderna af dessa tvenne, nästan samtidiga sjukdomar öfvervunnos aldrig fullständigt, utan rubbade en gång för alla en hälsa, som från början icke hade varit stark. Själf ansåg han sitt bröst vara angripet, och föreställningen, att hans dagar icke skulle blifva många, lade en skugga öfver hans ungdomsglädje. Inga kroppsliga plågor förmådde dock dämpa hans kunskapsbegär eller försvaga hans plikttrohet. Icke ens på sitt långvariga sjukläger efter det svåra fallet kunde han
281 |
Jag nämnde GENBERGS dagboksanteckningar.
282 |
283 |
För den blifvande föreläsaren och vältalaren utgjorde en sådan dagbok en förträfflig förberedelse. Alltid angelägen att kläda sina tankar i den mest tilltalande och för ämnet passande dräkt, nedlade han mycken möda på att afhjälpa de brister och ojämnheter, som han ansåg ännu vidlåda sitt skrifsätt. Då man ser språkets böjliga guld glänsande och medgörligt gestalta sig under hans öfvade händer, har man svårt att föreställa sig, det hammarens och filens kamp mot det ädla materialet en gång varit så hård som han själf gifver till känna. »Jag skrifver -- yttrar han på ett ställe -- i allmänhet icke med lätthet. Tankarne komma nog, men fantasien störer dem mer än billigt, till men för klarheten. Då fantasien framhållit en, som jag tycker, vacker och passande bild, dröjer tanken med för mycken förkärlek därvid och kan på länge ej förmås att gå vidare. Jag blir stundom däraf så uppfylld, att jag lemnar penna och skrifbord och måste upp eller till och med ut, under det tanken välbehagligt invaggas i sömn på fantasiens upprörda vågor. Detta är ett stort fel, som jag måste bekämpa. Utom detta hinder för en lugnt fortgående skrifning framter sig ett annat däruti, att jag har någon svårighet att sluta tankarne samman i ett behagligt och flytande språk, men gör dock denna svårighet vida större genom
284 |
Promoverad till filosofie doktor år 1835, beslöt GENBERG, då han icke mera ägde några band, som fäste honom vid födelsebygden, att i Lund varaktigt uppslå sina bopålar. Andras undervisning hade blifvit honom en kär sysselsättning, på samma gång som ett medel till ekonomiskt oberoende, och han inrättade därföre, i förening med ett par andra yngre lärarekrafter, en privatskola, hvars föreståndare han var åren 1836-1841. Universitets-lärarens verksamhet lekte honom dock lifligast i hågen. Hans grundliga insikter berättigade honom att söka akademisk anställning i tvenne vetenskaper: Latinet och filosofien. Det gällde blott att bestämma sig för hvilkendera. Hans val föll först på den sistnämnda; men professorn i praktisk filosofi, Cederschiöld, afslog utan vidare framställningen om erhållande af en docentur. På detta håll gäckad i
285 |
286 |
Var den akademiske läraren ett föremål för hyllande aktning, så tog vältalaren gamla och unga med storm, och det kanske mest då han, försmående alla hjälpmedel ur retorikens arsenal, gaf efter för sin rika känslas omedelbara ingifvelser. En under de yngre åren sällsynt välljudande stämma bidrog att öka det fängslande i GENBERGS muntliga föredrag. Också var det åt honom den studerande ungdomen med förkärlek uppdrog att vid högtidligare tillfällen offentligen föra sin talan, vare sig det gällde att hälsa en firad konstnär, såsom Ole Bull, eller gäster från hinsidan Sundet vid en Skandinavisk förbrödringsfest. Det största bland de akademiska samhällena, den Skånska nationen, som ensam utgjorde hälften af studentkorpsen, valde honom
287 |
För studentlifvet i vidsträcktare mening fortfor han dock att vara en främling, en kär, men sällsynt gäst. I talarestolen uppträdde han, då han därtill uppfordrades, för att med bevingade ord gifva en mäktig lyftning åt skarornas stämningar; men i de stora samkväm, där blott den yrande glädjen tar ordet, syntes han sluten och tyst. Fostrad som han var i försakelsernas hårda skola och tidigt invigd i det kroppsliga lidandets, hade hans väsende, ehuru vida skildt från sjuklig dysterhet, erhållit en i botten allvarlig anstrykning, liksom hade hembygdens djupa fjälldalar där kvarlämnat en strimma af sin skymning. Det var i den trängre kretsen af nära vänner, som han fann sig i sin rätta omgifning, och där hans själ tog sin rätta flykt. Att söka skildra hvad han var för dessa, på hufvudets och hjärtats vägnar med honom befryndade vänner -- bland de redan bortgångne vill jag blott nämna ett namn: den oförgätlige Carl August Hagberg -- är nästan förmätet af en hvar, som själf icke stått under inflytelsen af den egendomliga tjusning GENBERGS personliga umgänge allmänt säges hafva utöfvat. De af dessa vänner, som kvarlefva, äro nu grånade män, som lärt sig genomskåda illusionernas fagra bländverk; men i ett afseende har erfarenhetens omilda hand vördat deras ungdomliga idealer:
288 |
Endast en deltagare i nämnda förtroliga krets tillkomme det att beskrifva, hur naturligt och lätt samtalets alla spridda trådar ordnade sig i GENBERGS hand, så ofta någon omtvistad fråga af allmänt och högre intresse trädde i förgrunden. Då var det gärna han, som bemäktigade sig det invecklade ämnet och utredde det med skärpa och kraft, men tillika med en hänförelsens värma, som återspeglades i hvarje rörelse af hans lifliga ansikte. Hans ögon, eljest af en blekare färg, brunno då med en nästan svartblå glans, pekfingret liksom ville genomborra den svaga punkten i vederpartens logiska rustning, när det med sin snabba åtbörd ledsagade bevisningens sönderdelande arbete. Det hände någon gång vid dessa tankeöfningar, att den starke dialektikern utmanade till strid på paradoxernas osäkra mark; men hade han här lyckats i försvaret af en blott till skenet hållbar ställning, kunde det strax därefter roa honom att själf omstörta de vallar, han med lekande lätthet uppfört.
Då några af GENBERGS umgängesvänner år 1841
289 |
290 |
År 1842 utnämndes GENBERG till adjunkt i »Romerska vältaligheten och poesien», sedan Ek efter Lindfors’ död blifvit dennes efterträdare på professorsstolen. GENBERG, som under ledigheten förestått professionen och jämväl haft rum å förslaget till dess återbesättande, kände nu hos sig vakna den aldrig slocknade hågen för filosofiens studium. Han begärde och erhöll ett års tjänstledighet samt företog, med understöd af ett stipendium, våren 1843 en resa till Tyskland för att besöka universitetet i Berlin, som då i nästan alla vetenskapsgrenar hade att bland sina lärare uppvisa stjärnor af första ordningen: den frejdade veteranen Schelling, Neander, Stahl, Raumer, Bopp m. fl. Med flertalet af desse berömde män gjorde GENBERG personlig bekantskap och var en flitig gäst vid deras föreläsningar, ehuru hans förnämsta uppmärksamhet var ägnad åt samtidens viktigaste företeelse på det filosofiska fältet: det Hegelska systemet, då nästan enrådande vid den Berlinska högskolan, där en bland den snillrike mästarens lärjungar, Michelet, i synnerhet var verksam som nitisk förkunnare af hans idéer. Fastän djupt berörd af dessa, var GENBERG alltför själfständig tänkare för att blifva blind anhängare af någon särskild skola. De ofantliga anspråk, med hvilka de nyaste Tyske filosoferna uppträdde, deras stora ord, bakom hvilka ofta dolde sig så föga i sak, födde hos honom slutligen misstanken, att källan, hvarur så många grumliga rännilar upprunnit, i
291 |
292 |
GENBERGS vistelse i Berlin räckte öfver ett helt år, endast afbruten af en badresa till Kissingen samt kortare besök i Prag och Dresden. Mot hösten 1844 återkom han till Lund. Professorn i praktisk filosofi, Cederschiöld, hade där under tiden aflidit. Ifrigt uppmanad af sina vänner att icke låta den lediga lärostolen gå sig ur händerna, anmälde GENBERG sig såsom sökande därtill. I sådan egenskap utgaf han sin på den yppersta Latin författade skrift: »De principio philosophiæ moralis», som, utgående från Hegelska principer, likväl på ett själfständigt sätt fullföljer personlighetens idé såsom moralfilosofiens grund. Vid sitt offentliga försvar af denna afhandling firade han en verklig triumf i närvaro af hela universitetet, som tillströmmat för att öfvervara akten; och det akademiska konsistoriet uppförde honom enhälligt på första förslagsrummet. En medsökande fann emellertid sina anspråk förnärmade genom en sådan utgång och inledde mot så väl medtäflaren som skiljedomarena en liflig polemik. Det mot honom personligen riktade anfallet hade
293 |
Nyheten om GENBERGS befordran till professor -- han kallades därtill den 5 januari 1847 -- hälsades i Lund med jubel. Utnämningsdagen blef för honom en bemärkelsedag i dubbel mening: omedelbart därefter firade han nämligen sin trolofning med sitt hjärtas utkorade, fröken Amelie Toll, brorsons dotter till den ryktbare Johan Kristofer. Två år senare skulle det blifva GENBERG beskärdt att såsom medlem af konungens råd föra sin brud till altaret.
294 |
Det torde icke vara för mycket sagdt, att GENBERG, vorden professor, såg sig vid målet af sitt lifs käraste önskan. Ungdomslärarens stilla, men dock så djupt ingripande verksamhet var den högsta, den ädlaste han visste; ingen kunde heller vara bättre därtill skickad än han. Men detta lefnadskall, som tillfredsställde hans egen ärelystnad, motsvarade ännu icke de förväntningar och anspråk, för hvilka han från vänners och medborgares sida var föremål. Hans namn bars nu en gång på spetsen af dagens svallvåg, i ryktets och gunstens fullaste solsken: för honom, Lundagårds segerrike kämpe, fick ingen uppgift vara för svår, ingen börda för tung. Blott en termin hade han föreläst inför ett till trängsel talrikt, tacksamt auditorium, då denna löftesrika lärarebana redan skulle för alltid afbrytas. Ur katedern, där han tolkat etikens förhållande till statsläran, gick han till riksdagsbänken att representera universitetet vid 1847--1848 årens oroliga riksmöte.
Invald i lagutskottet, blef GENBERG därstädes en nitiskt arbetande ledamot, men vid debatterna inom prästeståndet yttrade han sig mera sällan. Representations-reformen var den brännande fråga som uppfyllde allas tankar; och ett sällskap, benämndt »Reformvännernas», bildade sig i hufvudstaden för att öfverlägga om grunderna för en ändrad riksdagsordning. GENBERG, som ansåg en dylik reform vara af omständigheterna påkallad, deltog i sällskapets förhandlingar såsom medlem af dess styrelse. Han anslöt sig likväl icke till den längst gående
295 |
Då konung Oscar i april 1848 fattade det frisinnade beslutet att själf taga den riksviktiga frågan om händer; och ett ombyte af rådgifvare därigenom föranleddes, var det åt GENBERG, åt den 37-årige Lunda-professorn, som konungen erbjöd ecklesiastikportföljen i den nya ministären. En så snabb upphöjelse till en af rikets förnämsta värdigheter var i de tiderna nästan utan exempel: den, som mest kände sig öfverraskad, var GENBERG själf. Han skyndade att undanbedja sig det af honom aldrig eftersträfvade, ansvarsfulla ämbetet, och det behöfdes att den kungliga kallelsen förnyades, innan hans betänkligheter kunde öfvervinnas. Den nybildade konseljens första värf blef utarbetandet af den kongl. proposition angående ett förändradt representationssätt, hvilken ännu samma riksdag afläts till ständerna. Den stora uppgiften skulle dock icke lösas af dem, som denna gång iklädde sig bördan och ansvaret: en annan konung, en annan rådkammare skulle det blifva förbehållet att bringa verket till fullbordan under tryggare och mindre upprörda förhållanden, sedan sinnena haft tid att återvinna sin jämnvikt efter det jordskalf, hvilket nu som bäst
296 |
Fick GENBERG således icke knyta sitt namn till en regeringshandling af historisk betydelse, kunde han åtminstone med tillfredsställelse uppvisa nyttiga spår af sin fyraåriga statsrådsverksamhet på det fält, som låg honom närmast om hjärtat, nämligen undervisningens. Bland åtgärder, vittnande om hans omsorger i denna riktning, vill jag endast erinra om utfärdandet af nya stadgar för universiteten, äfvensom om 1849 års märkliga cirkulär rörande den lärda och den reala bildnings-linjens sammanslagning, skolans och gymnasii förening till sammanhängande läroverk samt ämnesläsning i de öfre klasserna. Nämnda cirkulär, som i fråga om själfva tillämpningen medgaf ett måhända nog vidsträckt utrymme åt de särskilda skolstyrelsernas godtyckliga tolkning, rönte vid sitt framträdande åtskilligt klander; men en senare tids fortsatta reformer på detta område hafva varit praktiska erkännanden af de i cirkuläret uttalade principernas giltighet och kunna alltså med fog sägas räkna sina anor från det af GENBERG gifna uppslaget.
Samma egenskaper af järnhård flit och ömtålig samvetsgrannhet, hvilka aldrig öfvergifvit vetenskapsmannens anspråkslösa kammare, blefvo lika
297 |
Så trägna mödor skulle i längden utöfva menlig inverkan på en större fysisk kraft än den, som stod GENBERG till buds. Andens herravälde öfver sitt bräckliga redskap lyckades till en tid nedtysta hvarje kraf på hvila, men det fanns en gräns, som icke kunde öfverskridas utan äfventyr för en redan hårdt medtagen hälsa. Till nödvändigheten att spara denna sällade sig småningom längtan att utbyta departementschefens mångartade göromål mot en lugnare,
298 |
För en lekman måste den omedelbara öfvergången till ett högt andligt kall oftast innebära en viss inre motsägelse, en icke till fullo bilagd strid mellan äldre värf och nya plikter. Icke så för GENBERG. Ej nog, att han såsom vinning från ämbetsbyrån och konseljrummet medförde så grundliga insikter i ecklesiastik lagfarenhet och allt hvad till yttre kyrklig ordning hörer, att han i den delen sällan lärer blifvit af någon biskop öfverträffad; han var tillika icke obevandrad i den teologiska vetenskapen, hvars studium han sedan länge idkat vid sidan af sina filosofiska forskningar. Men först och främst närde han en sann och lefvande tro på Evangelii lära. De dialektiska bojor, inom hvilka den spekulativa uppfattningen trott sig kunna inrymma kristendomens lif och historiska verklighet, afskuddade han sig med otålighet, ty, såsom hans egna ord lyda, »om frälsning och salighet ligga i tänkandets egna kategorier, då är Kristus icke Frälsaren, utan Logiken är det. Då är Kristus ingenting annat än ett religiöst snille och han frälsar menniskan icke på annat sätt än hvarje lärare gör det, genom att bringa till medvetande det, hvarigenom menniskan frälsar sig sjelf. Frälsningen
299 |
GENBERG hade nu hunnit den hamn, där återstoden af hans arbetsdag skulle hänflyta i fridsäll tillbakadragenhet. Inga yttre, i ögonen fallande omväxlingar utmärkte de tre och tjugu sista lefnadsår, under hvilka det blef honom förunnadt att odeladt ägna sig åt stiftets vård. Från den politiska skådeplatsen höll han sig fjärran, ehuru hans blick fortfarande med uppmärksamhet dröjde vid dess skiftande företeelser. Riksdagen 1853--1854, vid hvilken han var ledamot af bankoutskottet, var den sista han bevistade; från de följande erhöll han, i betraktande af sin svaga hälsa, tillstånd att uteblifva. I kyrkomötena 1868 och 1873 ansåg han sig likväl böra deltaga, äfvensom i kyrkolagskommittén, där hans ovanliga lärdom, och skarpsinne gjorde sig på ett inflytelserikt sätt gällande. Den redan i ungdomen grundlagda sjukdom i andedräktsorganerna, för hvilken han på äldre dagar förgäfves sökt lindring
300 |
Årsafslutningarna vid Kalmar elementarläroverk, hvilket han såsom eforus med innerlig kärlek omfattade, voro bland de tillfällen, då han gärna glömde både krämpor och en af nödtvång förestafvad försiktighet. Han hade då vanligen i beredskap ett af dessa med rätta beundrade skoltal, i hvilka han för sina unga vänner upplät en värld af dygd, sanning och skönhet. Så ofta GENBERG fick tala till en ynglingaskara, var det liksom han blifvit återflyttad till sin egen oförgätliga ungdomstid, liksom Lundagårds lummiga kronor ånyo susat öfver den talarestol, från hvilken han behärskade hjärtan med trollmakten af sitt ord. I den brutna stämman kunde då återklinga ett malmrent tonfall från fordom, stundom genomdallradt af en obetvinglig inre rörelse, som meddelade sig till hela hans åhörarekrets. Månget ädelt frö, mången för lifvet
301 |
302 |
Ofta ombedd att göra en samling af sina tal tillgänglig i tryck, kunde han likväl icke förmås härtill. Den stränga själfkritik, som till lågorna eller till fängelse i skrifbordslådan dömde de flesta frukterna af ett författarskap, mera omfångsrikt än mängden torde föreställa sig, stegrades med åren ända till motvilja för allt offentligt framträdande. De magiska orden: berömmelse, namnkunnighet, förspillde på honom sina retande lockelser. I sin omgifning utströdde han med slösande hand skatter af snille och vetande; men att sända sin tankes barn ut i vida, villande världen för att klappa på obekanta dörrar, däremot uppreste sig hans finkänsliga, ömtåliga sinne. Må hända anade han äfven, att han skulle haft möda att utväxla sitt blanka, fullviktiga guldstycke på det litterära marknadstorget, där omsättningen går lättast med skiljemynt.
Framställningen af den offentlige mannens lefnadsbana har nu fortskridit till den punkt, där den sjunkande solen sänder sitt sista skimmer på hans gärningars utlöpande kedja. Innan de ädla anletsdragen förlora sig i nattens tilltagande skymning, må vi bjuda till att än ett ögonblick kvarhålla dem i den milda belysningen från hemmets härd. Det blef GENBERGS afundsvärda lott att intill sina dagars slut njuta en af inga moln fördunklad familjelycka, så blid och skön som den väl någonsin varit en dödlig beskärd. I den trofasta ledsagarinnan på lifvets stråt såg han allt jämt sin ynglingaålders drömda brud; i hoppfulla barns glädjande
303 |
Det var en hugnad för själ och sinne att besöka GENBERG i hans lyckliga familjekrets, särdeles om detta kunde ske på det idylliska Ljungby, en prästgård tillhörande hans ej långt från stiftssätet belägna prebende-församling, där han alltid med de sina plägade tillbringa den vackra årstiden. Hvem fröjdade sig, om icke han, då han vid sommarens ankomst fick utbyta det sömnlösa bruset från Kalmarsunds oroliga böljor mot det sakta porlet af den å, som, här och där hejdad af buskbevuxna tufvor, framkvällde genom hans eget landtliga herradöme! Med innerlig glädje återfann han sitt kära herdetjäll: boningshuset med fönsterbågar kransade af vinrankor, trädgården med sina slingrande gångar, öfverbyggda af frukttyngda grenar, den lilla parkanläggningen nere vid åbrädden -- Framnäs, som han kallade den, -- där de träd, han själf planterat, bjödo sina skuggor
»åt den gömde tänkarns gång».
GENBERG offrade mycken möda och kostnad på försköningen af detta ställe. Sålunda lät han vid sidan af den gamla pastorsbostaden uppföra en särskild byggnad, hvartill han själf utkastat alla planritningarna. I öfre våningen hade barnen ett stort, luftigt rum för läsning och lekar; i närheten funnos de verktyg uppställda, om hvilka GENBERG skämtande sade, att han, i brist af bättre, genom dem kunnat förtjäna sitt bröd. På nedre botten låg
304 |
Sista året han lefde, hade han känningar af ett nytt invärtes ondt, som tydligt förebådade den tärda stofthyddans annalkande upplösning. Han undvek dock att för de sina beröra det pinsamma ämnet och tillbragte som vanligt sommaren på Ljungby, utan att göra afbrott i sina öfliga sysselsättningar. Få dagar före sin död, förtäljer en af hans närmaste, var han ännu så stark, att, då talet inom en liten krets i hans hem föll på frågan om dödsstraffet, han med sin vanliga eld och vältalighet förmådde utveckla hela denna frågas historik och vanskligheterna vid dess lösning. Slutligen utbrast han dock: »Om något skulle göra mig betänklig i denna fråga, så är det Cæsars sköna ord: döden är icke ett straff, utan en skänk af gudarne,
305 |
Inrest till Kalmar på någon ämbetsförrättning, angreps han natten till den 29 september 1875 af häftiga plågor. Det var dödsarbetet, som begynte. Med uppbjudande af en otrolig viljekraft lät han en ditskyndad tjänare efter sin diktamen skrifva några lugnande rader till sin på Ljungby hemmavarande maka, genomsåg det nedskrifna och tillade ett uteglömdt ord. Få timmar därefter hade anden lämnat sitt jordiska omhölje.
Djup och allmän var saknaden vid GENBERGS bortgång, och jordfästningen, hvilken skedde i Kalmar domkyrka den 6 därpå följande oktober, begicks såsom en sorgehögtid af stad och land. Stiftets prästerskap hade nästan mangrant infunnit sig, och domkapitlets ledamöter ledsagade den älskade förmannens kista ända ut till Ljungby kyrkogård, där hans stoft hvilar bredvid den närmaste företrädarens, biskop Kullbergs. Bland de många uttryck af deltagande, som från skilda håll ingingo, var äfven en lagerkrans, som Lunds universitet sände till den forne lärarens graf. Jämte denna krans funnos där många andra af ödmjukare blommor, hvilkas blad kärleken, vänskapen och tacksamheten fuktat med sina tårar. På andra grafskänker än de personliga känslornas hade visst
306 |
[1] Svenska Akademien, där denna minnesteckning upplästes såsom
inträdestal den 20 Dec. 1876.