MICHAEL CHORÆUS

Man finner af dessa ofarliga verser, att striden icke varit af alltför bitter art -- endast en lindrigt pepprad krydda till det oskyldiga, otvungna umgänget mellan ungdomen af båda könen i den lilla staden. Vid den läxa Choræus erhöll af sina täcka motståndarinnor, kommer man nästan att tänka på Runebergs ord om flickornas hämnd mot den skälmske gossen, hvilken bindes och ägas så grymt:

Gissa, hvaraf bojan gjordes?
Bojan gjord af blommor var.
Gissa, hvari straffet spordes?
I en kyss af en och hvar.

Dessa här omtalade små skärmytslingar hindrade icke, att Choræus inom kort blef lika allmänt afhållen, som han i början varit illa anskrifven, men så visste han också att i umgängeslefnaden låta taggarna träda tillbaka för rosorna. I synnerhet var han trägen att uppvakta sina väninnor med poetiska buketter och impromptuer.

216

Bland de unga flickor, som från Choræus fingo emottaga sådana hyllningar, var den sjuttonåriga Anna Maria Malm, en högväxt och smärt ungmö med vackra drag och stora, blå ögon. Hon var en släkting till kommerserådet Lindskog, i hvars hus Choræus var informator. Hon hade en behaglig sångröst, och Choræus ägnade henne följande verser:

Då du på ditt änglasätt
Sjunger dygdens ära,
Öfva dygden blir då lätt
Och dess mödor kära.

Då du sjunger vänskapen
Smälter jag i tårar,
Då du sjunger kärleken,
Du mig genombårar [3].

Verserna äro icke märkvärdiga, men hafva räddats undan glömskan därför, att den unga flicka till hvilken de skrefvos, blef Johan Ludvig Runebergs moder.

Ehuru Choræus sålunda var gärna sedd bland de unga flickorna i Jakobstad, har man sig icke med visshet bekant, att han hyst ömmare känslor för någon ibland dem. Endast i hans äldsta bevarade bref till Franzén, [4] med hvilken han i

217

anledning af sina första i Åbo Tidningar införda skaldeförsök nyligen trädt i beröring, finnes en antydan om något sådant. Man vet, att Franzén vid samma tid hyst någon oro med anledning af ett ogrundadt rykte, att föräldrarna till hans älskade, Lilly Roos [5], ämnade gifta bort henne med en förmögen köpman i Jakobstad; och det låter tänka sig, att Choræus syftar såväl på detta rykte som på någon pröfning af samma slag, hvilken han själf fått genomgå, då han uttalar sig på följande förblommerade sätt angående ett poem, hvartill Franzén, såsom det synes, velat gifva honom idén: »Rosen är en vacker och rik flicka, fjäriln är hennes redlige älskare, biet kommer också att fria -- det är t. ex. en köpman, som vill samla mer i sin taskbok. Han kniper flickan (endast poetice, herr bibliotekarie!) och se’n han förstört arfvet, hatar han hennes person; men om han nu verkligen kniper henne, hvad skall den stackars fjäriln göra? Gud tröste honom! -- Och hvilken är hon? Herr bibliotekarien har, som jag tror, målat något, som angår sig själf; så har också jag gjort i fabeln. Också jag var en liten fjäril bland de få trogna -- men ej bland de få lyckliga: ett girigt bi bemäktigade sig den ros, för hvilken jag så ofta flög till en viss trädgård. Det gaf mig ett styng; kanske är det dödligt för mitt lugn och min sällhet!» -- -- Idén har Choræus sedermera utfört i sitt poem Rosen, fjäriln och biet. De i brefvet förekommande

218

orden »en viss trädgård» stå måhända i något sammanhang med den af Rancken berättade anekdoten, att Choraeus under sommaren ofta plägat spatsera ut till den vackra skogen mellan kyrkoherdebostället och Gran-nabba torp, skrifvit vers där, samt vid återkomsten till staden stundom tittat in i trädgården vid första huset till höger vid tullen, tillhörigt handlanden Böckelman, samt för de unga fruntimren där -- systrar till värdinnan -- uppläst hvad han diktat. Huru härmed förhållit sig, är det säkert, att en dylik missräkning på känslans område -- om den verkligen ägt rum -- icke efterlämnat något djupare spår i Choræi lif.

Den unge vitterlekarens försök började vid denna tid ådraga sig vidsträcktare uppmärksamhet i hans hembygd. Våren 1798 införde han i de af Franzén då redigerade Åbo Tidningar under signaturen Ch tvenne poemer, Oskuldens hämnd och Ofullkomligheten. Det senare ledsagades af Franzén med följande anbefallning: »Då så sällan något poem af förtjänst insändes till Åbo Tidningar, är det en skyldighet af redaktionen att tacka författaren af detta stycke, som utmärker sig ej mindre genom själfva tankens värde, än genom dess iklädning i en bildrik, känslofull och harmonisk vers.» Ett loford af Franzén var detsamma som ett skaldediplom, och från denna stund hade den läsande allmänheten sina ögon fästa på Choræus. Af okänd anledning har Franzén icke upptagit det af honom prisade poemet i upplagan af Choraei samlade skaldestycken, hvaremot det förstnämnda

219

återfinnes där. Båda styckena äro lärodikter i den vanliga stilen, men hafva förmånen att vara korta Oskuldens hämnd synes mig vara att föredraga framför Ofullkomligheten, en synnerligen dyster målning. Äfven en glad ynglingaålder kan hafva sina melankoliska duggskyar, som ibland för ett ögonblick förmörka solen; men här antager ungdomen masken af en grånad vis, som från höjderna af lifvets erfarenhet tolkar världssmärtan och anstränger sig att i hvarje mänskligt förhållande, hvarje naturens företeelse framhålla skuggsidan, i det han uppmanar jordens arme gäst att vända den tårade blicken emot fullkomlighetens rätta hemvist ofvan skyn. Likväl medgifver skalden i poemets sista strof, att fullkomligheten kan dväljas redan här

-- -- -- i den vises bröst,
I stormen lugnt och lefvande i döden.

Sådana resignerade betraktelser voro nu en gång i tidens smak och bildade grundtonen i den högre poetiska koren, hvars stil nybörjaren fick lof att tillägna sig för att vinna den rätta hallstämpeln. Sedan gick det för sig att gifva sin naturliga känsla luft i en mera okonstlad diktart; men lärodikten stod ändå ett steg högre på den estetiska rangskalan. Själfve Franzén kunde icke helt frigöra sig från denna nästan vidskepliga vördnad för didaktiken, hvars skolmästaransikte ibland visade sig midt i chariternas ringdansar.

Choræi signatur blef nu alltoftare synlig i Åbo Tidningar, där under de närmast följande åren

220

många af hans mera kända dikter offentliggjordes. Genom medarbetareskapet i tidningen hade Choræus trädt i förtroligare förhållande till Franzén, hvilket snart öfvergick till innerlig vänskap. Dragningskraften, som denne hans öfverlägsne skaldebroder utöfvade, i förening med behofvet att bereda sig en större verkningskrets, föranledde Choræus att lämna Jakobstad för att begifva sig till universitetet i Åbo, vid hvilket han den 17 sept. 1799 fästes såsom eloquentiæ docens, sedan han för vinnande af denna grad den 12 maj utgifvit och försvarat en disputation De veritate æsthetica, hvilken han sammanskrifvit på tre dagar.

Den nye läraren i vältalighet fick redan den 29 nov. samma år aflägga prof på sin förmåga, då han efter uppdrag af universitetets rektor höll ett fägnetal på svensk vers vid en i anledning af kronprinsen Gustafs födelse anställd akademisk högtidlighet. Choræus berättar härom i ett uti Kungl. biblioteket befintligt bref till en vän i Jakobstad, A. G. Strömberg: »Här har varit många högtidligheter i höst. På de flesta har jag varit med, men utan känsla, utan deltagande, som en siffra, en tom åskådare, utan att glädja någon och utan att själf vara glad. Den 29 nov. höll jag ett tal på svenska å akademien härstädes. Då var där visst 200 fruntimmer och kanske 400 herrar, och dock ingen, hvars ögnakast kunde gifva mig någon högtid. Jag talte l timme precist, hade ganska ondt i hufvudet, var illa till mods och tröstades ej af de 2 assembléer, som på en gång lyste i staden

221

och på hvilka bägge jag var. En stund hade jag dock roligt -- det var då Franzén kom och tackade mig -- och ännu en stund, då en Sophie härstädes också tackade mig -- men detta utgjorde också för mig hela högtidligheten vid kronprinsens födelse.» -- -- I samma bref uttalar för öfrigt Choræus sin lifliga hågkomst af de unga väninnorna i Jakobstad, af »de goda flickorna, som sitta i sin glädtiga ring och tala om mig och säga kanske: nej, han ägde dock ett hjärta, icke var han elak -- god var han, god och oförsiktig -- -- -- dessa goda flickors samtal är för mig af mera värde än en assemblé, ett slädparti, ja ett skådespel -- säg dem det!»

Ifrågavarande tal, som utkom i tryck år 1800, upptogs sedermera bland Choræi skrifter, men i en betydligt förändrad form. Alla hänsyftningar på den detroniserade konungafamiljen och dess ättling äro sorgfälligt borttagna. Talet vann vid sitt första framträdande mycket bifall, änskönt en och annan purist torde hafva skakat på hufvudet vid enstaka vulgära uttryck däri, t. ex. om dufvan, »som ej blänger omkring åt andra fåglars bo», om handen, »som kitsligt sträcks att tända krigets brand». Det innehåller emellertid många klangfulla, retoriska ställen och förtjänar i det hela sitt rykte att vara ett bland de bästa tal från denna tid. Såsom motsats till den tafla af härjning och jämmer, som världen erbjöd vid århundradets slut, framställer författaren en hänförd vision af den fredens och upplysningens æra, till hvars förverkligande han

222

hoppas att den späde konungasonen en gång skall bidraga, och utbrister sålunda till Gustavernas ättling och namne:

Af hela Vasas ätt har ingen kung ännu
Fått styra utan krig, o blif den förste du!
Nej, blif den andre, du -- o blif din faders like,
Och styr så vist som han ett sällt och fredadt rike!

För oss ljuda dylika ord nästan hemskt -- hvilken sorglig bild af den mänskliga kortsyntheten!

Längre fram i talet införes Upplysningen själf personifierad. Under Riddarholmskyrkans hvalf talar hon -- gudinnan, eller huru hon skall benämnas -- med all aktning om Religionen, hvars boning hon säger sig icke vara kommen att kullslå. Tvärt om, säger hon:

Jag vördar detta kors -- han som dess börda bar,
Han höll min fackla fram i världens mörka dar:
Men för ett svagsynt folk, som sanningen förföljde,
Han visligt hennes sken med diktens slöja höljde,
Och han, hvars hjärta var som solens stråle rent,
Ett kors hans ära blef -- han som en tron förtjänt.

Enhvar är son af sin tid och till en viss grad beroende af dess antagna uttryckssätt. Sålunda hafva dessa för upplysningsperioden betecknande, krasst neologiska tirader kunnat nedskrifvas af en verkligt troende såsom Choræus, utan att hans öra sårats af detta Kristi sammanställande med dagens vishetslära.

223

I slutet af talet hänvänder sig skalden på följande sätt till de släkten som komma:

Och om ett bättre ljus från himlen eder gläder,
Förakten ej det sken, som tjuste edra fäder,
Förakten icke oss, om i en höstlig natt
Vi samlat glittergull som någon redbar skatt.

Samma år, 1799, skördade Choræus jämväl sina första prisbelöningar, om än af ett skäligen blygsamt slag. Svenska Akademien tillerkände honom en silfvermedalj för en täflingsskrift öfver det uppgifna prisämnet Poem till teaterns sånggudinnor, då en annan täflare, Kullberg, eröfrade mindre guldpenningen. Akademien fann, att Choræi dikt innehöll flera skönheter, med hvilka intet i Kullbergs dikt kunde sättas i bredd, men att andra ställen voro odugliga ända till platthet. Detta gaf utslaget. Af Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg, hvars poetiska täflingar utgjorde ett slags förgård till Svenska Akademiens, erhöll han däremot dubbla accessit för ett didaktiskt poem kalladt Yppigheten. Utan att höra till Choræi bättre alster och lidande af en oklar uppställning, innehåller detta stycke åtskilliga rätt kraftiga rader. Sedan författaren gendrifvit Rousseaus utopier om återvändande till naturtillståndet och framställt det gagn, som yppigheten tillfört människorna genom handelns, industriens och de sköna konsternas utveckling, slutar han, trogen sin vana, med att än starkare framhålla skuggsidorna och det olycksarf, som ett af yppighet och njutningslystnad

224

förvekligadt och fördärfvadt släkte lämnar sina efterkommande:

Ack, om uppå din graf ett sjukligt barn skall stanna
Och under sorgens gråt sin varelse förbanna,
Förbanna detta arf, som öks med årens lopp,
Af en förslappad själ, af ett förmörkadt hopp.
Hvad båtar att din flit dess stora anspråk fyllde,
Att med en ytlig glans dess brister du förgyllde?
En bädd af ejderdun, en bädd af halm och strå,
Ack plågan söker opp och trifs i bägge två!
Se där i ålderns vår en sjukling stödd mot stafven,
Som ifrån nöjets slott en genväg fann till grafven,
Se där ett halfväxt barn med hösten på sin kind,
Se där en ynglings lif bortblåsa som en vind!

Prisbelöningen i Göteborg och talet vid kronprinsens födelse hade emellertid gjort Choræi namn kändt i Sverige. Uti en berömmande recension i Åbo tidningar hade Franzén yttrat, att talet »rör hjärtat genom ömma och lifliga känslor, tillfredsställer förståndet genom sanna och ädla tankar, förnöjer inbillningen genom ljusa och riktiga bilder och behagar örat genom ett rent språk och ett harmoniskt versfall», och detta omdöme upprepades af Stockholms-litteratörerna. C. B. Rutström skref till Franzén: »Om Choræi tal instämmer jag alldeles i ditt omdöme. Där är en deciderad talang. Fru Lenngren säger sig läst det flera gånger igenom och oaktadt dess bladfullhet icke funnit det långt. -- -- Jag var med prof. Tengström hos Leopold, när denne fick det. Han läste då i början genast ett dussin verser däraf, och kallade dem mycket

225

vackra.» Den gamle publicist veteranen Gjörwell, hvars vidlyftiga brefväxling innehåller den rikaste nyhetskrönika öfver alla dagens företeelser på såväl det personalhistoriska som det skönlitterära området, fick snart syn på Choræus och lofprisade honom högt. I brefven till sin vackra och vittra dotter Gustava, gift med den för all bildning likaledes varmt intresserade grosshandlaren Lindahl i Norrköping, omtalar Gjörwell ofta Choræus med smickrande benämningar, än såsom »den nye sedoläraren vid Auras strand», än såsom »den nye behagens skald» -- den senare hederstiteln närmast framkallad af cykeln Blommor till de sköna, som också förtjänar beröm för sin gratie och skalkaktighet. Den kvickhet, för hvilken Choraeus stod i rop, har verkligen funnit uttryck i flera af dessa små blomstrande epigrammer, t. ex. uti

En levkoj till Rosalie.

Så ädel blomma sällan gifves
Som denna är, min Rosalie:
Hon liknar dig ock däruti,
Att hon i fönster gärna trifves.

Ett annat stycke, som på betydligt svagare skäl tillvann sig Gjörwells stora välbehag, var en i Stockholmsposten aftryckt Sommarvisa. Då detta stycke icke är intaget i Choræi skrifter, meddelas här några lösryckta strofer:

226

Sommarvisa.

          Chor:

     Nej! må vi glömma
     Hur stormig vintern var:
     I minnet gömma
     Blott glada dar!

*

Ack gråt ej, sorgsne broder, mer!
Hur skumt ett tårfylldt öga ser
Den glada sommarns gyllne prakt
Och Skaparns milda makt!

Kom sjukling, räck åt mig din hand
Och följ mig till min källas rand,
Att dricka där ur hälsans bål
Naturens glada skål!

O landtmän, under ekens hägn
Betrakten detta solskensregn,
Som gjuter gyllne pärlor ner
För att belöna er!

Se, fjäriln mig sin hälsning ger,
Se, glädjen i hvar blomma ler,
Se, glädjen dansar i hvart blad,
Bör jag ej vara glad?

          Chor:

     Ja, må vi glömma
     Hur sorglig vintern var:
     I minnet gömma
     Blott glada dar!

På begäran af Gjörwell sattes detta stycke i musik [6] af en bland hans unga protegéer, skådespelaren och sångaren Johan Frodell, som belönades af den gode gubben med en liten treflig middag på tu man hand en vacker junidag i n:o 8 hos Kumlander på Blå porten, där de båda vännerna spisade sin abborre och drucko sitt lilla kvarter vin. För att höja välfägnaden skänkte Gjörwell sin unge vän »en bukett för hans redan vunna eller tillkommande flicka, knuten af herr Choræus vid Auras strand och vacker i hvar ynglings hand». Buketten bestod i en afskrift af Choræi verser till Sophie [7].

En fjäril flyr ej blomman förbi,
Han sjunker dess sötma att dricka,
Och skulle jag glömma min egen Sophie,
Min egen förtjusande flicka?

Vid en akademisk festmåltid i Åbo med anledning af konungens och drottningens kröning hade Choræus äfven strängat sin lyra, och hans vid detta tillfälle författade Skålar framhöllos af Gjörwell såsom i poetiskt värde öfverträifande de verser, som af samma anledning förekommo i Norrköping.

Dessa Choræi skålar, hvilka på grund af förändrade tidsförhållanden icke fått ett rum i hans skrifter, äro tämligen fria från tidens sedvanliga öfverdrifter samt hållna i en enkel och värdig ton. Skålen för konungen lyder sålunda:

228

Kronan har ej blott sin ära,
Kronan sina mödor har.
Ack, hvem skall en yngling lära
Att den krona värdigt bära,
Som den gamle Wasa bar?
Gud och folket! är hans svar.

          Chor:

Skål vår konung, skål vår far
Gud och folket skola vaka
Öfver hvad du lofvat har.
Gud och folket och din maka
Skola glädja dina dar.
Skål vår konung, skål vår far!

Under sin vistelse i Åbo hade Choræus lyckan att genast erhålla en förmånlig kondition i ett högt ansedt och fint bildadt hem, hos länets höfding, generalmajoren friherre von Willebrand och hans fru, född von Wright, i egenskap af lärare för deras yngre barn. Sommartiden tillbragtes med principalens familj dels på den Willebrandska bruksegendomen Jokkis i Tavastland, ett af Finlands ståtligaste herresäten, dels i närheten af Åbo på den för sin naturskönhet berömda ön Runsala, hvars kungsgård den tiden var anslagen åt landshöfdingen. Choræus framlefde här, i sköna omgifningar och bland sympatiska människor, sin i poetiskt afseende rikaste tid, och flera af hans mest kända stycken hafva sett dagen under Runsalas namnkunniga ekar eller i Jokkis’ engelska park, bredvid dess skummande forsar. På Runsala skall Choræus, enligt sägen, hafva skrifvit sin dikt Åskan, hvilken han sedermera i ett bref från Jokkis i juli 1799 sände

229

Franzén för att inhämta hans omdöme om stycket, innan han skulle »låta det dundra» i Åbo tidningar. Början af Åskan är verkligen praktfull; metern är målande, och man tycker sig höra det hotfulla mullrandet bland molnen:

Han kommer, han kommer att straffa en brottslig värld,
Jag hörde hans röst där uppe i molnena skalla.
Jag såg en skymt af straffets glänsande svärd.
Han kommer, hämnarens tolk, att oss till räkenskap kalla.

Himmelen klär sig i sorg, jorden suckar betryckt,
Hafvet hejdar sitt lopp, stannar förvirradt och undrar;
Men hastigt, med våg på våg, i brådstörtad flykt
Busar det undan den röst, som i skyarna dundrar.

Slutet förefaller däremot uttänjdt, med sitt långa uppräknande af alla de värnlösa varelser, författaren själf inberäknad, för hvilka han anropar hämndängelns skonsamhet. Koncentration var aldrig Choræi starka sida, och han förringar ofta verkan af en lycklig tanke eller bild genom en alltför ordrik utläggning.

Ett stycke, som icke ger anledning till någon sådan anmärkning, är Enkans visa, hvilken också förskrifver sig från samma period. Denna visa är lyriskt sångbar och blef mycket populär. Ännu långt efter Choræi tid hörde man sjungas:

Ensam i min låga koja
Lefver jag förnöjd ändå
Fast omkring min spinnrock stoja
Många faderlösa små.
     Fastän faderlösa små
     Rundt omkring min spinnrock stoja,
     Är mitt hjärta lugnt ändå.

Ett vackert stycke är äfven Idyll, en trio mellan tvenne älskande och den af dem åkallade skogsguden, som för dem i hvarandras armar:

O, hvi flyn I så hvarandra
Födde att tillsamman vandra?
Delen ömt hvarandras öden,
Delen troget själfva döden!
Dygden skall er glädje skydda,
Glädjen edra rätter krydda,
Sorgen skall ej hitta stället
Där er ömhet reste tjället.

Choræi minne fortlefver i Runsalas vackra nejder. I närheten af dess berömda ekar finnes, omsluten af ett muradt brunnskar, den så kallade Choræi källa, hvilken räknas till traktens märkvärdigheter. För främlingen, som seglar förbi, underlåter man icke att utpeka den strand,

Där mellan sekelgamla ekar
Nymferna vårda Choræi källa.

(Runeberg, Färd från Åbo.)

Mera än till Runsala är minnet af Choræus och hans sång dock knutet till Jokkis. På den slottslika herrgården församlade det gästfria värdfolket ofta en talrik krets, bland hvilka träffades många af Finlands och äfven Sveriges kända namn, Porthan, Tengström, Franzén, Wibelius, Stedingk, Aminoif m. fl. Familjen saknade icke sinne för den sköna litteraturen samt uppmuntrade och värderade Choræi poetiska gåfva, hvilken af honom jämväl flitigt användes att förädla stundens

231

sällskapliga förströelser. Härunder utvecklades och stadgades Choræi smak, och hans poetiska skaplynne antog här sin slutliga prägel af resignerad, elegisk känslighet, man kunde vara frestad att säga sentimentalitet, om icke stämningens äkthet vore så otvetydig. Samma uppriktighet är tillstädes äfven i de tröttsamma lärodikterna och försonar oss med alla dessa moraliska loci communes, hvilka hos Choræus åtminstone äro ärligt menade. I hans dikt, bland alla dess melankoliska föreställningar, lefver och uttalar sig en verkligt skön själ, åt hvilken man endast ville till omväxling önska litet mera af sol och färger. Nu påminner den alltför ofta om en fjäril, som från blomsterängen förirrat sig in i ett grafkor.

Många tecken tyda därhän, att Choræus just på Jokkis varit särskildt mottaglig för känslans skäraste, renaste ingifvelser, och att hans sång erfarit djupa intryck däraf. Ordet kärlek har icke af hans biografer uttalats i sammanhang med dessa hans hjärtas vårdagar, men troligt är likväl, att en något varmare böjelse än allenast vänskap fäst honom vid den intagande och begåfvade unga flicka, Eva Loffman [8], hvilken var en favorit hos familjen v. Willebrand och länge vistades på Jokkis. Choræus och Eva Loffman, dessa båda unga, hvilkas tid på

232

jorden skulle blifva så kort, funno en beröringspunkt i poesiens konst, som äfven i henne hade en varm beundrarinna.

I bref till Franzén omnämner Choræus Eva Loffman sålunda: »Mill Loffman är oändeligen älskvärd. Hon skulle till och med blifvit fiskargumma, om ej gubben G. (generalen?) skämt bort hela saken. Hon vill gärna göra bekantskap med dig. Hon är i sanning lycklig af många egenskaper och förtjänar allas tillgifvenhet; men också olycklig af många misstankar, hvilka hon ej rår för. Jag håller mycket af henne och känner hennes karakter, åtminstone tror jag mig göra det. Hon sade, att första visiten i staden skulle bli hos dig. Säg då ett godt ord för mig; det uträttar mycket från din mun. Förlåt mig. Ynglingen är svag, men han är dock obrottslig.»

Det af brefskrifvaren använda ordet fiskargumma tarfvar förklaring. Choræus och Eva Loffman voro nämligen hufvudpersonerna i en liten älskvärd mystifikation, som utspann sig på Jokkis kring den på en holme vackert belägna fiskarhydda, där herrskapet ibland brukade låta anordna landtliga måltider. En vacker dag funno de besökande på samma hylla, där glas och tallrikar förvarades, äfven en bok med oskrifna blad, hvari ställets osynlige tomte, Fiskargubben, som han kallade sig, på de första sidorna tecknat en hälsning till sitt främmande, med anhållan att de ville där inskrifva sina namn, några vackra tänkespråk eller dikter, som gubben sedan kunde hafva nöje af att

233

läsa, då under de långa vintermånaderna ingen mera besökte hans fattiga hydda. Idéen slog lifligt an, och man skref in sina namn i boken; men vid förnyade besök fann man till sin öfverraskning, att tvenne osynliga gäster alltjämt riktade boken med bidrag på vers och prosa. Det blef snart sed att komma till »gubben i hyddan» liksom till ett orakel, i hvars bok man då vanligen fann någon ny näring för själen, något nytt tänkvärdt ord, som stundom träffade den hemligaste vrån af den besökandes hjärta, liksom ett svar på en outtalad fråga. Det var Choræus och Eva Loffman, som uppfunno och vidmakthöllo denna oskyldiga romantiska lek. Snart var deras rena duo förstummad; snart voro de själfva försvunna, men boken bevarades på sin gamla plats [9], och ingen skref sitt namn däri utan att skänka en tanke åt de båda unga poetiska gestalter, hvilkas stämmor, lika tvenne hvarandra svarande eolsharpor, man ännu tyckte sig förnimma i Jokkis’ lundar [10].

Vid ett besök i den af sin genius loci nu öfvergifna fiskarhyddan skref Franzén följande rader i »gubbens bok»:

Af smaken besökt, den förgätna naturen
Såg gubben på Jokkis' romantiska strand,
Såg glädjen, från hofvet af gracerna buren,
I mosshyddan le öfver strömfallets rand;

234

Men intet, men intet mer rörde hans sinne.
En vind nr hans bok hade skingrat de blad,
Där vänskapen tecknat ett dröjande minne
Af ungdomens känsla, så flyktig som glad.
Hans koja var öde, han gömdes i skogen
Från själfva sin ädla beskydderskas tröst.
Där fann jag hans vålnad, sin saknad blott trogen,
Och hörde i öknen hans klagande röst.
Han satt på en klippa och suckande sade:
Två vänner från Aura min enslighet hade,
Den ena, en ros af de stoltares flock,
Förädlad af konsten, hon längtade dock
Hit ner från det präktiga fönster hon prydde.
Den andre en fågel, som, gömd i sin lund,
De lyssnande nymfer förtjuste och brydde;
Men ack -- innan sommarens mognande stund
Föll rosen i stormen, och sångaren flydde.

I oktober 1800 lämnade Choræus familjen v. Willebrand för att mottaga anställning såsom informator för en ung friherre De Geer [11] på Tervik i Nyland, Perno socken. Att skilsmässan från det vackra Jokkis och den älskvärda kretsen därstädes icke kunnat försiggå utan smärtsam saknad, är väl antagligt. Brefven till Franzén från denna tid röja en viss förstämning, som likväl äfven kan tillskrifvas felslagna litterära förhoppningar. Visserligen eröfrade han år 1800 vid förnyad pristäflan i Göteborgska Vetenskaps- och Vitterhetssamhället dess högsta prisbelöning för skaldedikten Trollhättan, men ett tal på omväxlande vers och prosa, som han höll den 24 jan. 1800 på Musikaliska

235

Sällskapets i Åbo högtidsdag: Om könets domsrätt öfver det sköna, blef illa åtgånget i Silfverstolpes »Journal för Svensk literatur». Recensenten vände sig med skäl emot det tillgjorda i stilen, äfvensom mot det fadda uti de talrika invokationerna till talarens åhörarinnor -- »mina sköna fruntimmer», som han kallar dem. För att i någon mån trösta den känslige Choræus öfver den sarkastiska recensionen, uppträdde hans gynnare professor Porthan till hans försvar med en antikritik i tidningen »Stockholmsposten». Vid årets pristäflan i Svenska Akademien försökte sig Choræus utan framgång; och då han till Adlersparres »Läsning i blandade ämnen» insände dikterna Yppigheten, Trollhättan (det i Göteborg belönade stycket) samt Babels torn, ville utgifvaren icke intaga dem. Choræus biktade som vanligt sin bedröfvelse för Franzéns deltagande hjärta: »Jag skall tala om alltsammans för dig, icke därför att jag är svag och sällan kan tiga, utan därför att jag är svag och behöfver styrka af vänskapen. Du minns ju, att jag nämnde för dig, att Adlersparre begärt af mig något utförligare poem till »Läsningen», väckt därtill af mig själf. Jag insände till honom »Yppigheten», »Trollhättan» och enligt hans begäran »Babels torn». Han lofvade mig pengar; och du vet, att jag behöfver dem. Det var således icke lagrar jag sökte, det var rågen till bröd. Men min skörd blef tistlar och kardborrar. Jag fick hans bref, däruti han säger, att »Babels torn» ej kan tryckas i vårt ortodoxa tidehvarf för den åttonde radens skull, att »Trollhättan» icke behagar

236

honom och att »Yppigheten» har sina mellanrum. Du kan lätt föreställa dig ivad jag kände vid genomläsningen af hans bref. Jag ångrade bittert den stund, då jag först lät förleda mig att skrifva, och jag tog ett heligt beslut att för framtiden aldrig blottställa mig för dylika modifikationer. Döm nu själf, om jag ej har skäl att vara förtvillad.» Redan i ett föregående bref hade Choræus meddelat vännen, att han umgicks med tanken att upphöra med versskrifning och att han, såsom han skrifver, »klok utan mjältsjuka och ståndaktig utan ensidighet, skulle blifva fast vid beslutet att söka mig en liten prästsyssla på landet, gifta mig, göra mig älskad af 300 personer, i stället för att vara känd af några tusende, och på detta sätt hinna grafven utan lagrar, men också utan andra tistlar än dem försynen tilldelar mig».

Dylika löften att afsvärja all gemenskap med poesien, hvilka hennes dyrkare stundom göra, äro sällan allvarligt menade; åtminstone lyckados Franzén utan alltför stor möda att hugsvala den misströstande och sporra honom till nya ansträngningar. »Du må säga hvad du vill om ditt afsked från sånggudinnorna», skref han, »de ge det icke åt den, som begär det.»

Af de tro dikter, som Adlersparre försmådde, är »Yppigheten» redan omtalad i det föregående. »Trollhättan», som fann så mycken nåd för de Göteborgska smakdomarne, lider från begynnelsen af en ohjälplig brist: författaren hade aldrig med egna ögon sett det storartade naturskådespel, han

237

valt att besjunga. Också är dikten i saknad af lefvande åskådlighet, af hvarje försök till egentlig naturmålning. Den är ett versifieradt vältalighetsstycke, fullt af de brukliga allokutionerna och därtill byggdt på ett visserligen förståndigt, men i poetiskt afseende otacksamt tema: endast det praktiskt gagneliga har värde --

Det är ett större verk än detta usla stort
Som mänskan dyrka lärt och blott förbanna bort,
Som i en framtidsdag, när segrarns stoder ramla
Och tusen hjältars namn i glömskans öknar falla,
     Skall dundra detta stora bud
     I mänsklighetens döfva öra:
     Den sanna äran vill blott höra
     De gagneliga storverks ljud.

Alla Carl XII:s hjältebragder förblekna mot hans och Polhems djärfva plan att genom själfva klipporna spränga slussar. Men --

Det är ej nog till hjältens pris
Att styrkans arm åt nitet låna
Och världen med dess värf förvåna;
Han måste äfven vara vis.

Af Polhems kamp mot oöfvervinneliga naturhinder kvarstår nu endast

En evig minnesvård i fasans hela prakt,

då däremot det slutande århundradet, genom att anlägga en kanal på sidan af fallen, ändtligen löst den svåra uppgiften, hvilken seger författaren firar i följande välljudande strofer:

238

Snart, flydda tidehvarf! du för då icke blott
Till evighetens dom förödelser och brott,
Din sköna aftonsol ej rodnande beskiner
Blott fallna tempels grus och tronernas ruiner:
     På Götaelfvens glada strand
     Dess sista blick med tjusning dröjer,
     Till dess han där fullkomnadt röjer
     Ett mästerverk af fridens hand.

Den nästa morgonsol, ur böljan rinner opp,
Skall purpra dessa verk i följden af sitt lopp,
Skall med förtjusning se, hur flagg vid flagga höjes
Hur böljans jämna rygg af tusen kölar plöjes,
     Hur fliten fästande sitt hem
     På Venerns blomsterrika stränder,
     Upplyfter sina hundra händer
     Och trött af skördar sänker dem.

Poemet slutar med en önskan att om fosterlandet ännu skall åt sina barn räcka lagrar,

O, må de räckas åt den arm,
Som fridens glada yrken sköter
Och endast mordgeväret stöter
I klippans ofruktsamma barm!

Hvad slutligen angår det tredje poemet, »Babels torn», hvari Choræus beler filosofiens anspråk att lösa alla mänsklighetens dunkla frågor, kan man väl ej stort undra på Adlersparres afböjande svar, ty stycket är skäligen matt och vissa något vågade uttryck [12] gjorde Adlersparres betänkligheter

239

förklarliga. Så mycket mera väcker det förundran att Choræus byggde särskilda förhoppningar på detta obetydliga stycke. Då han, enligt Franzéns råd tillskref härskaren på den svenska Parnassen, Leopold, för att af denne få »sin dom öfver lif och död», öfversände han tillika »Babels torn» såsom prof på sin poetiska förmåga, öfver hvilken han utbad sig mästarens omdöme. Leopold hade i början visat föga intresse för Choræi försök, men blef sedermera gynnsammare stämd för den unge skald, som hade en så varm förespråkare i författaren till Sången öfver Creutz.

Samtidigt med dessa förfelade anlopp på den poetiska täflingsbanan, hvilka verkade så nedslående på honom, skapade Choræus på Tervik den dikt, hvilken af allt hvad han skrifvit, längst skall bevara hans namn: En tanke på min egen graf. Choræi större didaktiska poem kännas nu endast af litteraturforskaren, men detta af verklig poetisk ingifvelse uppfyllda stycke, hvars något torrt reflekterande slutstrof man endast ville önska borta, grep djupt samtidens hjärta och tilltalar ännu lika säkert vår känsla genom sin blida melankoli, sin fromma resignation. Dikten gifver det sannaste och på samma gång älskvärdaste vittnesbörd om sin upphofsmans sinnelag och sångsätt. Vi minnas dessa rörande strofer:

Hvar är min graf, hvar är det mörka tjället,
     Där jag skall ensam bo?
Månn’ någon gång jag skådat detta stället
     Och trampat det i ro?

240

Ack nej, kanske min trånga stig skall ledas
     Till någon okänd strand,
Och där min bädd, min sista bädd tillredas
     Af någon okänd hand.

Den andra strofen blir ännu verkningsfullare genom skaldens däri uttalade profetiska aning, att hans stoft skulle hvila fjärran från den finska hembygden, en vemodig tanke, om han än såg samma fädernesland på ömse sidor om Bottniska viken. Han öfverlefde icke den tidpunkt, då, såsom Franzén säger, man med bestörtning blef varse, att det var ett haf mellan Sverige och Finland.

Från det år Choræus tillbragte på Tervik föreligga endast sparsamma meddelanden. Han lär icke hafva varit belåten med sin principal; frih. De Geer, och hade för öfrigt ondt om umgänge -- han nämner endast prosten i Perno, Skogman, hvars rikt begåfvade 14-årige son -- sedermera presidenten och friherren -- han föreslog Franzén att taga i inackordering.

Såsom prof af det allvar och den omsorg, hvarmed Choræus fyllde sitt lärarekall, kan tjäna ett handskrifvet häfte: Frågor och Svar uti Salighetsläran för Herr Baron Otto Bernt De Geer af Michael Choræus, Magister docens vid Academien i Åbo 1801, hvilket nu äges af Svenska Litteratursällskapet i Finland. I slutet af häftet finnas några »Satser för Religions-öfvertygelsen såsom Bihang till Catechesen», hvilka innehålla flera sanna och sunda tankar, ehuru, såsom man kan vänta, kristendomens moraliska sida företrädesvis betonas. I den

241

första af dessa »satser» visar sig emellertid Choræus hålla religionens grund, tron, oberörd af tidens rationalism: »Man glömmer aldrig utan fara, att religionen är gjord för hjärtat och icke för spekulationen -- att dess stora ändamål ingalunda kan vara att lära oss, huru vi skola invecklas i forskningens labyrint, i tviflets rysliga ödemark, huru vi skole bestrida, förfölja och förkättra hvarandra; utan att den med mild och öfvertalande styrka säger oss, huru vi skole finna tröst i sorgens ögonblick och segrande vapen i frestelsens stunder -- tröst för hjärtat, då det lider --, styrka för hjärtat, då det känner sig svagt till det goda. Med dessa tvenne ord har man kanske uttryckt hela religionens väsende.»

Medan Choræus var kvar på Tervik, hade han tillfredsställelsen, att Svenska Akademien vid bortgifvande af Lundbladska priset i januari 1801 bestämde det åt honom, såsom det heter i protokollet, »mera som en uppmuntran, än som en belöning för ett visst stycke». Ett offentligt bifall af Gustaf III:s vittra stiftelse var då den säkraste vägen för en ung skald att vinna erkännande hos den stora allmänheten; före hvarje prisutdelning var nyfikenheten ifrigt spänd. Efter sitt senaste nederlag hade Choræus knappt vågat tillstå sina förhoppningar att denna gång blifva den lycklige. »Hvem skall få Lundbladska priset i år?» frågar han Franzén. »Du svarar: CHORÆEUS, ty du är hans välgörare; men Svenska Akademien säger: Choræus duger till ingenting. Valerius skall ha det. Du får se det

242

Lika mycket, jag är ifrån saken.» Var tviflet om framgång stort, blef öfverraskningen så mycket angenämare.

År 1802 timade en för Choræus viktig förändring i hans yttre lefnadsförhållanden, då han den 6 maj kallades och utnämndes till teologie adjunkt vid krigsakademien på Karlberg samt i följd häraf öfverflyttade till Sverige. Platsen hade han visserligen själf sökt, men förmodligen på uppmaning af inflytelserika gynnare, fastän hans bref icke förmäla, huru tanken först hos honom uppstod. Att vid befattningens tillsättande vederbörande med sitt val föllo på en sökande från Finlands aflägsna bygder, var tvifvelsutan en gärd af erkännande åt hans lyckliga skaldeprof i tidens sedelärande smak. Man vet att Lehnberg, den dåvarande mästaren i andlig vältalighet, satte högt värde på Choræus, i synnerhet på ett i Åbo tidningar först infördt religiöst poem, kalladt En suck från altaret, hvilket oafsedt enstaka vackra verser, i sin helhet nu vore mindre ägnadt att tillfredsställa en djupare andakts behof.

Innan Choræus lämnade Finland, hade han till promotionen den 15 juni författat ett skaldestycke Människans värde. Det är åter dygden som besjunges. »Endast den dygdige är stor», är det grundtema som genomklingar hela den långa dikten. Denna dygdetillbedjan går nog långt, då författaren uppmanar människorna att göra sina fiender och förföljare godt icke blott utan vittnen, men äfven därvid glömmande att Gud ser handlingen. Man förstår väl Choræi tanke, men uttrycket är stötande

243

och klandrades med skäl af Franzén. Jämte sina svaga ställen, innehåller »Människans värde» icke få skönheter, såsom denna början:

Såsom löfven födas, vissna, falla,
Och förtrampas och förstöras alla,
Tills en annan lika flyktig vår
Lunden klär i lika sköna dräkter,
För att äfven pryda den sitt år:
Så försvinna släkter efter släkter
Och begrafvas djupt i jordens famn
Och ge sina rum åt andra namn.

Vacker är äfven den strof, hvari författaren talar om det sjuka samvetet:

-- -- -- --
O var viss, att kvalet icke ljuger,
Som ditt hjärtas ådror långsamt suger,
Verkligt är dess styng, du känner det,
Gör ett brott -- och göm det undan dagen,
Led i öknen dina dolda fjät,
Stå med oblyg panna inför lagen,
Friad där -- gå bort och döm dig själf
Och förtviflans Etna på dig hvälf!

Ett sorgligt minne, en blödande saknad skulle Choræus taga med sig från Finland. Under de promotionshögtidligheter, hvilkas festliga stämning förhöjdes genom konungaparets närvaro, slocknade de ögon, som strålat af godhet mot Choræus i Jokkis’ parker, förstummades den stämma, som i samklang med hans talat från bladen i Fiskargubbens bok -- Eva Loffman bortrycktes af en

244

hastig sjukdom. Choræus begrät denna dyrbara väninna i ett kväde, där han beder sanningen teckna det ljusblåa ögat, som

-- -- -- hvälfves och mörknas och tåras,
Då hon blott nämner en bortgången vän,
Då hon är misskänd och oförtjänt såras.

Blott att hon ser något ädelt och skönt,
Huru likt daggpärlor tårarna skina,
Huru de glänsa på lagern, som krönt
Stenhammars Laura, Kellgrens Kristina!

De oförgätna stunderna på Runsala och Jokkis framträda för skaldens tanke i dessa slutstrofer:

Ack, i den krets, där din morgon försvann,
Där du helst valde att glada och lefva,
Skall man dig sakna och säga hvarann:
Ja, hon är borta, vår älskade Eva.

Ja, hon är borta, du lär oss ej mer
Gömma till vintern sommarens stunder,
Ja, aldrig mera ur fönstret du ser
Höstliga månen i Runsalas lunder.

Gubben på Jokkis bortgömmer sin bok,
Sedan han läsit det sista du skrifvit;
Sveper sin harpa i saknadens dok,
Sedan åt dig han sin minnessång gifvit.

Eva Loffman var icke den enda förlust, som i dessa dagar drabbade Choræi känsliga hjärta. Knappt hade han beträdt den svenska stranden, förrän han möttes af ett nytt smärtsamt dödsbud.

245

Domprostinnan Fant, hans goda fostermoder, var icke mer. Det vardt ej Choræus förunnadt, att såsom han hoppats, ännu en gång tacka henne för den kärleksfulla omvårdnad, hvarmed hon hägnat hans ungdom. Han fick endast strö några diktens blommor på hennes nyss tillslutna graf och blanda sina tårar med sin välgörares, under rörd hågkomst af den dag, då han, en okänd, behöfvande främling, första gången beträdde det gästfria husets tröskel:

Begråtande en far, jag flydde öfver hafven
Och bar en hälsning fram ifrån hans sista bädd,
Och ställdes fram för dig, i sorg och vördnad klädd,
För dig, hvars själ i dag är dyster såsom grafven;
Stort var ditt ädelmod -- du kände ej mitt namn,
Du såg min nöd --, och öppnad var din famn.

I Stockholm mottogs Choræus synnerligen väl af sina litterära kolleger och kom genast på en förtrolig fot med flera af Svenska Akademiens ledamöter. Bland de äldre vitterlekarne slöt han sig mest till den spirituelle, mångkunnige Rutström och till Blom. Den sistnämnde var visserligen »pretentiös och besynnerlig», men Choræus fann honom mera än andra röja deltagande för de ämnen, som rörde Choræus själf. För öfrigt var han olycklig, eller åtminstone ansåg sig vara det, och detta var nog för att vinna Choræi sympati. Bland de yngre knöt han vänskap i synnerhet med Kullberg. Äfven Tegnérs namn möter oss bland Choræ i nya vänner. Andra deltagare i den vittra umgängeskrets, dit Choræus infördes, voro Valerius, Wallin,

246

Sven Björck, Wallmark m. fl. »De sammanträdde», berättar den sistnämnde, »hos hvarandra några aftnar i månaden, då de, som icke voro gifta, läto från något närbeläget värdshus hämta den sokratiska aftonmåltiden. En liten bål utgjorde därvid den egentliga lyxen, och Valerius, som hade uppdrag att brygga den, ökade glädjen med att sjunga någon af sina nyss, ofta för dessa tillfällen författade visor.»

Hade det förut varit Franzén, som under Choræi vistelse på landet i Finland kunnat meddela honom ett och annat litterärt nytt, kommet från Stockholm till Åbo, var det nu denne, hvilken från själfva brännpunkten af det litterära lifvet kunde skrifva intressanta bref till Franzén om dagens vittra ryktbarheter. Många af de små, företrädesvis svenskakademiska interiörer, som hans penna snabbt kastat på papperet, innehålla bidrag af värde till kännedomen om tonen i dessa kretsar. Choræi sinne för det satiriska, smålustiga, hvilket drag i hans dikter nästan försvunnit för det elegiska, framskymtar här och där i dessa bref, ehuru han visst icke frambär elakt skvaller eller söker spela kvick på bekostnad af dem, som visat honom välvilja. Öfverallt framlyser hans egen anspråkslöshet. Han är den förste att prisa förtjänsterna hos andra, framför allt undfaller honom aldrig ett ord af afund eller bitterhet angående lyckligare medtäflare om Svenska Akademiens prisbelöningar.

Ur de bref, i hvilka Choræus skildrar sina första intryck af Stockholms vittra storheter, torde följande utdrag förtjäna att meddelas:

247

-- -- -- -- -- -- -- -- -- 1802, 6 juli -- -- -- --

»Hos Rosenstein har jag varit flera gånger, nu är han utrest på landet; men så länge han var i staden, var jag dagligen hos honom. -- -- Om jag vetat allt hvad jag nu vet, hade jag visserligen med större försiktighet skrifvit till honom. Han läser aldrig sina bref själf, de må vara aldrig så hemliga, utan de uppläsas af Bergström eller Bruncrona, bland hvilka den förre, efter hvad jag hört sägas, ej alltid skall vara nog diskret. Jag hade i ett af mina bref, som angick min ansökning till Karlberg, på ett friare eller löjligare sätt, nämnt, att jag predikat hundra gånger, och detta har nu burit en, icke den smakligaste frukt för såningsmannen. Bergström, såsom sekreterarens amanuens i Svenska Akademien, äger ock tillfälle att noga känna Akademiens yttrande, och det är skada, att han icke är i Stockholm, i hvilket fall jag möjligen skulle kunna regalera dig med några små anekdoter. -- -- -- Leopold är på Drottningholm. Rutström och jag ha kommit öfverens att följas dit någon gång. Apropos af Rutström: han kände genast igen mig, när jag kom in genom dörren, och vi blefvo genast vänner. Han är just som jag föreställt mig, att han skulle vara: och jag har alltid roligt i hans sällskap. -- -- -- Vi voro i söndags på besök hos Lenngrens och blefvo qvarbjudna till aftonen. Det är visst, att fru Lenngren i sitt hus väcker lika mycken vördnad som hennes skaldestycken beundran. Man måste bli kär i detta enkla, anspråkslösa och goda väsende, i denna ädla

248

varsamhet, i denna okonstlade höflighet, som upplyfter en syndare ur stoftet till höjden af hennes egen tron. -- -- -- Sedan ett par timmar gått fram, blef den visa qvinnan mera öppen och fri. Då visade hon mig Kellgrens porträtt och målade själf ansiktet af hans karaktär såsom vän och människa; då beskref hon Leopold, huru det gnistrar kring honom, då han är vid sitt goda lynne. -- -- --

10 juli.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

I dag har jag gjort min första uppvaktning hos Leopold. Kungl. sekreteraren Westberg och d:r Rutström voro de öfverstekammarjunkare, som presenterade mig för Hans Majestät. Han satt i sin puderskjorta, bockade ganska djupt, bad mig stiga in och sitta. När han kom in, frågade han mig huru litteraturen florerade i Åbo, hvartill jag svarade med darrande röst: jo, tredje delen af herr kanslirådets skrifter var redan där, då jag reste, och dessutom finnes där ingen hofkansler. -- -- -- Landshöfding Rosenstein kom dit och så rådman Blom och så auditör Hummel. Det blef presentationer. -- -- -- --

14 sept.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Se här en liten berättelse om några öden, som nu senast träffat mig och hvilka derangerat mitt lyckliga humör. I torsdags om aftonen fick jag en biljett från staden med anmodan att skrifva något öfver den märkvärdiga baron Beckfriis [13], som i går

249

begrofs. Jag åtlydde kallelsen och sammanplottrade i fredags några rader, dem jag i lördags kl. 6 e. m. lämnade till en ung baron Nolcken, som hade bestyret vid begrafningen. Kl. 8 går jag till fru Hedenberg på Hufvudsta för att där se månförmörkelsen, som skulle inträffa. Kl. 1/2 12 kom jag hem och hade med hem sekter Bruncrona, som skulle ligga hos mig öfver natten. På borggården fick jag redan veta, att en express från Drottningholm varit till Karlberg och lämnat ett angeläget bref till mig. Det hade varit en af konungens beridare, och jag väntade mig således några ordres från majestätet. Också fann jag brefvet vara från Leopold. Med bestörtning öppnade jag det, och med förskräckelse fann jag däri poemet öfver baron Beckfriis, som jag för några timmar sedan lämnat till tryckning. När jag läste brefvet, som var 4 sidor långt, fann jag där anmärkningar mot stycket och tillika en anmaning att använda natten för att ändra de kritiserade stroferna. Du kan tänka, huru jag upptog detta: jag ansåg det vara ett prof af Leopolds onåd och förlorade allt mod, så att jag hela natten satt uppe utan att kunna göra mer än stryka ut hvad som var tadladt, men ej sätta något nytt i stället. Min predikan blef oöfverläst, och jag fruktade att alldeles bortspilla min lilla prästerliga reputation.

250

Jag vet ej, huru det gick därmed, men det vet jag, att min poetiska är förlorad genom detta hastverk, som jag nu skickar dig. D:r Rutström kom till mig om söndagsmiddagen och sade, att Leopolds bref var idel ädelmod och nåd, ehuru stränga kritikerna voro. Ännu har jag ej sett honom sedan, men i dag e. m. reser jag till Drottningholm för att höra min dom. Så mycket vet jag redan, att Leopold fått befallning af konungen själf att ändra poemet. Baron Nolcken hade nämligen skickat det till hofs, innan han trodde tillständigt att trycka det, och konungen hade yttrat, att de ställen, som alluderade på duellen, skulle tagas bort m. m. Jag har sen hört, att man förundrat sig öfver min platta poesi; och jag vet visst, att Leopold är missnöjd därmed. -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

15 oktober.
-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Antingen bedrages jag af inbillningen eller är Leopold icke min gynnare. Jag har någon anledning att frukta hans onåd, och jag vill anförtro denna anledning åt dig. Då om söndagen, när jag träffade honom, spatserade vi ungefär en half timme tillsammans, under hvilken promenad han äfven frågade mig om jag ej i år ärnade skrifva för Akademien, hvartill jag, Gud vet af hvilken andas tillskyndelse, svarade nej, med tillägg att jag ej vågade göra det och icke heller trodde mig böra det, så vida ingen enda af akademisterna kostat

251

på mig ett godt ord i den vägen, och jag dessutom af gammal erfarenhet vore öfvertygad, att Akademien hade ingen vidare belöning att tilldela mig än de jag redan vunnit. Detta sade jag med en gudlös frimodighet, och det hade den verkan, att han stannade och gaf mig en straffblick och förklarade, att han ej, i anseende till nyheten af vår bekantskap, kunde inlåta sig i slikt förtroende med mig, ehuru han visst eljest håller på både i tid och otid att truga, locka och förmana. Emellertid hade detta samtal den verkan på mig, att jag med allvar angrep Ehrensvärd [14]och den är nu inlämnad till Akademien -- får se hvad lycka den gör.»

Vid denna pristäflan var Choræus lyckligare än året förut. Svenska Akademien tillerkände nu hans skaldesång Ehrensvärd andra guldpenningen, men med samma heder som åtföljde stora priset, eller täflingsskriftens införande i handlingarna. Stora priset i skaldekonst vanns vid samma tillfälle af Choræi vän, Anders Kullberg, för ett poem kalladt Ålderdomen. Akademiens direktör, Fleming, yttrade till Choraeus vid medaljens öfverlämnande bland annat följande: »Ni har sjungit, min herre, om grefve Ehrensvärd med all geniets liflighet och med tonhöjningar, som båda en mästare.» Direktören slutade med hänsyftning på en kommande dag, då Choræus skulle själf intaga en plats vid det bord, hvarifrån prisbelöningen nu räcktes honom, eller,

252

såsom orden föllo: »då detta rum blifver det enda, från hvilket det ej skall tillåtas att lemna er ert loford».

Skaldesången Ehrensvärd lider, mera än fallet är med Choræi andra större dikter, af dunkelhet i uttryck, en följd af den pseudo-klassiska odestilens vanliga benägenhet att beteckna saker och händelser genom metaforer och konstlade omskrifningar, i stället för att gifva dem sina rätta, naturliga namn. När, såsom i Ehrensvärd, det är ett rent historiskt ämne och därtill ett modernt sådant, som besjunges, blir detta ständiga kringgående af det enkla faktiska dubbelt störande, och läsaren sväfvar stundom i ovisshet om verkliga meningen, hvilken för att tydliggöras behöfde ännu flera förklarande noter, än skalden redan tillagt. Synnerligt oklar är den strof, som begynner: »Var hälsad, Ehrensvärd!» -- och berör hans deltagande i finska kriget 1741. Fullt tydlig är icke heller den, där svenska flottans reträtt från Viborg och lyckliga räddning bakom de skyddande murarna af Ehrensvärds skapelse Sveaborg målas under bilden af ett lejon, som inneslutet af en skogseld banar sig väg mellan brinnande stammar. De alltför ofta inflätade onödiga jämförelserna med antikens värld bidraga också i sin mån att beröfva stycket sin tidsfärg och förstöra all illusion af historisk karaktärsmålning.

Dessa anmärkta brister voro dock icke så stötande för tidens smak, som de blifvit för vår, hvars fordringar på en naturlig diktion äro större;

253

och stycket äger dessutom vid sidan af felen förtjänster, hvilka fullt rättfärdiga prisbelöningen. I sanning sköna äro skaldens ord om fosterlandskärleken -- huru allt, som här i världen rört vårt hjärta till sorg eller glädje, närmare eller fjärmare ansluter sig till den stora, allt omfattande känslan för det land, där vi först skådat ljuset, där vi lefvat, älskat och verkat och där stoftet af våra kära gömmes i jorden:

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
Lätt är att lida för en mor,
Då denna mor är fosterjorden.

Hvad skatter för en man, som verkligt hjärta har,
Är ej hans fäders graf, är ej hans egen hydda,
Och templet, dit hans dygd sin glada förstling bar,
Och minnet evigt kärt af stunder, evigt flydda!
Ja, paradisets fröjd: den första känslans tid,
Och mannaålderns vinst: gagn, ära, samvetsfrid,
Och allt, som njuts i dag, och allt, som du begråter,
Allt, allt din fosterjord dig skänkt -- hvad ger du åter?
Ditt lif! -- Välan, du har betalt din skuld.
Så pocka ej på rökelse och guld!

Diktens slut är äfven poetiskt verkningsfullt. Skalden låter, i enlighet med den gängse berättelsen, Gustaf III efter freden i Värälä anbefalla offentlig tacksägelsegudstjänst vid den mans graf, hvars storverk Sveaborg och arméens flotta under det nyss slutade kriget räddat Sveriges ära och själfständighet:

Snart ifrån glädjens höjd
Steg fredens ängel ned och spred en allmän ljusning,

254

Och alla tempel sjöngo fröjd,
Och alla hyddor ljödo tjusning;
Och fosterlandet föll för Gustafs fötter ned
Och offrade den krans, som tacksamheten knutit:
"Njut glädjen af det lugn, för hvilket själf du stred,
Och deltag i den fest du åt vårt folk beslutit!"
Men Gustaf svarade: i grafvens mörker göms,
-- Och då hon icke syns, hvad under att hon glöms --
I grafven göms den hand, som freden dig beredde.
Och nu till denna grift han fosterlandet ledde.
Här föllo de med blottad hjässa ned
Och tackade för seger och för fred.

Skaldesången Ehrensvärd förvärfvade åt sin författare äfven den sällsynta vinsten af Gustaf IV Adolfs bifall, och Choræus ansåg själf sin ett par månader efter Akademiens högtidsdag -- i mars 1803 -- skedda utnämning till hofpredikant och regementspastor vid Södermanlands regemente såsom ett bihang till prisbelöningen.

Choræus var nu på god väg att göra hvad man kallar lycka, hvarjämte hans personliga ställning såsom religionslärare vid Krigsakademien var särdeles behaglig. Han fann folket där »utmärkt hyggligt. Lärarne förståndige och ädelmodige. Grefvinnan [15], guvernörens gemål, en charit. Hon heter dock Greta, som eljest ej är ett namn för gracer.»

Såsom andlig talare kom Choræus i sådant rop, att då främmande åhörare från Stockholm hotade

255

att alldeles uttränga de egentliga på Karlberg, nödgades guvernören bestämma antalet af de personer, som i kyrkan skulle få inträde. Kadetterna förmanades särskildt att lägga på sinnet de förträffliga lärdomar, som af Choræus förkunnades, och borde, äfven då de hade permission att vistas i Stockholm under julferierna, infinna sig vid gudstjänsten på Karlberg hvarje helgdag, då Choræus predikade. Det sedliga tillståndet vid Krigsakademien synes icke hafva varit det allra bästa. Order- och straffjournalerna från denna tid förmäla åtskilligt om våldsamheter och utsväfningar, begångna af eleverna. Det var en ljuf tillfredsställelse för Choræus, då flera ynglingar, rörda af hans predikningar, kommo till honom och ångerfullt yppade okända förseelser.

Under utöfningen af dessa allvarliga plikter hade Choræus dock icke helt och hållet förgätit sin lyra, och i Åbo Tidningar syntes ännu allt emellanåt poetiska bidrag af hans hand. År 1803 bjöd nämnda tidning sina läsare på en liten dikt af Choræus kallad Barnsligheten, hvilken, jämte den förut omtalade Tankar på min egen graf, torde vara det populäraste han skrifvit. Åhlström komponerade därtill en täck melodi, som infördes i hans »Skaldestycken satta i musik», och snart sjöng man öfver hela Sverige:

Lilla Clara, förebrå ej mig,
Att jag är så barnslig, lilla Clara.
Är jag barn, så liknar jag ju dig,
Bör jag blygas då att barnslig vara?
-- -- -- -- -- -- --

256

Gif mig åter min försvunna vår
Och dess blommor och dess lekar, Clara,
Unna mig att vara tretton år,
Unna mig som du att lycklig vara.

Dansa glad emot din sommardag!
Tag mig med dig, Clara, in i ringen.
Goda lilla, bland de små mig tag,
Eller också dansar jag med ingen.

Göm ock denna lilla barnslighet!
Må vi glädjas, må vi leka, Clara.
Jag skall låtsa vara din poet,
Och min sångmö skall du låtsa vara.

Lilla Clara, denna oskuldsfulla fjärilslek mellan en trettonårig tärna och skalden, som vemodigt blickar tillbaka mot barndomens försvunna paradis, är ett stycke af äkta poetisk fägring och gratie samt bibehåller ännu med heder sin plats i våra lyriska antologier. Choræi lilla sångmö hette Clara Elisabeth Westman [16] och var dotter till den myndige Stockholmsborgaren och riksdagsmannen Abraham Lorensson Westman, Bellmans vän och hjälpare i brydsamma lägen -- »beskedlige Abraham, som håller af mig», skref en gång Fredmansskalden. Clara blef maka till kanslirådet Sven Anders Hedin, och flera af hennes efterkommande hafva gjort sig berömligt kända.

Samtidigt med Lilla Clara har Choræus skrifvit andra smådikter öfver ämnen ur barnvärlden. I kvädet Vid lilla Ludvigs graf tröstar han den

257

sörjande modern med hoppet om ett återseende i en sällare värld. Hennes lilla barn, som dog, skall där -- såsom skalden rörande vackert säger:

börja himlen i din själ.

Det var gifvet, att Choræus med sitt känsliga hjärta, sin för hemmets stilla lycka anlagda natur, skulle längta att förena sitt öde med en älskad kvinna, så snart hans yttre omständigheter tilläto honom att tänka på äktenskap. Redan under de första månaderna af sin Stockholmsvistelse synes han hafva umgåtts med giftastankar, och som vanligt var det den trogne vännen Franzén, hvars råd han ville inhämta. En ung m:ll Winter från Finland, som Choræus träffade i hufvudstaden, synes på honom ha gjort ett visst intryck. Han fann henne, såsom han skrifver till Franzén i juli 1802, god, skön och intagande samt utbrister i anledning häraf: »Franzén, Franzén, tror du att det också för mig är möjligt att förtjena en älskvärd flicka? -- men nej, det är omöjligt, jag vet det, jag känner det med oro. Le ej åt mig, du är den visaste och ädlaste menniska, till hvilken man kan tala menniskohjärtats språk.»

Intresset för m:ll Winter måste dock hafva varit af helt öfvergående art, och hennes eget hjärta torde ej heller varit fritt, ty kort därefter skrifver Choræus betecknande: »Icke heter den häradshöfdingen, som m:ll Winter tycker om, Noræus: jag minns nu ej hans namn, men aldrig tar hon någon, hvars namn slutas med -- us.» Således

258

icke heller Choræus. Denne hade nu emellertid till sin syssla såsom lärare på Karlberg fått lägga den af regementspastor och kunde sålunda med allt större förtröstan se framtiden an.

I april 1803 yttrar Choræus, bland annat: »Bäste Franzén, glöm ej hvad jag tiggde dig om, nämligen om ett exemplar af Emelie [17] Det som jag skänkt åt fru Robsahm går nu i lånet och togs i söndags hos grefvinnan (Cronstedt) af en fröken Montgomery, som är finska och full af talanger. Jag har lofvat grefvinnan ett exemplar i förlitande på din godhet.» Choræus skulle snart skänka fru Robsahm något annat än den Franzénska dikten, nämligen sitt hjärta, och det skulle stanna kvar hos henne. Fru Sofia Kristina Robsahm, född Wester [18] var en tjugutreårig änka, som året förut förlorat sin make. Samtida omtala henne såsom alldeles hänförande vacker och därtill godheten och älskvärdheten själf. Eget nog har Franzén, såsom han själf säger, redan 1802 tecknat hennes bild just i sin nyssnämnda diktskapelse Emili, ehuru han då icke visste, att hon fanns, och ej såg henne förrän 1805. »Skillnaden var blott den, att hvad Emili uttryckte med ord, det uttryckte Sophie med verk och handling i hela sin lefnad.»

259

Choræus intogs af kärlek till den sköna änkan och lyckades vinna hennes hand. Sommaren 1804 firade de sin förlofning. I ett bref till Tegnér, med hvilken han sedan dennes första Stockholmsbesök någon gång korresponderat, berättar Choræus honom nyheten: »Kanske herr magistern redan hört, att jag tänker på ett ännu kärare pris än det stora i vitterheten. Jag skall gifta mig. Jag får väl också då blott accessit [19] med lika heder som stora priset, hvilket redan är taget af en annan; men jag är obeskrifligt nöjd med min lott, och har skäl att vara det.»

Choræi känsla var dock vida varmare och djupare än de kvicka, men litet själfsvåldiga orden läto förmoda. Sophie var icke längre såsom i hans tidigare ungdom namnet på ett flyktigt mött, hastigt förbleknadt, blott till hälften verkligt ideal; nu bars det älskade namnet af det sanna föremålet för hans kärlek, af henne, som han med brinnande trånad längtade att kalla sin. För att uttala denna längtan, tog han sin tillflykt till poesien -- tvenne dikter från hans förlofningstid, hvilka Franzén af begripliga skäl icke velat intaga bland Choræi skrifter, meddelas här efter O. Ranckens meranämnda häfte:

260

Till Sophie.

Den 16 sept. kl. 12 om natten.

Du såg mig ledsen -- undra ej därpå!
Din hand, din blick, min ömhet troget mötte,
Och jag gick glad min aftonkyss att få,
Och du med hårdhet mig tillbaka stötte.

Jag är ett barn -- o straffa mig ej mer:
Jag tänker glad uppå de förra tider,
Jag trånar bort den stund, jag dig ej ser,
Och när jag ser dig, dubbelt mer jag lider.

O min Sophie, hur ömt jag älskar dig:
Blott du är nöjd, så vill jag allt försaka.
När hjärtat talar,vill jag säga: tig!
Hon vedergäller allt en dag som maka.

Men denna dag -- ack, hvi fördröjes den?
Det faller själft, det äpple, som är moget.
Dock ingen klagan -- detta hjärta än
Har styrka nog att vara ömt och troget.

Godnatt.

Den 12 nov.

     Godnatt, Sophie,
Ack först i morgon råkas vi.
Sof sött, sof sött, och om du drömmer,
Att jag i döden ej din godhet glömmer,
Så är du sanndrömd, min Sophie.

     Godnatt, min vän,
Jag sluter ej mitt öga än,
Men snart det slutes och jag tycker,
Att jag så ömt den lilla handen trycker
Och kysser och välsignar den.

261

     O, min Sophie,
Hur ljuf skall ej den afton bli,
Då gömd uti mitt varma, sköna läger,
Jag icke mer med bitter saknad säger:
Ack, först i morgon råkas vi!

I början af 1805 fick Choræus föra sin älskade Sophie till altaret och »vann med henne af huslig sällhet en mindre vanlig lott», en sällhet, som ytterligare ökades genom en sons födelse i slutet af samma år. Det var i »stora vestra flygeln» af Karlbergs slott, som Choræus hade sitt hem. Däremot lärer han aldrig hafva bebott någon af prästlägenheterna i Solna, inom hvilken församling Karlberg är beläget.

Den världsliga diktkonsten fick nu i hans sinne allt mer och mer lämna rum för arbeten hörande till hans andliga kall. »Det är ett ljuft, ett lustigt och lätt ok», skrifver han till Franzén, »och jag är nu just road af att skrifva predikningar. Det är också det enda jag skrifver nuförtiden.» Alldeles efter bokstafven var väl ej detta att förstå, ty äfven den religiösa poesien drog honom till sig. Vid promotionen i Uppsala 1803 hade han förnyat bekantskapen med den unge magistern J. O. Wallin, som han första gången sett under gymnasietiden i Västerås. Mellan Choræus och Wallin uppstod snart ett förtroligare förhållande, som började bära frukt i ett gemensamt arbete på psalmdiktningens fält.

Redan i medlet af nästföregående århundrade hade ifriga röster höjt sig för en revision af 1695 års psalmbok, och tvenne kommittéer hade efter

262

hvarandra varit tillsatta för att utarbeta förslag till förändrad psalmbok. Intetdera af de båda förslag, som härigenom åstadkommits, hvarken det s. k. Celsiska af 1765 och 1767 eller det af ärkebiskop von Troil till jubelfesten 1793 fram gifna, hade likväl lyckats att tillvinna sig prästeståndets bifall. Uppgiften kvarstod sålunda olöst, ehuru tid efter annan enskilda försök till kyrkosånger och psalmer af Ödmann m. fl. utgåfvos. Nu beträddes banan äfven af Choraeus och Wallin, hvilkas Omarbetning af svenska psalmer i tryck öfverlämnades åt allmänheten 1807 eller året efter Choræi död. Hvad Choræi bidrag till denna samling beträffar, äro de icke utan formella förtjänster genom språkets och meterns hyfsning i öfverensstämmelse med dagens anspråk på smak och korrekthet, men detta företräde har alltför ofta vunnits på bekostnad af de gamla psalmsångernas kärnfullhet och anderikhet. Det myckna framhållandet af dygden och gärningarnas förtjänst, som behärskade den världsliga didaktiken, möter äfven i Choræi psalmdiktning. I den slutligen antagna Wallinska psalmboken har endast ett enda af Choræi försök fått ingå, men först sedan detsamma af Wallin ytterligare omarbetats. Det är psalmen 246: »Herre, du som skänker trösten», sålunda ändrad efter Arrhenii psalm 291 i gamla psalmboken: »Herre, du min tröst och fromma». De af Choræus omarbetade gamla psalmerna, 21 till antalet, äro af Franzén upptagna bland Choræi skrifter.

Det vore dock obilligt att bedöma dessa

263

försök efter en senare tids måttstock. Äfven Wallins psalmer voro i sin äldsta form ganska ofullkomliga, om de än stodo öfver Choræi. Hade den senare fått upplefva den lyftning både i poetiskt och religiöst åskådningssätt, för hvilken 1809 års stora omhvälfning banade vägen, torde äfven han däraf dragit nytta för sin utveckling och kunnat, låt vara på afstånd, följa Wallins mäktigare genius i spåren.

Det ökade krafvet på djupare religiös halt i det andliga föredraget gaf vid denna tid anledning till upprättande af seminarier eller undervisningsanstalter för den praktiska prästbildningen. En af de kyrkans män, som kraftigast uppträdde mot den rådande ytligheten, var Choræi vän, den nyutnämnde biskopen i Åbo, Jakob Tengström. Genom hans nitiska bemödanden inrättades 1804 vid universitetet i Åbo det första seminariet med ändamål att pröfva och utbilda de blifvande predikanternas ämbetsgåfvor; och inom kort följdes exemplet vid Uppsala universitet 1806 och vid Lunds 1809.

Choræus, den allmänt uppburne predikanten och lycklige skalden, uppmanades sannolikt af Tengström själf att söka den genom dennes utnämning till biskop ledig vordna tredje teologie professionen vid Åbo universitet, med hvilken styrelsen af seminarium skulle förenas; och han beslöt att efterkomma denna uppmaning, ehuru med tvekan, enär han fruktade att stå i vägen för andra sökande af större akademisk förtjänst. Fyra sökande, utom Choræus, anmälde sig före fatalietidens utgång i

264

april 1805 till erhållande af den ifrågavarande platsen, nämligen universitetsbibliotekarien Johan Bonsdorff, teologie adjunkten Jacob Bonsdorff, filosofie adjunkten Lagus och teologie docenten Frosterus; och fann Consistorium academicum nödigt, att sökandena skulle lämnas öppet att genom utgifvande af specimina vidare legitimera sina ansökningar. På grund häraf infann sig Choræus i Åbo och försvarade en af honom författad afhandling om den kristna moralen, De vera et genuina notione virtutis christianæ.

Den teologiska fakulteten förklarade visserligen, att Choræus genom detta lärdomsprof styrkt sin kompetens, men ansåg likväl ämnet för afhandlingen »icke vara med en emot arbetets vidd svarande fullständighet af handladt, samt någon flitigare granskning vid utvecklandet och bestämmandet af olika åldrars begrepp om dygd hafva kunnat af författaren användas; äfvensom tillönskande varit, det fakulteten i samma arbete varit i tillfälle att finna tydligare spår till den säkrare exegetiska kunskap, som af en teolog ej kan umbäras.»

Då konsistorium skred till upprättande af förslag, fälldes det för Choræus oförmånligaste omdömet af professor Calonius, som icke fann Choræi specimen vara författadt »med den mogenhet och styrka och med den kännedom af grundspråken, som af en teologie professor, hvilken bör vara något mer än blott präst eller skicklig predikant, verkligen borde fordras; så hade äfven vid arbetets försvarande hos honom röjt sig vida större svaghet,

265

än professorn, i synnerhet då Choræus af sina opponenter med så ganska mycken lätthet behandlades, skulle kunnat förmoda.» Å andra sidan ville professor Franzén -- icke utan skäl synes det -- såsom sin åsikt göra gällande, att filologiska och exegetiska meriter vore af jämförelsevis mindre betydelse för den ifrågavarande befattningens ändamål än just de af Choræus ådagalagda lyckliga gåfvor »att se och framställa religionen ur en moralisk synpunkt, befästa den bibliska sanningen genom grunder hemtade ur själfva menniskohjärtat och knyta dess mest öfverjordiska läror vid de närmaste angelägenheterna af menskliga lifvet: en gåfva, som ej genom blott lärdom kan vinnas och utan hvilken likväl teologien är en död vetenskap, som med den egentliga religionen har intet sammanhang». Med hänsyn till de båda sökandena Bonsdorffs anciennitets- och lärdomsmeriter -- sökandena Lagus och Frosterus hade själfva dragit sig tillbaka -- uppfördes de emellertid af konsistorium på första och andra förslagsrummet. Choræus erhöll det tredje.

Detta oaktadt lär Choræus hafva ägt goda utsikter att blifva utnämnd, och Franzén sade rent ut i bref till Rutström, att Choræus blifvit obilligt behandlad af den teologiska fakulteten; men hans dagars tal var redan räknadt. Under den långsamma och besvärliga vinterhemresan från Åbo hade han ådragit sig en svår förkylning, som med förfärande hastighet utvecklade det frö till lungsiktighet, hvilket länge slumrat inom hans bröst

266

och för hvilket han många år förut af en kunnig läkare blifvit varnad. Choræus hade för öfrigt alltid gifvit intrycket af en flyktig gäst på denna jord. Det elegiska, vemodiga draget i hans diktning var ingen lånad mask, men framsprunget ur hans innersta. Hans hjärta var danadt af en skör lera, som icke ägde tillräcklig motståndskraft vid sammanstötningar med en hårdhändt verklighet. Till den ödesdigra vändning, hans sjukdom så hastigt skulle taga, bidrogo sålunda icke minst sinnets öfverdrifna ömtålighet, fantasiens själfplågeri i anledning af den väntade kallelsen till det nya ämbetet, och det ansvar, som han tänkte sig därmed förenadt. Träffande säger härom Franzén: »Sorgen tycks så nödvändigt tillhöra menniskolifvet, att om den ej tillskickas oss utifrån, skapa vi den oss själfva i vår inbillning eller föda den inom vårt blod, i vår andedräkt, i de organer, hvarmed vi känna och tänka.» Choræus hade från Åbo medfört föreställningen, att hans utnämning skulle alstra söndring och missbelåtenhet inom en krets, som framför andra borde vara hemvist för kristlig fridsamhet och enighet; och denna hans fruktan saknade icke all grund. Antagonister hade mot honom satt i gång en verklig kabal. Det var icke blott hans lärda kompetens man velat göra tvifvelaktig; man hade äfven sökt nedsätta honom på ett område, där han likväl faktiskt var oangriplig -- hans prästerliga tjänstgöring. Ett rykte var utspridt, att han blifvit skild från sin plats på Karlberg. Dylika rykten hade varit lätta att vederlägga, men

267

Choræi fina natur uppreste sig emot att se sina personliga omständigheter på detta sätt inblandade. Han grämde sig i tysthet.

De svårigheter, som han i sitt sjukliga tillstånd bjärt för sig utmålade, göto olja på den hektiska brand, hvilken redan förut härjade inom hans bröst. I februari 1806 blef det honom klart, att han bar döden inom sig. Fyra månader före sin död sade han till makan: »Jag har haft tre svåra nätter, men nu är jag lugn. Ske Herrens vilje!» Från detta ögonblick vände han sin tanke helt och hållet från det jordiska. Förut känslig och otålig vid motgång eller plåga, bar han nu med from resignation sin kroppshyddas annalkande förstöring. »Han kunde liksom räkna sina steg till grafven vid den rörelse han i sitt rum tog, där hans cirklar kring golfvet blefvo, såsom han själf anmärkte, dag från dag alltmindre och färre.» Så länge han förmådde, förkortade han lidandets timmar genom att göra utkast till religiösa skaldestycken, af hvilka han dock endast hann afsluta ett, infördt i hans skrifter under titeln Andaktspoem. Det är en bönesuck till Frälsaren och Försonaren. De sista rader man äger af Choræi hand äro följande, bland de innerligaste han skrifvit:

Så lång är dagen ej, att aftonen ej nalkas,
Och aftonen ger lugn och bådar nattens frid.
Du trötte vandringsman, din heta törst skall svalkas,
Du källan finna skall uti behaglig tid.

»På själfva sin dödsdag», berättar Franzén, »höll han, sittande i sin säng, utan tvifvel i den

268

inbillning att han stod på predikstolen, med upphöjd röst en kort predikan om en kristlig död. Flera närvarande vittnen intyga, att de aldrig hört någonting mera uppbyggligt. -- -- Sedan han slutat, lade han sig ned, liksom för att dö, och låg en stund alldeles orörlig. Dock väcktes han ännu på några timmar till känsla af sitt kroppsliga lif, innan han drog sista andedraget.»

Choræi dödsdag var den 3 juni 1806. Han uppnådde sålunda en ålder af 32 och ett fjärdedels år. Den 7 juni anförtroddes hans stoft åt jorden i närvaro af talrika vänner och hela den vid Krigsakademien studerande ungdomen. Om likfärden, som skedde genom Karlbergs park till Solna kyrkogård, har man följande hos Franzén anförda skildring, gjord af ett åsynavittne:

»De dystra alléerna, den mörka skogen, den efter regn och åska ännu mulna himlen, allt sammanstämde med den känsla, som uppfyllde våra hjärtan. Knappt var liket nedlagdt i jorden, innan himlen klarnade, solen sken fram och den skönaste afton följde: en tvåfaldig bild af menniskolifvet, antingen man tänker på det ljus, som för den döde uppgår ur griften, eller på sorgens flyktighet hos de efterlefvande.»

Choræi sista hvilostad är belägen på nordöstra sidan af Solna kyrkogård. Ett ohugget gråstensblock endast med inskriften Choræus betecknar stället. Grangren och Valerius skrefvo griftkväden till den så tidigt bortgångne vännens och skaldens minne. Ur Valerii dikt låna vi följande strofer:

269

Religionens lärare, hur väl
Gick du vägen rakt till hörarns själ
Utan irrsteg kring en molnklädd mening,
Himlens sanning och förnuftets röst
Öfver dina läppar, från ditt bröst
Vällde fram med känslan i förening.

Och din milda lyra, hur hon böd
Andakt och beundran! Hur hon ljöd
Skaparns, hjältarnes och dygdens ära!
Tidigt dogo tonerna hon gaf,
Och vid blicken på din egen graf
Kanske såg du henne ej så nära.

__ __ __ __ __ __ __ __ __ __

Du är borta -- jag på stranden står,
Äfven jag skall helga dig en tår,
Äfven jag min röst i kören blanda.
Så, när Guds profet försvann i skyn,
Stod Elisa qvar med häpen syn,
Bedjande om hälften af hans anda.

Allmänt deltagande väckte Choræi unga maka, som nu för andra gången stod ensam, dubbelt ensam, sedan hennes späde son kort därefter följde sin fader i grafven. Hennes skönhet, älskvärdhet och det rörande i hennes belägenhet uppväckte snart ömmare känslor hos flera af Choræi vänner. Både Wallin och Valerius anhöllo, efter sorgetidens slut, förgäfves om hennes hand, [20] och den senare yppade sin hopplösa kärlek i ett poem Till Salla. Däremot var det Franzén beskärdt att hemföra henne som sin brud. Han hade förlorat sin första

270

maka samma år som Choræus hädankallades, och denne säges hafva på sin sotsäng själf yttrat förhoppning, att de tvenne, hvilka han här på jorden högst älskat, vännen och makan, nu bägge nedböjda af sorgen, en gång skulle tillhöra hvarandra till ömsesidig tröst och hugnad. Och så skedde äfven.

De svåra tidsförhållandena, Finlands lösryckande från moderlandet och Franzéns öfverflyttning till Sverige, hindrade honom längre än han önskat att uppfylla vänskapens plikt emot skaldebroderns minne, genom att utgifva dennes poetiska skrifter i en värdig upplaga. Denna framträdde emellertid 1815, försedd med en af utgifvaren mästerligt skrifven biografi, som lämnar föga öfrigt för den följande minnestecknaren. En ny upplaga af Choræi skaldestycken utkom 1826, prydd med skaldens profilporträtt och en afbildning af hans grafhäll, stuckna i koppar af Forssell. En silhouett, som länge utan grund gällt för att vara Stagnelii, anses äfven återgifva Choræi drag. Enligt hvad en af hans forna lärjungar meddelat O. Kancken, var Choræus magerlagd och mycket ljuslett, hade ett något kantigt och bredt ansikte, påminnande om den finska typen. Han talade mycket fort och litet svårbegripligt -- åtminstone föreföll det så hans elev, som var tavastländing och därför kanhända icke hade lätt att genast uppfatta lärarens österbottniska svenska.

Vänskapen bevarade trofast Choræi eftermäle, och hans blida sång ägde ännu länge hängifna läsare, framför allt i hans fosterbygd Finland, där

271

Runeberg under sina barnaår mottog poetisk väckelse vid läsningen af Choræi skrifter.

Andra tider kommo. Nyromantikens period inbröt i den svenska litteraturen med våldsamheten af en öfversvämning, som kullstörtade den äldre smakens poetiska minnesvårdar och tempel. Undanryckt jordens strider, åtnjöt Choræus såsom skald en något aktningsfullare behandling af den fosforistiska kritiken än andra äldre författare, hvilka voro i stånd att slå ett slag för sina åsikter. Glömskans tysta kritik var dock ännu omedgörligare än Lorenzo Hammarskjölds. Ur de häftiga meningsbrytningarna framgick en ny litterär smakriktning, hvars fordringar icke längre motsvarades af de tankar, de tongångar, till hvilka en föregående generation lyssnat med bifall, ofta med förtjusning. Endast ett fåtal författare af monumental storhet kunde hålla profvet inför det förändrade åskådningssättet; skalderna af lägre ordning däremot -- epigonerna --, och till dem hörde egentligen Choræus, upphörde så småningom att allmännare läsas, och deras verk förbleknade med den tid, hvars gängse idéer och uttrycksformer de omsatt endast i andra hand. I bästa fall kvarlefde de i eftervärldens hågkomst såsom författare till ett eller annat stycke, hvaruti deras poetiska natur lyckats finna ett särdeles fulltonigt och personligt uttryck. I en värld, där allt är underkastadt ombytlighet och förgänglighet, kan äfven den ringare grad af poetiskt rykte vara betydelsefull. En enda liten lyrisk dikt, som genom sitt äkta, omedelbara

272

innehåll icke förfelar att träffa en sträng i den läsandes hjärta, kan stundom bevara dragen af sin upphofsmans skaplynne så troget och lefvande som hundrade andra dikter knappt skulle förmått göra. I synnerhet gäller detta om dikter, hvilka på något sätt sammanhänga med sin författares egen historia. Vår medkänsla tages lika mycket i anspråk af människan som af skalden. I stycken, sådana som En tanke på min egen graf, Lilla Clara m. fl., har Choræus målat sig själf på ett sätt, som både betryggar hans poetiska minne och bevarar hans egen älskvärda bild.

Han omgifves för våra ögon af det egendomliga skimmer, hvari eftervärlden älskar att se de sångare, som dö unga. Hos andra har en längre lefnadsbana ofta trängt poesien tillbaka i personlighetens mera dolda kärna, medan barken, som slutit sig däromkring, mottagit sin form, sin kanske ojämna yta under lifvets växlingar och skilda värf. Det heter då, att man får stridiga intryck af diktaren och hans verk. Sådana skalder däremot, som man fordom kallade gudarnes gunstlingar, Choræus och hans likar, för hvilka facklan tidigt utsläcktes, hafva icke hunnit röna denna verklighetens ombildande inflytelse. Poesien och personen synas hos dem utgöra ett oskiljaktigt helt. Fastän icke alltid betydande diktare, förblifva de sålunda -- såsom fallet är med Choræus -- poetiska gestalter, till hvilka man återkommer med vemodigt intresse för att begrunda de möjligheter, som här i förtid afskuros.

[1] Sedan här föreliggande minnesteckning första gången trycktes (i Svenska Akademiens handlingar) har åtskilligt förut okändt material angående Choræus kommit i dagen genom Gabriel och Ernst Lagus’ trägna efterforskningar, t. ex. Choræi bref till bröderna Lars och Nils Mathesius. Förf. har här tillgodogjort sig flera af dessa nya upplysningar.

[2] Hon fick sedan ett tragiskt öde. I Ranckens bok "Döbeln och Björneborgarne" berättas, sid. 98-100, huru hon vardt sinnesrubbad af obesvarad kärlek till en ung svensk och framlefde sina återstående dagar på Korpholms dårhus. I sammanhang härmed förtäljas äfven åtskilliga anekdoter om Choræi infällen, hvarigenom han grundade sitt rykte som kvickhufvud. Ännu flera förtäljer Ernst Lagus i sin rikhaltiga biografiska inledning till Choræi valda dikter.

[3] J. E. STRÖMBORG, Biografiska anteckningar om Runeberg.

[4] Af 3 nov. 1798. Choræi bref till Franzén äro en hufvudkälla för hans biografi. De äro, åtminstone till största delen, publicerade i Ranckens skrift om Choræus, efter de i familjen Grafströms ägo befintliga originalen.

[5] Hon vardt följande året hans maka.

[6] Metern angifver, att den bekanta melodien till Freut euch des Lebens föresväfvat skalden.

[7] Metern angifver, att den bekanta melodien till Freut euch des Lebens föresväfvat skalden.

[8] Dotter till ett hofrättsråd i Åbo. Hon bortrycktes till allmän saknad redan i juni 1802, efter en häftig förkylning, ådragen under högtidligheterna i anledning af Gustaf IV Adolfs och hans gemåls besök i Åbo.

[9] Den lär ännu finnas kvar på Jokkis.

[10] N. H. Pinello -- pseudonymen Kapten Puff -- har 1866 i sina "Små berättelser och tidsbilder" åt denna episod ägnat en liten skizz, "Choræus och fiskargubben på Jokkis"

[11] Drunknade några år därefter utanför Gefle.

[12] Dessa ändrades vid styckets senare omarbetning.

[13] Majoren frih. Lave Beckfriis, en framstående militär och älskvärd människa, hade af Gustaf IV Adolf erhållit en befordran, hvilken väckt missnöje bland gardesofficerarne. En bland dessa, den bekante Henning Wrangel, tog sig häraf anledning att ohöfligt bemöta Beckfriis och framtvang en duell. Wrangel blef farligt sårad, men Beckfriis lades få veckor därefter i grafven af bekymmer och sinnesoro.

[14] Omarbetning af samma dikt, med hvilken han förut utan framgång täflat i Akademien.

[15] Margareta Hedvig Cronstedt, född Alströmer. Hennes man, grefve Nils August Cronstedt, nämndes såsom öfverstelöjtnant vid Savolax fotjägare till guvernör på Karlberg.

[16] Född 1790. Gift 1812. Död 1834.

[17] Franzéns bekanta dikt: Emili eller en afton i Lappland..

[18] Född 1780. Dotter af hofsekreteraren Wester, brukspatron på Haddebo i Nerike. Gift: 1) med advokatfiskalen J. L. Robsahm, 2) med Michael Choræus, 3) med Frans Michael Franzén. Hon afled 1829.

[19] Till Franzén skref Choræus: "Numera är jag likgiltig vid all täflan. Jag får det stora priset, när jag får Sophie; jag är nöjd med det."

[20] Bref från Beskow till Wallmark, 14 sept. 1853.