- Project Runeberg -  Minnesteckningar och andra uppsatser /
Paul Genberg

(1904) [MARC] Author: Carl Snoilsky
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
273

PAUL GENBERG

275

Att skildra den utmärkte man, hvars namn förgängelsen senast bröt ur denna krets, [1] är en uppgift, hvilken för tecknaren af följande korta minnesord innebär äfven andra svårigheter än dem som härflyta af en begränsad framställningskonst. Grunddragen af PAUL GENBERGS lefnad äro oss alla redan välbekanta: vi veta, att han var en hyddans son, som genom lysande själsgåfvor, understödda af ihärdigt arbete, ännu i den första mannaåldern röjde sig väg upp till vetenskapens höjder, monarkens rådsbord och Zions tinnar. Men det gör oss icke till fyllest vid ett tillfälle sådant som detta att höra talas om framgångar, förtecknade i rådslängden och biskopskrönikan; vi vilja därjämte, om möjligt, kasta en blick i hjärtats dagbok. De yttre lefnadshändelserna böra egentligen blott vara randteckningar kring själfva porträttet, i hvars talande uttryck betraktaren framför allt söker en återspegling af andens rika lif. Endast personlig bekantskap med urbilden, endast en lefvande åskådning, sedd genom den egna erinringens mångfärgade prisma, mäktar dock åstadkomma de oefterhärmliga penselstreck,
276
som förläna denna träffande sanning jämväl åt det flyktigaste utkast.

Det har ty värr icke varit mig förunnadt att ösa ur en så omedelbar källa. De spridda drag, jag för mitt ändamål kunnat samla, har jag allena ur andra hand. Visserligen har jag rådfrågat ej blott GENBERGS egna handskrifter -- en begrafven skatt, som, en gång framlagd i dagsljuset, skall åt den hädangångne börda de lagrar, hvilka den lefvande med så sällsynt blygsamhet försmådde -- jag har dessutom anlitat andra, än osvikligare källor: trofasta hjärtan, som för lifvet bevara den saknades bild. Men min uppfattning torde icke dess mindre i mycket vara ofullständig, och för dessa brister vet jag mig vara i stort behof af edert öfverseende.

*

PAUL GENBERG föddes den 13 april 1811 i Odensala i Jämtland. Föräldrarna, af allmogesläkt, hette Anders Paulsson och Anna Persdotter. Namnet GENBERG antog han sedermera efter moderns födelseort Genvalla. Sin första undervisning fick den unge Paul af sin moder, hvars omvårdnad döden dock snart beröfvade honom. De stora anlagen visade sig tidigt; men läxan hade i början att utstå en täflan med hågen för praktiska sysselsättningar och slöjder, bland hvilka han särskildt vid svarfstolen förvärfvade en färdighet, som det ännu på äldre dagar roade honom att underhålla. Mången fattig landtman skulle låtit sådana yttre fallenheter inverka på sonens val af lefnadsyrke; men GENBERGS
277
fader var, trots sina knappa villkor, orubblig i sin föresats, att hans Paul skulle studera. Sålunda lät han gossen en gång erfara sitt misshag, då denne lagt boken å sido för att pröfva sitt mekaniska hufvud på en välbehöflig reparation af husets väggur.

I början af vårterminen 1821 inskrefs den då tioårige i Frösö trivial-skola, en läro-anstalt, hvilken troligtvis längre än någon annan i vårt land i vissa delar bevarat en bild af djäknelifvet från förra århundradet, sådant vi känna det af Samuel Ödmanns lifliga skildring. Våra dagars Sverige, som i sina vackra bemödanden till undervisningens fromma särskildt vinnlagt sig om att göra själfva skolans yttre så bekvämt och inbjudande som möjligt, ända därhän, att vi i detta afseende tjäna till mönster och den Svenska folkskolebyggnaden med sin typiskt prydliga utstyrsel gör runden genom gamla och nya världen, skulle sannolikt icke känt sig hemmastadt i det högnordiska kunskapshemmet på Frösön med de enkla seder, som för mindre än 50 år sedan där ännu voro rådande. I de för skolungdomen upplåtna bostäderna -- så lyder GENBERGS egen berättelse -- voro 8 till 10 gossar sammanpackade i hvarje rum. Deras kosthåll besörjdes af gamla gummor, som förestodo hvar och en sitt matlag. Hvarje lärjunge skulle medföra vissa kvantiteter mjöl, gryn, fisk, humle o. s. v., hvilket allt sammanslogs och bildade det gemensamma hushållets tillhörighet. Mellan de åldriga förestånderskorna rådde oftast split och osämja genom ömsesidig åtrå att draga till sig dem, som medfört de bästa förråden. Äfven
278
gossarne inblandades i sina värdinnors sympatier, så att de särskilda kökens medlemmar utgjorde sammanhållande partier, som ej sällan uppträdde fientligt emot hvarandra. När förrådet af någon nödvändighetsartikel tog slut, måste denna brist afhjälpas genom att en eller flere gossar företogo tidsödande utvandringar till närgränsande byar för att skaffa förstärkning till det tömda visthuset. Med själfva undervisningen torde dock hafva varit bättre ställdt. Det klassiska studiet var, såsom vanligt på den tiden, mest omhuldadt, och det skall alltid lända detta läroverk till beröm, att GENBERG vid det samma grundlade den djupa insikt i Romarspråket, hvilken för honom skulle öppna de lärda utmärkelsernas bana.

Efter sex års vistelse vid Frösö skola, under hvilken tid han genomgått alla dess tre klasser, beslöt han, med bifall af fadern, hvars tillgångar blefvo allt mer och mer otillräckliga för sonens uppfostran, att gå förbi gymnasium och i stället företaga en resa till Skåne, där han vid Lunds universitet hoppades med minsta kostnad kunna fortsätta studierna. En vän och beskyddare, major Örbom, hade nämligen till det bästa anbefallt den lofvande ynglingen hos sin svåger, prosten Eurenius i Skartofta, nära Öfveds kloster, hvilken då snart skulle skicka sina båda söner till Lund i skola, och för dem behöfde en pålitlig ledare.

Det var den tiden ingen lätt sak att komma från hjärtat af Jämtland till Sveriges sydligaste provins. För postgången dem emellan åtgingo
279
stundom hela veckor. Fadern skjutsade själf sin son till det håll, som var målet för den första dagens resa. Följande morgon tog GENBERG under bittra tårar afsked af sin fader, som han aldrig mera skulle återse. Han förlorade honom året därefter. Här stod nu på landsvägen den sextonårige, färdig att gå okända öden till mötes, utan skydd eller stöd, utan erfarenhet och med endast 70 riksdaler på fickan. Han hade likväl en följeslagare, en medlärjunge från Frösö, som äfven ville fresta lyckan söder ut och för den skull anförtrott sig åt den öfverlägsne, viljestarke kamratens ledstjärna.

I Sundsvall togos de båda ynglingarne om bord å en skuta för att sjöledes fortsätta färden till Malmö, där de landstego efter att en gång på det våta elementet hafva sväfvat i öfverhängande lifsfara. När GENBERG, allt jämt åtföljd af sin trogne Achates, trött och nerdammad omsider ankom till Skartofta, -- sista milen hade de båda vännerna tillryggalagt till fots, emedan de trodde det vara anspråksfullt, att unga konditions-sökande infunno sig på bestämmelseorten med betalda fortskaffningsmedel, -- hade, genom en egen tillfällighet, det anbefallningsbref, som skulle för GENBERG öppna dörrarna till hans nya hem och som på vägen råkat blifva många dagar försenadt, just ett par timmar förut kommit prosten Eurenius till handa: -- »en praktisk utläggning af Guds försyn!» utbrister GENBERG, då han i en af sina dagböcker vidrör denna vändpunkt i sin ungdom. Den vördnadsvärde prästman, hvars familj GENBERG från den stunden betraktades tillhöra,
280
tog, i sin faderliga huldhet för skyddslingen, äfven vård om dennes reskamrat, som fick samma välvilliga hand att tacka för första hjälpen på den bana, där också han slutligen lyckades tillkämpa sig oberoende.

GENBERG flyttade nu med sina disciplar till Lund, vid hvilket universitet han, tack vare sin säkra underbyggnad, redan i början af 1828 kunde aflägga studentexamen. Här framlefde han i stillhet flera år, känd af få, af ännu färre bemärkt, men rastlöst arbetande på sin utveckling. Mellanterminerna tillbragte han på Skartofta, där han biträdde sin välgörare i upprättandet af kontraktets mortalitetstabeller och äfven understundom beträdde predikstolen. Under en exkursion, företagen i ändamål att samla insekter, drabbades han af en olycka, som hotade att göra honom till krympling för lifstiden. Han råkade nämligen att falla och så illa skada sin höft, att han i många månader blef sängliggande och ännu lång tid därefter måste begagna kryckor. Ännu lidande efter fallet, ådrog han sig en farlig nervfeber. Följderna af dessa tvenne, nästan samtidiga sjukdomar öfvervunnos aldrig fullständigt, utan rubbade en gång för alla en hälsa, som från början icke hade varit stark. Själf ansåg han sitt bröst vara angripet, och föreställningen, att hans dagar icke skulle blifva många, lade en skugga öfver hans ungdomsglädje. Inga kroppsliga plågor förmådde dock dämpa hans kunskapsbegär eller försvaga hans plikttrohet. Icke ens på sitt långvariga sjukläger efter det svåra fallet kunde han
281
öfvertalas att göra afbrott i sina disciplars handledning, hvarjämte han dess emellan med oförminskad ifver skötte de egna studierna. Ehuru dessa under denna tid förnämligast omfattade klassisk filologi och filosofi, ådagalade han redan en mångsidighet, som var förvånande. Sålunda var han, som ofvan är antydt, icke främmande för naturvetenskaperna och disputerade pro exercitio i entomologi. Musik och skön litteratur upptogo andra timmar, som icke offrades åt hufvudämnena. Men huru utbredd hans läsning än var, var den därför icke flyktig. Det var för detta klara, sorgfälligt pröfvande förstånd ett behof att i allt tränga till sakernas kärna. Hade något framstående litterärt arbete i mera ovanlig grad fängslat hans uppmärksamhet, brukade han i sina dagboksanteckningar, till hvilka jag strax skall närmare återkomma, redogöra för sin på skäl och bevis grundade uppfattning af dess förtjänster eller brister. Först då han lyckats för sig själf tillfredsställande analysera den stämning af välbehag eller missnöje, en bok hos honom framkallat, ansåg han sig verkligen hafva tillägnat sig dess innehåll. »Insiktens glädje var för honom jordens högsta glädje, -- där insikten icke fanns, såg han blott ett känslans dunkel.» Denna öfvervägande kritiska riktning grundlade likväl hos honom de stora fordringar, som han sedermera tillämpade i främsta rummet på sig själf, och den honom utmärkande egendomliga obenägenheten att inför en större allmänhet framlägga alstren af sin penna.

Jag nämnde GENBERGS dagboksanteckningar.
282
Under den första studietiden hade han allaredan börjat att i interfolierade almanackor nedskrifva dagens enformiga tilldragelser. Dessa anteckningar äro någon gång förda på Latin, hvilket språk han behandlar som sitt andra modersmål. I den mån hans synkrets under de följande åren vidgas, svälla de tunna duodes-häftena ut till starka kvartband, stilen blir yppig och bildrik, tankar och idéer framblänka ur ramen af omgifvande hvardagshändelser, liksom guldfrukter ur en dunkel bladmassa. Utflykter på det estetiska området, närmast föranledda af en resa till Köpenhamn, där hans medfödda konstsinne uppodlats vid besök i teatrar och museer, omväxla med utredningar af filosofiska och moraliska frågor. Njutningen af en skön musik, åsynen af ett mästerverk i skulptur eller måleri, ett lyckadt ställe i en lärd eller vitter skrift gifver uppslaget till verkliga små afhandlingar, pärlor af fin iakttagelse, som ofta upptaga flera sidor. Än hänföres han af Meyerbeers toner, i hvilkas blanka böljor han knappt nänns slå ett kritiskt årblad; än vallfärdar han, fjärran från dagens äflan, till antikens harmoniska bildvärld att känna dess hjärta feberfritt pulsera i Thorvaldsens marmor eller i Goethes dikt; än spejar han fåfängt efter land från mastkorgen af filosofiens sedan Hegels död herrelös kringdrifvande farkost. Det är att beklaga, att ifrågavarande dagboksanteckningar, som äro ovärderliga för kännedomen om GENBERGS personlighet, upphörde att planmässigt fullföljas, sedan staten och kyrkan begynte taga hans tid i anspråk. Från den senare perioden af
283
hans lif föreligga de till det mesta endast i fragmentariskt skick, på spridda blad, och medgifva ej längre obehindrad inblick i den fullmognade tankens verkstad.

För den blifvande föreläsaren och vältalaren utgjorde en sådan dagbok en förträfflig förberedelse. Alltid angelägen att kläda sina tankar i den mest tilltalande och för ämnet passande dräkt, nedlade han mycken möda på att afhjälpa de brister och ojämnheter, som han ansåg ännu vidlåda sitt skrifsätt. Då man ser språkets böjliga guld glänsande och medgörligt gestalta sig under hans öfvade händer, har man svårt att föreställa sig, det hammarens och filens kamp mot det ädla materialet en gång varit så hård som han själf gifver till känna. »Jag skrifver -- yttrar han på ett ställe -- i allmänhet icke med lätthet. Tankarne komma nog, men fantasien störer dem mer än billigt, till men för klarheten. Då fantasien framhållit en, som jag tycker, vacker och passande bild, dröjer tanken med för mycken förkärlek därvid och kan på länge ej förmås att gå vidare. Jag blir stundom däraf så uppfylld, att jag lemnar penna och skrifbord och måste upp eller till och med ut, under det tanken välbehagligt invaggas i sömn på fantasiens upprörda vågor. Detta är ett stort fel, som jag måste bekämpa. Utom detta hinder för en lugnt fortgående skrifning framter sig ett annat däruti, att jag har någon svårighet att sluta tankarne samman i ett behagligt och flytande språk, men gör dock denna svårighet vida större genom
284
bemödandet att åt tanken gifva en vacker och slående form, äfven där formen vore tämligen likgiltig och den först funna ofta är den bästa. Men sällan är jag nöjd med denna. Den simplaste tanke, det enklaste uttryck vänder jag på många olika sätt för att slutligen finna det mest värdiga. Dock allt sådant är flärd och ostentation. Ett tredje hinder ligger i benägenheten att åt allt gifva en strängt logisk och bevisande hållning, hvaraf händer, att det en gång nedskrifna ofta omställes, på det att slutligen hvarje tanke skall få sin nödvändigt bestämda plats i den fortgående slutledningens bindande nödvändighet. -- -- Allt detta sammanlagdt gör, att jag icke skrifver med lätthet.»

Promoverad till filosofie doktor år 1835, beslöt GENBERG, då han icke mera ägde några band, som fäste honom vid födelsebygden, att i Lund varaktigt uppslå sina bopålar. Andras undervisning hade blifvit honom en kär sysselsättning, på samma gång som ett medel till ekonomiskt oberoende, och han inrättade därföre, i förening med ett par andra yngre lärarekrafter, en privatskola, hvars föreståndare han var åren 1836-1841. Universitets-lärarens verksamhet lekte honom dock lifligast i hågen. Hans grundliga insikter berättigade honom att söka akademisk anställning i tvenne vetenskaper: Latinet och filosofien. Det gällde blott att bestämma sig för hvilkendera. Hans val föll först på den sistnämnda; men professorn i praktisk filosofi, Cederschiöld, afslog utan vidare framställningen om erhållande af en docentur. På detta håll gäckad i
285
sina förhoppningar, vände sig GENBERG med en liknande begäran till den berömde Latinaren, professor Lindfors. Äfven denne lånade honom i början mindre villigt öra, men lät saken bero på halten af det specimen, sökanden borde till pröfning framlägga. Då den unge Norrländingen, som för Lunds akademiska värld var så godt som okänd, trädde inom skrankorna att försvara sin afhandling i den Latinska grammatiken emot fakultetens opponent, dåvarande adjunkten Ek, en motståndare, hvars svärd vanligen drabbade tungt i dylika lärda bardalekar, förespådde man den oerfarne kämpen föga annat än nederlag. Men GENBERGS försvar var så lysande, att hans rykte som en af latinitetens främste målsmän i Lund från och med den stunden var rotfäst. Hans befogenhet till den sökta platsen var obestridd och han nämndes till docens 1837. Ingen fanns nu vid hela universitetet, som icke kände namnet PAUL GENBERG. Det uttalades öfverallt med aktning, snart med kärlek och beundran. Den främmande ynglingen från yttersta Norden framstod plötsligt, för att begagna en annan minnestalares ord, liksom en ny »Molnets broder» i kretsen af lärosätets ungdom. Han kom, såg och segrade. Som vetenskapsman intog han genast alla genom sin sant humanistiska, från all yrkesmässig ensidighet fria uppfattning af filologien, ett ämne, hvilket, lösryckt ur det allmänna kultur-historiska sammanhanget, så lätt kan urarta till ett andefattigt spel med ordformer, en värdelös besittning af larvens döda skal, sedan fjäriln, som en gång dvaldes där inne, för länge
286
sedan flugit sin kos. För GENBERG fick det klassiska språket icke vara blott den mantel, Latiums flyende genius kastat från sina skuldror; det borde framför allt vara en mäktig, magisk formel, som väl kräfde årslånga mödor för att till fullo tydas, och hvars inneboende förtrollning en orätt läst stafvelse kunde förstöra, men som ock till lön för ihärdig ansträngning drog undan täckelset från förgångna tiders innersta lif. Studielampan skulle på detta sätt blifva en Aladdins lampa, vid hvars sken adepten kunde frambesvärja de sju kullarnes stad i gammal härlighet: Capitolium, smyckadt till triumf, togaklädde Qviriter och stålglittrande legioner, eller måhända än hellre en hägring af Tibur i månens skimmerflor, då oliveskogens Dryas lyssnar till det Sapfiska återljudet från Horatii lyra.

Var den akademiske läraren ett föremål för hyllande aktning, så tog vältalaren gamla och unga med storm, och det kanske mest då han, försmående alla hjälpmedel ur retorikens arsenal, gaf efter för sin rika känslas omedelbara ingifvelser. En under de yngre åren sällsynt välljudande stämma bidrog att öka det fängslande i GENBERGS muntliga föredrag. Också var det åt honom den studerande ungdomen med förkärlek uppdrog att vid högtidligare tillfällen offentligen föra sin talan, vare sig det gällde att hälsa en firad konstnär, såsom Ole Bull, eller gäster från hinsidan Sundet vid en Skandinavisk förbrödringsfest. Det största bland de akademiska samhällena, den Skånska nationen, som ensam utgjorde hälften af studentkorpsen, valde honom
287
till sin kurator, och då han efter ett par terminer afsade sig detta förtroende, sedan nationen förkastat en af honom framlagd plan till dess förändrade organisation, medförde ett sådant steg icke någon minskning i hans popularitet.

För studentlifvet i vidsträcktare mening fortfor han dock att vara en främling, en kär, men sällsynt gäst. I talarestolen uppträdde han, då han därtill uppfordrades, för att med bevingade ord gifva en mäktig lyftning åt skarornas stämningar; men i de stora samkväm, där blott den yrande glädjen tar ordet, syntes han sluten och tyst. Fostrad som han var i försakelsernas hårda skola och tidigt invigd i det kroppsliga lidandets, hade hans väsende, ehuru vida skildt från sjuklig dysterhet, erhållit en i botten allvarlig anstrykning, liksom hade hembygdens djupa fjälldalar där kvarlämnat en strimma af sin skymning. Det var i den trängre kretsen af nära vänner, som han fann sig i sin rätta omgifning, och där hans själ tog sin rätta flykt. Att söka skildra hvad han var för dessa, på hufvudets och hjärtats vägnar med honom befryndade vänner -- bland de redan bortgångne vill jag blott nämna ett namn: den oförgätlige Carl August Hagberg -- är nästan förmätet af en hvar, som själf icke stått under inflytelsen af den egendomliga tjusning GENBERGS personliga umgänge allmänt säges hafva utöfvat. De af dessa vänner, som kvarlefva, äro nu grånade män, som lärt sig genomskåda illusionernas fagra bländverk; men i ett afseende har erfarenhetens omilda hand vördat deras ungdomliga idealer:
288
-- fråga dem om PAUL GENBERG, och de skola hvar och en för sig gifva samma svar: en sådan man som han se vi aldrig. -- Snille och lärdom ägde flere; en och annan förstod att bättre låta sitt ljus lysa för människorna; men hos hvem hade de stora gåfvorna så helgjutet sammansmultit med sinnets renhet och hjärtats godhet för att dana en älskvärdare bild af ädel, harmonisk mänsklighet, manligt fast och dock djupt känslig, öfverlägsen och dock ödmjuk?

Endast en deltagare i nämnda förtroliga krets tillkomme det att beskrifva, hur naturligt och lätt samtalets alla spridda trådar ordnade sig i GENBERGS hand, så ofta någon omtvistad fråga af allmänt och högre intresse trädde i förgrunden. Då var det gärna han, som bemäktigade sig det invecklade ämnet och utredde det med skärpa och kraft, men tillika med en hänförelsens värma, som återspeglades i hvarje rörelse af hans lifliga ansikte. Hans ögon, eljest af en blekare färg, brunno då med en nästan svartblå glans, pekfingret liksom ville genomborra den svaga punkten i vederpartens logiska rustning, när det med sin snabba åtbörd ledsagade bevisningens sönderdelande arbete. Det hände någon gång vid dessa tankeöfningar, att den starke dialektikern utmanade till strid på paradoxernas osäkra mark; men hade han här lyckats i försvaret af en blott till skenet hållbar ställning, kunde det strax därefter roa honom att själf omstörta de vallar, han med lekande lätthet uppfört.

Då några af GENBERGS umgängesvänner år 1841
289
beslöto uppsättandet af den litterära tidskrift, hvilken under namnet Studier, Kritiker och Notiser upplefde fem årgångar, var GENBERG påräknad medarbetare. Han ingick väl såsom medlem i redaktionen och bar i denna egenskap sin andel af bestyren och ansvaret, men i tidskriftens spalter inflöto endast tvenne uppsatser af hans hand, bägge dock af högt värde. I synnerhet den ena af dessa, benämnd: »Latinska poesien i våra dagar», eller, såsom författaren betecknande tillägger, »ett försök att möjliggöra det omöjliga», hör till det förträffligast skrifna, som vår rent estetiska litteratur har att uppvisa, både med hänsyn till stilens skönhet och tankarnes originalitet. Anledningen därtill gaf en i samma tidskrift införd, af Hagberg författad kritik af ett på Svensk vers tolkadt nylatinskt skaldestycke, i hvilken kritik recensenten yttrat, att ingen kan vara skald i egentlig mening utan på sitt modersmål, äfvensom särskildt betonat omöjligheten att för nutidens poetiska idé-innehåll finna det rätta uttrycket i ett dödt språk, organet för en afslutad kulturperiod. Mot dessa påståenden uppträder GENBERG. Ehuru ingen kan neka sin beundran åt hans snillrika fyndighet i försvaret för den motsatta åsikten, torde dock, i likhet med hvad minnestecknaren för sin del vågar göra, flertalet i denna strid luta åt Hagbergs mening. Ifrågavarande vittra strid -- ty Hagbergs gensvar uteblef icke -- lände emellertid bägge de ädle kämparne till lika stor heder och väckte berättigadt uppseende jämväl i vårt södra
290
grannland, Danmark, där Johan Ludvig Heiberg med intresse följde gången däraf.

År 1842 utnämndes GENBERG till adjunkt i »Romerska vältaligheten och poesien», sedan Ek efter Lindfors’ död blifvit dennes efterträdare på professorsstolen. GENBERG, som under ledigheten förestått professionen och jämväl haft rum å förslaget till dess återbesättande, kände nu hos sig vakna den aldrig slocknade hågen för filosofiens studium. Han begärde och erhöll ett års tjänstledighet samt företog, med understöd af ett stipendium, våren 1843 en resa till Tyskland för att besöka universitetet i Berlin, som då i nästan alla vetenskapsgrenar hade att bland sina lärare uppvisa stjärnor af första ordningen: den frejdade veteranen Schelling, Neander, Stahl, Raumer, Bopp m. fl. Med flertalet af desse berömde män gjorde GENBERG personlig bekantskap och var en flitig gäst vid deras föreläsningar, ehuru hans förnämsta uppmärksamhet var ägnad åt samtidens viktigaste företeelse på det filosofiska fältet: det Hegelska systemet, då nästan enrådande vid den Berlinska högskolan, där en bland den snillrike mästarens lärjungar, Michelet, i synnerhet var verksam som nitisk förkunnare af hans idéer. Fastän djupt berörd af dessa, var GENBERG alltför själfständig tänkare för att blifva blind anhängare af någon särskild skola. De ofantliga anspråk, med hvilka de nyaste Tyske filosoferna uppträdde, deras stora ord, bakom hvilka ofta dolde sig så föga i sak, födde hos honom slutligen misstanken, att källan, hvarur så många grumliga rännilar upprunnit, i
291
botten vore mindre hälsosam. Hans förtroende till själfva filosofien minskades i den mån han såg denna öfvermodigt undandraga sig att uppfylla den fordran, han ställde på hvarje vetenskap: att den skulle vara nyttig, i den mening nämligen, att den måste ega ett förhållande till lifvet. Filosofiens rätta uppgift ansåg GENBERG böra vara den, att försona tanken med en redan förefunnen värld, icke att söka omskapa denna. Kunde filosofien icke på annat sätt lösa lifvets gåtor än att instufva världen i sina teoretiska kapslar och förändra eller förkasta allt, som icke kunde i dem inpassas, vore hennes uppgift, olöslig, och det misslyckade bemödandet att göra världen till sanning skulle, såsom han befarade, endast leda till den förtviflade slutsatsen, att vi blifvit insatte i en alldeles oförnuftig värld. På många ställen i sina anteckningar återkommer GENBERG till detta ämne och framlägger sin uppfattning af filosofien i lifligt målande bilder. »Filosofien är en lätting, säger han, som räknar bubblorna i vattnet efter den framilande farkosten: hon ser noga efter hvar de äro, hur de försvinna, hur vattnet jemnar sig, men att utvisa ett blindskär, att föreskrifva en vändning för att undvika en fara -- det mägtar hon icke.» -- Och vidare: »Filosofien är elden, hvari allt skall brinna upp. De döda spånorna släpas till det bål, som brinner högt på kala bergstoppar i kall omgifning och kylig luft, -- men den grönskande skogen där nere, den brinner icke och skall icke brinna så länge den växer, -- försök att antända den och du skall blott se fenomenet af en
292
tjock och kväfvande rök, som vållar sveda i dina ögon. Filosofi och positiva områden, Rätt, Religion, Stat, äro skilda ting; den ena bör ej gripa in i den andra. Hvad som dör ut på det positiva området, det blir hemfallet åt filosofien. -- Filosofien har att begripa hvad som sker, icke att göra det. Hon är icke företalet till lifvets stora bok, men väl en slutbetraktelse däröfver. Det är först i aftonskymningen, säger Hegel, som Minervas uggla börjar sin flykt.»

GENBERGS vistelse i Berlin räckte öfver ett helt år, endast afbruten af en badresa till Kissingen samt kortare besök i Prag och Dresden. Mot hösten 1844 återkom han till Lund. Professorn i praktisk filosofi, Cederschiöld, hade där under tiden aflidit. Ifrigt uppmanad af sina vänner att icke låta den lediga lärostolen gå sig ur händerna, anmälde GENBERG sig såsom sökande därtill. I sådan egenskap utgaf han sin på den yppersta Latin författade skrift: »De principio philosophiæ moralis», som, utgående från Hegelska principer, likväl på ett själfständigt sätt fullföljer personlighetens idé såsom moralfilosofiens grund. Vid sitt offentliga försvar af denna afhandling firade han en verklig triumf i närvaro af hela universitetet, som tillströmmat för att öfvervara akten; och det akademiska konsistoriet uppförde honom enhälligt på första förslagsrummet. En medsökande fann emellertid sina anspråk förnärmade genom en sådan utgång och inledde mot så väl medtäflaren som skiljedomarena en liflig polemik. Det mot honom personligen riktade anfallet hade
293
GENBERG, själf den fridsammaste af alla människor, med jämnmod kunnat fördraga, trygg som han var i medvetandet om sin goda sak, för hvars befrämjande han visste sig aldrig hafva beträdt de af honom så afskydda krokvägarne; men antydningar hade blifvit gjorda om tillvaron af partiska bevekelsegrunder vid Sveriges södra universitet, den »Alma Mater», vid hvilken den Norrländske fostersonen kände sig fäst med kärlekens och tacksamhetens starkaste band. Sådant kunde icke tålas. I en skrift, förande det betydelsefulla mottot: »Poscimur», underkastade GENBERG vederdelomannens filosofiska författarskap en belysning, hvilken, med den största urbanitet i form, tillika i sak var af den art, att talet om den orättvisa, som vid förenämnda tillfälle skulle hafva blifvit begången, därmed för alltid bragtes till tystnad. Det är ett utmärkande drag af GENBERGS ridderliga sinne, att han efter denna kritiska bedrift, hvars rykte genljöd i alla vårt lands lärda kretsar, endast med motvilja hörde omtalas så väl striden som segern.

Nyheten om GENBERGS befordran till professor -- han kallades därtill den 5 januari 1847 -- hälsades i Lund med jubel. Utnämningsdagen blef för honom en bemärkelsedag i dubbel mening: omedelbart därefter firade han nämligen sin trolofning med sitt hjärtas utkorade, fröken Amelie Toll, brorsons dotter till den ryktbare Johan Kristofer. Två år senare skulle det blifva GENBERG beskärdt att såsom medlem af konungens råd föra sin brud till altaret.
294

Det torde icke vara för mycket sagdt, att GENBERG, vorden professor, såg sig vid målet af sitt lifs käraste önskan. Ungdomslärarens stilla, men dock så djupt ingripande verksamhet var den högsta, den ädlaste han visste; ingen kunde heller vara bättre därtill skickad än han. Men detta lefnadskall, som tillfredsställde hans egen ärelystnad, motsvarade ännu icke de förväntningar och anspråk, för hvilka han från vänners och medborgares sida var föremål. Hans namn bars nu en gång på spetsen af dagens svallvåg, i ryktets och gunstens fullaste solsken: för honom, Lundagårds segerrike kämpe, fick ingen uppgift vara för svår, ingen börda för tung. Blott en termin hade han föreläst inför ett till trängsel talrikt, tacksamt auditorium, då denna löftesrika lärarebana redan skulle för alltid afbrytas. Ur katedern, där han tolkat etikens förhållande till statsläran, gick han till riksdagsbänken att representera universitetet vid 1847--1848 årens oroliga riksmöte.

Invald i lagutskottet, blef GENBERG därstädes en nitiskt arbetande ledamot, men vid debatterna inom prästeståndet yttrade han sig mera sällan. Representations-reformen var den brännande fråga som uppfyllde allas tankar; och ett sällskap, benämndt »Reformvännernas», bildade sig i hufvudstaden för att öfverlägga om grunderna för en ändrad riksdagsordning. GENBERG, som ansåg en dylik reform vara af omständigheterna påkallad, deltog i sällskapets förhandlingar såsom medlem af dess styrelse. Han anslöt sig likväl icke till den längst gående
295
riktning inom detsamma, som ifrigt uppträdde mot all klassindelning. Om sålunda möjligheten af de gamla formernas pånyttfödelse genom tidsenlig utbildning ännu föresväfvade honom, nödgade honom emellertid de följande årens erfarenhet att öfvergifva hvarje sådan förhoppning, och när omsider den sista ståndsriksdagen inbröt, tillhörde hans sympatier det hvilande representationsförslaget.

Då konung Oscar i april 1848 fattade det frisinnade beslutet att själf taga den riksviktiga frågan om händer; och ett ombyte af rådgifvare därigenom föranleddes, var det åt GENBERG, åt den 37-årige Lunda-professorn, som konungen erbjöd ecklesiastikportföljen i den nya ministären. En så snabb upphöjelse till en af rikets förnämsta värdigheter var i de tiderna nästan utan exempel: den, som mest kände sig öfverraskad, var GENBERG själf. Han skyndade att undanbedja sig det af honom aldrig eftersträfvade, ansvarsfulla ämbetet, och det behöfdes att den kungliga kallelsen förnyades, innan hans betänkligheter kunde öfvervinnas. Den nybildade konseljens första värf blef utarbetandet af den kongl. proposition angående ett förändradt representationssätt, hvilken ännu samma riksdag afläts till ständerna. Den stora uppgiften skulle dock icke lösas af dem, som denna gång iklädde sig bördan och ansvaret: en annan konung, en annan rådkammare skulle det blifva förbehållet att bringa verket till fullbordan under tryggare och mindre upprörda förhållanden, sedan sinnena haft tid att återvinna sin jämnvikt efter det jordskalf, hvilket nu som bäst
296
förvandlade Europas fastland till en tafla af förödelsens styggelse, och det uppskrämda ekot hunnit lägga sig efter den stormflod, hvilken, i Söder bortsköljande troner och lagar, jämväl stänkt några droppar af sitt blodbemängda skum ända upp till vår Svenska Nord, till gatorna i vår fredliga hufvudstad.

Fick GENBERG således icke knyta sitt namn till en regeringshandling af historisk betydelse, kunde han åtminstone med tillfredsställelse uppvisa nyttiga spår af sin fyraåriga statsrådsverksamhet på det fält, som låg honom närmast om hjärtat, nämligen undervisningens. Bland åtgärder, vittnande om hans omsorger i denna riktning, vill jag endast erinra om utfärdandet af nya stadgar för universiteten, äfvensom om 1849 års märkliga cirkulär rörande den lärda och den reala bildnings-linjens sammanslagning, skolans och gymnasii förening till sammanhängande läroverk samt ämnesläsning i de öfre klasserna. Nämnda cirkulär, som i fråga om själfva tillämpningen medgaf ett måhända nog vidsträckt utrymme åt de särskilda skolstyrelsernas godtyckliga tolkning, rönte vid sitt framträdande åtskilligt klander; men en senare tids fortsatta reformer på detta område hafva varit praktiska erkännanden af de i cirkuläret uttalade principernas giltighet och kunna alltså med fog sägas räkna sina anor från det af GENBERG gifna uppslaget.

Samma egenskaper af järnhård flit och ömtålig samvetsgrannhet, hvilka aldrig öfvergifvit vetenskapsmannens anspråkslösa kammare, blefvo lika
297
beständiga uppvaktande i ministerns kabinett. Men hvar voro de genier, som förr omsväfvade arbetsbordet, då dagsljuset och studielampan skiftesvis kastade sitt sken på en uppslagen volym af någon älsklingsförfattare från fornåldern, Cicero eller Aristoteles? De kära gamla auktorerna voro nu högsatte under ett berg af tjänstebref och protokoll; den majestätiska togan, det lätta pallium fingo ej mer förråda tankens formsköna växt: -- de voro bortlagda för den snäfva kanslidräkten. Ännu i kurialstilens främmande klädnad ville tanken icke förneka sin klassiska släktskap, eller afstå från sin fordran på Romersk symmetri, på Grekiskt behag. Då pulpeten försvann under massan af koncept till ämbetsskrifvelser, hvilkas långa perioder utbredde sig liksom lederna i en mörk, oöfverskådlig phalanx, var GENBERG den till ytterlighet grannsynte mönsterherren, som ej åtnöjde sig med en allmän öfverblick af sina härskarors uppställning, utan pröfvande nagelfor den minsta enskildhet, här utgallrande en för tung rustning, där ett vapen, hvars polering lämnade något öfrigt att önska.

Så trägna mödor skulle i längden utöfva menlig inverkan på en större fysisk kraft än den, som stod GENBERG till buds. Andens herravälde öfver sitt bräckliga redskap lyckades till en tid nedtysta hvarje kraf på hvila, men det fanns en gräns, som icke kunde öfverskridas utan äfventyr för en redan hårdt medtagen hälsa. Till nödvändigheten att spara denna sällade sig småningom längtan att utbyta departementschefens mångartade göromål mot en lugnare,
298
mindre splittrad verksamhet. Därföre, då Kalmar stifts prästerskap, vid yppad ledighet af öfverherde, tillkännagaf sin önskan att se biskopsstafven i GENBERGS hand, var det med tacksamhet han förklarade sig villig att efterkomma stiftets åstundan. Han utnämndes till biskop i Kalmar den 3 april 1852 och blef i denna egenskap därefter prästvigd.

För en lekman måste den omedelbara öfvergången till ett högt andligt kall oftast innebära en viss inre motsägelse, en icke till fullo bilagd strid mellan äldre värf och nya plikter. Icke så för GENBERG. Ej nog, att han såsom vinning från ämbetsbyrån och konseljrummet medförde så grundliga insikter i ecklesiastik lagfarenhet och allt hvad till yttre kyrklig ordning hörer, att han i den delen sällan lärer blifvit af någon biskop öfverträffad; han var tillika icke obevandrad i den teologiska vetenskapen, hvars studium han sedan länge idkat vid sidan af sina filosofiska forskningar. Men först och främst närde han en sann och lefvande tro på Evangelii lära. De dialektiska bojor, inom hvilka den spekulativa uppfattningen trott sig kunna inrymma kristendomens lif och historiska verklighet, afskuddade han sig med otålighet, ty, såsom hans egna ord lyda, »om frälsning och salighet ligga i tänkandets egna kategorier, då är Kristus icke Frälsaren, utan Logiken är det. Då är Kristus ingenting annat än ett religiöst snille och han frälsar menniskan icke på annat sätt än hvarje lärare gör det, genom att bringa till medvetande det, hvarigenom menniskan frälsar sig sjelf. Frälsningen
299
lägges då i sedligheten och gerningarna, och saligheten blir den moraliska verldsordningen.» -- -- »Religionen är lif och lefnad, icke lära i böcker. Hvad systemerna upptaga och hårklyfva är intet mot den verklighet, som företer sig i fromhetens gestalt. Hvad denna tror och innehåller är dock väl egentligen kyrkans innehåll och således äfven dogmens. De subtila deduktionerna i boken, den lärda utläggningen från katedern, äro vindar, som blåsa högt öfver kyrkornas tornspiror och knappt förmå sänka sig så lågt, att de ens kunna vända på den vaksamhetens symbol, som pryder tornets högsta spets.»

GENBERG hade nu hunnit den hamn, där återstoden af hans arbetsdag skulle hänflyta i fridsäll tillbakadragenhet. Inga yttre, i ögonen fallande omväxlingar utmärkte de tre och tjugu sista lefnadsår, under hvilka det blef honom förunnadt att odeladt ägna sig åt stiftets vård. Från den politiska skådeplatsen höll han sig fjärran, ehuru hans blick fortfarande med uppmärksamhet dröjde vid dess skiftande företeelser. Riksdagen 1853--1854, vid hvilken han var ledamot af bankoutskottet, var den sista han bevistade; från de följande erhöll han, i betraktande af sin svaga hälsa, tillstånd att uteblifva. I kyrkomötena 1868 och 1873 ansåg han sig likväl böra deltaga, äfvensom i kyrkolagskommittén, där hans ovanliga lärdom, och skarpsinne gjorde sig på ett inflytelserikt sätt gällande. Den redan i ungdomen grundlagda sjukdom i andedräktsorganerna, för hvilken han på äldre dagar förgäfves sökt lindring
300
vid in- och utländska bad och brunnar, manade honom eljest att, så vidt möjligt, afhålla sig från längre resor, helst i framskriden årstid, samt från sådana ämbetsförrättningar, hvilka kräfde en mera ansträngande talverksamhet. Af alla försakelser, hans kroppsliga ohälsa medförde, kändes ingen så smärtande som den att ålägga stämman tystnad, när hjärtat brann af begär att fylla tempelhvalfven med Herrans pris. Undföll någonsin en klagan hans läppar, var det allena vid tanken på denna röstens sorgliga oförmåga. Man hörde honom utbrista med tårar i ögonen: »Ack, ägde jag lungor som andra menniskor, nog kunde väl äfven jag predika Guds ord i församlingen!»

Årsafslutningarna vid Kalmar elementarläroverk, hvilket han såsom eforus med innerlig kärlek omfattade, voro bland de tillfällen, då han gärna glömde både krämpor och en af nödtvång förestafvad försiktighet. Han hade då vanligen i beredskap ett af dessa med rätta beundrade skoltal, i hvilka han för sina unga vänner upplät en värld af dygd, sanning och skönhet. Så ofta GENBERG fick tala till en ynglingaskara, var det liksom han blifvit återflyttad till sin egen oförgätliga ungdomstid, liksom Lundagårds lummiga kronor ånyo susat öfver den talarestol, från hvilken han behärskade hjärtan med trollmakten af sitt ord. I den brutna stämman kunde då återklinga ett malmrent tonfall från fordom, stundom genomdallradt af en obetvinglig inre rörelse, som meddelade sig till hela hans åhörarekrets. Månget ädelt frö, mången för lifvet
301
fruktbärande lärdom har GENBERG vid sådana högtidsstunder nedlagt i ofördärfvade sinnen. Jag kan icke neka mig att såsom ett profstycke anföra de ord, med hvilka han i ett af sina tal tecknar skolans och kamratlifvets bildande inflytelse: »Att hafva suttit på samma skolbänk innebär en art släktskap, som icke lätt förglömmes. -- -- Ur detta förhållande utbildar sig förtroende, välvilja, själfuppoffring, fördragsamhet, det modiga försvaret af andras goda namn, en ridderlig uppskattning af deras heder och anseende. I dessa enkla skickelser är det således ingenting mindre än upprinnelsen till samhällsdygderna, som visar sig: det är en fläkt af samfundsanda, som går genom skolsalarne. Men den skall vara ren såsom friska luften och klar såsom den. Känslan må därföre tidigt vänjas vid sina djupaste frändskaper: sanning i tanke -- renhet i seder -- ädelhet i handling. Sinnet skall öppnas till mottaglighet för allt skönt och godt i naturen och i människolifvet. En väl danad känsla är icke likgiltig för hvad som föregår inom tankens och föreställningens värld. Hvarföre jagar hon rodnaden på kinden vid ett oanständigt ord, eller hvarföre springer hon upp som ett retadt lejon, då lögnen eller orättrådigheten är på färde? Hvarföre drager hon sig undan för det fula i alla dess olika skepnader? De ädlare känslorna äro den goda karaktärens färgläggning, de äro blodet och lifskraften i den utbildade personligheten. Utan ädlare känslor äro kunskaperna blott ett benrangel, förståndsodlingen blott ett skrammel med dödas ben.»
302

Ofta ombedd att göra en samling af sina tal tillgänglig i tryck, kunde han likväl icke förmås härtill. Den stränga själfkritik, som till lågorna eller till fängelse i skrifbordslådan dömde de flesta frukterna af ett författarskap, mera omfångsrikt än mängden torde föreställa sig, stegrades med åren ända till motvilja för allt offentligt framträdande. De magiska orden: berömmelse, namnkunnighet, förspillde på honom sina retande lockelser. I sin omgifning utströdde han med slösande hand skatter af snille och vetande; men att sända sin tankes barn ut i vida, villande världen för att klappa på obekanta dörrar, däremot uppreste sig hans finkänsliga, ömtåliga sinne. Må hända anade han äfven, att han skulle haft möda att utväxla sitt blanka, fullviktiga guldstycke på det litterära marknadstorget, där omsättningen går lättast med skiljemynt.

Framställningen af den offentlige mannens lefnadsbana har nu fortskridit till den punkt, där den sjunkande solen sänder sitt sista skimmer på hans gärningars utlöpande kedja. Innan de ädla anletsdragen förlora sig i nattens tilltagande skymning, må vi bjuda till att än ett ögonblick kvarhålla dem i den milda belysningen från hemmets härd. Det blef GENBERGS afundsvärda lott att intill sina dagars slut njuta en af inga moln fördunklad familjelycka, så blid och skön som den väl någonsin varit en dödlig beskärd. I den trofasta ledsagarinnan på lifvets stråt såg han allt jämt sin ynglingaålders drömda brud; i hoppfulla barns glädjande
303
utveckling skördade han, den bepröfvade ungdomsläraren, en belöning lika ljuf för faderns som för uppfostrarens hjärta.

Det var en hugnad för själ och sinne att besöka GENBERG i hans lyckliga familjekrets, särdeles om detta kunde ske på det idylliska Ljungby, en prästgård tillhörande hans ej långt från stiftssätet belägna prebende-församling, där han alltid med de sina plägade tillbringa den vackra årstiden. Hvem fröjdade sig, om icke han, då han vid sommarens ankomst fick utbyta det sömnlösa bruset från Kalmarsunds oroliga böljor mot det sakta porlet af den å, som, här och där hejdad af buskbevuxna tufvor, framkvällde genom hans eget landtliga herradöme! Med innerlig glädje återfann han sitt kära herdetjäll: boningshuset med fönsterbågar kransade af vinrankor, trädgården med sina slingrande gångar, öfverbyggda af frukttyngda grenar, den lilla parkanläggningen nere vid åbrädden -- Framnäs, som han kallade den, -- där de träd, han själf planterat, bjödo sina skuggor

»åt den gömde tänkarns gång».

GENBERG offrade mycken möda och kostnad på försköningen af detta ställe. Sålunda lät han vid sidan af den gamla pastorsbostaden uppföra en särskild byggnad, hvartill han själf utkastat alla planritningarna. I öfre våningen hade barnen ett stort, luftigt rum för läsning och lekar; i närheten funnos de verktyg uppställda, om hvilka GENBERG skämtande sade, att han, i brist af bättre, genom dem kunnat förtjäna sitt bröd. På nedre botten låg
304
biskopens enkla studerkammare. Här började han sin dag, medan ännu hela huset hvilade i sömnens armar. Genom det öppna fönstret emottog han från rabatten där nedanför blommornas doftande morgonhälsning; sedan satte han sig till sitt arbete vid boken eller vid skriftyget. Här utkämpade han äfven i tysthet sina strider med lidandet, strider, om hvilkas hårdhet knappast ens läkaren fick någon aning. När GENBERG efter några timmar gick att vid måltidsbordet träffa sin familj samt de främmande, hvilka han för tillfället såg i sin gästfria boning, kunde ingen på honom upptäcka, att han kanske nyss förut varit ett rof för de grymmaste smärtor. Hans uppsyn var lugn och klar, hans lärorika, underhållande samtal var kryddadt af en fin kvickhet.

Sista året han lefde, hade han känningar af ett nytt invärtes ondt, som tydligt förebådade den tärda stofthyddans annalkande upplösning. Han undvek dock att för de sina beröra det pinsamma ämnet och tillbragte som vanligt sommaren på Ljungby, utan att göra afbrott i sina öfliga sysselsättningar. Få dagar före sin död, förtäljer en af hans närmaste, var han ännu så stark, att, då talet inom en liten krets i hans hem föll på frågan om dödsstraffet, han med sin vanliga eld och vältalighet förmådde utveckla hela denna frågas historik och vanskligheterna vid dess lösning. Slutligen utbrast han dock: »Om något skulle göra mig betänklig i denna fråga, så är det Cæsars sköna ord: döden är icke ett straff, utan en skänk af gudarne,
305
menniskorna förlänad till räddning undan detta lifvets elände och vedermödor». Morgonen därpå hade han hos Cicero letat reda på detta ställe och uppläste det nu på grundspråket med en blick och en stämma så varm och uttrycksfull, som om han hade anat, att orden vore ställda till honom själf.

Inrest till Kalmar på någon ämbetsförrättning, angreps han natten till den 29 september 1875 af häftiga plågor. Det var dödsarbetet, som begynte. Med uppbjudande af en otrolig viljekraft lät han en ditskyndad tjänare efter sin diktamen skrifva några lugnande rader till sin på Ljungby hemmavarande maka, genomsåg det nedskrifna och tillade ett uteglömdt ord. Få timmar därefter hade anden lämnat sitt jordiska omhölje.

Djup och allmän var saknaden vid GENBERGS bortgång, och jordfästningen, hvilken skedde i Kalmar domkyrka den 6 därpå följande oktober, begicks såsom en sorgehögtid af stad och land. Stiftets prästerskap hade nästan mangrant infunnit sig, och domkapitlets ledamöter ledsagade den älskade förmannens kista ända ut till Ljungby kyrkogård, där hans stoft hvilar bredvid den närmaste företrädarens, biskop Kullbergs. Bland de många uttryck af deltagande, som från skilda håll ingingo, var äfven en lagerkrans, som Lunds universitet sände till den forne lärarens graf. Jämte denna krans funnos där många andra af ödmjukare blommor, hvilkas blad kärleken, vänskapen och tacksamheten fuktat med sina tårar. På andra grafskänker än de personliga känslornas hade visst
306
aldrig GENBERG gjort räkning, -- för lagern hade han ju alltid blygt dragit sig undan. Nu kom den likväl själfmant till hans grift, fastän mängden af minnesgärder, hvilka närmast gällde den hänsofnes värde såsom människa, här icke medgaf den ödsliga hedersplats, som Dafnes stolta kvist är van att intaga på storhetens kyliga marmorhällar.


[1] Svenska Akademien, där denna minnesteckning upplästes såsom inträdestal den 20 Dec. 1876.


The above contents can be inspected in scanned images:
273, 275, 276, 277, 278, 279, 280, 281, 282, 283, 284, 285, 286, 287, 288, 289, 290, 291, 292, 293, 294, 295, 296, 297, 298, 299, 300, 301, 302, 303, 304, 305, 306

Project Runeberg, Thu Dec 13 19:55:17 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snoilmin/genberg.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free